Granska drevet!

Ett politiskt vapen i kampen mot politiska motståndare är att starta ett mediedrev mot någon enskild politiker i motståndarlägret.

Partikanslierna försöker därför hitta svagheter hos enskilda politiker på motståndarsidan och utnyttjar media för att underblåsa en skandalisering av vederbörande.
 

I Sverige är det oftast oppositionen som tar till detta vapen mot regeringen.
För att lyckas med drevet krävs att

1)   det finns något att anmärka på hos villebrådet t.ex. ett uttalande, en relation, en felaktig handling.

2)   anklagelsen är tillräckligt oprecis och komplex för att det inte direkt ska gå att avgöra om den är befogad eller inte

3)   villebrådet får därför svårt att försvara sig

4)   drevledaren lägger ut ett bete för medierna att jaga på

5)   drevet hålls i gång av nya ”läckor”

6)   påståenden som klistras vid villebrådet retar tillräckligt många medborgare

Eftersom det är de traditionella mediernas uppgift att granska makthavare, t.ex. politiker, så är det deras plikt att undersöka riktigheten av ett påstående om oegentligheter.
En sådan granskning bör helst ske sakligt och utan ställningstagande.

Men sakligheten blir inte sällan lidande genom att journalister gärna vill ha fram sensationella fakta som fäller bytet. En fällning blir nämligen en fjäder i hatten för en grävande journalist. Journalister tävlar om att fälla bytet.
Dessutom säljer tidningen som förmedlar berättelsen bättre om den innehåller dramatik och sensationer. En fällning höjer upplagan.
Partikansliernas drevexperter vet naturligtvis detta och utnyttjar det.

Numera finns också en mobbliknande bakgrundskör som i form av politiska facebookgrupper, t.ex. ”Alliansens vänner”, ”Vi som inte tänker rösta på Sverigedemokraterna” och liknande som piskar på med hejar- och burop.

Dreven mot utrikesminister Margot Wallström är ett tydligt exempel på ett sådant drev. Jag bortser från den rapportering där Wallströms politiska uttalanden penetrerats.
Wallströms uttalanden om Saudi Arabien och om avrättningar i Israel är sådana som jag inte räknar som drev utan normal politisk debatt, även om drevliknande former har funnits även där.

Men medierapporteringen kring Margot Wallströms lägenhet är av annat slag.
Rapporteringen gick ibland ut på att slå fast att Wallströms ”lägenhetsaffär” var att betrakta som tagande av muta.

I DN 160118intervjuas bland andra professor Dennis Töllborg som ansåg att utrikesministern gjort sig skyldig till ”en solklar muta”. Att Töllborg har ett eget politiskt parti ”Öppna Göteborg” nämns inte i artikeln. I artikeln säger han att han är säker på i att ministern blir dömd.

I samma DN säger en rubrik ”Nu riskerar hon att utredas för muta”.

Generalsekreteraren Helena Sundén i Näringslivsorganisationen ”Institutet mot mutor” citeras i DN 160115 där hon säger att ”Wallström bör mutgranskas”

I det läget är Wallström i praktiken redan stämplad som mutkolv.

Det fanns emellertid andra medier med en helt annan hållning t.ex. Eskilstunakuriren (ob.lib.)som 160119 i sin ledare skrev att ”Wallström är ingen mutkolv”

I dag är ledarredaktionen på Eskilstunakuriren stolt över sin hållning.

Mediernas företrädare tvår sina händer och tillbakavisar all skuld för mediedrevet med hänvisning till sin journalistiska plikt att bevaka makthavare.
Men saken är inte så enkel utan här finns en uppgift för medieforskare att granska drevets logik och mediernas roll i sammanhanget.

Internettdrevets teknik – gräv upp gammal skit

Internetdrevets teknik – gräv upp gammal skit

Så här går det till när drevet går på s.k. sociala medier.

På facebook delar en Mattias Wistrand, i dag den 28april 2016, ett klipp, där GW Persson säger att ”Den där Fridolin är en orm”.
Varifrån klippet kommer redovisas inte och siste delen av klippet är inte med.
Klippet, med ett foto av GW Persson, är daterat 2 nov. 2014.

Klippet har mest delats på Sverigedemokratiska sidor Exponerat, Nordfront, Uppdaterad m.fl.

På ”Ledarsidorna” finns i dag den 28 april 2016 en artikel ”Ormens väg på hälleberget”

Efter en del sökande kommer jag fram till att artikeln ursprungligen publicerades 2 nov 2014 i Expressen.
Det där med att Fridolin är en orm kommer i en bisats i den långa artikeln.
Och upprinnelsen till händelsen som föranleder GW:s utfall ligger då åtta år tillbaka.

Aftonbladet följer upp Expressens intervju den 2014-11-02 och till AB:s reporter säger Leif GW Persson: ”Jag ångrar de hårda orden”
AB:s reporter frågar GW Persson:
- Har du tagit i för mycket?
– Ja, för fan, svarar GW. Jag kan förlåta honom, det är väl försoningens tid nu i Allhelgonahelgen? Hälsa Gustav så gott från mig."

Uttalandet var kanske inte så allvarligt menad från GW:s sida.

Men alltså tio år senare blir denna gamla ”nyhet” åter aktuell på facebook och den delas av aningslösa motståndare till Fridolin och Miljöpartiet.

Intrycket blir att Fridolin ifrågasätts än mer och kravet på hans avgång upprepas allt oftare.

För många är GW Persson en auktoritet och en populär person och om han uttalar sig nedvärderande om Fridolin har det effekt.
Det här är en vanlig teknik på sociala medier.

Fredrik Virtanen i AB 30 april
Jan Guillou i AB 1 maj
 

Drevet och mobben

Jag är inte miljöpartist men anser att partiet behövs i vår överexploaterade värld och i vår svenska politik.

Nu då partiet är utsatt för ett mediedrev känner jag därför stark olust. Olusten beror kanske mest på att drevet, med hjälp av twitter och facebook, förvandlas till en rasande mobb som vill smeta partiet och dess representanter i tjära och fjäder.

Bäst att jag först deklarerar: Mediernas uppgift är att gräva fram och redovisa makthavares oegentligheter, maktmissbruk, slarv, nonchalans, slöseri med skattepengar och liknande. Dessa faktaredovisningar är en viktig del av demokratin. Publicering ska också ske utan hänsyn till vilka konsekvenser publiceringen har. Medierna ska vara konsekvensneutrala.

Däremot bör de som utsätts för granskningen få möjlighet att förklara sig och bemöta alla påståenden. Det gäller politiker, näringslivshöjdare, kapitalägare, organisationsföreträdare och andra. Påståenden ska kunna nyanseras.

I fallet med Yasri Khan, ordförande för Svenska muslimer för fred och rättvisa, som av religionstraditionella skäl inte ville ta främmande kvinnor i hand finns ju en ideologisk konflikt mellan religionsfrihet och jämställdhet. Den konflikten kan inte diskuteras i drevet.

Det är då anklagelser inte får möjlighet att värderas rättvist, bemötas eller modifieras som mediedrev utvecklas.
Med mediedrev utgår jag från den definition som görs i en rapport från stiftelsen Institutet för mediestudier, Vem granskar granskarna. Där säger författarna att ”ett mediedrev liknas med drevkarlar vid jakten som går i grupp åt samma håll och med samma mål att få bytet fällt". Enligt samma rapport kännetecknas mediedrevet av att flera medier uppmärksammar affären, att rapporteringen är omfattande och att medierna beskriver frågan på ett likartat sätt vad gäller till exempel aspekter och infallsvinklar.
Naturligtvis kan man ha andra definitioner.
Resultatet blir i vilket fall som helst oftast att drevbytets politiska och ideologiska motståndare deltar med liv och lust i drevet. I det aktuella fallet är det fler som vill åt miljöpartiet än vad det finns försvarare.

Den som vill få en allsidig bild av vad som hänt har små möjligheter till ett resonemang.

I just detta drev deltar naturligtvis alliansen som vill spräcka regeringen, men där deltar även delar av V och S som anser att miljöpartiet är politiskt opålitligt, flummigt och allmänt besvärligt. Därtill kommer i detta fall antiislamister, okunniga politik- och demokratiföraktare och tyckare som ser sin chans att misskreditera demokratin. Andra är ute efter Kaplans personliga skalp.
Alla jagar åt samma håll.

Därmed inte sagt att det inte finns skäl för granskning och kritik av miljöpartiet med en sådan bör inte vara ensidig och så massiv som den blir i drevet.

I ett mobbliknande drev är det svårt att höra offrets och minoritetens röst.
Har de som skriker högst och mest rätt? Eller finns det förklaringar som talar till de anklagades förmån?

Medierapporteringen triggar igång internetdrev på facebook och twitter som blir en folkdomstol som dömer på grundval av massans anklagelser och rykten. Enligt min mening lika vidriga företeelser i mänsklighetens historia som den rasande mobben.

Försåtliga glidningar spikar fast offret vid korset.
– Det har hänt så många saker på så kort tid, och partiets företrädare har varit relativt dåliga på att hantera dem. säger statsvetaren Niklas Bolin vid Mittuniversitetet, som skrivit flera arbeten om Miljöpartiet och andra mindre etablerade partier.
Men de händelser som nämnts i drevet har inte hänt under kort tid. Några hände 2009. Men medierna har sammanställt den nyligen.

En annan glidning: I TV 4:s 19.00-nyheter den 18 april där den politiske kommentatorn Helena Gissén talar om ”Kaplans samröre med muslimska brödraskapet.” Något samröre har inte konstaterats.

I s.k. sociala medier förstärks liknande glidningar, blir till fakta och växer till rent förtal.

Ropen skalla: Korsfäst, korsfäst!

När det gäller det aktuella drevet borde det vara utmärkt för att göra en kritisk studie av händelseförloppet.

Om bakgrunden se min blogg Drevet går igen

GP:s ledare 160427 
Arbetet 160428 

Drevet går igen

Först var det Margot Wallström som blivit utsedd till utrikesminister och som bodde i Värmland och alltså behövde lägenhet i Stockholm. Hon nämnde i förbigående sitt behov för Kommunals ordförande som sa att Kommunal hade en passande hyresrätt.

(Staten har inga tomma lägenheter för statsråden.)

Sen uttalade sig Wallström i december 2015 om ”Israels utomrättsliga avrättning av palestinier” i samband med knivattackerna mot israeler.
Det resulterade i att den israeliske ministern gick i taket och Wallström blev portad av staten Israel. 
Hon anklagedes för antisemitism. Några allianspartiledare krävde utrikesministerns avgång.
Hur kritik av staten Israel blir antisemitism är en gåta.
Wallström tvingades av allianspartierna till KU-förhör.

Så var det den miljöpartiske bostadsministern Mehmet Kaplan som förra året varit på samma middag som ledaren för den högerextrema organisationen Grå vargarna. Med på middagen fanns också Barbaros Leylani, vice ordförande i Turkiska Riksförbundet som nyligen fått avgå efter att han ropat ut över Sergels torg att armenier är hundar och att blodet ska flyta. Något som han sa sig ångra efteråt.

Kaplan hävdar att han inte visste vilka som var med på middagen.

Stor affär av detta i medierna i flera dagar. I TV4.nyheterna talades om Kaplans ”samröre” med högerextrema rörelser.
Krav på avgång.

Mehmet Kaplan har också visade det sig, år 2009 innan han blev statsråd, sagt att Israel behandlar palestinierna lika illa som nazisterna behandlade judarna på30-talet.
(På trettiotalet hade förintelselägren ännu inte upprättats)
Israels ambassadör Isaac Bachman gick i taket ännu en gång och ansåg att uttalandet var ren antisemitism.
 
Hur kritik av staten Israel alltid blir antisemitism är en gåta.
Kaplan avgår som bostadsminister.

Den 19 april sände TV4 en intervju med miljöpartisten Yasri Khan. Då vägrade han att skaka hand med den kvinnliga reportern Ann Tiberg.
Yasri Khan säger att hans muslimska religion förbjuder honom all kroppskontakt med främmande kvinnor.
Stort rabalder som slutade med att Khan lämnade alla sina politiska uppdrag för Miljöpartiet.


Och till sist var det miljöpartiets språkrör Åsa Romson som nämnde flygplansattacken mot New York 11 september 2001 som en olycka för muslimerna i Sverige.
Stort rabalder.


Frågorna är många
Hur är det med vår förståelse för andra kulturer, vår tolerans för olika religioner, och med vår islamafobi?
Varför är just Miljöpartiet skärskådat?
Varför dyker alltid Israels minister upp?
Varför blir det så stora affärer av dessa händelser?
Varför ökar känsligheten för politikernas person i media, medan deras politik inte behandlas?
Varför är toleransen så liten?

Och vad kan man lära av den senaste tidens politiska mediehändelser?

Jo, 1) att endast politiker boende i Stockholm vilka äger en bostadsrätt eller ett egnahem ska kunna utses till statsråd och 2) om hen därefter blir bjuden på middag ska statsrådet till inbjudan kräva en detaljerad förteckning över alla övriga närvarande på festen med uppgift om samtliga närvarandes politiska hemvist och åskådning.
Och 3) att politiker inte ska följa sin religiösa övertygelse såvida den inte är kristen och väl förankrad i åsiktsmajoritetens traditioner.
Dessutom ska politikern väl vakta på sina ord och t.ex. inte anse att en terrorattack är en olycka.

Kontentan av detta är att den perfekte politikern är en menlös, kristen, rädd stackare utan egna meningar som hela tiden ger mer akt på sig själv och sin mediabild än på politiska sakfrågor.
Det gynnar inte politiken och demokratin.

Se min blogg