Var finns bevisen?

Du kanske minns hur England, Frankrike och USA 2003 sade sig ha bevis för att Saddam Hussein hade atomvapen. Syftet var att motivera irakinvasionen.

Vi var många som lät lura oss av ”bevisen”.
Senare visade sig att det inte funnits några bevis.

Men då var invasionen redan ett faktum.

Med den påstådda giftattacken på Sergej och Julia Skripal och kembombningen i Syrien är vi där igen.
Ryssland nekar till att de är skyldiga medan England påstår sig ha bevis.
Bashar al-Assad säger att den Syriska regeringen inte har några kemiska vapen.
England påstår sig ha bevisen.
Men några bevis har inte presenterats, varken från det ena eller andra hållet, och det märkliga är att media inte efterlyser bevisen trots alla frågetecken.

Trots att bevis inte redovisats har USA, Frankrike och Storbritannien avfyrat över 100 missiler mot påstådda lager av kemiska stridsmedel utanför Damaskus och staden Homs.

Går man tillbaka till det kalla krigets dagar påstod det svenska försvaret att de hade massor av bevis för ryska (sovjetiska) ubåtskränkningar.
Inga bevis kom någonsin fram.

Anklagelser och misstankar räcker som väl är inte som bevis i svensk civilrätt.
Och för den som anklagar  gäller att bevisa anklagelsen inte för den som är anklagad.

Annat är det tydligen i internationella militära sammanhang.

SvD Debatt 

AB Ledare ”Attacken på Assad är olaglig men legitim” 

Lindelöf.nu, blogg ”Aftonbladets propaganda varnar för propaganda”

Kan Krim lära av Ålands historia?

Historien upprepar sig aldrig, det är bara människorna som är sig lika. Fast i bland tycker man sig se upprepningar i historiens väv eller ana paralleller i utvecklingen, t.ex. den mellan Krim och Åland.

I historien har Åland befunnit sig i spänningsfältet mellan Ryssland och Sverige/Finland.

1809, vid freden i Fredrikshamn, tvingades Sverige avträda Åland och Finland till Ryssland. Ryssarna började befästa Åland mot Sveriges protester.

Märkligt nog var det under det s.k. Krimkriget som Åland än en gång kom i fokus. Krimkriget fördes 1853-1856 mellan Ryssland mot Frankrike/England.
De senare lyckades 1854 spränga den ryska befästningen vid Bomarsund på Åland och erbjöd Åland till Sverige. Sverige vågade under rådande neutralitet inte ta emot erbjudandet. Men vid fredsförhandlingarna 1856 gjorde Sverige anspråk på Åland.
Ryssland vägrade att gå med det. Istället skrevs det så kallade Ålandsservitutet in i fredsavtalet enligt vilket inga befästningar skulle få uppföras på Åland.

Men kort efter att första världskriget brutit ut började ryska trupper överföras till Åland. Eftersom västmakterna nu var Rysslands allierade mot Tyskland tillät de befästningen trots överenskommelsen i fredsavtalet.

I november 1917, kort efter oktoberrevolutionen i Ryssland, proklamerade den nya kommunistregeringen Finlands självständighet. Åland tillhörde då Finland.

På Åland genomfördes en folkomröstning, i form av en petition riktad till Sveriges kung och folk, om Ålands framtida status. 95 procent av de röstande skrev under på att ”den åländska befolkningens innersta önskan och fasta vilja är att ernå landskapets införlivande med Sveriges rike.”
Tvisten om Åland fortsatte.

Under finska inbördeskriget 1918 landsteg svenska trupper på Åland för att intervenera mellan ryska trupper som fortfarande fanns stationerade på öarna och de vita och röda styrkor som anlände över isen från Finland. Inom några veckor hade dock tyska trupper ockuperat öarna på begäran från den vita regeringen.

Så småningom hänsköts tvisten om Åland till Nationernas Förbund.

1921 beslöts att Åland skulle förbli en del av Finland som en autonom region. Finland blev tvunget att garantera befolkningen rätten till det svenska språket, sin inhemska kultur och sina traditioner. Ett internationellt avtal deklarerade samtidigt Åland som en neutral och demilitariserad zon.

Det svenskspråkiga Åland har idag ett omfattande självstyre inom republiken Finland och de ålänningar som vill tillhöra Sverige existerar knappast.

Om man nu kan lära av historien kan det kanske finnas lärdom för dagens Krimkonflikt i Ålands historia.

DN
EskilstunaKuriren

SvD

DN

Terrorbombning inget nytt

I Ryssland på 1800-talet, ett par decennier innan ett socialdemokratiskt parti bidades, var terrorbombningar vanliga i oppositionen mot tsarens envälde och den fruktansvärda fattigdomen.
Olika anarkistgrupper hävdade att det var rätt att använda våld och mord för att nå sina syften. Narodnikerna, “gå-till-folket-rörelsen”, tog – i varje fall till en början - avstånd från omstörtande våld och alla komplotter och ville istället öppet gå ut till bönderna och försöka upplysa dem för att därigenom åstadkomma en samhällsförändring. Men de som proklamerade våld fick vind i seglen efter tre stora politiska processer: Den första 1875 då femtio narodniker terroriststämplats och arresterats och i ytterligare en, 1877, då 193 narodniker ställdes inför rätta. Kulmen nåddes då 770 narodniker blivit arresterade. Den sista av de större narodnikrörelserna splittrades 1878 i två rörelser “Svartajordutdelare” och “Folkviljan”. De senare var ett nätverk av terroristgrupper under ledning av Andrej Sjeljabov.
Det anmärkningsvärda är att det var många kvinnor, oftast från överklassen, som med liv och lust deltog i bombandet. De protesterade inte bara mot fattigdomen utan också mot kvinnoförtrycket. Sofia Ilarionowna Bardina, Vera Figner och Sofia Perowskij är de mest kända. 1875, då femtio narodniker arresterade, var tolv av dem överklasskvinnor. Elva av dem sändes till Sibirien.
Den grupp som till sist lyckades spränga tsaren i luften leddes av Sofia Perowskij.
De flesta av terroristerna fängslades och deporterades till Sibiren, många avrättades, andra tog livet av sig.
Det omedelbara resultatet av bombandet blev att tsarens makt skärptes och reaktionen hårdnade.
Hur det gick sedan är historia, som det brukar heta.
DN

DN2

SvD

Sydsvenskan
AB
AB2
Expressen