Omöjligt att samtidigt vara partiledare (s) och svensk statsminister?

I en strid kan man satsa på anfall eller försvar.

När fienden uppenbarligen är starkare är det kanske mindre klokt att satsa på anfall.
Då gäller det i stället att försvara de positioner man vunnit. Kanske göra en och annan eftergift för att inte förlora allt.

Stefan Löfven var en god härförare under en tid då motståndaren var starkare.
Han lyckades splittra fiendelägret, Alliansen, och behålla viktiga positioner trots politikens kompakta lutzendimma, det vill säga det förvirrade parlamentariska läget.
Han försvarade viktiga värden mot populistiska attacker.  
Men han tvingades också till reträtter.
Tyvärr var hans eget läger splittrat. En del generaler ville satsa på anfall trots ett svårt underläge.
Nu har Löfven sagt att han vill avgå och lämna över ansvaret till en annan.

Man förstår varför.
Det måste nämligen vara en omöjlig uppgift att samtidigt vara socialdemokraternas ledare och svensk statsminister.
Som ledare för ett socialdemokratiskt parti bör han kämpa för underklassens intressen mot överklassens.
Som statsminister ska han ta hänsyn till alla medborgares intressen. Inte minst kapitalets eftersom vi lever i en kapitalistisk världsordning.

Det går inte ihop. Ingen kan lyckas med det. Ingen har lyckats med det.
Visst har Hjalmar Branting, P.A. Hansson, Tage Erlander samt i viss mån Olof Palme lyckats med balansgången men det var under mer gynnsamma förhållanden.
Har man bara 20 procent av väljarna bakom sig blir uppgiften absurd.

Kanske bör socialdemokraterna välja en ledare som sätter kampen för underklassen främst och lämna statsministerposten till moderater och sverigedemokrater?

För övrigt har Stefan Löfven, vid rodret för sverigeskutan, skickligt navigerat bland lömska skär och i stormig tid. Vem kunde ha klarat den uppgiften bättre?

Daniel Suhonen om Stefan Löfven:
I Aftonbladet. 

I Arbetet. 

SvD Ledare 21-08-23 

Mina egna kommentarer om Stefan Löfven:

Utse en interimsstyrelse, 2010,
Decemberöverenskommelsen, 2014 

Till regeringens försvar, 2020, 
Ingen får allt, alla får en del, 2020, 

Vad gör sossarna, vad gör regeringen?, 2020, 

Tack Lövfen, juni 2021, 

Vem eller vilka orsakade krisen? juni 2021, 

 

Vem eller vilka orsakade statsministerns avgång?

Vänsterdebattörer skyller på att det Löfvens eget fel.

Han har ju lett socialdemokratin bort från den demokratiska socialismens väg.
Den kritiken har de visserligen riktat mot s sedan 1917 men får det alltid att låta som en nyhet.
V anser sig nu, med sitt hot om avsättning, ha stått upp för landets hyresgäster.

Socialdemokraterna skyller på vänsterledaren Nooshi Dadgostar som använde hotet om misstroendevotum för att hindra att en remiss om marknadshyror diskuteras. 
Det var ju inte ens ett förslag.

Borgerliga skyller på både Lövfen och Vänstern. Men tycker naturligtvis att det är bra att Lövfen ryker.  Ulf Kristersson står klar att ta över. Han kommer garanterat inte att försvara hyresgästerna.

SD skyller på alla och verkställde avgångsyrkandet och applåderar hela cirkusen.

Varför är inte socialdemokraterna så socialdemokratiska som de var på 1940-50-talen?
Visserligen var kritiken från vänster redan då att de övergivit sin ideologi men som sagt minnet är kort. Och tiderna förändras.
Nu är saken den att det politiska landskapet i dag, 2021, är helt annorlunda än då.
De 70 år gamla sjökorten är obrukbara.

Då fanns till exempel ett inte ett ultrakonservativt  parti som SD. Med 18 procent av väljarna bakom sig. Som har en rejäl vågmästarställning i riksdagen.
Då var Sverige en nation med oförstörd industri som körde för högtryck och sålde industriprodukter till ett sönderbombat Europa. Inkomster strömmade in i landet.

Socialdemokratiska partiet är visserligen även idag största parti i riksdagen men majoriteten är emot. Orsaken är bland annat SD. Ända sättet för sossarna att hindra SD att få stort inflytande i svensk politik har varit att klamra sig fast vid makten och försöka skapa allianser på den borgerliga sidan. Detta har gått bara genom att förhandla med Centern och Liberalerna. Och i förhandlingar tvingas man som bekant alltid att ge efter på de egna kraven. Det är det som av en del framstår som en avvikelse från den rätta vägen.
Men Löfven har ganska skickligt navigerat mellan grund och lömska skär.
Han har lyckats spräcka Alliansen och hindra SD från inflytande.

Men så har ett parti, som av någon anledning kallar sig vänster, bjudit SD på en avsättarfest.
Så nu är det fritt fram för de konservativa krafterna.

Ni väljare som röstar på ett ärkekonservativt parti som SD.
Egentligen är det ert fel att statsministern nu tvingas avgå.
Grattis till framgången!

Riksdagen 
Sveriges riksdag Wikipedia 

Alla har ansvar, alla har skuld

Sveriges konung och statschef har uttalat sig om att Sverige misslyckats under pandemin.

– Jag anser att vi har misslyckats. Det är ett stort antal som har avlidit och det är fruktansvärt. Det är något som vi alla lider med, säger han i SVT-programmet ”Året med kungafamiljen”

– Det är uppseendeväckande och ovanligt att han uttalar sig på det här sättet. Enligt konstitutionen är hans roll att vara en symbolfigur, inte uttala sig politiskt, säger Henrik Wenander, professor i offentlig rätt, i SVT:s morgonstudio.

Oppositionen ger regeringen skulden för att folk dött under pandemin. De ser som sin uppgift att i alla lägen kräva regeringens avgång.

Men är inte äldrevården en kommunal angelägenhet?

Och faktum är att en stor del av Sveriges smittskyddskunskap försvann när regeringen Reinfeldt lade ned Smittskyddsinstitutet och i stället skapade den betydligt mindre Folkhälsomyndigheten.

Och vilka var det som privatiserade vården för att öka konkurrensen och göra vården mer produktiv? Resultatet av effektiviseringen blev för låg bemanning, för många timanställda, för liten medicinsk kompetens eller för låga krav på utbildning.

Ska ansvar avkrävas och skulden för ett misslyckande fördelas bör vi alla vara med: väljare, utförare, kommuner, riksdag, regering. Och kungen.

 

Coronakommissionen, webbplats 

Äldreomsorgen under pandemin. Delbetänkande av Coronakommissionen, Stockholm 2020, SOU 2020:80

Hälso- och sjukvård i äldreomsorgen. Motion 2020/21:912 av Anna Vikström (S)

Framtidens äldreomsorg - en nationell kvalitetsplan. Socialutskottets betänkande 2018/19:SoU6

Kommittédirektiv: Översyn av vård och omsorg för äldre - tio år efter Ädelreformen

Felaktig organisation grund till tragedin inomäldrevården. Debattartikel i Läkartidningen

Åsa Plesner. Budget ur balans – en granskning av äldreomsorgens ekonomi och arbetsmiljö, Arena Idé, mars 2020

Fakta om äldreomsorgen i ljuset av coronapandemin. Sverigeskommuner och Regioner.

 

 

Drevet går igen

Först var det Margot Wallström som blivit utsedd till utrikesminister och som bodde i Värmland och alltså behövde lägenhet i Stockholm. Hon nämnde i förbigående sitt behov för Kommunals ordförande som sa att Kommunal hade en passande hyresrätt.

(Staten har inga tomma lägenheter för statsråden.)

Sen uttalade sig Wallström i december 2015 om ”Israels utomrättsliga avrättning av palestinier” i samband med knivattackerna mot israeler.
Det resulterade i att den israeliske ministern gick i taket och Wallström blev portad av staten Israel. 
Hon anklagedes för antisemitism. Några allianspartiledare krävde utrikesministerns avgång.
Hur kritik av staten Israel blir antisemitism är en gåta.
Wallström tvingades av allianspartierna till KU-förhör.

Så var det den miljöpartiske bostadsministern Mehmet Kaplan som förra året varit på samma middag som ledaren för den högerextrema organisationen Grå vargarna. Med på middagen fanns också Barbaros Leylani, vice ordförande i Turkiska Riksförbundet som nyligen fått avgå efter att han ropat ut över Sergels torg att armenier är hundar och att blodet ska flyta. Något som han sa sig ångra efteråt.

Kaplan hävdar att han inte visste vilka som var med på middagen.

Stor affär av detta i medierna i flera dagar. I TV4.nyheterna talades om Kaplans ”samröre” med högerextrema rörelser.
Krav på avgång.

Mehmet Kaplan har också visade det sig, år 2009 innan han blev statsråd, sagt att Israel behandlar palestinierna lika illa som nazisterna behandlade judarna på30-talet.
(På trettiotalet hade förintelselägren ännu inte upprättats)
Israels ambassadör Isaac Bachman gick i taket ännu en gång och ansåg att uttalandet var ren antisemitism.
 
Hur kritik av staten Israel alltid blir antisemitism är en gåta.
Kaplan avgår som bostadsminister.

Den 19 april sände TV4 en intervju med miljöpartisten Yasri Khan. Då vägrade han att skaka hand med den kvinnliga reportern Ann Tiberg.
Yasri Khan säger att hans muslimska religion förbjuder honom all kroppskontakt med främmande kvinnor.
Stort rabalder som slutade med att Khan lämnade alla sina politiska uppdrag för Miljöpartiet.


Och till sist var det miljöpartiets språkrör Åsa Romson som nämnde flygplansattacken mot New York 11 september 2001 som en olycka för muslimerna i Sverige.
Stort rabalder.


Frågorna är många
Hur är det med vår förståelse för andra kulturer, vår tolerans för olika religioner, och med vår islamafobi?
Varför är just Miljöpartiet skärskådat?
Varför dyker alltid Israels minister upp?
Varför blir det så stora affärer av dessa händelser?
Varför ökar känsligheten för politikernas person i media, medan deras politik inte behandlas?
Varför är toleransen så liten?

Och vad kan man lära av den senaste tidens politiska mediehändelser?

Jo, 1) att endast politiker boende i Stockholm vilka äger en bostadsrätt eller ett egnahem ska kunna utses till statsråd och 2) om hen därefter blir bjuden på middag ska statsrådet till inbjudan kräva en detaljerad förteckning över alla övriga närvarande på festen med uppgift om samtliga närvarandes politiska hemvist och åskådning.
Och 3) att politiker inte ska följa sin religiösa övertygelse såvida den inte är kristen och väl förankrad i åsiktsmajoritetens traditioner.
Dessutom ska politikern väl vakta på sina ord och t.ex. inte anse att en terrorattack är en olycka.

Kontentan av detta är att den perfekte politikern är en menlös, kristen, rädd stackare utan egna meningar som hela tiden ger mer akt på sig själv och sin mediabild än på politiska sakfrågor.
Det gynnar inte politiken och demokratin.

Se min blogg

Palatskupp inom alliansen?

Det är först i bilen hem från flygplatsen i går kväll som jag på radion får höra att arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin avgått.
Enligt vad han själv sagt, på grund av personliga skäl och på grund av mediernas förföljelse av ministerns tre barn.
Aftonbladet har antytt, meddelar radion, att tidningen ligger på en snaskig historia om att Littorin begått ett brott 2006 och därför, inför hotet om att brottets karaktär ska avslöjas, föredragit att dessförinnan avgå.
Är jag i Sverige? I Frankrike, Italien eller England där den politiska kampen sker via förtalskampanjer kan sådant hända, men här?

Radioreportagen gör inga politiska analyser under dagen utan vältrar sig i spekulationer även om det sker på ett mer sofistikerat sätt än i kvällspressen.
På SvD :s ledarsida får jag en annan vinkel.
P J Anders Linder har svårt att dölja sin glädje över avgången. Efter några pliktskyldiga fraser om vad Littorin gjort för den borgerliga arbetsmarknadspolitiken, skriver Linder att Littorin
”…har varit flitig med stoppknappen också. Inte minst i debatten och opinionsbildningen, där han har förkunnat den svenska 1970-talsmodellens förträfflighet med den nyfrälstes glöd. Han uttalade sig till exempel om den fackliga blockaden av salladsbaren Wild’n’Fresh på ett sätt som skar i hjärtat på borgerliga väljare.”

Man anar att Littorin haft svagt stöd för sin linje hos de dogmatiska nyliberalerna kring Svenskt Näringsliv och SvD:s ledarredaktion samt i Centerns och Folkpartiets pariledningar.
Det finns säkert flera skäl varför Littorin avgår, men man behöver inte vara politiskt geni för att räkna ut att han haft det jobbigt med liberaldogmatikerna.
Ledarens rubrik är ”Låt C ta vid efter Littorin”.
Littorins avgång kan vara resultatet av en palatskupp inom alliansen som ska driva arbetsmarknadspolitiken i Svenskt Näringslivs riktning.

AB
DN
AB
Expressen