Det råder turbulens i politiken. Valresultat skapar kaos i
många länder. Märkliga presidenter, partier och regeringskonstellationer uppträder.
Partier byter åsikt.
Vad är det som händer?
Låt oss granska politiken utifrån de grundläggande ideologiska strömningarna.
Vad är det som de politiska ideologierna - konservatism,
nyliberalism och socialliberalism - är oense om?
Jo de är oense om hur den rådande ekonomiska, sociala och kulturella
världsordningen är förskaffad och hur samhällena bäst ska ordnas i förhållande
till den.
Jag kallar denna världsordning för ”kapitalismen”.
Kapitalismen är den rådande ekonomiska, sociala och kulturella världsordning
som vuxit fram genom historien och som alla politiska ideologier har att
förhålla sig till.
Liberalismens bägge riktningar – nyliberalismen och socialliberalismen – har
endast ett gemensamt: tron på att individens frihet maximerar samhällets
resurser. Men hur denna frihet ska uppnås, och till vilket pris, är de djupt
oense om.
Konservatismen låtsas inte om att kapitalismen alls existerar. Den sätter
nationen främst. Men kapitalismen är den påtagliga verkligheten och den är
global.
Och socialismen då?
Socialismen ansåg sig kunna avskaffa och ersätta kapitalismen. Socialisterna
ville ”krossa kapitalismen” och upprätta ”socialismen”. Utvecklingen visade dock att detta var en
omöjlighet eftersom kapitalismen var en världsordning som vuxit fram under
årtusenden medan socialismen bara var en ideologi och en utopi. Vi som i vår
ungdom såg socialismen som en frihetsrörelse är idag besvikna och vilsna. Vi
måste söka oss till andra ideologier.
De storskaliga experiment i socialismens och kommunismen namn som genomförts
efter 1917 har
visat sig omöjliga att förverkliga.
Socialismen har i hela den industrialiserade västvärlden förlorat sin lyskraft
som politisk ideologi.
Efter realsocialismens fall började de övriga politiska ideologierna likt en
kontinentalförskjutning röra på sig i folkdjupet.
Just nu upplever vi de politiska konvulsioner som är resultatet av socialismens
försvinnande.
Socialistiska partier har blivit socialliberala. Den svenska socialdemokratin var
det i realiteten redan på 50-talet.
Konservatismen rullar åter upp som populism och socialliberalismen blir alltmer
antagonistisk till nyliberalismen.
Socialliberaler och nyliberaler finns spridda på samtliga politiska partiers
medlemmar och sympatisörer i Sverige. De flesta socialliberaler finns inom socialdemokratin.
Socialliberalernas liberala grund framhäver individens frihet, organisationsfriheten
och den enskilda äganderätten och värnar samtidigt om jämlikhet, solidaritet
mellan samhällsmedborgarna för att ge den enskilde möjligheter att förverkliga
sina individuella förmågor och anlag. Socialliberaler slår vakt om det civila
samhället.
Därför anser socialliberalen att politiken vid behov bör korrigera
kapitalismens brister i dessa friheter och rättigheter bland annat genom
skatte- och bidragspolitik.
Nyliberaler däremot anser att staten inte ska lägga sig i individens liv. De
vill låta kapitalismen sköta samhällsbygget utan all politisk inblandning.
Kapitalismen kommer att ordna allt till det bästa.
De politiska partierna är ännu formade efter gårdagens landskap där socialismen
utgjorde en framträdande bild, men tvingas nu sakta att anpassa sina kartor
till det nya landskapet.
Det sker inte utan vånda. Det skapar mycken förvirring.