Sammanställ fakta om kapitalismen!

Två vänsterdebattörer - Per Sundgren, ordförande Jämlikhetsfonden, och Daniel Suhonen, chef fackliga idéinstitutet Katalys - får i dag plats i Aftonbladet för att kommentera Panamadokumenten.

 

Panamaokumenten har visat att över två hundra tusen personer, företag och fonder har gömt skattepengar i ett tjugotal olika skatteparadis. Skattesmitarna kommer från fler än 200 länder.
Bland de fuskande personerna finns tolv nuvarande eller före detta stats- och regeringschefer, och ännu fler av deras anhöriga. En av de nuvarande är Islands liberale statsminister Sigmundur Davíð Gunnlaugsson.

Av de bägge vänsterdebattörernas artikel i Aftonbladet får man uppfattning om att det är Nordea som är den stora boven. Nordea har nämligen hjälpt rika svenskar att gömma undan skattepengar.

Nordea är en av alla inblandade bankerna som liksom alla andra verkar i en kapitalistisk ekonomi. Bankens ordförande är Björn Wahlroos, extrem nyliberal och storkapitalist.
Varför skulle inte Nordea hjälpa kapitalägare att undandra staten kapitalägarnas surt förvärvade pengar?
Och är det Nordea som är problemet? Hade saken varit OK utan Nordeas inblandning?
Naturligtvis inte.

Orsaken är den kapitalistiska ekonomiska strukturen som inte bara gör sådana här affärer möjliga utan även nödvändiga. Nordea är bara ett litet kugghjul i det stora maskineriet.

Vad skriver då vänsterdebattörerna i sin artikel?
”Nordea behöver en ny ledning. Och Magdalena Andersson behöver ta initiativ och se över hela kapitalbeskattningen” föreslår de.
Alltså, återförstatliga Nordea och samla riksdagen kring en ny antikapitalistisk kapitalbeskattning, eller…?
Hur lätt är det i dagens politiska röra?
Eller ska regeringen tillsätta en ny bankutredning med nya direktiv?
Eller, som de bägge debattörerna också säger: ”De som äger måste ta ett samhällsansvar”.
DN:s ledarsida i dag kom till samma slutsats.


Det är väl OK.

Men det vore bättre att de bägge, som förfogar över resurser och inflytande inom arbetarrörelsen, byggde upp en kunskapsdatabas och inte snöade in på enskildheter och politiska detaljfrågor. Vad som saknas fakta och beskrivningar av vad som sker och vad som ligger bakom det som sker.
Vi bör ha ett underlag för en diskussion om vad det är som hindrar en sund ekonomisk, social och kulturell utveckling för världens folk.

Nu finns ökade möjligheter att göra en beräkning av vad skatteflyktingarna kostar de svenska skattebetalarna.

Genom att världens stater efter finanskrisen redan har tagit upp kampen mot skatteflykten finns idag bättre fakta. OECD fick för några år sedan i uppdrag att se till att bankerna skulle öppna stängda dörrar. Genom informationsutbytesavtal med Schweiz, Jersey, Caymanöarna och andra centra i det globala finansiella skattesmusslarsystemet tvingas bankerna i dag att redovisa sina kunder och deras transaktioner.

LuxLeaks 2015 blottade nya tjuvgömmor och öppnade för fakta.

En som redan undersökt skattesmitningen är Gabriel Zucman, en trettioårig fransk ekonom som varit Thomas Pikettys doktorand. Efter att ha grävt i offentlig statistik kring globala värdepappersinnehav och banktillgångar fick han fram en uppskattning av omfattningen av skattesmitningen.
Zucman har skrivit en bok i ämnet Gömda rikedomar – en undersökning av skatteparadisen.
– De privata finansiella tillgångarna i världens skatteparadis har vuxit med 25 procent sedan 2009, så skatteflykten har ökat, säger Zucman till journalisten KentWerne i en intervju publicerad i ETC.

Enligt Zucmans försiktiga skattning finns cirka 8 procent av världens privata finansiella tillgångar, 5 800 miljarder euro, i skatteparadis. 54 000 miljarder kronor, eller 18 grekiska statsskulder. För EU är andelen högre, nära 12 procent.
Världens länder går miste om minst 130 miljarder euro (1 200 miljarder kronor) i skatteintäkter om året, enligt Zucmans uppskattning.
Zucman föreslår också ett globalt finansregister, en databas med uppgifter om vem som äger alla värdepapper, och en global förmögenhetsskatt.

I november 2013 försökte jag i all enkelhet jämföra kostnaderna för flyktingar och jämföra dem med vad skatteflyktingar kostar. Det gick så där.

Nu finns bättre underlag.

Kent Wernes blogg

Avsked till den förbannade socialdemokratin

I en artikel i Aftonbladet, den 27 januari, tar tidningens kulturredaktör Åsa Linderborg avsked av ”den förbannade socialdemokratin”.

Jag vet inte om hon är eller har varit medlem i partiet eller om hennes avsked bara gäller några hyllmeter böcker om socialdemokratin som hon slängt i en container. Men hon verkar i varje fall missnöjd.

Som en broder i arbetarrörelsen vill jag säga följande till kamrat Åsa:

Du har i sju år haft en av socialdemokratins viktigaste tribuner att agitera ifrån.
På det sättet har du varit en av socialdemokratins privilegierade.
Vad har du åstadkommit?
Har du lyckats vända folket i den politiska riktning du förespråkat?
Är det ett eget tillkortakommande som gnager dig?

Du har, liksom jag, kommit från vänster in i socialdemokratin. Vi har bägge arbetat med att skriva, även om det skett på mycket olika nivåer.
Där upphör också likheterna.

Du är akademiker, jag är f.d. arbetare och fackföreningsfunktionär.
Vi tillhör olika generationer.
Du föddes när jag, efter sex år, lämnade VPK för att gå in i socialdemokratin.
Du har sedan dess spelat i en högre politisk och journalistisk division än jag, som varit en medioker spelare i gärsgårdserien.

Nu tar du farväl. Socialdemokratin gick inte din väg.

Den gick inte min heller.
Jag tror att ingen sosse är nöjd med partiet i dag.

Politiken går liksom inte ut på att varje medlem ska vara nöjd.
Man får streta på, var och en för sig, utifrån sina egna förutsättningar för att nå ett skapligt resultat som understundom kan innebära det minst onda av flera dåliga alternativ.

Du är besviken på socialdemokratin för att partiet inte vunnit klasskampen.
Därför tar du farväl.

Problemet är att vi lever i en parlamentarisk demokrati. Det är väljarna som bestämmer den politiska inriktningen. Vi kan inte säga att väljarna är idioter. Vi kan inte säga att andra socialdemokrater är dumma. Vi kan inte ens påstå att våra politiska motståndare är korkade.

Vi stretar alla åt olika håll för olika intressen med kompassen inställd på en bättre värld.
Och det var varken bättre eller sämre förr.

Det är bara så mycket annat som förändrats sedan socialdemokratins glansdagar.
Självaste kapitalismen har förändrats utan att vänstern ens kommenterat det.
Den intellektuella vänster som du tillhör verkar dessvärre inte förstått vad kapitalismen är.
Insikten finns i stället hos Svenska Dagbladets Näringslivsbilaga, men saknas i vänsterpressen.

Ni som kallar er vänster har inte begripit att klasskampen inte enbart kan föras på det politiska planet utan även måste föras på det ekonomiska och sociala planet.
Det verkar som om ni bortser från att politikens villkor bestäms av ekonomin.

Insikten om politikens villkor finns samlad inom socialdemokratin.
Inte så tjusigt eller otålig revolutionärt. Utan som vardagsslit i förhandlingar, kompromisser och tillfälliga förluster.

Jag önskar dig lycka till med revolutionen.
De revolutioner som hittills genomförts har dock inte varit så lyckade.

Själv harvar jag väl vidare för att, med små steg och utan hjälteambitioner, vara med om att förändra världen.
Det gäller att inte ge upp trots motgångar.

Svensk socialdemokrati kan lära av grekisk vänster

Katrine Marçal är en av socialdemokratins bästa och klokaste skribenter.

Till skillnad från socialistdogmatiska vänsteralibin som Greider och Suhonen är Katrine Marçal öppen för de politiska förutsättningarnas dialektiska förändring.

I Aftonbladet den 8 februari uppmanar hon sossarna att lära av vänstern närmare bestämt av det grekiska Syriza och spanska Podemos.

Hon konstaterar att socialdemokratin i bägge länderna närapå har utraderats.

Katrine Marçal räknar upp sex punkter som hon anser sossarna har något att lära av.
Du kan läsa punkterna här.

Jag anser att det inte är konstigt att socialdemokratin i de bägge länderna har tappat det politiska förtroendet hos löntagarna. I bägge länderna har socialdemokratin applicerats i politiken uppifrån av delar av en gammal politisk elit. Partierna har saknat grund i folkrörelser och har inte sprungit fram ur dessa vitala folkliga rörelser.
En socialdemokrati utan organisk kontakt med fackföreningsrörelsen och andra folkrörelser skiljer sig inte från borgerliga partier.

I Sverige finns fortfarande det starka bandet med fackföreningsrörelsen och partiet hävdar löntagarintressen, men risken är att den nya politiska eliten – bortsett från den nuvarande partiledaren – fjärmar sig från löntagarna. Den risken löper också Vänsterpartiet, kanske i än högre grad.

Nummer fyra på Katrine Marçals lista är att hon uppmanar socialdemokraterna ”att hitta en tydlig yttre fiende (som inte är ett annat parti). En fiende som inte bara är Moderaterna”.

En sådan ”fiende”, eller hellre motpart, är nyliberalismen och dess låtgåpolitik gentemot kapitalismen. Kampen mot kapitalismens orättvisor, paradoxer, destruktivitet och för en humanisering och modernisering av det ekonomiska, sociala och kulturella samhället måste vara vägledande för socialdemokratin. En sådan kamp kan också attrahera socialliberaler.

Katrine Marçal avslutar sin text med att säga:
”Transparens, öppenhet och att låta medlemmarna bestämma är vad som verkar känneteckna de nya framgångsrika vänster­partierna i Europa.
Det är inte vad som kännetecknar de svenska socialdemokraterna.”

Håller med. Partiet måste hitta former som aktiverer medlemmar och sympatisörer nedifrån och upp. Inte uppifrån i form av enkäter och styrande rådslag, uppmaningar till dörrknackning inför val och penningbidrag. Den nya informationstekniken ger möjligheter till tvåvägskommunikation mellan gräsrötter och elit.
Tycker fortfarande att socialdemokratin inte utnyttjar denna möjlighet fullt ut.

Palatskupp inom alliansen?

Det är först i bilen hem från flygplatsen i går kväll som jag på radion får höra att arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin avgått.
Enligt vad han själv sagt, på grund av personliga skäl och på grund av mediernas förföljelse av ministerns tre barn.
Aftonbladet har antytt, meddelar radion, att tidningen ligger på en snaskig historia om att Littorin begått ett brott 2006 och därför, inför hotet om att brottets karaktär ska avslöjas, föredragit att dessförinnan avgå.
Är jag i Sverige? I Frankrike, Italien eller England där den politiska kampen sker via förtalskampanjer kan sådant hända, men här?

Radioreportagen gör inga politiska analyser under dagen utan vältrar sig i spekulationer även om det sker på ett mer sofistikerat sätt än i kvällspressen.
På SvD :s ledarsida får jag en annan vinkel.
P J Anders Linder har svårt att dölja sin glädje över avgången. Efter några pliktskyldiga fraser om vad Littorin gjort för den borgerliga arbetsmarknadspolitiken, skriver Linder att Littorin
”…har varit flitig med stoppknappen också. Inte minst i debatten och opinionsbildningen, där han har förkunnat den svenska 1970-talsmodellens förträfflighet med den nyfrälstes glöd. Han uttalade sig till exempel om den fackliga blockaden av salladsbaren Wild’n’Fresh på ett sätt som skar i hjärtat på borgerliga väljare.”

Man anar att Littorin haft svagt stöd för sin linje hos de dogmatiska nyliberalerna kring Svenskt Näringsliv och SvD:s ledarredaktion samt i Centerns och Folkpartiets pariledningar.
Det finns säkert flera skäl varför Littorin avgår, men man behöver inte vara politiskt geni för att räkna ut att han haft det jobbigt med liberaldogmatikerna.
Ledarens rubrik är ”Låt C ta vid efter Littorin”.
Littorins avgång kan vara resultatet av en palatskupp inom alliansen som ska driva arbetsmarknadspolitiken i Svenskt Näringslivs riktning.

AB
DN
AB
Expressen