Palatskupp inom alliansen?

Det är först i bilen hem från flygplatsen i går kväll som jag på radion får höra att arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin avgått.
Enligt vad han själv sagt, på grund av personliga skäl och på grund av mediernas förföljelse av ministerns tre barn.
Aftonbladet har antytt, meddelar radion, att tidningen ligger på en snaskig historia om att Littorin begått ett brott 2006 och därför, inför hotet om att brottets karaktär ska avslöjas, föredragit att dessförinnan avgå.
Är jag i Sverige? I Frankrike, Italien eller England där den politiska kampen sker via förtalskampanjer kan sådant hända, men här?

Radioreportagen gör inga politiska analyser under dagen utan vältrar sig i spekulationer även om det sker på ett mer sofistikerat sätt än i kvällspressen.
På SvD :s ledarsida får jag en annan vinkel.
P J Anders Linder har svårt att dölja sin glädje över avgången. Efter några pliktskyldiga fraser om vad Littorin gjort för den borgerliga arbetsmarknadspolitiken, skriver Linder att Littorin
”…har varit flitig med stoppknappen också. Inte minst i debatten och opinionsbildningen, där han har förkunnat den svenska 1970-talsmodellens förträfflighet med den nyfrälstes glöd. Han uttalade sig till exempel om den fackliga blockaden av salladsbaren Wild’n’Fresh på ett sätt som skar i hjärtat på borgerliga väljare.”

Man anar att Littorin haft svagt stöd för sin linje hos de dogmatiska nyliberalerna kring Svenskt Näringsliv och SvD:s ledarredaktion samt i Centerns och Folkpartiets pariledningar.
Det finns säkert flera skäl varför Littorin avgår, men man behöver inte vara politiskt geni för att räkna ut att han haft det jobbigt med liberaldogmatikerna.
Ledarens rubrik är ”Låt C ta vid efter Littorin”.
Littorins avgång kan vara resultatet av en palatskupp inom alliansen som ska driva arbetsmarknadspolitiken i Svenskt Näringslivs riktning.

AB
DN
AB
Expressen