Internets frihet begränsas

I och med Internets födelse 1983 kunde plötsligt vem som helst publicera sina tankar, ta del av andras och föra idéerna vidare.

Tankeutbytet och möjligheterna att hämta information ökade enormt. Diskussionsfora på nätet och e-posten blev det nya sättet att snabbt, effektivt och nästan obegränsat kommunicera.
Jag skrev två böcker med exempel på hur Internet kunde användas som kunskapskälla och Internet som demokratiskt verktyg, ”Fram med fakta”Studentlitteratur 1997 och ”Internetionalen”, Atlas förlag 2001. 

Många med mig såg i Internet en ny frihet för idéutbyte och ökade möjligheter till kreativitet.

Andra sökte begränsa. Kommersiella, politiska och byråkratiska intressen sökte av olika anledningar snäva in den nya friheten.

Nu har EU-parlamentet beslutat att de som producerat material som via länkar sprids på internet ska få ersättning från plattformarna via ett licenssystem.
Det är bra för somliga men dåligt för de flesta. En sak är klar. Det begränsar friheten på Internet.

Om du t.ex. delar en musikvideo från YouTube för att lägga ut på Facebook kommer du att hindras från detta trots att du inte avser att tjäna ett korvöre på din delning.
Ta ett exempel. Jag har en blogg som heter ”Marios Retroblogg”  som inte ger mig någon inkomst men som söker skildra min ungdoms 1950-tal. Det gör jag för att jag är intresserad av kulturhistoria och gärna vill dela med mig av mina erfarenheter. Där länkar jag till musik och filmsnuttar från tiden. Jag vet att min blogg uppskattas i bl.a. åldringsvården i rehabiliteringen av åldersdementa.
Den bloggen skulle bli helt omöjlig ifall EU-parlamentets förslag skulle genomföras.
Redan nu plockas delar av min blogg bort med hänvisning till copyrightbestämmelser. Trots att jag inte avser att tjäna pengar på dem.

Jag förstår syftet med beslutet i EU-parlamentet. Ingen ska kunna tjäna pengar på vad andra gjort. Men EU-parlamentets beslut hämmar möjligheterna att skapa och finna kunskap och information på nätet.

Copyrighten är viktig men friheten på Internet är viktigare.

Europaportalen 

AB

Internettdrevets teknik – gräv upp gammal skit

Internetdrevets teknik – gräv upp gammal skit

Så här går det till när drevet går på s.k. sociala medier.

På facebook delar en Mattias Wistrand, i dag den 28april 2016, ett klipp, där GW Persson säger att ”Den där Fridolin är en orm”.
Varifrån klippet kommer redovisas inte och siste delen av klippet är inte med.
Klippet, med ett foto av GW Persson, är daterat 2 nov. 2014.

Klippet har mest delats på Sverigedemokratiska sidor Exponerat, Nordfront, Uppdaterad m.fl.

På ”Ledarsidorna” finns i dag den 28 april 2016 en artikel ”Ormens väg på hälleberget”

Efter en del sökande kommer jag fram till att artikeln ursprungligen publicerades 2 nov 2014 i Expressen.
Det där med att Fridolin är en orm kommer i en bisats i den långa artikeln.
Och upprinnelsen till händelsen som föranleder GW:s utfall ligger då åtta år tillbaka.

Aftonbladet följer upp Expressens intervju den 2014-11-02 och till AB:s reporter säger Leif GW Persson: ”Jag ångrar de hårda orden”
AB:s reporter frågar GW Persson:
- Har du tagit i för mycket?
– Ja, för fan, svarar GW. Jag kan förlåta honom, det är väl försoningens tid nu i Allhelgonahelgen? Hälsa Gustav så gott från mig."

Uttalandet var kanske inte så allvarligt menad från GW:s sida.

Men alltså tio år senare blir denna gamla ”nyhet” åter aktuell på facebook och den delas av aningslösa motståndare till Fridolin och Miljöpartiet.

Intrycket blir att Fridolin ifrågasätts än mer och kravet på hans avgång upprepas allt oftare.

För många är GW Persson en auktoritet och en populär person och om han uttalar sig nedvärderande om Fridolin har det effekt.
Det här är en vanlig teknik på sociala medier.

Fredrik Virtanen i AB 30 april
Jan Guillou i AB 1 maj
 

Klokt om yttrandefrihet på nätet

Anders R. Olsson är en klok man, särskilt när han yttrar sig över yttranderättsfrågor.
I dagens SvD skriver han ett utmärkt debattinlägg om yttrandefrihet, artikelkommentarer och anonymitet på nätet. Läs den och du har en sammanfattning av hela problematiken.
Nätet kan inte och ska inte utsättas för censur, anonymitet på nätet går inte att förbjuda och bör inte förbjudas.
Jag håller med på alla punkter.
Dessutom bör samhällsdebatten föras med yttrandeansvar och tolerans. I yttrandeansvaret bör ligga tolerans mot dem som inte är så bra på att formulera sig och tolerans mot oliktänkande oavsett vilka åsikter de än förfäktar.
Därmed eleminerar man behovet av att folk uppträder anonymt.

Hallå partiledningen! När ska ni tillåta debatt på nätet?

Helena skrev ett inlägg, ”S-bloggen är en gubbhylla. Och partiet?!”.
När det gäller S-bloggen har hon rätt. Det är verkligen mest gubbar som yttrar sig med långa pratiga inlägg. Vore jag ung tjej skulle även jag bli frustrerad.
Men nu är jag en sån där gubbe på s-bloggen och kan bara göra något åt eländet genom att lägga av att blogga eller lägga mig ner och dö. Vilket skulle betyda att jag förlorar min viktigaste möjlighet att säga min mening i politiska frågor.
Nå, när jag är död spelar det ju ingen roll, förstås.

Nu är frågan om det skulle göra någon skillnad. Är det någon i partiet som läser min blogg?
Hur många läser din? Försvinner inläggen bara ut i cyberrymden för att möjligen fångas upp av någon avlägsen civilisation på en avlägsen galax om några miljoner år.
Läser parteliten dina inlägg? Eller bara sina egna?

Det blir hur som helst aldrig någon debatt mellan inläggen, utan varenda gubbe och gumma ställer sig upp och håller sitt anförande om än det ena än det andra.
Kanske kan jag lika gärna sitta vid mitt köksbord här i Eklången och hålla min monolog för pelargonerna i fönstret?

Eller skulle man kunna tänka sig att partiledningen äntligen vågar lägga upp ett verkligt debattforum på nätet?
Kanske med olika teman så att debatten blir mer meningsfull.

Det här har jag, och flera med mig, tjatat om i många år nu.
Ska man hoppas att någon socialdemokratisk ledning om miljoner år, i en annan civilisation, på en annan galax kommer att lyssna. Här kanske?
Dagens verkar inte göra det.

Vad anser arbetarrörelsen om WikiLeaks?

Sedan jag skrev boken ”Fram med fakta, handbok i informationssökning med Internet”, (Studentlitteratur , 1997), har det runnit mycket information genom nätet.
Då befann sig Wikipedia och Google ännu på embryostadiet och Wikileaks exiasterade inte.
De flesta av oss kopplade då fortfarande upp oss till nätet med hjälp av långsamma telefonmodem.

I boken ”Internetionalen” (Atlas Global, 2001), försökte jag peka på vilka möjligheter Internet ger den globala arbetarrörelsen i kampen mot internationella kapitalintressen och diktaturer.
Löntagare inom ett multinationellt företag kan via nätet etablera snabb kontakt för att samordna sina aktioner och förhandlingspositioner globalt. De cirka 50 000 löntagarna och underentreprenörerna i 38 länder inom H&M skulle t.ex. kunna samverka direkt mot den centrala företagsledningen i stället för att enbart lita till förhandlingar på toppnivå och i stället för att låta sig spelas ut mot varandra.
Arbetarrörelsen reagerade inte.
I stället byggdes megafoner och propagandainstrument på nätet.
Internets möjligheter till tvåvägskommunikation utnyttjades mycket begränsat.
På Socialdemokraternas bloggsida med 400 deltagare kan i dag medlemmar och sympatisörer säga sin mening. Men vem lyssnar? Var finns debatten?
Frihet att yttra sig är bra men friheten att kommunicera är bättre.

Jag drev, på eget initiativ och utan några ekonomiska bidrag, 1996-2005, en facklig nyhetssajt ”Fackliga InternetJournalen”. Som mest hade den 400 fackligt aktiva som gratisprenumeranter. Enskilda LO-funktionärer motarbetade sajten. Det blev för tungt så jag blev tvungen att lägga ner den. Den dog i tysthet.

Den tekniska utvecklingen går snabbt. I dag har större delen av svenska folket tillgång till uppkopplingshastigheter på 10 mb/s eller mer. Nätet är än mer dynamiskt i dag än för tio år sedan.
Den enskilde har aldrig haft en sådan informationsfrihet som i dag.

Myndigheter, organisationer och företag hinner inte riktigt med i utvecklingen och de försöker på olika sätt begränsa friheten, inte gynna den. Hierarkierna i samhället etableras snabbt på nätet.

Yttrande- informations- och kommunikationsfriheten samt öppenheten och tillgängligheten på Internet är en fråga som arbetarrörelsen måste ta itu med.
Inställningen till Wikileaks blir en avgörande vattendelare och ett viktigt principfall.

AB

Världen I Dag

AB
Expressen

Konflikten mellan kollektivets intressen och individens

Det finns alltid en konflikt mellan kollektivets intressen och individens.
Konflikten blottas med FRA-historien och fildelningsfrågan.
Samhällets behov av att övervaka hot mot samhället inkräktar på medborgarnas personliga integritet. Fildelningen sägs hota upphovsrätten.
Det handlar alltså om en grundläggande konflikt som blivit akut genom informationsteknikens utveckling. Internet har förändrat förutsättningarna för vem som ska ha rätt att hämta och lämna information, eftersom möjligheten till nästan obegränsad information, genom Internet, plötsligt blivit allas egendom.
Liberaler har ensidigt försvarat den personliga integriteten och informationsfriheten medan konservativa och statssocialister lika reflexmässigt satt samhällskollektivets intressen före individens.
Men enligt min mening handlar det inte om att välja det ena före det andra, utan att det är nödvändigt att förena de bägge intressena. Den internationella brottsligheten kräver att samhället måste skydda sig genom bevakning av viss trafik på nätet men det måste ske utan att inskränka på Internets frihet. Det handlar om medborgarnas grundläggande rättigheter i IT-samhället.
Här måste socialdemokratin kunna formulera en syntes mellan individens och kollektivets intressen, d.v.s. om ett förhållningssätt till grundkonflikten.
Det kan bara ske efter en fri och öppen debatt. Varför inte på nätet?

Läs mer:
NorrbottensKuriren
AB
Newsmill
SvD

Internets frihet

Piratpartiet är ett borgerligt enfrågeparti utan sammanhängande samhällssyn.
Men en effekt av att Piratpartiet gick framåt i valet till EU-parlament var att det tydligen räddade oss från att Sverigedemokraterna fick mandat i EU-parlamentet.
En annan blir förhoppningsvis att frågan om Internets frihet får högre tyngd och aktualitet i politiken. Det behövs.

Friheten på Internet är en del av den moderna demokratin och bör försvaras mot angrepp både från staten, politiker, kommersiella intressen och kapitalet.
Frågan är om Piratpartiet förmår att hålla stånd mot de bägge senare.
Om inte, eller oavsett, bör arbetarrörelsen utforma en linje för Internets frihet och hur Internets demokratiska potential bör förvaltas, användas och utvecklas.

Börja gärna genom att öppna till debatt med medlemmarna på nätet.
Valrörelsen visar att det i parti- och valledningen är litet si och så med intresset för detta.
Envägskommunikationen har utgjort huvudmönstret i valet. Uppmaningar, käcka tillrop, och information har ensidigt kommit oss medlemmar till del uppifrån och från centralt håll.
Här finns mycket att utveckla!


DN
AB
Expressen

Regeringen skapar utanförskap

I en utredning som blev klar i våras, "Bredband till hela landet SOU 2008:40", presenterade Åke Hedén, centerpartistiskt kommunalråd i Enköping, ett förslag till ett ny statlig storsatsning på utbyggnad av fiberbredband. Utredningen som var beställd av infrastrukturminister Åsa Torstensson, föreslog investeringar för omkring sju miljarder kronor, varav drygt tre miljarder från staten, mellan åren 2009 och 2013.
Under sommaren ställde sig näringsdepartementet ¬– som leds av centerpartisterna Maud Olofsson och Åsa Torstensson ¬– bakom utredningens förslag och ville få in de tre miljarderna redan i årets budgetproposition.
Men när nu alliansens budgetproposition kommer, visade det sig att det inte ens bidde en vanttumme.
”Arbetet för att åstadkomma tillgängliga elektroniska kommunikationsnät, både trådlösa och trådbundna, ska i första hand ske i marknadens regi och det är därför viktigt att statens insatser inte hämmar marknadens investeringsvilja. Detta är inriktningen i regeringens fortsatta beredning av de båda utredningarna”, står det i budgetpropositionen.
Därmed lämnas en stor del av befolkningen på den svenska landsbygden i IT-utanförskap.

”Marknaden” har ju hittills visat sig ointresserad till bredbandsutbyggnad på landsorten.
Det är just därför det behövs statliga stöd. Det har helt enkelt inte varit lönsamt för kommersiella företag att dra rör och kabel långa sträckor genom oländig terräng.
Här i Sörmland fick ”marknaden”, i form av företaget SB Broadband, till uppgift att klara av utbyggnaden för oss på landsbygden. Trots att staten och kommunerna satsade 50 procent av kostnaderna lyckades inte företaget fixa trådlöst ”bredband” till en enda sörmlänning. Företaget gick i konkurs efter att ha bränt 26 miljoner kronor i skattepengar.
Frågan är om förutsättningarna för rena marknadslösningar nu blivit bättre utan statligt stöd.
Bara i de fall där befolkningen själva stått för en stor del av arbetet och där de själva satsat pengar tillsammans med kommunen har företagen ställt upp. Exempel finns bl.a. i Eskilstuna kommun där kommunen har bidragit med pengar till lokala initiativ.
Det är liknande lokala samverkanprojekt som behöver stöden.

Utredaren skrev också:
”Stödet ska gå till bygga anslutningspunkter i eftersatta områden som byar och socknar kan ansluta sig till. Kravet på överföringshastigheter i det nya näten är låga 2 Mbit i båda riktningarna, men det ska finnas uppgraderingsmöjligheter.”
Det är viktigt. 2 Mbit/s är i lägsta laget.
Men om den gränsen hade funnits då Regionförbundet i Sörmland och Sörmlands kommuner handlade upp bredbandsutbyggnaden på ”marknaden” skulle SB Broadband inte ha fått uppdraget att sätta sprätt på statens och kommunernas pengar.
Nu menar regeringen alltså att landsorten ska få trådlösa ”bredband”. Det betyder i praktiken att ingen som ansluter sig till nätet får någon garanterad uppkopplingshastighet och ytterst få kan nå upp till 2 Mbit/s.
Företag som säljer mobilt ”bredband” lovar i sin marknadsföring att kunden ska kunna: ”surfa i hastigheter upp till 7,2 Mbit/s” .
Någon nedre gräns anges inte. Och inte heller någon garanterad gräns.
Men den genomsnittliga surfhastigheten för mobila bredbandsabonnemang med den teoretiska maxhastigheten 7,2 Mbit/s är endast 1,6 Mbit/s. Det framgår av statistik som Stiftelsen för Internetinfrastruktur offentliggjorde i augusti i år.
Läs mer på
http://www.iis.se/about/press?id=153

Om du har bredband kan du hitta
utredningen "Bredband till hela landet SOU 2008:40" här http://www.sweden.gov.se/content/1/c6/10/33/76/9da654ad.pdf
Budgetpropositionen från Näringslivsdepartementet här
http://www.regeringen.se/content/1/c6/08/81/69/5a379e1c.pdf

Var finns den öppna debatten?

Genom Internet har möjligheterna till kommunikation mellan människor ökat på ett revolutionerande sätt. E-post, webbsidor, blogg, mejllistor, debattfora sätter människor i förbindelse med varandra nästan utan begränsningar av tid och rum och utan att det krävs stora resurser. Nästan vem som helst har möjlighet att uttrycka sig på nätet och nå ut med sitt budskap. Meningsutbytet, dialogen, interaktiviteten har med Internet fått nya dimensioner.

Man skulle kunna tro att de politiska partierna, arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen skulle anamma möjligheten till en öppen och livlig politisk- och ideologisk debatt över nätet.
Men så är det inte.
Jag kontaktar Ove Andersson på Arbetarrörelsens Tankesmedja och frågar varför inte socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen utnyttjar möjligheten fullt ut.
Jag har nämligen förgäves sökt efter ett öppet debattforum på nätet där man kan föra en seriös diskussion om socialdemokrati, facklig ideologi, socialism, globalisering, miljö, internationella jämlikhetsklyftor, valanalyser o.s.v.
Och Arbetarrörelsens tankesmedja tillåter inte en öppen debatt utan är ett forum endast för vissa utvalda.

¬- Det är bara så att vi hittills inte haft resurser nog att dra igång det debattforum du med rätta efterlyser, svarar han. I Tiden 6/06 framförde Martin Lindblom tanken på att starta en nättidning med ungefär den inriktning du efterlyser. Vi i smedjan ansluter oss till den idén. Men: Det är LO och socialdemokraterna som måste vara uppbackare. För satsningen kostar pengar – om än inte på långa vägar så mycket som att ge ut en tryckt tidning.”

En öppen facklig idédebatt saknas nästan helt. Nå, men LO-tidningen då?
Jo, LO-tidningen fortsätter, även efter omdaningen, att vara ett nyhetsorgan. Visserligen ett bra nyhetsorgan men där finns bara ett begränsat utrymme för en fackligt ideologisk debatt. Hela fackförbundspressen har f.ö. de senaste femtio åren förvandlats från idébärare till nyhetsorgan.
Den gamla tidskriften ”Fackföreningsrörelsen” var nästan ett renodlat organ för facklig idédebatt och djupanalyser. Tidskrifterna SIA och Metallarbetaren speglade i större utsträckning fackliga frågor än Dagens Arbete som visserligen är en mycket bra tidskrift men utrymme för fackligt ideologiska resonemang platsar inte i dess spalter.

Det saknas överhuvudtaget ett något öppnare fackligt forum för kvalificerad och mer djuplodande facklig debatt.

Tidskrifter är f.ö. inte de bästa arenorna för en öppen debatt. De små redaktionerna med få likatänkande och strängt upptagna redaktörer har en tendens att sålla bort sådana bidrag som de inte begriper, texter som de inte sympatiserar med eller alster som de tror saknar intresse för läsarna. Utrymmet i tidningen är begränsat och oftast redan fullbokade av frilansjournalister med kompisrelation till redaktionerna. Likriktningen är stor i tidskrifter som t.ex. Ordfront och Tiden.
Tidskriften Tiden är förvisso ett något mindre partipropagandistiskt alster än ”Aktuellt i Politiken” men det är mer en nyansskillnad än en kvalitetsskillnad. Även här är det de kända namnen tidigare ministrar och partibyråkrater som hörs och syns mest. Sällan skriver de något som lyfter ovanför dags- och partipolitiska trätor med alliansregeringen eller borrar djupare i fackliga och politiska frågor.
Jag är väl medveten om att en dagspolitisk debatt behövs men inte bara det.
I tidskriften ”Arena” smider en akademisk grupp duktiga redaktörer idéer och för en debatt men webbplatsen saknar ett öppet debattforum. Tidskriften ordnar seminarier men de är förlagda till Stockholm och befolkas ständigt av samma gäng akademiker.

Även Moderaterna, Folkpartiet och Miljöpartiet saknar öppna debattfora på nätet. Det enda parti som har ett öppet debattforum är Vänsterpartiet. http://www2.vansterpartiet.se/debatt/
”Utbrytaren” Vägval Vänsters debattsida är också ett bra exempel på hur det skulle kunna se ut. http://www.vagvalvanster.se/

Arbetarrörelsen behöver ett fritt och öppet debattforum på nätet. Kan Vägval Vänster ska väl arbetarrörelsen klara det. Eller är det inte bara pengar som fattas?


Ovanstående inlägg sände jag per e-post till Martin Linblom på LO-tidningen den 12 maj.
Den 30:e sände jag debattinlägget med följande efterlysning per papperspost.

”Den 12 maj sände jag ett e-postmeddelande till dig.
Eftersom jag inte hört något från dig misstänker jag att du inte fått mitt meddelande. Drog mig till minnes att LO:s nitiske IT-ingenjör, på den tiden jag gav ut ”Fackliga InternetJournalen”, spammärkte min ordinarie adress, varför jag nu, för säkerhets skull, sänder artikeln per papperspost.
Min text är ett förslag till debattinlägg. Ämnet tangerar ämnet inskränkningar i den fria debatten.”


Den 1 juni fick jag svar, via e-post:

”Jag fick din artikel per post. Om den kommit bort via spamfilter eller pga av jag haft ett datorhaveri vet jag inte, men nu svarar jag.

Mitt problem är att som du skriver utrymmet för debatt är begränsat i LO-Tidningen. Just nu har jag två nummer kvar och till dessa är debattartiklar redan antagna.

Skulle jag av någon anledning få ett återbud kan jag ta in dig. I så fall återkommer jag. För dagen kan jag inte ge annat besked och du är givetvis fri att sända din artikel till annan tidning.”

Det bör tilläggas att Martin Linblom är en ovanligt bra redaktör som bemöter frilansjournalister på ett utmärkt sätt.

Det finns de som är riktigt dåliga. Mer om dem en annan gång.