onsdag 30 mars 2016

Dogmer mot den svenska modellen



Trots att både arbetsgivare och löntagare inser fördelarna med kollektivavtal finns det sådana som vill ha bort dem.

Några finns inom den nyliberala dogmatiska kretsen som anser att kollektivavtal sätter marknaden ur spel. Andra finns inom yttersta vänstern som lika dogmatiskt menar att klasskampen hämmas av samförståndet mellan lönearbetare och arbetsköpare.
Jag har mött representanter för bägge grupperna: i övrigt intelligenta och vettiga människor men fångade i en idé som stelnat, en dogm.

Sorgligt nog finns SvD:s ledarskribent Tove Lifvendahl med i den förstnämnda gruppen.
I dagens ledare tvingas hon köra fram två ynka exempel på hur facket agerat klumpigt för att få till kollektivavtal.

Det ena är en facklig aktion mot Baka stenugnsbageri i Sannegården i Göteborg den 12 januari och det andra är Ingeborgs bageri i Linköping för ett år sedan.
Det handlar om två små företag med några enstaka anställda.

Exemplen ter sig futtiga med tanke på att det i Sverige finns mer än 680 kollektivavtal om löner och allmänna anställningsvillkor tecknade mellan arbetsgivarorganisationer och arbetstagarorganisationer, inom såväl det privata näringslivet, staten som inom kommuner och landsting. Dessa avtal omfattar ungefär 3,6 miljoner anställda.
2014 var det 91 procent av löntagarna i åldern 16–64 år arbeten som omfattades av kollektivavtal, enligt statliga Medlingsverket.

Jag håller med om att små företag borde behandlas på annat sätt av facket än storföretag men att utifrån dessa enstaka exempel döma ut hela den svenska modellen är litet väl magstarkt.
Ingeborgs konditori, hade en anställd som var fackligt organiserad. Företagsägarna ville dock inte betala den anställde avtalsenliga löner, eftersom de ansåg sig inte ha råd med det.
Det kom till förhandling med facket och parterna blev i samförstånd överens om att kollektivavtalet skulle gälla.
Men efter en tid sade företagsledningen upp den fackligt anslutne medlemmen under hänvisning till att de inte hade råd att betala avtalsenliga löner.

Man kan jämföra med då bageriet ska betala för andra varor än arbetskraften.
Då bageriet köper in råvaror - mjöl, socker, marsipan m.m. - betalar leverantörerna de priser som leverantörerna begär.
De säger inte att de inte har råd med det. De säger inte till hyresvärden att de inta kan betala hyran för lokalen eller vägrar att betala skatt med hänvisning till att de inte har råd.
Om de skulle göra så innebär det konkurs.
Om jag kommer in i Ingeborgs konditori i Linköping och säger att jag vill ha en semla men inte har råd att betala begärt pris för den, kommer jag kunna köpa semlan för ett lägre pris?
Varför ska just den anställde gå med på att få ersättning under gällande pris?

Om ett företag inte kan betala råvaror, leverantörer, hyror, skatter eller arbetskraft är företaget kanske inte så marknadsmässigt.
Det ligger andra konditorier inte långt från Ingeborgs där lönerna sätts enligt kollektivavtal. Varför ska ett konditori dumpa lönerna?
Kollektivavtalet är ett avtal mellan arbetsgivareorganisationen och löntagarorganisationen om löntagarnas arbetsvillkor.  Det är alltså inget som enbart facket driver igenom.
Kollektivavtal innebär att arbetsgivare och löntagare kan konkurrera på lika villkor, att löntagarna får en lön som de kan leva på, att antalet arbetskonflikter minimeras och att därför arbetsfreden uppehålls.


tisdag 29 mars 2016

Förslag till ett nytt bildningsbegrepp



SvD har haft en märklig serie under vårvintern där man velat diskutera bildningsbegreppet.
Utgångspunkten är en artikel om bildning av författaren ThomasSteinfeld i vilken han, enligt hans mening, går till rätta med 13 allvarliga missuppfattningar om bildning.
Därefter har tidningen bett ett antal akademiker att lista vad som de anser är nödvändiga kunskaper för bildning på sina respektive specialområde.
Här är mitt förslag:
Den som är bildad har kunskap om samband och sammanhang på många olika mänskliga områden som till exempel historia, kultur, traditioner, samhälle, samlevnad, natur, ekonomi, levnadsförhållanden, lantbruk, arbetsliv och allt annat mänskligt.
Bildningen ligger i att se sambanden och sammanhangen i tillvaron och dra slutsatser utifrån det.
Ingen människa kan uppnå total bildning och i begreppet innefattar också en livshållning inte bara kunskap.
En bildad människa visar tolerans, förståelse, vidsynthet och klokskap i relation till andra människor. Den bildade människan har också förmåga att förmedla en del av sin bildning till andra människor.
För att du ska kunna vara bildad krävs att du är nyfiken, att du ständigt vill öka dina kunskaper om världen och människorna, ser alternativa och olika svar på frågor och problem, lär av erfarenhet och tillämpar vad du lärt. Och, som sagt, ser samband och sammanhang.
Inte bara boklig kunskap utan också livserfarenheter ger vidgad bildning.
Utbildning ger inte bildning. En professor är inte nödvändigtvis mer bildad än en svarvare eller städerska.
Det finns inget fast bildningsmått och ingen avgränsad definition av bildningsbegreppet utan det är relativt, individuellt och obegränsat.
Bildning är - på samma sätt som frihet, demokrati, godhet - relativ i tid och rum och ständigt föränderlig.
Man kan alltså inte lista vad som ingår i bildningsbegreppet eller vilka människor som är mest bildade.
En människas bildning framgår inte hur mycket data eller hur många romaner hon kan räkna upp som hon har läst utan från hennes levnadspraktik.
Här är SvD:s enfaldiga listor, som jag utgår ifrån inte är allvarligt menade som någon slag kanon utan som en tankelek. Men i alla fall:
Litteratur 

Med tanke på SvD:s presentation av bildningsbegreppet vore nog en diskussion om ett modernt bildningsbegrepp nödvändig.

Wallström hade inte fel


Den som kritiserar Israels handlingar i Palestina/Israel råkar ofta ut för att kritiken reflexmässigt uppfattas som uttryck för antisionism eller judehat.

Problemet uppstår eftersom Israel hävdar att Israel är en judisk stat och eftersom ingen vettig människa kan försvara judeförföljelser. Kritik av judar och judendomen uppfattas känsligt lätt som judefientlighet.
Det här märktes då Margot Wallström i en debatt i december 2015 fördömde ”utomrättsliga avrättningar” sedan israelisk militär avrättat två unga palestinier efter att en israelisk soldat knivskadats.
Det blev ett jäkla liv. Wallström portades av de israeliska myndigheterna från en planerad resa till Israel och svenska oppositionspolitiker, bland andra Jan Björklund (L) och Karin Enström (M), krävde utrikesministerns avgång.
Nu visar en film på nätet att Wallström inte hade helt fel. Filmen, gjord av en aktivist i den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem, visar hur den andra palestiniern dödas. Denne ligger skadad på marken och rör på huvudet. Han är omgiven av soldater, beväpnade civila israeler och vårdpersonal. Någon vård får den skadade inte.

Plötsligt lyfter en av soldaterna sitt vapen och skjuter den liggande palestiniern. Soldatens kamrater och andra på platsen reagerar lugnt, medan den skjutna ligger orörlig med blodet rinnande från huvudet där skottet tycks ha träffat.

Närmare en ”utomrättslig avrättning” är svårt att komma.



söndag 27 mars 2016

Historisk listhysteri



I torsdagens SvD väljer historieprofessorn Dick Harrison ut tio milstolpar ur Sverigeshistoria som han anser att alla bör känna till för att kunna orientera sig i det svenska samhället. Enligt SvD ska den bidra till folkbildningen.
Listningen är nog avsedd som förströelse och inte ett allvarligt menat försök att beskriva de viktigaste tio händelserna i svensk historia.
Ändå säger den något om den rådande historiesynen. Och om vådan av listning.

Alla listor av den här typen med ”händelser” är vanskliga, särskilt när det gäller historien som flyter fram i ett flöde med bifloder och tillflöden där det ena leder till det andra och tredje utan anhalter. I går, idag och framtiden är ju ett odelbart sammanhang.
Den ena händelsen påverkar andra som i sin tur påverkar i en ständig dynamisk process.
Redan ur den aspekten listan ett falsarium och kontraproduktiv ur bildningssynpunkt.
En annan invändning man kan göra är att ekonomin inte tycks ha betydelse i historien för professorn. Många anser att arbetet, näringslivet och den tekniska utvecklingen är viktigast för de historiska förändringarna.
För det tredje finns ingen svensk nationell historia. All historia är ett sammanhang med den globala.

Harrisons lista handlar om den politiska historien.
Det finns ett antal andra akademiska historiediscipliner: Kulturhistoria, ekonomisk historia, idéhistoria, religionshistoria o.s.v. som skulle göra helt andra listor.

Här är Harrisons lista.
11    Kristnandet 800-1017
22    Birger Jarls maktövertagande 1250
33     Digerdöden 1350
44    Gustav Vasa blir kung 1523
55    Sverige blir en stormakt1611–1632.
66    Freden i Roskilde 1658.
77     Slaget vid Poltava 1709
88     Finska kriget 1808-1809
99      Emigrationen till Amerika c:a 1850 – 1900
110)    Demokratins genombrott 1917–1921.

Ett förslag till komplettering:

1)      Jordbruken. Plogen, växelbruket, traktorn och täckdikningen.
2)    Jordägandet med kunglig, adels- och bondejord. Skatteväsendet.
3)      Skråväsendet, hantverket, Hansan, ståndsriksdagen
4)      Reformationen, övertagagandet av kyrkans jord till staten.
5)      Malmbrytning, järnbruken, Louis De Geer
6)      Reduktionerna, främst under Karl X och Karl XI
7)      Övergång från hantverk till industri, yttrande- och tryckfrihetslagarna
8)      Industrialisering, urbanisering, centralisering, liberalismen.
9)      Arbetarrörelsen. Demokratins genombrott.
10)  Mekanisering, globalisering, datorisering, 

Bland akademiker i politisk historia tycks människors arbete inte existera. Fortfarande är det krig, kungar, freder, fördrag, personligheter och årtal som är viktiga.

Jag menar inte att min lista är mer sann än Harrisons.
Men den allmänna listhysterin leder ibland till enfald i stället för till vidgad bildning.