Ideologisk kontinentaldrift skapar jordbävning på den politiska ytan

Det råder turbulens i politiken. Valresultat skapar kaos i många länder. Märkliga presidenter, partier och regeringskonstellationer uppträder. Partier byter åsikt.

Vad är det som händer?
Låt oss granska politiken utifrån de grundläggande ideologiska strömningarna.

Vad är det som de politiska ideologierna - konservatism, nyliberalism och socialliberalism - är oense om?
Jo de är oense om hur den rådande ekonomiska, sociala och kulturella världsordningen är förskaffad och hur samhällena bäst ska ordnas i förhållande till den.
Jag kallar denna världsordning för ”kapitalismen”.
Kapitalismen är den rådande ekonomiska, sociala och kulturella världsordning som vuxit fram genom historien och som alla politiska ideologier har att förhålla sig till.
Liberalismens bägge riktningar – nyliberalismen och socialliberalismen – har endast ett gemensamt: tron på att individens frihet maximerar samhällets resurser. Men hur denna frihet ska uppnås, och till vilket pris, är de djupt oense om.
Konservatismen låtsas inte om att kapitalismen alls existerar. Den sätter nationen främst. Men kapitalismen är den påtagliga verkligheten och den är global.

Och socialismen då?
Socialismen ansåg sig kunna avskaffa och ersätta kapitalismen. Socialisterna ville ”krossa kapitalismen” och upprätta ”socialismen”.  Utvecklingen visade dock att detta var en omöjlighet eftersom kapitalismen var en världsordning som vuxit fram under årtusenden medan socialismen bara var en ideologi och en utopi. Vi som i vår ungdom såg socialismen som en frihetsrörelse är idag besvikna och vilsna. Vi måste söka oss till andra ideologier.
De storskaliga experiment i socialismens och kommunismen namn som genomförts efter 1917 har
visat sig omöjliga att förverkliga.
Socialismen har i hela den industrialiserade västvärlden förlorat sin lyskraft som politisk ideologi.
Efter realsocialismens fall började de övriga politiska ideologierna likt en kontinentalförskjutning röra på sig i folkdjupet.

Just nu upplever vi de politiska konvulsioner som är resultatet av socialismens försvinnande.
Socialistiska partier har blivit socialliberala. Den svenska socialdemokratin var det i realiteten redan på 50-talet.
Konservatismen rullar åter upp som populism och socialliberalismen blir alltmer antagonistisk till nyliberalismen.
Socialliberaler och nyliberaler finns spridda på samtliga politiska partiers medlemmar och sympatisörer i Sverige. De flesta socialliberaler finns inom socialdemokratin.
Socialliberalernas liberala grund framhäver individens frihet, organisationsfriheten och den enskilda äganderätten och värnar samtidigt om jämlikhet, solidaritet mellan samhällsmedborgarna för att ge den enskilde möjligheter att förverkliga sina individuella förmågor och anlag. Socialliberaler slår vakt om det civila samhället.
Därför anser socialliberalen att politiken vid behov bör korrigera kapitalismens brister i dessa friheter och rättigheter bland annat genom skatte- och bidragspolitik.
Nyliberaler däremot anser att staten inte ska lägga sig i individens liv. De vill låta kapitalismen sköta samhällsbygget utan all politisk inblandning. Kapitalismen kommer att ordna allt till det bästa.

De politiska partierna är ännu formade efter gårdagens landskap där socialismen utgjorde en framträdande bild, men tvingas nu sakta att anpassa sina kartor till det nya landskapet.
Det sker inte utan vånda. Det skapar mycken förvirring.

DN Debatt

Nyliberalism

Lyssna till Calmfors!

Den nya regeringen, vilken den än blir, bör lyssna till ekonomen Lars Calmfors.
I tisdagens DN skissar han några av de utmaningar som Sverige står inför.

I korthet föreslår Calmfors:

1. Indexera arbetslöshetsförsäkringen, taket i a-kassan och barnbidraget till inkomsterna för att behålla generöst offentligt välfärdsåtagande. Alliansens politik har bidragit till ökade inkomstskillnader.

2. En växande andel äldre kräver ökade offentliga utgifter framöver om personaltätheten i vård och omsorg ska bibehållas och det också ska ske standardökningar där. Vidare behövs resurstillskott till skolan.

3. Sverige måste öka sin försvarsförmåga. Mot denna bakgrund går det knappast att fortsätta minska skatternas andel av BNP. Tvärtom kan det på sikt behövas ökade skatteintäkter på kanske över 3 procent av BNP, alltså minst cirka 100 miljarder kronor per år.

4. Socialdemokrater och borgerliga mittenpartier har tidigare samverkat om genomgripande skattereformer som etablerat långsiktiga spelregler. Det vore välkommet om det kunde ske igen och bilda utgångspunkten för ett blocköverskridande samarbete.

Calmfors anser att de borgerliga mittenpartierna borde acceptera att de nedsatta sociala avgifterna för ungdomar slopas, eftersom effekterna på sysselsättningen sannolikt är små. Högre miljöskatter, inte minst på transporter, är också önskvärda. Socialdemokraterna och Miljöpartiet kunde å sin sida avstå från att trappa av jobbskatteavdraget vid högre inkomster, vilket skulle öka marginalskatterna men ge mycket små, eller kanske inga, ökningar av skatteintäkterna. Calmfors ser heller ingen anledning att slopa rutavdragen.

Redan 2012 sa Calmfors att alliansregeringens politik ledertill högre arbetslöshet.

Calmfors är professor vid Stockholms universitet i nationalekonomi. I februari 2011 lämnade han det Finanspolitiska rådet där han satt som ordförande. Orsaken var att han inte kom överens med rådets initiativtagare Anders Borg.

Eskilstuna-Kuriren

 

Jonas Sjöstedt säger nej till rödgrön regeringsbildning

Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt har sagt tydligt nej till överenskommelser om regeringssamverkan med socialdemokraterna 2014.
Vid en pressträff i riksdagen sa partiledaren att vänsterpartiets medlemmar ska kunna stoppa en regeringsplattform vid en eventuell valseger 2014.

Det är väl knappast troligt att socialdemokraterna anser det lönt att förhandla med vänsterpartiet om en ev. uppgörelse som därefter kan kullkastas av en medlemsomröstning i vänsterpartiet.
Förhandlar gör man bara med en part som har mandat att hålla en överenskommelse.

Sjöstedt sa också, vid samma tillfälle, att om socialdemokraterna gör upp med regeringen om energipolitiken så kan vänsterpartiet kräva att beslutet rivs upp vid en eventuell rödgrön regeringsbildning 2014.
En rödgrön regeringsbildning 2014 verkar alltså redan körd om Sjöstedt får som han vill.

Riksdag&Departement

Aftonbladet

GP