En verklig påhittad verklighet

Jag är rätt usel på att följa olika serier och realityprogram på TV. Dessutom har jag nästan helt slutat att läsa skönlitterära romaner.

I glada vänners lag sitter jag därför som ett frågetecken när de diskuterar olika personers handlingar, personligheter och karaktär. Ofta tror jag att de talar om riktiga människor som jag inte känner men när jag frågar får jag förklaringen: Det är karaktärer i Downton Abbey, Badhotellet, Innan vi dör o Bron, Bonde söker fru eller i böcker som Burflickan, Toner i natten, Irlandstrilogin, De kommer att drunkna i sina mödrars tårar och andra.

Varför jag slutat läsa skönlitteratur? 
Jag har läst ganska mycket skönlittertur sedan jag som femåring började läsa. Nu är jag åttio och en viss mättnad har uppstått. Men jag har en mer rationell förklaring. Jag inser att min kvarvarande tid i livet är begränsad och jag anser inte att jag har tid med att läsa om påhittad verklighet eller att bli underhållen.
Skönlitterära böcker är nämligen, som jag ser det, påhittade berättelser som skildrar fiktiva människors liv, relationer, tankar, handlingar, psykologi, känslor och öden. Författaren kan, utifrån sina erfarenheter, forma dessa skapade gestalter så att de blir trovärdiga skildringar som om de vore verkliga människor. Läsarens och författarens världar möts där författaren lyckas skildra sina erfarenheter så att läsaren känner igen dem. Författaren är en gud som skapar en tillrättalagd  ”verklighet” som vi alla vet är fiktiv men som vi kan läsa som verklig. Gestaltningen syftar till att göra berättelsen så trovärdig som möjligt. Ibland brukar recensenter tala om att författaren med sin berättelse ”utforskat människan och hennes existens”. Läsaren ska alltså även ha något att lära av berättelsen. Den författare som bäst ljuger vinner.
Skönlitterära romaner anses innehålla ett högre mått av sanning trots att de är påhittade. Kanske har jag börjat tvivla på detta postulat.
Biografier skildrar speciella människors liv utifrån de kunskaper som författaren har om den skildrade personen. Här utelämnas följaktligen de delar av verkligheten som författaren inte vill ha med i berättelsen, som hen saknar kunskap om eller glömt att berätta. Skildringens trovärdighet beror på författarens gestaltningsförmåga men också på vilka källor hen har tillgång till. Läsaren kan, genom skildringen av den biograferade personen möjligen lära något allmängiltigt men det är inte huvudsyftet med texten. Biografin ska vara dokumentär.
I självbiografier berättar författaren ur sitt eget liv och sina minnen.
Minnet är emellertid bedrägligt, sållar en del och lägger till annat, och blir ofta tillrättalagda. Författare - särskilt offentliga personer - som skildrar sig själv och sitt liv är måna om att inte framstå i sämre dager än hen uppfattar sig eller som hen vill att läsaren ska uppfatta det. Kanske har författaren ett ideologiskt, pedagogiskt eller demagogiskt syfte med sin berättelse. Eller ett egoistiskt.  Och risken är, som sagt, att minnena bedrar. Författarens selektiva minne och subjektivitet minskar möjligheterna att ge en ”sann” bild av ”verkligheten”. Men den kan också vara skriven så att läsaren ändå finner erfarenheter och kunskaper i texten. Gestaltningen blir här viktig.
Påhittade berättelser som underhållning eller förströelse är jag inte i behov av. Därtill syns min återstående livstid alltför kort.

Faktaböcker är däremot ren nöjesläsning. Löjligt nog vill jag lära mig mer om den värld jag snart ska lämna.
Och så jag får skylla mig själv när jag sitter som ett fån medan mina vänner talat om Saga Norén, Rosalinde Mynster, Morten Hemmingsen, Blanka och Christian utan att jag har en aning om vilka de är.

Den kommersiella censuren

I en krönika i dagens SvD, ”Demokrati i gungning”, skriverHanna Gadban om hur forskaren Magnus Norell fått nobben av svenska förlag då han försökt få sin bok ”Kalifatets återkomst – orsaker och konsekvenser” förlagd.

Norell själv förmodar att detta säger något om vår tid och om den beröringsskräck för islam och islamism som länge präglat både debatt och politik i Sverige.

”Det finns en rädsla att bli stigmatiserad som ’islamofob’, att vara alltför politiskt inkorrekt, att vara motståndare till islam eller till och med att vara rädd för fysiska angrepp. Det bådar inte gott.”
Skriver han i bokens förord.

Hanna Gadban hakar på och anser att något har gått snett i vårt demokratiska system – ”där man internaliserat ett visst sätt att se på världen. Man frågar sig vilken roll det spelar att yttrandefriheten i Sverige finns på pappret, när det i offentligheten används utstötningsmekanismer som med en enastående effektivitet sorterar bort en viss sorts åsikter, som ett led i självrättfärdighet.”

Hon anser att endast viss sorts kritik får komma till tals och att vårt demokratiska system därför är i gungning.

Det slår henne inte att massor av förlag skulle gett ut boken om de ansett att de skulle tjäna pengar på den. Men de har beräknat upplagan och funnit att den inte är lönsam.

Min erfarenhet är att det är den kommersiella censuren, förlagens marknads- och ekonomiavdelningar, som avgör vad som ska ges ut.

Den kommersiella förlagscensuren hämmar demokratin. Massor av böcker kommer aldrig ut eller ges ut av författarna själva.

Magnus Norells bok har kommit ut på Förlag TRAIL

Kulturjournalistik

Vilken kulturjournlist vill gå till eftervärlden som den som visade sig oförstående till den nya tidens signaler och den tönt som tog avstånd från det nyskapande och frambrytande?
Vem vill hamna i bigotteriets, reaktionens och trångsynthetens historiefålla?

Vilken litteraturkritiker vill inte vara den som först upptäckte det nya geniet innan någon annan begrep?

Rädslan för det ena och strävan efter det andra får många kulturkommentatorer att tappa omdömet. Omdömeslösheten leder till att mycket skit accepteras som konst och att varje ung författare geniförklaras.
Detta, i förening med dogmen att ”allt är kultur”, leder till en fortgående kulturinflation.
Om det nu är viktigt med kvalitetsbedömning av kulturyttringar.
För mig får gärna allt vara kultur, men vad ska vi då med kulturkritiker?

http://www.svd.se/kulturdebatt
http://kulturdebatt.den.se