Var finns bevisen?

Du kanske minns hur England, Frankrike och USA 2003 sade sig ha bevis för att Saddam Hussein hade atomvapen. Syftet var att motivera irakinvasionen.

Vi var många som lät lura oss av ”bevisen”.
Senare visade sig att det inte funnits några bevis.

Men då var invasionen redan ett faktum.

Med den påstådda giftattacken på Sergej och Julia Skripal och kembombningen i Syrien är vi där igen.
Ryssland nekar till att de är skyldiga medan England påstår sig ha bevis.
Bashar al-Assad säger att den Syriska regeringen inte har några kemiska vapen.
England påstår sig ha bevisen.
Men några bevis har inte presenterats, varken från det ena eller andra hållet, och det märkliga är att media inte efterlyser bevisen trots alla frågetecken.

Trots att bevis inte redovisats har USA, Frankrike och Storbritannien avfyrat över 100 missiler mot påstådda lager av kemiska stridsmedel utanför Damaskus och staden Homs.

Går man tillbaka till det kalla krigets dagar påstod det svenska försvaret att de hade massor av bevis för ryska (sovjetiska) ubåtskränkningar.
Inga bevis kom någonsin fram.

Anklagelser och misstankar räcker som väl är inte som bevis i svensk civilrätt.
Och för den som anklagar  gäller att bevisa anklagelsen inte för den som är anklagad.

Annat är det tydligen i internationella militära sammanhang.

SvD Debatt 

AB Ledare ”Attacken på Assad är olaglig men legitim” 

Lindelöf.nu, blogg ”Aftonbladets propaganda varnar för propaganda”

Kapitalismen och demokratin

Kapitalismen påverkar obevekligen, på gott och ont, de ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningarna i världen. Den styr marknaderna och politiken.

Vi kan därför i dag se hur de politiska och demokratiska problemen i början av 1900-talet upprepas.

Instabiliteten i världsekonomin försvagar den politiska demokratins möjligheter att behärska de ekonomiska jämvikts- och fördelningsverktyg som skulle kunna skapa lösningar på växande sociala problem.
Demokratins oförmåga att tackla kapitalismens utmaningar skapar politikerförakt som ger grogrund för partier med enkla lösningar på problemen eller ger stöd till starka ledare som förväntas skapa ordning.

I dagens SvD Debatt skriver Ulf Dahlsten nästan om detta under rubriken ”Donald Trump har rätt – världshandeln är ohållbar”.
Han påminner där om att de reala kapitalinvesteringarna har fallit i förhållande till global BNP.

”I stället har kreditgivningen till köp av befintliga tillgångar exploderat. Mindre än 2 procent av alla internationella transaktioner har nu med den reala ekonomin att göra enligt centralbankernas egen bank i Basel. Som en konsekvens har det finansiella systemet drivit bubblor och blivit mycket sårbart. Enligt IMF har vi haft 400 finansiella kriser sedan avregleringarna och den stora finansiella krisen 2007–2008 ger en föraning av hur allvarlig situationen kan bli.”
”Den globala skuldsättningen har just passerat osannolika 300 procent av den globala bruttonationalprodukten. Orsaken är att kineserna och kinesiska företag nu börjat låna lika mycket för spekulation som sina västerländska kollegor. Detta oroar med rätta den kinesiska statsledningen som satt upp finansiell stabilitet som ett av de tre huvudmålen för de närmaste fem åren. (De andra två är utrotandet av fattigdomen och ett grönt Kina). I Sverige stoppar dock politikerna huvudet i sanden, hoppas på försynen och eldar på den privata upplåningen med ränteavdrag.”
De kraftiga handelsöverskotten i Kina och Tyskland är orimliga, liksom underskotten i USA och Sydeuropa. De ­globala obalanserna som undergräver människors tilltro till demokrati och marknader behöver åtgärdas, skriver Ulf Dahlsten.

Historien upprepar sig inte, varken som tragedi eller fars, men kapitalismens kriser återverkar ständigt på de ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningarna. Krav på protektionism har ständigt brutit perioder av frihandel, lett till handelskrig och krigiska konflikter.
Detta är ett av demokratins stora problem.

Ulf Dahlsten påminner om att den brittiska ekonomen John Maynard Keynes efter första världskriget skrev att det är sådana obalanser i betalningarna som skapar krig. Och att efter ett handelskrig under trettiotalet, som USA förlorade, och ett andra världskrig att de klassiska ekonomerna höll med honom.

Se min tidigare blogg

”Kapitalismen hotar demokratin” 
”Finanskapitalismen orsakar ekonomiska och politiska kriser” 

 

Kapitalism, demokrati och politik – tre modeller

Till skillnad från alla andra kommunistpartier i historien har Kinas tagit hjälp av kapitalismen för att höja den ekonomiska och sociala standarden för medborgarna.
Alla andra kommunistiska partier har gått in för att försöka ersätta kapitalismen och har alltid misslyckats med det och bara uppnått elände för sina befolkningar.
Än så länge framstår Kinas utveckling som en framgång i fattigdomsbekämpning och välfärdsutveckling.
Däremot har Kinas kommunistparti inte lyckat skapa demokrati i vår mening utan är en politisk diktatur.
Frågan är om kapitalismens ekonomiska, sociala och kulturella mekanismer så småningom kommer att tvinga fram en politisk demokrati i Kina och om denna förändring i så fall kan ske utan inbördeskrig.

I de nordiska välfärdsstaterna har socialdemokratin under de senaste hundra åren insett att kapitalismen är en ekonomisk realitet som leder till ekonomisk utveckling. Men till skillnad från kineserna har nordens arbetarrörelser samtidigt utvecklat både demokratin och välfärden.

I sitt förhållande till kapitalismen har stater som USA fört en politik som är anpassad till kapitalismen. Den är demokratisk men mäktar inte med att skapa välfärd för hela sin befolkning.

Kapitalismen är alltså den ekonomiska, sociala och kulturella spelplan på vilka dikaturer och demokratier, socialliberaler och nyliberaler kämpar om vilka regler som ska gälla.

Framtiden får utvisa vilka som vinner och förlorar.
Att välta spelplanen verkar dock inte fungera.

Göran Therborn ”Kapitalism och rösträtt” 

Hans Holmén Överlever demokratin det 21:a århundrandet?
Cheng Xiaonong Epoch Times Nordic Kapitalism med kinesiska särdrag: från socialism till kapitalism
Regeringskansliet Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Kina

Den nordiska modellen . Vad krävs? Tiden

Demokratins problem

Vi ser samma utveckling överallt i den demokratiska världen.

Även den svenska politiken handlar alltmer om så kallade ”affärer”, om intrigspel i vilka det gäller att misskreditera motståndarnas heder och uppsåt och för deras verkliga eller påstådda misstag, mutor eller kärleksaffärer, deras jäv eller deras förmodade dumhet eller inkompetens.

Politiken förvandlas allt mer till att handla om personer i stället för en diskussion om landets väl och ve och om hur de gemensamma resurserna ska fördelas, hur ekonomin ska stimuleras, hur ekonomi, sociala villkor och kultur ska komma medborgarna till del.

Partipolitiskt spel har blivit en sport där det gäller att djävlas med motståndarna mer än att arbeta för ekonomiska, sociala och kulturella mål.
Att få de politiska motståndarna att framstå som inkompetenta och dumma blir viktigare än det politiska sakinnehållet.

Detta intrigspel gynnar populistpartiernas framgångar i världen och är ett tecken på demokratins kris. Politikens och demokratins mening och värde döljs av intrigerandet och personfixringen.
Politikerföraktet blir lätt ett förakt för politiken och därmed för demokratin.

Men personfixeringen är i sig inte roten till demokratins problem, utan bara ett symptom på en djupare och allvarligare tendens.

Ett av demokratins grundläggande problem är att de nationella politikerna får allt svårare att manövrera i den globala ekonomin.
De ekonomiska resurserna i enskilda länder minskar i förhållande till behoven.

Demokratin och politiken är beroende av den ekonomiska utvecklingen i världen, av globaliseringen, som gjort den nationella politiken mindre verkningsfull och de nationella politikerna kraftlösa.
De globala marknadernas utveckling skapar problem för demokratin.

Marknaderna är globala inte minst finans- och kapitalmarknaderna.
Ekonomiska resurser och skulder, exempelvis våra pensionspengar, är internationella spekulationsobjekt som rusar världen runt utan nationell tillhörighet på jakt efter största möjliga tillfälliga profit.
Det reella kapitalet får allt mindre möjlighet att hävda sig på denna marknad vilket leder till mindre investeringar i produktiv verksamhet.
Valutaspekulationer från internationella finansföretag påverkar enskilda länders ekonomi. De nationella politikernas har mycket små möjligheter att manövrera.
Casinoekonomin framkallar också ekonomiska kriser.

Banker och finansinstitut får en allt viktigare roll i det internationella samhället.

De nationella politikerna är maktlösa medan de multinationella företagen agerar över hela världen och flyttar resurser dit där det lönar sig bäst. Företag flyttar till länder där arbetskraft och skatter är låga och pressar länderna till social dumpning.

De nationella politikerna får allt svårare att lösa problemen – arbetslöshet, ekonomisk instabilitet, miljöhot, folkomflyttningar, skapande av nya sociala grupper, ökande ekonomiska, sociala och kulturella klyftor.

Då politikerna inta klarar att lösa utmaningarna uppstår missnöjes- och populistpartier som anser sig ha lösningen på problemen.

Dessa partier gör det parlamentariska läget än svagare.
Situationen i Sverige är ett exempel på denna utveckling men tendensen finns överallt.

i Polen och Ungern är de konservativa regeringspolitikerna desperata när de, trots att de befinner sig i majoritet, märker sin maktlöshet. I desperation försöker de genom lagförändringar skaffa sig ett bättre handlingsutrymme.
I flera medelhavsländer har de internationella ekonomiska kriserna orsakat allvarliga sociala och politiska kriser.

Globaliseringen har gjort att politikerna måste bygga på internationell samverkan som t.ex. EU.
Men många medborgare och väljare uppfattar EU som en ytterligare onödig pålaga och politisk byråkrati.  Brexit är ett första exempel på vad detta kan leda till.

Tidigare inlägg på denna blogg i samma ämne:

”Finanskapitalismen orsakar ekonomiska och politiska kriser" 

”Kapitalismen hotar demokratin” 

”Trump är inte problemet utan bara ett symptom”

Lars Trägårdh, DI Debatt: ”Trump ett symptom på demokratins kris”
Theresa Benér SvD 2002 ”Frankrikeupplever en demokratins kris” 

Lars O Ericsson, SvD Under strecket ” Ekonomins kris är också demokratins” 2014

SvD ”Polens nya politik” 
Omni ”Ungerns politik” 

Trump visar handlingskraft

Enligt Wahington Post avgav Trump 76 vallöften under sin valkampanj. 
Som president sätter han full fart för att genomföra dem.

Här är några av de politiska uttalanden Trump gjorde under valkampanjen:

Bygg en mur längs den södra gränsen mot Mexiko. Låt Mexiko betala för muren.
USA ska dra sig ur frihandelsavtalet TPP
Tillåt tortyr som förhörsmetod mot terrorister
Skippa Common Core eftersom det är "en katastrof" och en "mycket dålig sak." Trump säger att han vill ge lokala skoldistrikt mer kontroll och kan även eliminera Pedagogiska institutionen.
Skippa Naturvårdsverket. Gå igenom miljöpolitiken på nytt.
Ersätt Obamacare med något "fantastiskt" som är "så mycket bättre, så mycket bättre, så mycket bättre."
Reparera landets åldrande infrastruktur - särskilt broar och flygplatser som ser ut som de hör hemma i tredje världen.
Förbjud utländska muslimer från att komma in i USA
Hindra syriska flyktingar från att komma in i landet och sparka ut alla som redan bor här. Stäng vissa moskéer.
Skapa en databas med syriska flyktingar och med muslimer. Åtala Hillary Clinton för hennes användning av en privat e-postserver medan hon tjänstgjorde som utrikesminister.
Gör medicinsk marijuana allmänt tillgängliga för patienter.
Sluta spendera pengar på utforskning av rymden tills USA kan fixa sina problem. Uppmuntra privata rymdprospekteringsbolag att expandera.
Välj domare i Högsta domstolen som är "riktigt bra jurister."
Stärk militärmakten så att det är "så stor och så stark" att "ingen kommer att bråka med oss."
Låt Ryssland ta itu med den islamiska staten i Syrien och/eller arbeta med Rysslands president Vladimir Putin för att utplåna gemensamma fiender.

Ett intressant uttalande: ”Var oförutsägbar. Ingen kommer att röra oss, eftersom jag är så oförutsägbar."

Hittills har Trump, medelst dekret, hunnit starta en hel del processer som kan leda till förverkligande. Trumps väljare torde vara nöjda och vissa partier skulle bli glada om en del av Trumps önskelista skulle kunna förverkligas i vårt land.

I Sverige brukar vi annars gnälla över att politikerna glömmer sina vallöften då de kommer i regeringsställning. Vanligen beror det på att de inte kan få majoritet i riksdagen för sina förslag, eller på att de yttre omständigheterna förändrat förutsättningarna för genomförandet.

SvD

Trump är inte problemet, bara symtomet på en demokrati i kris

Valet av Trump som president i USA, Brexit inom EU, populistpartiernas framgångar i Europa, Erduan, Putin, politikerföraktet, nationalism, protektionism, främlingsfientlighet.

Är allt detta inte tecken på att demokratin är i kris?

Vad orsakar i så fall krisen?
Min hypotes är att politiken, och demokratin, allt sämre förmår att lösa människors ekonomiska, sociala och kulturella problem. De nationella politikerna har i dagens globaliserade värld allt svårare att påverka utvecklingen inom de nationella gränserna.
Det skapar misstro mot politikerna och politiken och därmed mot demokratin.

Vilka är problemen?
Jag tror att den ökande arbetslösheten, instabiliteten i näringslivet, de uppenbara klyftorna mellan rika och fattiga och mellan mäktiga och vanmäktiga, krångligare vardag skapar otrygghet i tillvaron för många människor. Det alltmer komplicerade samhället gör allting är svårare att förstå.
Samband, orsaker, konsekvenser är svårare att överblicka.

Välfärden - sjukvård, omsorg, skolan, polisen, militären, värnande om miljö och människor - blir allt dyrare medan statens inkomster minskar. Samtidigt som allt fler behöver samhället stöd är det allt färre som bidrar.

Den ekonomiska krisen är global medan politiken är nationell.
De internationella politiska och ekonomiska organen är otillräckliga. FN kan inte garantera fred eller hindra flyktingströmmarna, EU kan inte skapa välfärd för medborgarna, WTO och Världsbanken kan inte stoppa de ständiga ekonomiska kriserna eller fördela produktionens överskott i produktiva investeringar eller garantera ekonomisk utveckling som gynnar medborgarna.
Inga nationella regeringar rår över den kapitalistiska världsordningen.

Kapitalismens kris
Den kapitalistiska världsordningen är, om inte i kris, så åtminstone i en förändringsprocess som skakar världens ekonomi i grunden. Det kan liknas vid hur kontinentalplattornas friktion mot varandra skapar jordbävningar och tsunamin på jordytan.

Finansmarknaderna - den globala handeln med värdepapper, finansiella instrument, råvaror, handelsvaror och fastigheter – det vill säga världens globala finansiella infrastruktur där olika aktörer köper och säljer finansiella tillgångar, handlar allt mindre med reella värden och tillgångar som kan investeras i reell produktion. Långsiktiga placeringar har i stället förvandlats till finansiella derivat och kortsiktig ”profitjakt” som skapar berg av skulder som skjuts framåt som en svartepetter. Handeln på finansmarknaden har förlorat kontakten med den reella ekonomin, investeringar i produktionen uteblir. Bubblorna spricker och ingen marknadsaktör vill stå med svartepetter då bankerna saknar pengar. Skattebetalarna, d.v.s. medborgarna, tvingas betala.
Politikerna står maktlösa och tvingas städa upp efter finansfesten.
Medborgarna drabbas också genom att till exempel deras pensions- och försäkringspengar är en del av finansmarknaden.

Företagen och näringslivet som i stället för att investera i långsiktiga produktioner tvingas jaga snabba vinster och höga aktieutdelningar flyttar sin produktion till länder där produktionskostnaderna blir lägre. Efter sig lämnar de arbetslösa löntagare och bortfallna skatteinkomster.

Politikens kris
För tre decennier sedan fanns hos många medborgare ännu drömmen om socialismen som alternativ till den rådande världsordningen. Problemet är att kapitalismen är verklig och socialismen en utopi.
Då drömmen krossades mot verkligheten uppstod politisk förvirring.
I dag är partier bara socialistiska till namnet en del har lyckats överleva som i praktiken socialliberala.
I sitt famlande efter lösningar på kapitalismens problem lyckades nyliberalerna klä sig i vetenskapliga kläder och etablera sin ekonomiska politik som den enda sanningen. Låtgåpolitiken skulle lösa problemen. Ge kapitalismen och marknadsekonomin fria tyglar! Avregleringar, privatiseringar blev lösningen. Tyvärr skapade den politiken på de flesta håll mer anarki och ökande sociala klyftor.
I kölvattnet kom konservatism, nationalism, protektionism med enkla förklaringar och lösningar åter till heders. Populistpartier splittrade det politiska landskapet vilket på många håll gjorde det omöjligt att skapa stabila politiska majoriteter.

Demokratins kris
Demokrati leder med nödvändighet till kompromisser mellan olika intressen och ideologier, på politiska blockeringar på grund av bristande majoriteter och på politisk splittring och på det nödvändiga röstfisket inför valen.
I medierna brukar detta återges som kraftlöst käbbel, svek och löftesbrott.
Allt fler ropar på politisk handlingskraft och karismatiska ledare.

Vi måste erkänna att demokratin har inbyggda problem. Men samtidigt inse att alla andra alternativ är sämre eller omöjliga.

När vi diskuterar demokratin och demokratins problem kan vi inte bara diskutera formerna för val, styrande och medborgarinflytande över politiken, även om en sådan diskussion också är viktigt.

Vi måste samtidigt fundera över demokratins ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningar:

Frihet. Ingen demokrati utan frihet för individer, organisationer, näringsliv och arbete.

Tillit mellan olika medborgargrupper. ”Samhällskontraktet” måste upprätthållas. Det civila samhället måste fungera.
Folkrörelserna är en del av en fungerande demokrati.

Ekonomisk, social och kulturell jämlikhet och jämställdhet måste råda.

Väljarnas bildningsnivå och medborgarnas politiska mognad måste möta problemen.

Fred, eller frihet från väpnat hot eller väpnade konflikter är en förutsättning för demokrati.

Öppenhet och transparens. Samhället måste ge medborgarna möjlighet till insyn i myndigheternas och skattefinansierad verksamhet.

Målet måste vara ekonomisk, social och kulturell frihet och demokrati för alla medborgare.

Göran Rosenberg i SR P1 God morgon världen 170117 

Lars O Ericsson i SvD 140109

Debatt i DI 160925, Lars Trägårdh, professor i historiaoch civilsamhälleskunskap, Ersta Sköndal Högskola Trump ett symptom pådemokratins kris  

Dagens motsägelsefulla värld

USA:s president vill stoppa frihandeln medan Kinas kommunistiska ledare försvarar frihandel, globalisering och den fria marknaden.

Min favoritkapitalist, finansmannen Georges Soros, har vid en middag på Världsekonomiskt Forum i Davos berättat vad han tycker om USA:s nyvalde president Donald Trump.
”En skojare, bedragare och bondfångare. Och en möjlig diktator.” sa han blandannat enligt SvD:s utsände Gunilla von Hall
Varför Soros är min favoritkapitalist?
Han har, med sina omfattande valutaspekulationer vilka lett till ekonomiska kriser, i praktiken visat på svagheter i dagens kapitalism samtidigt som han i tal och skrift verkat för det öppna samhället. Soros har kritiserat den kapitalism som gett honom enorma vinster samtidigt som han genom ekonomiskt stöd till demokratiska rörelser i Östeuropa medverkat till de stalinistiska byråkratiernas slutliga fall. Han har, trots sin funktion som världsledande kapitalist, behållit en socialliberal ideologi.
Mötet i Davos har för övrigt blottat motsägelserna i dagens politiska värld då Kinas president, ledaren för världens största kommunistparti, Xi Jingpin på Världsekonomiskt Forum, har försvarat frihandel och globalisering och den fria marknaden.
Kinas kommunister har lärt av historien och anammar marknadsekonomin i stället för att försöka ersätta den, och istället för att ”krossa kapitalismen” använt sig av den som ekonomisk hävstång.
Georges Soros och Xi Jingpin är pragmatiker som förstått tillvarons, historiens och kapitalismens motsägelser och sammansatthet medan Donald Trump sitter fast i en enfaldig syn på världen och i en ideologisk låsning.

SvD 
World Economic Forum 2017

Miljardärsmaffia tar makten i USA

Direktörer, höga militärer och miljardärer tar över makten i USA:s Cabinet, d.v.s. regering. Av de 20 nominerade är minst sex dollarmiljardärer.

Inte ens Svenskt Näringsliv skulle i sina våtaste drömmar önska sig en liknande regering i Sverige.

I Sverige har vi i stället, genom den politiskt svåraste krisen i historien, en f.d. svetsare och fackföreningsman som statsminister. Och under en tidigare kritisk period leddes vårt land av en statsminister som började sin karriär som bodbiträde. Per Albin Hansson ledde en samlingsregering genom andra världskriget och välfärdsuppbygget.

De bägge statsministrarna var väl förankrade i arbetarrörelsen.

USA riskerar nu att få en fackföreningsfientlig arbetsgivareregering för en genomkonservativ kongress ledd av en president som ärvt sina miljarder.

De viktigaste ministerposterna är utrikesministern, finansministern, försvarsminister, justitieministern, handelsministern och arbetsmarknadsministern.

Donald Trump har nominerat Rex Wayne Tillerson till utrikesminister. Tillerson är både styrelseordförande och vd för petroleumbolaget Exxon Mobil Corporation.
Bolaget har haft en total omsättning (2006–2011) på nästan $ 2,5 biljoner och $ 221 miljarder i ren vinst varav USA:s största kvartalsvinst genom alla tider som var på $14,83 miljarder för tredje kvartalet av 2008 och den näst högsta i världen.
Tillerson blev utnämnd av det amerikanska nyhetsbolaget CNN till den sjätte mäktigaste personen inom affärsvärlden. Tillerson är även medlem i den politiska konservativa kretsen, Business Roundtable, där en rad olika höga ledare för de största bolagen i USA sammanträder.

Justitieminister blir åklagarchefen Jeff Sessions som har suttit i senaten fyra gånger om.
Han är advokat och har tidigare varit chef för åklagarmyndigheten i Alabama. Han är invandrarfientlig och har en gjort en del märkliga uttalanden om den svarta befolkningen.
Under sin politiska karriär har han stöttats av försäkringsbranschen, av energiföretaget Southern Company, av advokatbyrån Balch & Bingham, av finansgruppen Harbert och kolbrytningsföretaget Drummond Company.

Som försvarsminister har Trump nominerat ”Galne hunden” James N Mattis. Han var tidigare general i marinkåren och har lett styrkor i både Irak och Afghanistan. Han var fram till 2013 överbefälhavare för USA:s centralkommando. Han vill bland annat se ”en ny säkerhetsarkitektur för Mellanöstern. ”Iran är ett specialfall som måste hanteras som ett hot mot regional stabilitet”.

Blivande finansministern Steve Mnuchin studerade vid Yale-universitetet och arbetade i 17 år för investmentbanken Goldman-Sachs. Han var Trumps finansielle representant under valrörelsen.
Mnuchin arbetade som vice ordförande i hedgefonden ESL Investments. Därefter etablerade han tillsammans med finansmannen George Soros företaget SFM Capital Management. Mnuchin grundade med två ex-Goldman partners en hedgefond Dune Capital Managme, 2004. Efter starten tjänstgjorde Mnuchin som VD för företaget som investerade i åtminstone två Donald Trumpprojekt .

Andrew F Puzder äger flera restaurantkedjor, bland dem Carl’s Jr och Hardee’s. Puzter och blir nu arbetsmarknadsminister. Han är enligt tidningen Guardian kritisk till höjda minimilöner, starkt kritisk till sjukvårdsreformen ”Obamacare” och har beskyllt regeringen för ”en regeringsstyrd restaurangrecession”.

Mnuchin är inte den ende Goldman Sachs-höjdare som blivit minister i USA.
Wilbur Ross blir handelsminister. Ross är sedan tidigare mest känd för att ha tjänat stora pengar i början av 2000-talet när han köpte upp, rekonstruerade och sålde vidare krisdrabbade amerikanska stålbolag.
Ross nedskurna stålimperium såldes 2005 för 4,5 miljarder dollar till den internationella stålkoncernen Arcelor Mittal, där han än i dag sitter med i styrelsen.

SvD

DN

CNN Video 
Quartz Trump’s 17 cabinet-level picks have more money than a third of American households combined