Facitism – att censurera historien

Polisbrutaliteterna och rasism i USA har lett till omfattande demonstrationer världen över. Statyer föreställande bland annat tidigare slavägare har välts och vandaliserats i protest.

I Brittiska Bristol vältes en staty av Edward Colson, slavhandlare och politiker. Statyn slängdes sedan i floden.
I Belgien har flera statyer av kung Leopold II vandaliserats i olika städer. Kung Leopold styrde Belgien mellan 1865 och 1909. Leopold II och inrättade ett privat skräckvälde i nuvarande Kongo.
I Storbritannien har någon sprejat ”Churchill var rasist” på en staty föreställande den tidigare brittiske premiärministern Winston Churchill.
En staty av sydstatsgeneralen William Carter Wickham vältes i den amerikanska staden Richmond i delstaten Virginia.
I Kenya har en staty över 1800-talsdrottningen Victoria av England försvunnit.
Redan 2017 beslutade staden Charlottesville i den amerikanska delstaten Virginia att ta bort en staty föreställande sydstatsgeneralen Robert E Lee.

Nu anser jag att de flesta statyer som föreställer historiska personer är fula oavsett vem de avbildar.
Så för den delen kunde de gärna rivas.
Men det innebär inte att jag anser att de ska rivas.

Att statyerna en gång restes säger en del om den tiden. De talar för sin tids föreställningar och idéer.

Monumenten speglar gamla värderingar som vi idag betraktar som felaktiga eller avskyvärda. På så sätt är de historiskt intressanta. Hjältar då, skurkar i dag.
Att ta bort dem är att korrigera historien med dagens facit i hand. Det är ett försök att gömma en del av historien.

Även språket och litteraturen korrigeras. Man bör inte säga neger så därför att vi i stället nu ska säga svarta vilket betyder samma sak.
Det är väl OK hur vi vill prata idag.
Men att därför ändra Pippi Långstrumps pappas yrke, som enligt Astrid Lindgren var negerkung, till att han var Söderhavskung är att göra våld på litteraturen. När AL skrev hette det faktisk negerkung.

Hergés Tintin i Kongo råkar också ut för denna retroaktiva censur. Albumet är skrivet på 1930-talet då Kongo var en belgisk koloni.

Fler exempel finns.
Att censurera verkligheten är att lägga historien till rätta med dagens facit i hand.
Facitism!

Statyerna och språkbruket hör till den tiden och är en del av vår historia. 

Det går inte att lagstifta mot fel åsikter

På Aftonbladet Debatt i dag vill 73 välmenande debattörer förbjuda ”rasism”.

De anser att vi bör lära av historien och stoppa odemokratiska organisationer i tid, innan det är för sent.

När det gäller historiens lärdomar: Haltar inte jämförelsen mellan den tyska nazismens rasläror i början och mitten av 1900-talet och dagens främlingsfientlighet?
När den nazistiska rasismen och judeförföljelserna började, och ledde till att miljoner människor utrotades i Europa, rådde redan ett mycket gammalt och allmänt spritt judehat i samhället. Nazisterna skapade inte rasismen men utnyttjade politiskt den rasism som redan fanns. Rasbiologin var dessutom, i de flesta länder, ett ganska accepterat vetenskapligt forskningsfält. Svenska sällskapet för rashygien i Uppsala stiftades till exempel år 1909.

I dag är judehatet koncentrerat till små extrema bakåtsträvande grupper. Rasläran finns inte längre som vetenskap utan betraktas som ett vetenskapligt misstag på historiens skräphög.

I dag är det knappast någon vettig människa som hävdar att det finns mänskliga raser. Man kan inte lagstifta bort tokiga idéer. Sådana kan möjligen bara motverkas med vettiga argument.

Om de välmenande undertecknarna med ”rasism” menar främlingsfientlighet är frågan om det är möjligt att lagstifta bort den. Det verkar svårt rent definitionsmässigt.
En del människor i vårt land propagerar ju för att vi måste försvara oss mot rysk aggression och att vi därför måste gå med i försvarsorganisationer som riktar sina vapen mot Ryssland. Man skulle kunna hävda att det är ett uttryck för främlingsfientlighet.
Om Ryssland verkligen skulle anfalla Sverige, och alltså uppträda som vår fiende, skulle ju varenda svensk bli främlingsfientlig d.v.s. fientlig gentemot ryssar.

Nazisterna vill, om de kommer till makten, inskränka yttrandefriheten.
Det gör dem till motståndare till demokratin.
Om demokratin vill förbjuda nazisternas rätt att yttra sig har demokratin då anammat nazisternas ideologi eller tagit avstånd från den?
Är det inte som att ge en unge stryk för att lära ungen att inte slåss?

Se min blogg ”Begränsa inte yttrandefriheten” 

Yttrandefrihetsgrundlag
Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform 

Skriv om Bibeln före nyutgivning!

Sedan Tintin i Kongo rensats bort från Bibliotekens barnbokshyllor och Pippi Långstrumps pappa inte längre får vara ”negerkung” är det nu Jan Lööfs böcker som censureras.

Men det är ingen pryd bibliotekarie (om nu sådana finns), eller lättkränkt överbeskyddande förälder som reagerat utan det är förlaget som ger ut Lööfs böcker, Bonnier Carlsen, som inte vill ge ut nya upplagor om inte först vissa förändringar i främst bildmaterialet görs.

Förlaget har inga moraliska invändningar utan är rädd för en opinion ska utbryta mot ”stereotypa skildringar av andra kulturer”.

Jag vill därmed föreslå att ”Bibeln” skrivs om så att alla ”stereotypa skildringar av andra kulturer” tas bort. Där vimlar det också av könsstereotyper, våldsskildringar och annat kränkande.

Rubrik i söndagens DN ”Jan Lööfs populära böcker kan stoppas” 

AB 
Bibeln, Första Mosebok
Enn Kokk på sin blogg
Jan Lööf i Expressen
Teodorescu i GP

Den kommersiella censuren

I en krönika i dagens SvD, ”Demokrati i gungning”, skriverHanna Gadban om hur forskaren Magnus Norell fått nobben av svenska förlag då han försökt få sin bok ”Kalifatets återkomst – orsaker och konsekvenser” förlagd.

Norell själv förmodar att detta säger något om vår tid och om den beröringsskräck för islam och islamism som länge präglat både debatt och politik i Sverige.

”Det finns en rädsla att bli stigmatiserad som ’islamofob’, att vara alltför politiskt inkorrekt, att vara motståndare till islam eller till och med att vara rädd för fysiska angrepp. Det bådar inte gott.”
Skriver han i bokens förord.

Hanna Gadban hakar på och anser att något har gått snett i vårt demokratiska system – ”där man internaliserat ett visst sätt att se på världen. Man frågar sig vilken roll det spelar att yttrandefriheten i Sverige finns på pappret, när det i offentligheten används utstötningsmekanismer som med en enastående effektivitet sorterar bort en viss sorts åsikter, som ett led i självrättfärdighet.”

Hon anser att endast viss sorts kritik får komma till tals och att vårt demokratiska system därför är i gungning.

Det slår henne inte att massor av förlag skulle gett ut boken om de ansett att de skulle tjäna pengar på den. Men de har beräknat upplagan och funnit att den inte är lönsam.

Min erfarenhet är att det är den kommersiella censuren, förlagens marknads- och ekonomiavdelningar, som avgör vad som ska ges ut.

Den kommersiella förlagscensuren hämmar demokratin. Massor av böcker kommer aldrig ut eller ges ut av författarna själva.

Magnus Norells bok har kommit ut på Förlag TRAIL

Bör censuren återinföras?

Sverige borde ha ett oberoende organ som objektivt granskar tidningarnas ledarsidor och debattartiklar för att opartiskt bedöma deras riktighet och samhällsekonomiska effekter. Ingen text borde kunna tryckas utan att först genomgå denna granskning. Ett sådant organ skulle kunna kallas ”Censuren”.

 

Förslaget är inte allvarligt menat men det är nästan vad SACOs samhällspolitiske chef, Robert Boije, föreslår i dagens DN. Om han nu menar allvar.
 

Skillnaden är att Boije föreslår en myndighet som granskar partiernas valprogram och att han inte kallar den nya myndigheten för ”Censuren”.
Boije avslutar sin artikel: ”Den granskande institutionen bör inte komma med egna reformförslag utan enbart ha i uppdrag att konsekvensberäkna större reformförslag och politiska program samt att offentligt redovisa resultaten. I instruktionen bör det framgå att den som har till uppgift att bedöma effekterna av reformförslag på bland annat de offentliga finanserna, tillväxt, sysselsättning och inkomstfördelning och att de modeller och metoder som används så långt möjligt ska vara förankrade i den senaste forskningen. En oberoende granskande institution med ett sådant uppdrag skulle bidra till att ge medborgarna väsentligt bättre information om de samhällsekonomiska konsekvenserna av olika reformförslag. Det skulle i förlängningen också bidra till en bättre samhällsekonomisk utveckling och en stärkt demokrati i Sverige.”

Jag tror att tankevurpan uppstår genom att Boije utgår från att det existerar en politik utan ”särintressen”.

Men vad är politik om inte uttryck för olika intressen?

I en demokrati ska politiken vara uttryck för olika samhällsintressen och att dessa olika intressen, genom demokratiska institutioner, regler, traditioner och sedvänjor, jämkas samman till något så när allmänt acceptabla kompromisser.

 

Idealstaten är och förblir en utopi.

Klokt om yttrandefrihet på nätet

Anders R. Olsson är en klok man, särskilt när han yttrar sig över yttranderättsfrågor.
I dagens SvD skriver han ett utmärkt debattinlägg om yttrandefrihet, artikelkommentarer och anonymitet på nätet. Läs den och du har en sammanfattning av hela problematiken.
Nätet kan inte och ska inte utsättas för censur, anonymitet på nätet går inte att förbjuda och bör inte förbjudas.
Jag håller med på alla punkter.
Dessutom bör samhällsdebatten föras med yttrandeansvar och tolerans. I yttrandeansvaret bör ligga tolerans mot dem som inte är så bra på att formulera sig och tolerans mot oliktänkande oavsett vilka åsikter de än förfäktar.
Därmed eleminerar man behovet av att folk uppträder anonymt.

Bloddrypande filmer och läckande källor

I likhet med SvD:s ledarskribent Per Gudmundson är jag emot censur. Jag anser också att moralpanik oftast skjuter över målet. Är själv tillräckligt gammal för att minnas Nils Beijerots bok ”Barn-Serier-Samhälle” som manade till ingripande mot femtiotalets skräckserier.
I dagens SvD pekar Gudmundson finger åt de inom vänstern som för trettio år sedan ville stoppa våldsfilmer på video. Han skriver:
”Staten syftade till att skydda det mindre vetande folket från skräpkultur.”
”Idag är flera förutsättningar för hysterin borta. SVT är inte längre ett monopol som styr debatten. Kulturpolitiken har ny riktning. Vid årsskiftet slopas äntligen filmcensuren. Och teknikutvecklingen ser ut att avhjälpa de klåfingriga försök som ändå återkommer, må det vara mot hårdrock, dataspel eller internet. Förbudsivrande moralister till vänster – och höger – får det svårare.”

Gudmundsons betraktelse kommer utomordentligt lägligt i dessa Wikiläckande dagar.

Det ska nämligen bli intresant att se om Gudmundsons liberala patos räcker till att även slå vakt om Wikileaks angrepp mot staters och företags monopol och censur av information. Kommer SvD:s ledarredaktion gå emot att stater, militär och finansföretag vill skydda ”det mindre vetande folket” från information?
Det återstår att se, som politiska kommentatorer brukar säga.