Veckans Affärer har undersökt om det är så att de unga talangerna i företagen måste lämna företaget p.gr.a. turordningsreglerna i LAS.
Personalchefen på verkstadsjätten Atlas Copco, som dragit ned antalet anställda med över 5 000 på ett år, varav 1 000 arbetade i Sverige, säger så här: ”Vi brukar ha samma syn som facket kring de här frågorna. För oss är det viktigt att behålla våra talanger och det brukar nästan alltid gå att lösa med förhandlingar”.
Personalchefen på Teliasonera, som just nu är i slutfasen av ett omstruktureringsprogram som ska minska personalen med 2 900 personer i Finland och Sverige, säger ungefär likadant: ”Tillsammans med facket har vi helt utgått från vår affär och sedan identifierat vilka som har de kompetenser som behövs”.
En rad personalchefer och rekryteringskonsulter som Veckans Affärer varit i kontakt med säger samma sak: ”De lokala facken har en pragmatisk syn när det gäller neddragningar och förstår värdet av att behålla unga, lovande personer. Går det ändå inte pekar flera på olika ”kreativa” lösningar som gör det möjligt att komma runt arbetsmarknadens turordningsregler.”
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Nu är det ju inte alltid det går att förhandla fram kerativa lösningar för att kringgå LAS. Jag har arbetat inom skolan, och utbildar mig till lärare. Typiskt en sådan arbetsplats där DNs artikel kan stämma in. Där är det unga lärare med fräsch kunskap, energi och de nya grepp som ofta behövs som får gå först vid nedskärningar.
Kvar finns dels kompetenta människor, men också många gamla bittra som bara sitter trygga på sin post och inte förnyar sig eller sin undervisningen. Sverige är inte en homogen arbetsplats.
Det sista har du naturligtvis alldeles rätt i. Och jag säger inte att det aldrig blir så att de duktigaste får gå och de trötta som blir kvar. Sådant förekommer självklart. Vitsen med turordningsregeln i LAS är att den tvingar arbetsgivare och fack att förhandla vid uppsägning.
Och all erfarenhet visar – som också VA:s lilla undersökning understryker – att parterna på arbetsplatsen för det mesta kommer överens om att inte låta ”sist in först ut” gälla. I stället tar man hänsyn till företagets behov.
När det gäller läraryrket är det f.ö. rätt förödande med lärare som tappat gnistan. De borde erbjudas att gå för en skälig penning för att entusiaster skulle kunna få plats.
Den största kritiken mot LAS gäller inte de gigantiska storföretagen, utan de små- och medelstora företagen. Där har man inga heltidsanställda avtalschefer och förhandlare som orkar basha med facket om vem som skall gå och få stanna. Ett företag på 12 personer som skall avskeda 2 har svårare att "välja" än ett företag med 120 personer som skall sparka 20.
Sedan kan man ju inte låta bli att undra lite om fackens ställningstaganden också. Att de är såååååå lätta att samarbeta med för storföretagen.
Skicka en kommentar