söndag 26 april 2015

Den partipolitiska kartan stämmer inte med det ideologiska landskapet.

Redan 1949 konstaterade Herbert Tingsten i sitt verk ”Socialdemokratins idéutveckling” att socialdemokraterna inte var ett socialistiskt utan i realiteten ett socialliberalt parti.

Efter öststatskommunismens fall har ”kommunism” och ”socialism” blivit döda begrepp.
Ingen, eller mycket få, tror i dag att socialism kommer att bli verklighet under vår egen, våra barns eller våra barnbarns livstid. Socialismens idé är en vacker utopi.
Den praktiska politik som kallat sig socialistisk, ”den reella socialismen”, har inte kunnat förverkliga socialismens grundidé – individens fulla frihet – utan har i stället skapat motsatsen: ofrihet och tvång.

Den kinesiska formen av ”socialism” är ett exempel på hur den politiska eliten, i det parti som kallar sig kommunistiskt, för att kunna åstadkomma välfärd, har tvingats att skapa en stat av rå statskapitalism i stället för socialism eller kommunism.

Det är alltså inte konstigt att socialliberalismen har ersatt socialism som vänsterns ideologiska grund.
Den socialistiska retoriken finns nu visserligen kvar hos mindre partier som SKP, Socialistiska Partiet m.fl. samt inom mindre grupper inom S och V, men de är obetydliga i den praktiska politiken.

Ser man ut över det som kallas ”västvärlden” så består det synliga ideologiska landskapet i dag bara av tre egentliga grundideologier inom politiken: Konservatism (Inklusive dess extremvariant fascism), nyliberalism och socialliberalism. Dessa tre ideologier finns mer eller mindre genomgående, i olika proportioner, i de gamla partistrukturerna.

Socialliberalismen förenar frihetstanken med tanken på jämlikhet och solidaritet. Den sociala dimensionen är viktig. Demokratin vilar på människor i samverkan och politikens möjlighet att omfördela samhällsresurserna för det gemensammas bästa. Ekonomisk, social och kulturell demokrati och jämlikhet är målet.

Nyliberalerna betonar den individuella friheten på bekostnad av jämlikheten och solidariteten.
Ekonomisk, social och kulturell jämlikhet är inte möjlig, inte ens önskvärd, eftersom en sådan skulle hämma friheten.
Demokratin vilar på den enskildes initiativ och individuella strävanden. Samhället ska ledas av så litet politik som möjligt eftersom välfärden bäst utvecklas i fullständig ekonomisk frihet. Frånvaron av politik är högsta formen för demokrati.

De konservativa vill bevara gamla beprövade värden, bygga på traditioner och kulturell gemenskap.
Nationen, religionen, etnicitet är viktiga samhällsinstitutioner som man bör slå vakt om.

Sverigedemokrater, kristdemokrater, moderater grundas på konservativa värderingar. Men, i varje fall kd och m, har en andel anhängare som omfattar nyliberala och socialliberala idéer. Konservativa moderater har gått till SD.
Centern och folkpartiet är ideologiskt splittrade mellan ny- och socialliberaler även om partierna i dag domineras av nyliberaler i ledningen.
Socialdemokratin är fortfarande socialliberalt men hyser också nyliberaler i sina led. Mindre grupper inom partiet kallar sig för socialister.
Miljöpartiet är socialliberalt men hyser också konservativa (tillväxt- och civilisationskritiska) krafter.
Vänsterpartiet domineras av socialliberaler även om den gamla partistrukturen ännu klamrar sig fast vid en gammal socialistisk retorik.
Begrepp som ”vänster” och ”höger” är inte längre lika tydliga som förr sedan socialismen försvunnit. ”Höger” innebär en diffus borgerlighet.
Begreppet borgerligheten är heller inte så tydligt som förr. Är inte alla partier idag borgerliga sedan ”socialistiska” partier försvunnit?
I dag betecknas ”vänstern” inom socialdemokratin som sympatiserande med statliga regleringar, radikal lagstiftning för att säkra jämlikheten och större tro på politiska lösningar av samhällsproblem. Medan ”högern” i partiet lutar åt nyliberalism.
Den nyliberala ideologin har under ett par decennier dominerat allianspartierna. Men nu ser vi hur de socialliberala idéerna allt mer vill gör sig gällande som en mer eller mindre organiserad opposition inom partierna.
Vi läser om hur Kristdemokraternas nya partiledare Ebba Busch Thor vill vrida Kd.s politik åt höger, vilket måste tolkas som att hon vill ha ett mer nyliberalt parti med konservativa inslag. Socialliberalerna inom partiet får svårare att vara kvar.

Inom alla allianspartierna finns således en socialliberal opposition mot nyliberalismen.

Om inte den konserverande partistrukturen hindrade skulle det politiska landskapet i Sverige förändras så att väljare, sympatisörer och medlemmar från socialdemokrater, vänsterpartiet, folkpartiet, centern och miljöpartiet skulle kunna enas inom ett socialliberalt parti.

Som ideologisk motståndare till detta skulle ett nyliberalt parti komma att bildas med delar av moderater, folkpartiet, centern och socialdemokrater.
Den tredje politiska kraften i svensk politik kunde bli ett värdekonservativt parti bestående av f.d.  kristdemokrater, moderater och sverigedemokrater.
Men även om en sådan renodling inte uppstår finns de tre dominerande ideologierna inom hela det politiska fältet och inom de olika politiska partierna.

Det är detta faktum som stökar till politiken i dag genom att väljarna blir mer eller mindre vilsna och osäkra, att de i sista stund och nästan slumpmässigt bestämmer sig för vad de ska rösta på och lättare rör sig mellan de olika politiska partierna.
Den partipolitiska kartan stämmer inte längre med det politiska ideologiska landskapet.



SvD Ledare
DI 

onsdag 22 april 2015

Båtflyktingarna i Medelhavet

Migrationer har alltid funnits i mänsklighetens historia alltsedan urmänniskans vandring från Afrika, 
Koloniseringar under antiken, judarnas diaspora, folkvandringar under 500-1000-talen, den europeiska kolonisationen av Amerika och Australien under 1600-1900-talen och flyktingströmmarna under de två världskrigen för att nämna några exempel.
Exempel på stora tvångsförflyttningar är flyttningarna av greker från Turkiet på 1920-talet och svarta slavar under 1600-1800 talen. Tvångsförflyttningar sker än i dag, världen över.

Fattigdom, nöd, krig och terror har i alla tider tvingat människor på flykt.
I dag flyr sammanlagt nära 9 miljoner människor från Afghanistan, Syrien, Somalia, Sudan, Kongo, Burma, Irak, Colombia, Vietnam och Eritrea.
De länder som tagit emot flest flyktingar per invånare är Libanon, Jordanien, Tchad, Mauretanien, Malta, Djibuti, Sydsudan, Montenegro, Liberia och Kenya. Således i ”närområden”.
Bara i  Libanon finns en miljon syriska flyktingar, därutöver finns hundratusentals palestinska flyktingar i läger i landet.

Sammanlagt befinner sig över 50 miljoner människor på flykt i världen.

Bakom den enorma siffran finns lika många enskilda människoöden: Mödrar som tvingats se sina barn mördas eller våldtas, familjer som splittrats, människor som utan anledning fängslats och torterats, barn som mist sina föräldrar, människor som fråntagits allt.
I dag kommer stora flyktingströmmar till Europa över Medelhavet från Libyen.
Förra året kom cirka 170 000 migranter till Italien. 3 419 människor beräknas ha drunknat på vägen.
En båt med upp till 900 flyktingar från Libyen har kapsejsat utanför Lampedusa i Medelhavet. Endast 28 personer har kunnat räddas hittills.

Vad skulle EU och övriga världssamfund ha gjort om det varit svenska eller engelska turister och inte flyktingar som drunknat?

Flyktingarna kommer från flera länder i Afrika och mellanöstern. De kommer från och via Libyen som i dag är laglöst land sedan diktatorn Khadaffi med västerlandets stöd störtades.
Då, när
vårt land skickade JAS Gripen till Libyen, satsade Sverige 200 miljoner kronor för att bli av med diktatorn. Nato satsade 15 miljarder dollar för att störta hans regim.

Vilka resurser kommer EU att satsa i morgon torsdag då regeringscheferna i EU:s 28 medlemsländer möts för att söka en lösning på krisläget i Medelhavet?

Sveriges militära insats i Libyen
Expressen 
AB 


måndag 20 april 2015

Skröna om lägre ingångslöner som lösning på arbetslöshetsproblemet

”En ung kvinna från Honduras kom till USA med föräldrar och två syskon. De hade nästan ingenting och fick vara inneboende hos en moster. Men de fick omedelbart jobb – låglönejobb på Wal-Mart. Med pengarna därifrån kunde de köpa en bil och hyra en lägenhet och efter fyra år ett hus. Med de erfarenheter och språkkunskaper de fick på det första jobbet kunde de snart skaffa det andra och det tredje.”
Norberg använder historien för att propagera för att Sverige bör införa lägre ingångslöner. Skrönan som saknar referenser ska utgöra ett exempel för Norbergs tes att detta skulle skapa fler arbetstillfällen.

Sanningen är den att många Walmartarbetare är underbetalda och därför måste få socialbidrag för att överleva.
Enligt en rapport som Forbes citerar kostar Walmartarbetare de amerikanska skattebetalarna 6,2 miljarder dollar i offentligt stöd.

Den genomsnittliga lönen juli 2013 för en Walmartanställd i USA är 8,84 dollar/tim. (cirka 75 kronor)
USA:s federala minimilön är 7,25 dollar i timmen.

Enligt en undersökning som genomfördes på Walmart lämnar cirka 70 procent av de anställda sitt jobb inom de första 12 månaderna.
Att arbeta heltid för minimilön och att försörja en familj är att leva under fattigdomsgränsen, vilket är verklighet för alltför många amerikaner idag.

Enligt skrönan köpte familjen en bil efter fyra år. Även om bilar kostar hälften så mycket i USA än i Sverige så blir det i alla fall en avsevärd utgift för den som ska leva på 663 kronor i veckan sedan hyra och skatt är betald.

Historien kan föralldel vara sann och gälla några enstaka fall. Men den är långtifrån typisk.

Om lägre ingångslöner vore en lösning på arbetslöshetsproblemet skulle länder som Grekland, Italien, Spanien, Frankrike och Portugal ha lägre arbetslöshet än Sverige.

Dessutom skulle det bli nödvändigt att ge staten större inflytande över lönerna genom att införa lag om minimilön vilket är helt främmande för den svenska arbetsmarknaden där parterna förhandlar om lönerna.

SvD 




söndag 19 april 2015

Politikens professionalisering, medierna och det politiska kunskapsunderskottet

Det finns alltid skäl att vaka över demokratins utveckling och förändring.
Som väl är finns det de som gör det.
Nu senast de tre professorerna Christina Garsten, BoRothstein och Stefan Svallfors på DN Debatt i i går.

De oroar sig över att skaran av makthavare som bedriver politik utan att vara folkvalda växer. 
I artikeln kallas denna skara för de policyprofessionella. Det är personer som inte är folkvalda, eller valda av medlemmarna i till exempel en facklig organisation, utan som är anställda för att bedriva politik. De återfinns i stort sett överallt i det politiska systemet, till exempel i Regeringskansliet, i riksdagen, i de politiska partierna, i många kommuner, i fackliga och andra intresseorganisationer samt inte minst vid pr-byråer och tankesmedjor. De utgörs av unga, Stockholmsbaserade och högutbildade personer.
Artikelförfattarna utgår ifrån att gruppen minst består av cirka 2 500 personer.

Jag delar oron för professionaliseringen av politiken, men är samtidigt bekymrad över medborgarnas och väljarnas brist på kunskapen om politiken och politikens villkor.
Sådana kunskaper är nödvändiga eftersom demokrati förutsätter folkligt deltagande i politiken.

Folkrörelserna var länge en vital del av det demokratiska samhället. De var starka och folkbildningsverksamheten var omfattande och livlig. Studieförbund, folkrörelser, folkhögskolor och media förmedlade politisk och demokratisk bildning till en stor del av befolkningen.
I dag är denna bildningsverksamhet, om inte utrotad, så hotad.

I stället har medierna fått en allt starkare och dominerande roll i den politiska folkbildningen.
Men idag är inte heller medierna bildningskällor på samma sätt som förr.

Ett typiskt utvecklingsexempel är tidskriften Folket I Bilds (1934-1962) förvandling från bildningsorgan till porrtidning. ”Folket i Bild” hade 700 000 i upplaga under sin glansperiod.
Sveriges Radio hade tidigare ett uttalat mål att vara folkbildande. I dag konkurrerar SR med massor av kommersiella mediaföretag om sin publik med en fördummande underhållning som främsta dragplåster.

Mediernas rapportering om politiken är inriktad på en dramaturgi där de politiska konflikter skildras uteslutande som intrigspel med vinnare och förlorare. Okunniga journalister skildrar politiken på ett ytligt och vulgärt sätt utan att skildra bakgrund, sammanhang och samband till politiska strävanden och beslut.
Politiker skildras som maktgalna strebrar.

Nu är det inte bara media som bidrar med den skeva bilden av politikerna. Nyliberala dogmatiker har som mål att minska politikens roll i samhället. I det syftet framhåller de gärna politikers misstag och tillkortakommanden och underblåser därmed politikerföraktet.

Samtidigt har mediernas bevakning av politiska missförhållanden ökat, vilket är bra.
Men även granskningen och ”avslöjanden” kan bidra till rena lögner, eller desinformation, t.ex. den i Expressen om Fridolins påstådda miljöförstöring. En sådan artikel får lätt spridning.

Fridolin fick visserligen förklara sig
En bakgrund till det hela 
(Expressenartikeln citerades av ett stort antal media även vänsterdito bl.a. ETC, Dagens Arena.)
Eller som det arabiska ordspråket lyder:  ”En god lögn kan fara från Konstantinopel till Bagdad medan sanningen fortfarande letar efter sina sandaler.”

Med politikerförakt följer politikförakt, och med förakt för politik följer demokratiförakt.

En del av de s.k. sociala media så som twitter, facebook och andra tyckarmedier ger samtidigt en falsk bild av att vara ett bidrag till ökad demokrati.
Media, även SR, citerar twittertyckare som ett uttryck för ”folkmeningen”. Tyckarna tror att de har möjlighet att bidra till demokratin genom sitt tyckande.
I själva verket har dessa inlägg, inte sällan uttryckta av anonyma röster, inget som helst demokratiskt värde eftersom de uttrycks utan kunskap och utan ansvar. I stället kan de vara täckmantlar för lobbyister. 

Läs också
Demokratiutredningen 





fredag 17 april 2015

Hur värderas människor i näringslivet?

SCA-stämman gav styrelsen ansvarsfrihet.
Sverker Martin-Löf försvarade sina utsvävningar i luftrummet och älgskogen med att säga:
– Bara de senaste fem åren har SCA skapat 105 miljarder i aktieägarvärde och det hade varit omöjligt utan affärsflyget.

Om kostnaden för flyget, 326 miljoner kronor på fem år som kritiserats i den så kallade oberoende granskningen av SCA, sa han:
– I förhållande till vad vi har skapat är det kostnaden inget man har anledning att reagera på snarare tvärtom.”

Vad kan han ha menat med ”vi har skapat”? Vilka ”vi”?

De värden som skapats har väl skapts av alla som producerar arbete i företaget . Om det var det han menade kanske man ska förtydliga att styrelsen inte har skapat värden, bara administrerat dem.

Det märkliga är att värderingen i pengar av människorna företaget är omvänt. Städerskan värderas lägst medan styrelsen värderas högst.

Eller som en aktieägare sa i en kommentar till stämman:
”Tänk om en städerska på SCA tog litet toapapper, hon hade fått sparken. Nu går Jan Johansson härifrån med 88 årslöner för en städerska.”

Jan Johansson, är f.d. vd för SCA som deltog i utsvävande och vidlyftiga flyg- och jaktresor med privatplan på företagets bekostnad tillsammans med Sverker Martin-Löf.
Johansson avgick efter avslöjandena.


LO:s rapport ” Makteliten – svävar ovanför”. Rapporten visar att år 2013 hade de 200 toppositionerna i snitt en årlig inkomst före skatt motsvarande 17 industriarbetarlöner.



lördag 4 april 2015

Debatten på väg att förgrovas

Inom arbetarrörelsen fick jag i början av 60-talet lära mig att i debatter skilja mellan sak och person. 
Man ger sig inte till att karaktärisera sina politiska motståndare utan bör i stället hitta motsägelserna och svagheterna i motståndarens argument och tala mot dessa.
Dessutom stod mötesteknik och argumentationsteknik högt på schemat i bildningsverksamheten. Man lärde sig respekt för andras åsikter och ge dessa utrymme utan att avbryta eller häckla.
På mötena begärde man ordet och väntade med att säga något tills man stod i tur.
Det var en bra skola.

Liknande bildningsverksamhet fanns inom övriga delar av föreningslivet – idrottsrörelsen, politiska partier, lantbruksrörelser, kooperativa verksamheter m.fl.

Jag vet inte hur det är idag. Men anar att de gamla hedersbegreppen i debatten är på väg att försvinna allteftersom föreningslivet tynar.
I stället för den systematiska bildningsverksamheten sätts normen för debatten av TV där man ofta ser hur folk skriker i munnen på varandra, avbryter och tar ordet utan hänsyn till debattordningen.  Den som leder debatten är inte sällan en journalist som försöker dramatisera debatten genom att godtyckligt fördela ordet för att få största mediala effekt och dramaturgi.

På nätet tycks debatten gå ut på att missfirma motståndaren så mycket som möjligt utan att behöva formulera alternativ till motståndarens ståndpunkt.
Jag har tagit ett exempel från en facebookgrupp ”Alliansen – återtåget”, en grupp som i mitt exempel har ”kommenterat” finansminsterns förslag om ROT-avdraget.
Bland allianskommentarerna dominerar onyanserade personliga påhopp utan att några argument mot regeringens förslag formuleras. Här ett urval från april:
Tomas Heurlin:  men är hon inte lite jävla dum i hela huvudet?
Martin Alexandersson: Hon är ju full...
Mattias Karlsson: Tomhylsa
Åsa Elnefur: Tycker hon ska flytta till Syrien.....jä...a kratta...
Björn Malmquist: Man undrar var Löfven fått tag i alla idioter som är med i regeringen. Denna kvinnan är nog bland det dummaste som satt sin fot i Rosenbad
Emil Berg: Folk påstår att skolan är sämre nu än förr, kan nån förklara för mig hur Magdalena Andersson lyckades få fullständigt betyg i grundskolan?
Gustaf Lundqvist: Nu är det inte bara tomt i själva ladan nu är det totalt urblåst på loftet också !!!!
Magnus Karlsson:  Är det någon som kontrollerat nykterheten på henne för nyktra förnuftiga beslut och uttalanden saknas.
Stefan Ytterberg: April april.....eller så är hon packad.
Richard Wendt: Det funkade ju för Stalin...
Thomasine Piper: Hon är inte riktig någonstans
Lars-Göran Sporre: Tomtar på loftet, man börjar fan fundera på hur dom tänker är de typ hur vi kan köra Sverige i botten på 4 år eller o sen säga förlåt de va inte menningen
Sten Birkhammar: Hur länge ska föreställningen muppet show pågå
Mats Svensson: Kärringen är fan inte klok
Thomas Hansson: Får man spy eller               
Niklas Jonsson: Häll inte mer brännvin i den människan! Vänta tills den riktiga bakfylle huvudvärk slår till då ska vi slå henne i huvudet för det är där hon är dumm.
Michel Tagliati: 1 april på sossarnas vis. Hon är helt befriad från intellektuella resurser. Värre än Mona Sahlin. Det säger inte lite det...
Agneta Ivarsson: Hur många grodor får plats i det huvudet!? Hoppar ut hela tiden! Var ska detta sluta???
Lasse Bergstrand: Kontaktlim kan göra vem som helst 'lite' kreativ ...
Stephan Philipson: Det blir bara värre ju längre tiden går , varje dag är att DÖ en bit i taget
Per-Olof Olausson: Välkommen till Blåkulla Magdad Bob!
Christophe Johner: Hon är helt alkoholiserad eller röker på för mycket
Roger Sjöberg: Måste vara april-skämt! Hon är ett 1 april skämt! AVGÅ NU!
Pea Ericsson: Hur dum får man vara?
Ändå är de som kommenterar  här inte anonyma som på många andra ”diskussionsfora”.
Där är utfallen betydligt värre med ren personförföljelse och rena hot.

Den politiska debatten urartar och fördummas och innebär en urgröpning av demokratin.
                            

onsdag 1 april 2015

Demokrati eller expertstyre?

Några Sverigedemokrater har oavsiktligt väckt liv i lobbyn som vill avskaffa domstolarnas nämndemannasystem.
Bakgrunden är att tidningen Expressen, i samarbete med Researchgruppen, har avslöjat att tre nämndemän, alla sverigedemokrater, anonymt har uttryckt sig rasistiskt och nedsättande om olika folkgrupper på nätet.

SvD:s juridiske expert Mårten Schultz anser att det med anledning av detta (SvD 31 mars 2015) är hög tid att avskaffa nämndemannasystemet, Schultz är professor i civilrätt vid Stockholms universitet.

 Schultz argument är att nämndemännen uppträder som domare trots att de saknar formell juridisk kompetens och att det är fel att de tillsätts politiskt.
”Nämndemannasystemet producerar återkommande händelser som skämmer den svenska rättsordningen.” skriver Schultz.

”Nämndemän ska inte offras för SD:s oseder” invänder EskisltunaKurirens ledarskribent i dag.
EK framhåller att domstolsjuristerna är en starkt specialiserad yrkeskår och har sociala förhållanden samt politiska och andra värderingar som på inget sätt är genomsnittliga för befolkningen i stort.

Ledarskribenten framhåller att nämndemän är – och i århundraden har varit – den folkliga motvikten mot att domstolarna blir maktredskap för en begränsad ämbetsmannaklass. Så har det undvikits att domstolarna blivit misstrodda av stora grupper laglydiga medborgare.

EskisltunaKuriren hävdar således nämndemannasystemet som en viktig demokratisk ordning medan juridikprofessorn och experten vill avskaffa denna för ett renodlat expert- och ämbetsmannastyre.

Vilket man väljer är alltså en ideologisk fråga.