En verklig påhittad verklighet

Jag är rätt usel på att följa olika serier och realityprogram på TV. Dessutom har jag nästan helt slutat att läsa skönlitterära romaner.

I glada vänners lag sitter jag därför som ett frågetecken när de diskuterar olika personers handlingar, personligheter och karaktär. Ofta tror jag att de talar om riktiga människor som jag inte känner men när jag frågar får jag förklaringen: Det är karaktärer i Downton Abbey, Badhotellet, Innan vi dör o Bron, Bonde söker fru eller i böcker som Burflickan, Toner i natten, Irlandstrilogin, De kommer att drunkna i sina mödrars tårar och andra.

Varför jag slutat läsa skönlitteratur? 
Jag har läst ganska mycket skönlittertur sedan jag som femåring började läsa. Nu är jag åttio och en viss mättnad har uppstått. Men jag har en mer rationell förklaring. Jag inser att min kvarvarande tid i livet är begränsad och jag anser inte att jag har tid med att läsa om påhittad verklighet eller att bli underhållen.
Skönlitterära böcker är nämligen, som jag ser det, påhittade berättelser som skildrar fiktiva människors liv, relationer, tankar, handlingar, psykologi, känslor och öden. Författaren kan, utifrån sina erfarenheter, forma dessa skapade gestalter så att de blir trovärdiga skildringar som om de vore verkliga människor. Läsarens och författarens världar möts där författaren lyckas skildra sina erfarenheter så att läsaren känner igen dem. Författaren är en gud som skapar en tillrättalagd  ”verklighet” som vi alla vet är fiktiv men som vi kan läsa som verklig. Gestaltningen syftar till att göra berättelsen så trovärdig som möjligt. Ibland brukar recensenter tala om att författaren med sin berättelse ”utforskat människan och hennes existens”. Läsaren ska alltså även ha något att lära av berättelsen. Den författare som bäst ljuger vinner.
Skönlitterära romaner anses innehålla ett högre mått av sanning trots att de är påhittade. Kanske har jag börjat tvivla på detta postulat.
Biografier skildrar speciella människors liv utifrån de kunskaper som författaren har om den skildrade personen. Här utelämnas följaktligen de delar av verkligheten som författaren inte vill ha med i berättelsen, som hen saknar kunskap om eller glömt att berätta. Skildringens trovärdighet beror på författarens gestaltningsförmåga men också på vilka källor hen har tillgång till. Läsaren kan, genom skildringen av den biograferade personen möjligen lära något allmängiltigt men det är inte huvudsyftet med texten. Biografin ska vara dokumentär.
I självbiografier berättar författaren ur sitt eget liv och sina minnen.
Minnet är emellertid bedrägligt, sållar en del och lägger till annat, och blir ofta tillrättalagda. Författare - särskilt offentliga personer - som skildrar sig själv och sitt liv är måna om att inte framstå i sämre dager än hen uppfattar sig eller som hen vill att läsaren ska uppfatta det. Kanske har författaren ett ideologiskt, pedagogiskt eller demagogiskt syfte med sin berättelse. Eller ett egoistiskt.  Och risken är, som sagt, att minnena bedrar. Författarens selektiva minne och subjektivitet minskar möjligheterna att ge en ”sann” bild av ”verkligheten”. Men den kan också vara skriven så att läsaren ändå finner erfarenheter och kunskaper i texten. Gestaltningen blir här viktig.
Påhittade berättelser som underhållning eller förströelse är jag inte i behov av. Därtill syns min återstående livstid alltför kort.

Faktaböcker är däremot ren nöjesläsning. Löjligt nog vill jag lära mig mer om den värld jag snart ska lämna.
Och så jag får skylla mig själv när jag sitter som ett fån medan mina vänner talat om Saga Norén, Rosalinde Mynster, Morten Hemmingsen, Blanka och Christian utan att jag har en aning om vilka de är.