Det går inte att lagstifta mot fel åsikter

På Aftonbladet Debatt i dag vill 73 välmenande debattörer förbjuda ”rasism”.

De anser att vi bör lära av historien och stoppa odemokratiska organisationer i tid, innan det är för sent.

När det gäller historiens lärdomar: Haltar inte jämförelsen mellan den tyska nazismens rasläror i början och mitten av 1900-talet och dagens främlingsfientlighet?
När den nazistiska rasismen och judeförföljelserna började, och ledde till att miljoner människor utrotades i Europa, rådde redan ett mycket gammalt och allmänt spritt judehat i samhället. Nazisterna skapade inte rasismen men utnyttjade politiskt den rasism som redan fanns. Rasbiologin var dessutom, i de flesta länder, ett ganska accepterat vetenskapligt forskningsfält. Svenska sällskapet för rashygien i Uppsala stiftades till exempel år 1909.

I dag är judehatet koncentrerat till små extrema bakåtsträvande grupper. Rasläran finns inte längre som vetenskap utan betraktas som ett vetenskapligt misstag på historiens skräphög.

I dag är det knappast någon vettig människa som hävdar att det finns mänskliga raser. Man kan inte lagstifta bort tokiga idéer. Sådana kan möjligen bara motverkas med vettiga argument.

Om de välmenande undertecknarna med ”rasism” menar främlingsfientlighet är frågan om det är möjligt att lagstifta bort den. Det verkar svårt rent definitionsmässigt.
En del människor i vårt land propagerar ju för att vi måste försvara oss mot rysk aggression och att vi därför måste gå med i försvarsorganisationer som riktar sina vapen mot Ryssland. Man skulle kunna hävda att det är ett uttryck för främlingsfientlighet.
Om Ryssland verkligen skulle anfalla Sverige, och alltså uppträda som vår fiende, skulle ju varenda svensk bli främlingsfientlig d.v.s. fientlig gentemot ryssar.

Nazisterna vill, om de kommer till makten, inskränka yttrandefriheten.
Det gör dem till motståndare till demokratin.
Om demokratin vill förbjuda nazisternas rätt att yttra sig har demokratin då anammat nazisternas ideologi eller tagit avstånd från den?
Är det inte som att ge en unge stryk för att lära ungen att inte slåss?

Se min blogg ”Begränsa inte yttrandefriheten” 

Yttrandefrihetsgrundlag
Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform 

Främlingsfientlighet är illa nog

I EskilstunaKuriren skriver Jesper Bengtsson i dag en krönika, ” Rasismen har förändrats”, om att rasister har tokfel.

Inte svårt att instämma i. Raser finns helt enkelt inte.
Bengtsson konstaterar också att verkliga rasister hittar man numera bara på de nätsajter där den yttersta, svarta högern huserar.

Trots det försöker han sig på att motivera varför även kloka människor anklagar främlingsfientliga för att vara ”rasister”.
För att komma förbi det knepiga kallar Bengtsson de ”riktiga” rasisterna för ”ärkerasister” och skriver:
”De lite smartare rasisterna har ändrat sitt sätt att argumentera. Forskarna brukar tala om det som kulturell rasism.”
”Den kulturella rasismen är svårare att bemöta, eftersom kulturer de facto skiljer sig åt.”

Vad jag inte förstår är varför man ska använda begreppet ”rasism” när det inte finns raser. Följaktligen finns det inte heller kulturella raser. Eller sociala eller ekonomiska raser.

Varför inte använda begreppet främlingsfientlighet så slipper man den märkliga konstruktionen ”kulturella rasister”?

Främlingsfientlighet är enligt min mening illa nog och värd att bekämpa med information, diskussion och upplysning.
Men ”rasism” är enklare att använda som skällsord och ordet sätter punkt för vidare diskussion.

DN Debatt 24 oktober

Lär gärna av historien men använd den inte som facit

Man kan lära av historien men man kan aldrig använda historien som facit för dagens eller framtidens problem.

I dag är det populärt att peka på paralleller mellan nutiden och trettiotalet och att till exempel jämföra arbetslösheten då med den i dag och att se dagens nynationalism och nazismen som nästan identiska rörelser.

Genom att använda laddade begrepp från trettiotalet för dagens företeelser till exempel ”rasism” för främlingsfientlighet och ”fascism” för konservativ nationalism, kan man få dagens situation att likna den forna mer dramatiska.
Genom att betona likheter mellan händelser och skeenden då och nu, och samtidigt bortse från viktiga historiska skillnader, manar man fram en bild av att vi riskerar att upprepa dåtidens misstag.

Den största risken löper vi emellertid genom att göra misstag vi inte tidigare gjort. Därför bör vi analysera dagens problem både utifrån historisk kunskap och en analys befriad från förutfattade meningar.

Björn Elmbrandt i Magasinet Arena, 8 oktober, pekar på situationen för socialdemokratin på trettiotalet med den i dag och varnar för att vi ska upprepa de misstag som gjordes då.

Skillnaderna i de historiska förutsättningarna är dock stora och många. Låt mig bara peka på några.

På trettiotalet fanns en politisk och ekonomisk stormakt som kallade sig för ”socialistisk” och som allvarligt hotade den borgerliga världen.
I norden sågs socialdemokratin som ett demokratiskt alternativ till sovjetkommunismen. Socialdemokratin då var ett ideologiskt alternativ både till bolsjevismen och till liberalismen.

Den socialistiska idén var tämligen oprövad som politisk praktik.

I dag finns inget kommunistiskt hot och socialismen existerar knappast annat än i den borgerliga skrämselpropagandan mot förstatligande. Socialdemokratin är sedan länge socialliberalt.

Elmbrand skiljer dock inte mellan de två existerande liberalismerna – nyliberalismen och socialliberalismen - utan buntar okänsligt ihop dem till ”liberalism” som han beskriver som nyliberal.

Men efter kommunismens sammanbrott och socialismens förvisning till utopiernas undantagskammare har den socialdemokratiska rörelsen definitivt blivit just socialliberal.

Den politiska skiljelinjen går i dag mellan pragmatisk socialliberalism och dogmatisk nyliberalism. Att den gamla beteckningen ”socialdemokrati” fortfarande häftar fast vid arbetarrörelsens politiska gren förändrar inte den underliggande verkligheten.  Den gamla etiketten som associerar till ”socialism” lossnar och faller av och vi bör ersätta den med en som beskriver vad den är, en social liberal rörelse.
Enligt min mening är en av orsakerna till socialdemokratins försvagning att den är feletiketterad.
Inte bristen på socialistisk retorik.

I vårt land går skiljelinjen mellan den socialliberala ideologin och den nyliberala genom alla borgerliga partier. Alliansen är ett sista försök att dölja denna klyfta och etablera den nyliberala ideologin. Den borgerliga retoriken att få arbetarrörelsen att framstå som statssocialistisk blir allt mindre användbar.

Demokrati och diktatur. På trettiotalet utgjorde diktaturen ett reellt alternativ till demokratin. Många länder i Europa var diktaturer. Demokratierna var ännu svaga och ofullständiga.
I dag är den politiska demokratin fast förankrad i EU och väletablerad i de flesta europeiska länder även om det finns rejäla brister och byråkratiska och kommersiella hot.  Men den övergripande politiska idén är att demokratin är det bästa styrelseskicket.

Nationalismen. I dag, till skillnad från 30-talet, är den nationella tanken på väg att smulas sönder. Nationerna är i dag mer sammalänkade ekonomiskt, socialt och kulturellt än då. Det som vi kallar globaliseringen har fått oss att inse att vi inte löser några problem nationellt utan måste agera gemensamt.

Kapitalismen. Den ekonomiska världsordningen, kapitalismen, är i dag inte densamma som på trettiotalet.
Den är, på gott och på ont, mer globaliserad. Finansmarknaden och kapitalmarknaden kan inte göra halt vid enskilda länder utan är beroende av stabilitet överallt. Kapitalbildningen är mer beroende av medborgarna genom pensionsfonder och en bredare kapitalmarknad.
Industriproduktionen, lönearbetet och kapitalinvesetringarna har flyttat sin tyngdpunkt från Europa till Asien, Sydamerika och Afrika.

På trettiotalet kunde politiker inbilla sig och sina väljare att de ekonomiska problemen kunde lösas nationellt. I dag inser alla politiker utom de konservativt nationella att det inte är möjligt.
Kolonierna finns inte längre som europeisk kapitalresurs och konfliktkälla mellan stater.

När det gäller uppkomsten av den italienska fascismen och den tyska nazismen så kunde de få politiskt fotfäste i den speciella politiska och ekonomiska situation och atmosfär som rådde i Europa på den tiden.
Efter första världskriget var Italien ett politiskt ekonomiskt kaos som banade väg för fascisterna. Arbetarrörelsen var splittrad och revolutionära rörelser destabiliserade samhället.

I Tyskland var rastänkandet och judeförföljelserna redan etablerade före nazismen och den orimliga krigsskulden som de segrande västmakterna till sista marken krävde betalning för skapade fattigdom och revanschlust som Hitler kunde utnyttja. Med hjälp av det tyska storkapitalet och rädslan för bolsjevismen kunde han ta till sig makten.

Allt detta, och mycket därtill, samverkade till den historiska utvecklingen som ledde fram till andra världskriget.
Detta världskrig förändrade också ekonomin, politiken och ideologierna i grunden.

Vi bör därför vara ytterst försiktiga då vi gör historiska jämförelser eftersom sådana kan tolkas fel och förleda oss att inte angripa de verkliga farorna och hoten mot demokratin och den politiska välfärdstanken.

Vänsterposörer skjuter över målet

Det finns främlingsfientliga dumbommar och det finns vänsterposörer i politiken.

De senare är sådana som vill glänsa med att alltid vara mer vänster än andra, mest radikala bland radikala. De är inte många men sätter prägel på debatten då de framträder i media.
Överdriften, överbudspolitik och den revolutionära retoriken är deras främsta attribut.
Jag mötte många sådana i slutet av sextio- och början av sjuttiotalen. Men de finns även idag. Några utan att ha tagit intryck av att världen ständigt förändras.

Vi vanliga vänsterpartister eller gråsossar är nu, liksom då, korkade betonghäckar och mesar.

Vänsterposören kan inför sig själv framstå i all sin oförvitliga glans genom att utse varje främlingsfientlig dumskalle till ”rasist” och ”fascist”. Och så går hen till attack mot nassevargen som hen manat fram. Eller väderkvarnarna.

”Vi måste stoppa nazismen och rasismen i sin linda innan den växer sig stor. Se bara hur det gick i Tyskland där man inte i tid insåg vad som komma skulle.”
Så ungefär formulerar vänsterposören sina motiv för att gå till aktion mot verkliga och påstådda nazister.

Tyvärr blir en del revolutionsromantiska ungdomar fångna i sin egen retorik så att de måste ta till våld mot dumskallarna.

Att nazismen måste stoppas kan de flesta vara överens om, särskilt som vi i dag har facit till hands vilket man inte hade i Tyskland på 20-30-talen.

Historiska paralleller är dock inga säkra handledningar för dagens politiska lösningar och bör hanteras med stor försiktighet för att inte leda fel.
Överdrifter i retorik skjuter ofta över målen. Och större doser medicin är inte alltid den bästa ordinationen.

Inom alla demokratiska partier finns en majoritet av uppriktiga motståndare till nazism liksom mot bolsjevism, extrem islamism och andra totalitära och extrema politiska ideologier.
Den kampen bör föras.

Men enligt min mening är dagens viktigaste uppgift att så långt som möjligt begränsa främlingsfientligheten, xenofobin, vilket inte är så heroiskt som att bekämpa nazismen.
Men svårare.

Förslag till diskussionspunkter:
1. Vilka är skillnaderna och likheterna mellan 20-30-talens Tyskland och dagens Europa?
Är det möjligt att jämföra med hänsyn till den speciella ekonomiska, sociala och kulturella situationen för det tyska folket efter första världskriget, judeförföljelserna som fanns där redan före nazismen, hotet från bolsjevismen, att nazisterna först var nationella socialister, att den tyska konstitutionen var en annan än dagens svenska?
2. Finns mänskliga raser? Tror ”rasisterna” på rasläran?
3. När blir en främlingsfientlig svensk arbetare nazist eller rasist?
4. Hur sätter vi på bästa sätt stopp för nazismens utbredning? Genom förbud, slagsmål eller dialog?
5. Kan vi begränsa främlingsfientligheten? Hur?
6. Vilka är nazister i svensk politik och hur många är de?
7. Är SverigeDemokraterna ett främlingsfientligt eller ett nazistiskt parti?
8. Hur kan vi i Europa hjälpa flyktingarna till en bättre tillvaro? Så att de slipper riskera livet i flykten, så att de inte behöver anlita dyra flyktingsmugglare, så att de får skydd, bostad och jobb när de kommit i säkerhet.
9. Bör vi strunta i flyktingarna och hindra dem att komma in i Europa?
10. Hur kan de demokratiska länderna och organisationerna stoppa totalitära och fanatiska krafter som t.ex. IS?

Att jag här nedan länkar till olika författare betyder inte alltid att jag delar deras uppfattning.

Bjarne Moelv i EskilstunaKuriren maj 2012Migrationsinfo 

Främlingsfientlighet enl. Wikipedia 
Expo

American Journal of Political Science
“Xenophobic Rhetoric and Its Political Effects on Immigrants and TheirCo-Ethnics”

”Ethnicsegregation and xenophobic party preference: Exploring the influence of thepresence of visible minorities on local electoral support for the SwedenDemocrats”Håkan Arvidsson i Dagens samhälle ”Politisk splittringbanade väg för Hitler”

Maria-Pia Boëthius i ETC 

Det finns inga raser men rasister och antirasister.

Antropologerna – de som forskar om människosläktet och människan som gruppvarelse - är överens om att det inte finns människoraser, och de anser att det är ovetenskapligt att försöka identifiera rasskillnader mellan människor.

Men allt tal om ”rasism” kan ju få en att tro att det finns människoraser.

För hundra år sedan var det en allmän och spridd uppfattning att det fanns olika människoraser och rasbiologer försökte fastställa att hela folk hade biologiska egenskaper som ger upphov till yttre och inre mänskliga särdrag.
Utifrån dessa särdrag utgick somliga ifrån att olika raser hade olika värde.
Den tyska nazismen odlade den uppfattningen.

Jordens människor delades upp i kaukasoider, den vita rasen, negroider; den svarta rasen, mongolider; den gula rasen och australider för folket i oceanien. Dessutom fanns blandfolk.

Till rasläran fogades också idéer om att rasblandning var av ondo och att en av politikens uppgifter var att hålla den vita rasen ren och utrota dåliga element som kunde fördärva denna renhållning. Exempel på denna syn fanns i apartheid och hos Klu Klux Klan i USA.
Där fanns också ett förakt för svaghet, avvikelser och en rädsla för degenerering.

DNA-analyser har dock visat att det inte finns skäl att använda begreppet ras om människor. Det kan vara större skillnad i DNA mellan två slumpmässigt valda individer i en folkgrupp än mellan två individer i olika folkgrupper, Den största delen, 85 procent, av den mänskliga genetiska variationen är mellan individer i samma grupp, ytterligare några procent av olikheterna vid jämförelser mellan individer inom olika grupper, medan genetiska skillnader mellan grupperna står för mindre än 10 procent av de konstaterade skillnaderna.

I dag beskylls SD för att vara ett rasistiskt parti. Antirasterna säger att SD mörkar sina verkliga åsikter och att SD i grunden är rasister trots att de förnekar det och trots att partiprogrammet inte har något skrivet om det.

Vad SD däremot står för är att de vill begränsa invandringen till Sverige. Deras nationalism gör dem främlingsfientliga.

Antirasisterna är rädda för att SD i ett givet läge kommer att visa sig lika rasistiskt som de tyska nazisterna på 30-talet och varnar för att det tyska folket inte i tid varnade för nazismens rasism.

Men denna historiska insikt tar inte hänsyn till att det under första delen av 1900-talet fanns en spridd och stark antisemitism och ett judehat hos tyska folket. Det var bara för nazisterna att ta fatt i detta judehat och utse judarna som syndabockar för den stora fattigdom som rådde efter första världskriget. Rasläran var redan etablerad då nazisterna utnyttjade den i sin propaganda och ideologi.
Samtidigt fanns en stark rädsla hos många för bolsjevismen som var ett faktiskt hot, vilket skrämde in folk i nazismen.
Och det är fel att det inte fanns ett motstånd mot nazisterna. Det var ett ständigt krig på gatorna mellan nazister och kommunister.

Idag finns alltså inte raser, men trots det finns rasister. Och därmed antirasister.
Men hur många av Sveriges befolkning tror på rasläran? Och hur stor del av SD:s sympatisörer gör det? Vilka egentliga belägg finns för att Sverigedemokraterna tror på rasläran?

Raser finns inte. Däremot finns det olikheter mellan människor.
Varje människa är unik, men vi människor är ändå lika.
Utseenden skiljer sig mellan olika människor liksom våra anlag, temperament, egenskaper, humör och intelligens.
Vi präglas alla utifrån vilka olika ekonomiska, sociala och kulturella miljöer vi fötts i, utvecklats i och lever i. Vi tycker och tror därför olika. Vi individer skiljer oss åt genom olika bildning, intelligens, och traditioner.
Vi står i olika relationer till varandra. Somliga är mäktiga, andra vanmäktiga. En del är överordnade andra som är underställda dem. Vi tillhör olika hierarkier i vilka vi har olika positioner.  Det finns de som är enormt rika samtidigt som det finns de som är bottenlöst fattiga.
Vi har därför olika politiska, ekonomiska, sociala och kulturella intressen.
Somliga har fysiska handikapp andra är akrobater och elitatleter. Några är kloka, medan andra är dåraktiga. Några är friska och andra sjuka. En del är gamla, somliga är unga. Vi är kvinnor och män.
Men dessa individuella skillnader är lika över hela världen. Den individuella variationen är större än den mellan folk från olika länder och olika språkgrupper.

Våra genetiska grunduppsättningar är lika. Alla människor är människor. Vi har därför insett att alla människor har lika värde.
Den fattige som sitter utanför ett varuhus och tigger har lika stort människovärde som den som kommer till butiken för att handla eller den som sitter bakom kassan liksom den som äger varuhuset.

Ändå påstår somliga att det finns ”vi” och ”dom”. Dom är de andra, de som inte är som vi, främlingarna.

Men om man med främlingar menar alla utlänningar är ju större delen av jordens befolkning främlingar. I vår globaliserade värld är vi i vårt lilla land beroende av dem alla.

Främlingarna är inte sällan de som vi inte känner och som hotar oss: Ryssar med krigiska avsikter. Islamister som vill tvinga oss att anta deras religion och seder. Utlänningar som kommer hit och tar våra jobb, stjäl våra kvinnor och våra ägodelar. Flyktingar som vill åt vår välfärd.
Tiggare som stör vårt goda köphumör. Judarna som håller ihop och konspirerar, negrer som är lata, zigenare som inte är som folk, polacker som jobbar svart.
De är inga raser men de är främlingar.

Främlingar finns men decbehöver ju inte vara ett hot.
Oftast kommer de för att arbeta och hjälpa till att bygga det samhälle som vi lever i.

Det finns rasister men de är få.
De främlingsfientliga är desto fler.
Och de som är skeptiska till obegränsad invandring än fler än de främlingsfientliga.

Felet vi gör när vi angriper folk som rasister är att begreppet snävar till målgruppen och lämnar de främlingsfientliga utanför.
Och när vi ständigt använder begreppet ”rasist” i kampen mot främlingsfientlighet kan det förefalla som om det finns raser. För om det finns rasister finns det väl raser?

Om vi vill upplysa de främlingsfientliga om att deras fientlighet är obefogad kanske vi missar målgruppen genom att kalla dem rasister eller fascister, vilket de ju inte behöver vara, och förmodligen inte känner sig som.

Jag tror därför att det är mer effektivt att komma med sakargument mot främlingsfientlighet, mot förakt för svaghet och mot exkludering.

Om vi vill predika tolerans kanske vi måste praktisera den.

Från dem som rev ner SD:s affischer hörde jag dock inga sakliga argument mot SD:s förakt för medmänniskor.

Kanske tror antirasisterna att det är ett argument att tysta en obehaglig röst.
Det är i så fall samma argument som fascister och nazister, fundamentalistiska islamister, apartheidanhängare, Klu Klux Klanare, bolsjeviker och andra främlingsfientliga alltid tillämpar.
Det är i så fall inte bara beklagligt det är att inte erkänna demokratins metoder.
Och att slå meningsmotståndare på käften är inte ett argument.


DN debatt 2015-08-14 

”Nya rasisminstitutet alltför styrt av politiska agendan”

AB Ledare 2015-08-15

SD-väljarna är inte förbittrade förlorare

ETCLedare Maria-Pia Boethius 

Nils Funcke 

Historien upprepar sig

Filosofen Friedrich Hegel (1770-1831) sa att alla stora världshistoriska händelser upprepar sig. 

Karl Marx (1818-1883) påpekade att Hegel glömt att tillägga: Första gången som tragedi, andra gången som fars.

Frågan är om det inte är tvärt om med Sveriges stora missnöjespartier ”Ny Demokrati” och ”Sverigedemokraterna”.

Det frågar man sig efter att ha lyssnat till dokumentären om ”Ny Demokrati” SR P1 idag.

Ny demokrati startade som ett skämt men med tiden fanns det de som satte skrattet i halsen. När en epedemi av rasistiskt våld drog genom Sverige, stod ledarna Ian Wachtmeister och Bert Karlsson på torgmöten och eldade sin publik med kritik mot invandringen. Kort därpå kollapsade partiet helt.

Radiojournalisten Björn Häger följde partiet för Ekot i början av 1990-talet, berättar om en tankväckande episod i svensk politisk historia, inte helt utan paralleller till idag.

Dokumentären sändes första gången 2006.

Missnöjet är konstant men partierna skiftar.

Se även min blogg ”Detsvenska missnöjet”

Främlingsfientlighet är illa nog

Varför inte ta kampen mot invandrarfientligheten i stället för mot etiketten ”rasism” som vilken främlingsfientlig typ som helst kan skaka av sig.

Rasism förutsätter att det finns mänskliga raser och att en ras är överlägsen de övriga.
Ordet är en relevant beteckning på de rasbiologiska idéerna som existerade för 70 år sedan och för den nazistiska judeförföljelsen.
Det är därför svårt att definiera invandrarfientlighet som rasism och det blir lätt för den främlingsfientlige att säga att ”Jag är inte rasist” och att bevisa det.

Främlingsfientlighet är illa nog.
Främlingsfientligheten är exkluderande och emot idén om människors lika värde. Därför är främlingsfientligheten odemokratisk. När det gäller flyktingar saknar de främlingsfientliga också empati, vilket är antihumant.

Även ordet fascism missbrukas i debatten.

Fascism är en totalitär ideologi som vill avskaffa demokratin och vill lösa tvisterna i samhället med korporativa system. Fascisterna vill t.ex. upphäva motsättningarna mellan kapital och arbete genom att tvinga löntagare och arbetsgivare att samverka för statens eller nationens bästa i stället för att låta parterna förhandla med varandra. Fascisterna anser att demokratin inte fungerar utan vill att nationen eller staten styrs av en upplyst elit.

Att beskylla främlingsfientliga meningsmotståndare för fascister eller att över en kam kalla poliskåren för fascister är att missa målet.

Främlingsfientlighet är illa nog.
Men den kan bekämpas med demokratiska metoder och utan demonisering som gör de främlingsfientliga oigenkännliga för utomstående betraktare.

Visserligen kan främlingsfientlighet utvecklas till rasism och nationalism kan också förvandlas till fascism men låt oss vänta med att använda begreppen tills det behövs och medan begreppen har någon skärpa.

Främlingsfientlighet är illa nog så låt oss nu i stället bekämpa den så kanske vi slipper rasismen och fascismen.

Wikipedia

DN

Vänstern klarar inte debatten med de främlingsfientliga

 Det finns en tendens i svensk politik och media att avfärda främlingsfientlighet som ”rasistisk” och därutöver bemöta de främlingsfientliga med tystnad.
Det är inte bara ett sätt att slippa ta analysen och debatten i flykting- och invandrarfrågor utan är också kontraproduktivt. De enda som gynnas av tystnaden är just de invandrarfientliga.

För det första förutsätter anklagelsen om ”rasism” att det verkligen finns mänskliga rasskillnader eller att de som är främlingsfientliga omfattar idéer om rasbiologi, ungefär som de rasläror som florerade i Europa på 1920-30-talen.
De främlingsfientliga kan därför lätt avfärda anklagelsen för rasism genom att de verkligen inte tror på rasskillnader.

Främlingsfientlighet är något annat än rasism även om det i bägge fallen rör sig om inhumanitet, rädsla för det främmande, brist på empatisk förmåga och ren okunnighet.
Det finns kanske även idag riktiga rasister men de är antagligen betydligt färre än de som är främlings- och invandrarfientliga.

För det andra blandar man i debatten samman begreppen invandrare och flykting. Det utnyttjas av SD som gärna skyller invandringen för de problem som uppstår på grund av flyktingpolitiken.

En annan slagsida i den diskussion som SD frodas i är att medier och politiker undviker att ta debatten om invandringens och flyktingmottagandets ekonomiska och sociala konsekvenser.

Om detta skriver Anna Dahlberg i dagens Expressen. Hon efterlyser vänsterns bidrag i den debatten.

”Nästan alla vänsterdebattörer har visserligen tagit ställning för att Sverige ska tillåta fri flyktinginvandring genom att öppna för asylviseringar utanför Europa. Men man vill för allt i världen inte diskutera konsekvenserna av det ställningstagandet.
I stället låtsas man som att man samtidigt kan öppna gränserna, utrota barnfattigdomen, rusta upp välfärden, utjämna klyftorna, häva bostadsbristen och höja lägstalöner och ersättningar. Det är inget mindre än ett intellektuellt haveri.”

”Det är synd. För vänstern skulle behövas i den här debatten. Det handlar om vilket slags samhälle vi vill ha i framtiden. Ska Sverige vara ett nybyggarland med låga löner och minimalt skyddsnät eller en jämlik välfärdsstat som stänger många hjälpbehövande ute?
Det finns argument för och emot båda visionerna, men man måste vara hederlig nog att erkänna att de kommer med en prislapp. Vill man av moraliska skäl ge världens flyktingar legala vägar till Sverige och låta alla papperslösa stanna måste man inse att den svenska modellen behöver göras om i grunden.
Om vi inte kan tala om dessa frågor utan att den främlingsfientliga bilan hänger över nacken är vi illa ute”

Är somalier mindre värda än judar?

När judar förföljs i Malmö blir det, med rätta, ett djävla liv. Försvaret för judars rätt att leva utan förföljelse är lyckligtvis kompakt.

Men då somaliska flyktingar förföljs i Forserum rör politiker och polis inte ett finger.

Under de senaste veckorna har trakasserierna mot somalierna trappats upp. Tre helger på raken har det kastats sten mot fönstren till den somaliska föreningen.

Vuxna människor vågar inte gå till affären ensamma och barn har misshandlats illa. I veckan startade höstterminen, men de somaliska familjerna höll sina barn hemma i förrgår av rädsla för övergrepp.

Förföljelserna mot somalier i Forserum är inte unik. Det förekommer även på andra håll i landet.

Politikerna i Forserum säger att förföljelserna inte är rasism.

Var finns nu den harm och indignation som Reepalu i Malmö mötte när han ville förklara  bakgrunden till förföljelserna i Malmö?

Var finns demokratiminister Birgitta Ohlsson? 

AB
AB Ledare

DN

SvD

EskilstunaKuriren

Kan du försvara flyktingpolitiken?

Hur ofta träffar du människor – grannar, arbetskamrater, vänner – som deklarerar att
- vi inte borde ta emot fler invandrare än vad som kan få jobb här direkt
- vi tar emot på tok för många flyktingar
- de flesta som kommer hit vill inte arbeta utan bara leva på vår välfärd och av våra skattepengar
- invandrare utgör majoriteten av de intagna i våra fängelser
- invandrare som bryter mot lagen ska utvisas direkt

Jag har grannar som ibland öppet hävdar alla fem ståndpunkter. De är i övrigt snälla, trevliga och sociala. I vardagsumgänget är de generösa och rätt toleranta. De har det relativt hyggligt ställt men tillhör inte den kulturella medelklass som har högre utbildning eller som publicerar sig i media. De ingår inte i någon politisk konsensusmiljö. De är ”vanliga” rättskaffens medborgare som betalar skatt och röstar vart fjärde år.
Det blir naturligtvis diskussion, inte ofta, men tillräckligt ofta för att vi ska markera våra olika ståndpunkter.

Tyvärr är det svårt att möta deras påståenden med sakliga argument. För samtidigt som jag blir upprörd över den självgodhet och brist på humanitet som mina goda grannar plötsligt blottar så är det ju så att även jag

- vill att alla invandrare ska ha jobb och kunna försörja sig själva,
- helst skulle önska att vi i Sverige skulle slippa ta emot så många flyktingar,
- inser att det finns sådana som utnyttjar vårt välstånd och våra sociala förmåner,
- vet att en relativt större andel av dem som finns på kriminalanstalter är inflyttade från andra länder än de som är födda i Sverige
- kan tycka att det vore rättvist om de utlänningar som inte har svenskt medborgarskap fick avtjäna sina straff i de länder de kom ifrån.

Vad jag kan göra är att försöka förklara de komplicerade bakgrunder som orsakar flyktingsituationen, som förklarar sambandet mellan kriminalitet och fattigdom, vädja till mina grannars förståelse och humanitet, tala om det öppna, demokratiska och toleranta samhällets fördelar.
Men då har de sedan länge slutat lyssna.

Har du de enkla slagkraftiga och övertygande argumenten till försvar för invandrar- och flyktingpolitiken?

En viss hjälp ger Migartionsinfo

DN
AB

Sluta kalla SD för rasistiskt!

Vi bör sluta kalla SD för ett rasistiskt parti, främst av den enkla anledningen att partiet inte är rasistiskt.
Att säga att SD är rasistiskt är lika effektivt som att skylla Vänsterpartiet för att vara kommunistiskt – ett slag i luften.

Risken, om vi hela tiden pekar finger och ropar ”rasister”, ”rasister” är att det verkliga hotet –¬ partiets nationalism och främlingsfientlighet – slinker igenom.
Det är nationalismen och främlingsfientligheten, inte rasism, som SD:s medlemmar och väljare attraheras av och SD:s väljare är inte rasister. Men de känner sig som svenskar.

Nationalismen var visserligen gammalmodig redan då Hitler lyckades få tyska folket på marsch för Nationen. Men där handlade det även om verklig rasism. Germanerna ansågs stå över judar, romer, slaver och andra folk.
SD uttalar inget sådant men försöker skaka liv i det gamla nationalistiska liket. Nationalismen är en zombie i vår globaliserade värld.

Inte desto mindre, eller kanske just på grund av globaliseringen, kan nationalismen bli en tillflykt för människor som saknar tillhörighet och upplever utanförskapets otrygghet och misstänksamhet mot sådant som är främmande.
De sympatiserar inte med SD för att partiet är rasistiskt, men de ser partiet som försvarare av en tydlig identitet – svenskheten.

Vi bör argumentera för internationalism, öppenhet och kulturell mångfald i stället för att gapa om rasism.

SvD
AB
GP
Karlskoga-kuriren
Smålandsposten