onsdag 25 februari 2015

Moderattant och SvD:s ledarskribent emot olagliga bosättningar!

Redan författaren och nobelpristagaren Anatole France (1844-1924) konstaterade att ”Lagen är i sanning rättvis, den förbjuder såväl den rike som den fattige att sova under broarna att tigga på gatan eller att stjäla bröd.”. (Den röda liljan, 1894 )
Men huruvida Gudmundson, liksom den franska författaren, är ironisk är tveksamt.
Gudmundson verkar mena allvar när han hötter med ledarfingret såväl åt tiggare som eliten att bosätta sig på annans mark.

Han refererar till det moderata oppositionsborgarrådet Anna König Jerlmyr som vädjar till riksdag och regering att ändra lagstiftningen, så att de olagliga bosättningarna kan avhysas.

”Hon har givetvis rätt. Enskilda måste ha rätt att freda sin egendom, även i de fall där det är osedvanligt synd om inkräktaren. På samma sätt måste kommunen ha möjlighet att upprätthålla ordning på de gemensamma ytorna.”
”De senaste åren har den allmänna debatten dock kantrat på ett sätt som har lett till att ordningsmakten har retirerat av hänsyn till opinionsvindar och mediedrev. Lagarna och reglerna efterlevs inte längre, av rädsla för beskyllningar om att bedriva häxjakt på Europas fattigaste. Samhället skickar därmed signalen att det är fritt fram för hitresta tiggare, varför företeelsen växer.”, skriver Gudmundson.
Och fortsätter: ”Men dessa är regler som gäller alla och envar. Att upprätthålla dem är inte att jaga romer med blåslampa. Det är att värna rättsstatens fundament att verka för att lagen ska gälla, lika för alla.”

Toppen! Han och den moderata oppositionsborgarrådet Anna König Jerlmyr är emot olagliga bosättningar. Det går verkligen framåt för mänskligheten!



lördag 21 februari 2015

Alla ska känna trygghet i Sverige


Självklart! Judar är inget undantag. Alla ska känna sig trygga i vårt land.

Men ska inte vårt land vara tryggt även för troende muslimer?

Kan de känna trygghet då deras tro grovt kränks genom fula teckningar av profeten Muhammed. Enligt muslimsk tro får profeten inte avbildas därför anser muslimerna att teckningarna är kränkande.

I yttrandefrihetens namn anses det dock vara beundransvärt att reta troende muslimer.
Vad vinner man med det?  Med de kränkande teckningarna ökar man motsättningarna mellan olika trossamfund. Terrorister har därmed ansett sig få anledning att mörda hela redaktioner.
Ett tjugotal moskéer i vårt land har saboterats av islamofober. 

Att klumpa ihop alla muslimer med terrorister är inte bättre än att klumpa ihop alla judar med terroriststaten Israel.

Det senare är dock svårt att undvika eftersom Israel säger sig vara en judisk stat och dess premiärminister Benjamin Netanyahu uppmanar judar som ikänner sig otrygga i vårt land att flytta till Israel. Angrepp på Israel brukar också ofta resultera i anklagelser för antisemitism.

Och på vilket sätt har Lars Wilks´ teckningar ökat eller förvarat yttrandefriheten?
Yttrandefriheten har istället begränsats genom att terroristbekämpning har lett till ökad kontroll av samhällsmedborgarna.




onsdag 18 februari 2015

En myt att greker har levt över sina tillgångar

”Grekland har levt över sina tillgångar.” 
Den meningen har man läst och hört så många gånger att den uppfattas som en sanning. Senast var det  den tyska finansministern Wolfgang Schäuble som uttalade den.
Men den är inte hela sanningen och inte den enda.

”Grekland” kan inte vara flertalet av det grekiska folket som levt sitt liv i arbete precis som alla andra löntagare och småföretagare som arbetat för att få ihop pengar till mat och bostad för sig själva och sina barn.
Något överflöd har de inte upplevt.

Några fakta ur OECD-rapporten ”OECD Economic Surveys: Greece 2013” :

Folk i Grekland, de som har arbete, arbetar 2 034 timmar per år, en av de högsta i OECD och mycket mer än OECD-genomsnittet på 1 765 timmar.

I Grekland måste hushållen i genomsnitt betala 27 procent av sin bruttojusterade disponibla inkomst på att hålla ett tak över huvudet, den högsta nivån i OECD, där genomsnittet är 21 procent.

I Grekland är det genomsnittliga hushållets nettojusterad disponibla inkomst per capita 19 095 USD per år, lägre än OECD-genomsnittet på 23 938 USD.

I Grekland är det genomsnittliga hushållets finansiella nettoförmögenhet per capita beräknat till 14 004 dollar, lägre än OECD-genomsnittet på 42 903 USD.

I Grekland har ca 51 procent av befolkningen i arbetsför ålder ett betalt arbete. Denna siffra är mycket lägre än sysselsättningen i genomsnitt 65 procent och en av de lägsta siffrorna i OECD.

I Grekland har 42 procent av kvinnorna jobb. Detta är mycket mindre än OECD-genomsnittet på 57 procent.

Unga greker, 15-24 år har en arbetslöshet på 55,3 procent, mycket högre än OECD-genomsnittet på 16,3 procent och den högsta andelen i OECD.

I Grekland, riskerar 12 procent av löntagarna att förlora sitt jobb, mycket högre än OECD-genomsnittet på 5,3 procent.

Förtroendet för regeringen är avgörande för den sociala sammanhållningen och välbefinnande.
I Grekland säger 14 procent av befolkningen att de litar på den nationella regeringen, mycket mindre än OECD-genomsnittet på 39 procent och den lägsta i OECD.

Flertalet greker har aldrig levt över sina tillgångar. Det är en myt.

Men nu då ”Grekland” ska straffas för att ha ”levt över sina tillgångar” är det de grekiska löntagana och småföretagarna som tvingas betala för att politiker och finanseliten försatt dem i kris.

Frågan är vilka i ”Grekland” som har levt över sina tillgångar?

Några av mina tidigare inlägg om Grekland


torsdag 12 februari 2015

Finanskapitalet smiter från notan – du får betala

Finansvärlden - banker, finansinstitut, kapitalförvaltare, finansrådgivare, miljardärer, fondförvaltare och liknande – har inte alltid rent mjöl i sina påsar.
Hela branscher bygger ju delvis på lögner, falska rykten, hemlighetsmakeri och bluff.
Precis som i poker.
Finansmarknaden är ett spel om pengar och värden vars omfattning vi knegare inte kan fatta.

Det tråkiga är att bluffmakare och kriminella kan utnyttja finansvärlden för att skoja till sig ekonomisk makt och inflytande, tvätta pengar, smita från skatt, muta och utöva påtryckning.
Skummisar med ekonomiska resurser kan dessutom omge sig med advokater och lobbygrupper som kan skydda dem från angrepp.
Precis som de medeltida furstarna kunde skydda sig bakom en hord av livvakter och murar.

Ett öppet demokratiskt samhälle, i en marknadsekonomi, behöver kapitalister som kan samla och investera kapital i produktion och arbete. Kapitalisterna vill naturligtvis ha utdelning på sina satsade kapital för att kunna plöja ner vinsterna i nya produktiva verksamheter.
Så fungerar en sund kapitalism.

Men dagens finansvärld har upphört att fungera på det sättet. De värden som kommer ur arbetet och produktionen omvandlas i finansbranschen till skuldpapper, abstrakta värden, framtida spekulationer, krav på stater. Bara en del återinvesteras i den verkliga ekonomin - resten är spelpengar.
Riskerna tas inte av kapitalisterna och finansspekulanterna utan av skattebetalarna.

De senaste decenniernas bankkriser har visat att hela risken ligger hos låntagaren, hela förtjänsten hos banken.
Notan för skattebetalarna i den senaste svenska bankkrisen var 35 miljarder kronor.
Bankiren får bonus när det går bra, men när det går dåligt får skattebetalarna ta notan. 
Någon bjuder dig på en dyr restaurang och smiter från notan så att du tvingas betala.

Finansskojare och finansbubblor har funnits lika länge som den moderna kapitalismen.
Några exempel på kriser och bubblor:
”Tulpankraschen” åren 1636–1637, Missisippi- och söderhavskrascherna på 1700-talet, den tyska hyperinflationen på 1920-talet, krisen 1929 och 30-talsdepressionen, Kreugerkraschen 1932, dollarkrisen och börskrisen i USA 2000, krisen på valutamarknaden 1990, Japans finanskris 90-92, Svenska bankkrisen 1990-96, Mexikokrisen 1994-95, Asienkrisen 1997, LTCM-kraschen 1997, Argentinakrisen 1997, Bankkrisen i USA 2007, den grekiska skuldkrisen 2010-.
Just nu pågår en strid mellan Argentina och två amerikanska hedgefonder, som i praktiken drivit landet i statsbankrutt.

Kriserna har utlösts genom spekulationer, svindlerier och hemlighetsmakeri och har alltid haft konsekvenser för stater och folk.

Men det finns också helt accepterade medel för finansinstitutionerna att sko sig på ”vanligt folk”. 
Ta t.ex. indexbluffen. De svenska fondspararna förlorade 400 miljarder kronor i börsraset, konstaterade Affärsvärlden i nummer 43/2002. Storbankernas fonder har präglats av en strategi där förvaltarna lagt sig mycket nära index, vilket också gör att möjligheterna till en bra avkastning när börsen går dåligt är minimala. Men samtidigt som spararna förlorat, har SEB, Robur, Nordea och Handelsbanken dragit in nästan 8 miljarder i vinst på sin fondförvaltning. 

Rena svindlare finns det gott om i finansvärlden.

Ett par exempel:
Bernard Lawrence "Bernie" Madoff  sysslade med avancerade investeringsbedrägeri er där investerare lockas att satsa pengar genom att Madoff rapporterade en fiktiv avkastning på 10–20 procent - en ovanligt hög nivå - som gjorde att kapitalet flödade in, men istället för att generera verklig avkastning på insatt kapital använde  Madoff det insatta kapitalet till utbetalningar och för att hålla bedrägeriet igång.  Madoff uppskattade själv att förlusterna för svindleriet uppgick till “runt 50 miljarder dollar”, motsvarande 400 miljarder kronor. Men utredarna konstaterade att ”pyramidspelet” rymde cirka 65 miljarder dollar.

En svensk fastighetssvindlare är Hans Thulin som gjorde lönsamma fastighetsaffärer under 1980-talets svenska värdeökning på fastigheter, den så kallade "fastighetsbubblan".
Thulins bolag Consolidator kunde våren 1990 inte betala en skuld på 650 miiljoner kronor till finansbolagen Nyckeln, som på hösten samma år ställde in betalningarna. Detta ledde till att Thulins svenska fastighetsimperium gick under i samband med finans- och fastighetskraschen i början av 1990-talet. 1991 gick hans bolag Consolidator och Granaten i konkurs med omkring tre miljarder kronor i skulder. Thulin hade gått i personlig borgen för lån på 800 miljoner kronor och försattes i personlig konkurs.
Thulin var skyldig svenska statskassan 179 miljoner till följd av en fordran efter hans konkurs i början av 1990-talet. Trots flera processer har han vägrat att betala.
Skulden har vältrats över på svenska skattebetalare.



onsdag 11 februari 2015

Skattesmitarna och finanshajarna sänkte Grekland. Folket får betala.

Ett internationellt journalistiskt samarbete - International Consortium of InvestigativeJournalists - har grävt fram miljontals dokument som visar hur företag och privatpersoner över hela världen gömt undan enorma belopp – och som så ofta har internationella storbanker spelat en central roll.
Schweiziska UBS är en av de banker som namnges i rapporten. Banken sägs ha aggressivt marknadsfört placeringar i skatteparadis åt sina kunder.
UBS, tvingades 2009 betala 780 miljoner dollar i skadestånd till USA för att ha hjälpt rika amerikaner att gömma pengar undan skattemyndigheterna.

En annan bank som figurerar i sammanhanget är HSBC Holdings plc, en brittisk bankkoncern som räknas som en av världens största inom sin bransch. Namnet kommer ursprungligen från The Hongkong and Shanghai Banking Corporation Limited.

75000 miljarder kronor undanhålls beskattning på global nivå, enligt Tax Justice Network.
Bara i Sverige handlar det om hundratals miljarder, enligt uppgifter från Skatteverket och Tax Justice Network:
• 400–500 miljarder kronor göms från svensk skatteredovisning.
• Dessa gömda belopp innebär 46 miljarder kronor i förlorade skatteintäkter för svenska staten.
•5000 holdingbolag på Cypern ägs av svenska bolag och privatpersoner. 4000 av dessa bedöms enbart användas för skatteplanering.
Det handlar om skattesmitning i global skala.

För att knyta an till greklandskrisen som jag skrev om igår.
Här finns Grekiska finansintressen som äger offshoreföretag i Brittiska Jungfruöarna och andra skatteparadis och som sällan deklarerar dem till grekiska skatteverket.
Bara fyra av 107 offshorebolag som håller tillgångar eller gör affärer i Grekland är registrerade hos skattemyndigheterna där. Den grekiska skattemyndigheten har tydligen inga uppgifter om de övriga 103 företagen – huruvida de deklarerade sina tillgångar eller betalat skatt.
Bolagens ägare är anslutna till offshoreföretag som verkar under radarn för skattemyndigheterna i en tid då skatteflykt orsakar en finanskris som har ödelagt Greklands ekonomi och hotar eurons framtid.

De rika skattesmitarna vältrar över skattebördan på löntagare och småföretagare inte bara i Grekland.
Icij kommer förhoppningsvis att avslöja skatteflyktingarna både i Grekland och övriga Europa. Sen är det politikernas och myndigheternas sak att se till att få in pengarna.

The TOC 
DN

tisdag 10 februari 2015

Greklands sak är vår. Gå emot finanskapitalet.

I november 2009 anlände Goldman Sachs vd Gary D. Cohn med ett team av bankirer till Aten för att erbjuda den grekiska regeringen ”hjälp” med att dölja landets växande skuldbörda. Det rapporterade The New York Times ifebruari 2010.

Den gången handlade det om ett finansiellt instrument som skulle ha knuffat skulder relaterade till Greklands sjukvårdssystem in i framtiden. Ungefär som när en husägare får hjälp att ta ytterligare ett lån på huset för att betala sina kreditkortsskulder, skrev The New York Times.
Den gången tackade den grekiska regeringen nej. Men under 2001 ska Goldman Sachs ha hjälpt Grekland att dölja ett lån på mångmiljardbelopp för Bryssel. För den tjänsten ska Goldman Sachs ha fått 300 miljoner dollar.

Grekland har också lånat miljarder efter EMU-inträdet mot att banker får rätt till framtida intäkter från till exempel flygplatsavgifter och lotteriverksamhet.
Sådana avtal lurar investerare och övervakningsmyndigheter eftersom sådant inte registreras som lån.

Det var politikerna i Grekland som drev statens finanser i botten men med god hjälp av finansinstitut som Goldman Sachs och andra.
Politikerna struntade i att se till att skatterna betalades in, vilket ledde till svåra underskott i statskassan. Underskott som täckets av lån som finanskapitalet gärna bistod med.


Den grekiska staten vilade på ett bristfälligt skattesystem. Staten fick in för litet skatter och de som bäst lyckades hålla sig undan var de rikaste: banker, finansinstitut, miljardärer och andra som gömt sina pengar i skatteparadis och schweiziska banker.

De flesta utanför den politiska och ekonomiska eliten visste inget om hur illa det var ställt eller att staten var på väg mot konkurs.
I dag har ett nytt skattesystem införts med de rikaste kan ändå smita från sina plikter.

Enligt en uppdaterad medelfristig budgetplan från det grekiska finansdepartementet toppade Greklands statsskuld på 191,6 procent av BNP 2014 innan den  beräknas sjunka till 190,5 procent av BNP 2015 och 184,9 procent av BNP 2016.

De som lånat ut pengar till staten i Grekland gör det inte av godhet eller omtanke. De räknar med att få räntor som inkomst och att den Grekiska staten ska betala tillbaka pengarna.
Grekland  är som om en arbetslös som tar smslån för sin konsumtion.

Men Grekland behöver inte lån och ränteutgifter. Grekland behöver investeringar som kan generera tillväxt och utveckling i näringslivet. Grekland behöver få in skattepengar, särskilt från de rikaste.

Nu straffas de som inget visste och som inget hade.
Folket har pressats ner i fattigdom. Köpkraften och skatteförmågan går i botten. Det är en ond spiral som borrar sig allt djupare ner i eländet.

Ett varnande exempel är de orimligt stora krigsskadestånd som västmakterna efter första världskriget krävde av Tyskland. De kraven ledde raka vägen till Hitler och andra världskriget.
Efter andra världskriget hade man lärt sig och Tyskland fick det mesta av sin statsskuld nedskriven 1953. Detsamma skulle kunna ske för Grekland 2015.
En grekisk skuldavskrivning skulle inte bara skona det grekiska folket från massfattigdom utan även hela EU från ett större kaos.
Den svenska regeringen borde gå i spetsen för en rörelse som syftar till att avskriva Greklands skulder.

SvD 

måndag 9 februari 2015

Svensk socialdemokrati kan lära av grekisk vänster

Katrine Marçal är en av socialdemokratins bästa och klokaste skribenter.
Till skillnad från socialistdogmatiska vänsteralibin som Greider och Suhonen är Katrine Marçal öppen för de politiska förutsättningarnas dialektiska förändring.

I Aftonbladet den 8 februari uppmanar hon sossarna att lära av vänstern närmare bestämt av det grekiska Syriza och spanska Podemos.
Hon konstaterar att socialdemokratin i bägge länderna närapå har utraderats.
Katrine Marçal räknar upp sex punkter som hon anser sossarna har något att lära av.
Du kan läsa punkterna här.

Jag anser att det inte är konstigt att socialdemokratin i de bägge länderna har tappat det politiska förtroendet hos löntagarna. I bägge länderna har socialdemokratin applicerats i politiken uppifrån av delar av en gammal politisk elit. Partierna har saknat grund i folkrörelser och har inte sprungit fram ur dessa vitala folkliga rörelser.
En socialdemokrati utan organisk kontakt med fackföreningsrörelsen och andra folkrörelser skiljer sig inte från borgerliga partier.

I Sverige finns fortfarande det starka bandet med fackföreningsrörelsen och partiet hävdar löntagarintressen, men risken är att den nya politiska eliten – bortsett från den nuvarande partiledaren – fjärmar sig från löntagarna. Den risken löper också Vänsterpartiet, kanske i än högre grad.

Nummer fyra på Katrine Marçals lista är att hon uppmanar socialdemokraterna ”att hitta en tydlig yttre fiende (som inte är ett annat parti). En fiende som inte bara är Moderaterna”.

En sådan ”fiende”, eller hellre motpart, är nyliberalismen och dess låtgåpolitik gentemot kapitalismen. Kampen mot kapitalismens orättvisor, paradoxer, destruktivitet och för en humanisering och modernisering av det ekonomiska, sociala och kulturella samhället måste vara vägledande för socialdemokratin. En sådan kamp kan också attrahera socialliberaler.

Katrine Marçal avslutar sin text med att säga:
”Transparens, öppenhet och att låta medlemmarna bestämma är vad som verkar känneteckna de nya framgångsrika vänster­partierna i Europa.
Det är inte vad som kännetecknar de svenska socialdemokraterna.”

Håller med. Partiet måste hitta former som aktiverer medlemmar och sympatisörer nedifrån och upp. Inte uppifrån i form av enkäter och styrande rådslag, uppmaningar till dörrknackning inför val och penningbidrag. Den nya informationstekniken ger möjligheter till tvåvägskommunikation mellan gräsrötter och elit.
Tycker fortfarande att socialdemokratin inte utnyttjar denna möjlighet fullt ut.



torsdag 5 februari 2015

Det judiska jubelåret något i dagens permanenta ekonomiska kris?

Jag är inte så bevandrad i judarnas religiösa historia men har i varje fall läst om något som jag tycker är både vackert och rationellt.
Jubelåret.
När jag ställde frågan om jubelåret till den trevliga och kunniga kvinna som förevisade på Judiska Museet i Stockholm tyckte jag att hon verkade besvärad och svarade inte på min fråga. Tydligen var det något som fallit bort ur judisk tradition.
Men det judiska jubelåret har ändå beskrivits, bland annat i Bibeln, och ska inte förväxlas med det katolska jubelåret som är något helt annat.
I judendomen kallas vart sjunde sabbatsår för jubelår. I Andra Mosebok 23, där Moses för övrigt uppmanar judarna att inte ta mutor och inte förtrycka invandrare, finns ett bud som säger att åkerjorden, vingården och olivplanteringen ska ligga i träda (ligga orörd) det sjunde året.
Jubelåret inträffade vart femtionde år, eller vart sjunde sabbatsår, (7x7+1). Då skulle jorden vila och alla israeliter skulle få tillbaka såld eller förlorad egendom. Slavarna skulle också bli fria.
Det betydde frihet för dem som i många fall hade sålt sig själva som slavar därför att de hade råkat i skuld. Frigivningen kunde annars ske först när de hade tjänat i sex hela år men när jubelåret kom frigavs även de slavar som ännu inte hade tjänat i sex år. Alla arvsbesittningar som hade sålts (vanligtvis på grund av ekonomiska motgångar) återlämnades, och alla som hade sålt sig själva återvände till sin familj och sin fädernejord. Ingen familj skulle sjunka ner i bestående fattigdom. Även om någon slösade bort allt han ägde, kunde han likväl inte för alltid förlora sin arvsbesittning för sina efterkommande.

Jubelåret förhindrade att några skuldsatte sig djupt medan andra blev rika på deras bekostnad, något som skapar ekonomiska kriser.

På sidan 400 skriver han:
”i denna bok har jag till stor del undvikit att lägga fram konkreta förslag, men låt mig ändå avsluta med ett sådant. Jag tycker verkligen att det kunde vara på tiden med någon form av bibliskt jubelår: ett jubelår som skulle kunna omfatta såväl internationella skulder som konsumentskulder. Det skulle vara välgörande inte bara för att det skulle lindra så mycket mänskligt lidande, utan även för att det skulle påminna oss om att pengar inte är något outgrundligt, att det inte är högsta formen av moral att betala sina skulder, att alla dessa saker är mänskliga påfund och att demokratins innebörd, om den har någon sådan, är att alla kan komma överens om att ordna saker på ett annat sätt.”

Kanske något att ta upp nu sedan ekonomiska kriser blivit permanenta.

Philippe Legrain, ekonom och författare, i SvD: "Var finns de förnuftiga rösterna om Grekland?"




tisdag 3 februari 2015

Tingsten och hans tid är åter aktuell

I onsdags var jag med några stockholmsvänner och såg ”Ansvaret är vårt” om Herbert Tingsten på Stadsteatern. Robert Fux uppträder ensam på scenen.

Jag minns Tingsten från femtio och sextiotalen som en ettrig nasal pipig radioröst som debatterade allt och alla och som vi i vänstern skulle tycka illa om eftersom han var liberal.

Efter teatern gick jag till biblioteket och lånade boken som teatern är baserad på  - ”Herbert Tingstens sista dagar: berättelsen om ett liv” Bonniers 2013, av Per Wirtén.

Teatern var bra men boken är fantastisk. Läsningen ersätter min diffusa och negativa bild av Tingsten med en inkännande och medkännande inställning till denne man och hans tid.

Per Wirtén skriver förbaskat bra och har gjort ett gediget researcharbete.
Boken ger en utomordentlig sammansatt bild av Tingsten men också den politiska utvecklingen under åren 1930 - 1960. Det är värt att läsa boken bara som en samtidshistoria.
Dessutom påminner mycket i framställningen om dagens politiska och ideologiska problem.
Det finns paralleller.


söndag 1 februari 2015

Dagens vänster är borgerlig


Texten handlar bland annat om hur den ekonomiska makteliten är ett relativt litet och slutet nätverk. Men den handlar också om vänstern.

Katrine Marçal refererar till den engelske vänsterjournalisten Owen Jones bok om den brittiska eliten, ”The establishment”.

Men hon vänder sig emot att Owen Jones definierar eliten som "dom som tror på avreglering av marknader". De som skyddar varandra och i hög grad personligen har tjänat på de reformer som de drivit igenom.

Hon skriver att Owen Jones inte gillar privatiseringar, därför definierar han alla som tror på sådana automatiskt som ”elit”.  ”Detta leder honom i sin tur till den märkliga slutsatsen att en privilegierad person som inte är höger inte heller behöver räknas till etablissemanget.”

Katrine Marçal skriver att ”Etablissemanget inte bara är ett ord för ”folk med makt som jag inte gillar”. Det finns på riktigt. Även i Sverige. Och någon borde studera det.”
Hon sätter därmed fingret på dagens vänsters, i grunden borgerliga, syn på hierarkierna i det kapitalistiska samhället som om de vore idéstrukturer. En vänster som tror att det är politiska idéer som formar kapitalismens hierarkier. Somliga tror till och med att kapitalismen är en politisk ideologi.

Dagens vänster är borgerlig eftersom den saknar marxistisk bildning och blir på sin höjd en rörelse för rättvisa inom ramen för den hierarkiska ordningen. En socialliberal vänster mot den nyliberala högern. För att inte tala om den vänster som ofta hemfaller till konspirationsteorier som t.ex. Naomi Klein.

Tyvärr kom den s.k. 68-vänstern, precis som öststatstatskommunisterna, att göra marxismen till dogmer och regelverk. Klasskampen definierades som ett slagsmål mellan folket och kapitalet. Knytnävsvänstern vulgariserade marxismen ytterligare.

Att marxisten i Katrine Marçal vrålar i protest beror på att hon är klar över att hierakierna i grund och botten skapas utifrån historiskt betingade, kulturella, ekonomiska och sociala strukturer.

Hierakier har funnits i över åtta tusen år men dagens vänster, även de som kallar sig socialistisk,  antar att dagens hierarkier bara är en orättvisa.

Faktum är att det är inom delar av socialdemokratin som det ännu finns en levande marxistisk ådra.
Katrine Marçal tycks vara ett barn av denna marxistsikt bildade vänster.
Det gläder en gammal stofil som jag.


Medan jag skrivit detta blogginlägg har rubriken till ledarkommentaren ändrats på webbplatsen till "
Nya eliten bygger på den gamla"