När idéerna och drömmen kolliderar med verkligheten

"Jag är socialist. Demokratisk socialist.”

Det deklarerar Göran Greider i tidningen Metro.
 

Greider är medveten om att han inte är ensam i historien.
”Och för mig är det oerhört mycket viktigare än att jag råkar vara svensk, eller man, eller någonting annat. Ordet socialist är universellt.” skriver han också.
 

Jo, nog finns det och har funnits många exempel på stater som kallat sig ”demokratiska socialistiska”. Här är några:
Socialistiska rådsrepublikernas union, d.v.s. Sovjetunionen (1922-1991) är väl det största.
Vi kan också påminna oss om ”Socialistiska republiken Rumänien (1965–1989), Tjeckoslovakiska socialistiska republiken (1948–1989), Tyska demokratiska socialistiska republiken (1949–1990), Socialistiska federativa republiken Jugoslavien (1943–1991).
Några ytterligare: Socialistiska arabiska folkrepubliken Libyen (1969–2011), Socialistiska Republiken Vietnam (1954–), Demokratiska socialistiska Kampuchea (1975–1979), Demokratiska socialistiska republiken Afghanistan (1978-1987), Kina (1949–), Kampuchea (1979–1989,) Nordkorea (1948–), Laos (1953–), Bangladesh (1971–).
Flera socialistiska stater som kallat sig ”folkrepubliker”: Mongoliska folkrepubliken (1924–1992), Demokratiska folkrepubliken Jemen (1967–1990), Västukrainska folkrepubliken (1918–1919), Ukrainska folkrepubliken (1918–1921, ej att förväxla med Ukrainska socialistiska sovjetrepubliken), Folkrepubliken Vitryssland (1918–1919), Folkrepubliken Albanien (1946–1992), Folkrepubliken Bulgarien (1946–1990), Folkrepubliken Rumänien (1947–1965), Folkrepubliken Polen (1944–1989), Folkrepubliken Ungern (1949–1989), Folkrepubliken Donetsk (2015–), Folkrepubliken Lugansk (2015).

Demokratisk socialism verkar vara bättre i teorin än i verkligheten om man betraktar de reella försök som gjorts att förverkliga utopin. Flertalet av experimenten har varken varit demokratiska eller socialistiska.
Man bör kanske fundera över varför den socialistiska idén inte lyckats i praktiken.
Och en idés värde kan inte fastställas innan den praktiserats.
Men Greider tänker inte på politisk praktik.  ”Socialism betyder att idéer om jämlikhet och frihet gäller alla människor. Det korsar alla nationsgränser, alla etniska gränser och alla sexuella gränser.” deklarerar han.
”Ordet socialist säger också att de rikedomar som samlas i ett samhälle moraliskt sett aldrig kan tillhöra några få; den som är socialist vet att rikedomarna arbetats ihop av världens alla arbetande människor. Rikedom är en kollektiv produkt som inte fördelas till alla de som skapat den. Ingen miljardär har ensam arbetat ihop till sin förmögenhet och därför är det moraliskt rätt att mer jämlikt fördela de rikedomar som har samlats på några få.”
Att socialismen i praktiken misslyckats bryr sig Greider inte om. Därför kan han frankt skriva:
”Arbetarrörelsepartier vågar inte längre uttala ordet socialism och den fegheten är en förklaring till att allt färre tror på dem.”
Kan det inte vara den misslyckade praktiken och det komprometterande i ordet socialism som gör att ordet numera är oanvändbart?
Så är det för mig som en gång drömde om demokratis socialism.
Jag håller med Greider om att ”kapitalismen inte är det enda naturliga”.
I ett plötsligt anfall av förnuft skriver han ”Kapitalismen har en födelse, en historia, och förr eller senare en död. Vad som kommer därefter kan vi naturligtvis inte veta. Men jag menar att vi kan vara säkra på att det nuvarande systemet har sin utmätta tid.”
Nej, kapitalismen är inte det enda naturliga men det enda existerande.
Socialism är en idé men inte som kapitalismen ett globalt existerande ekonomiskt, socialt och kulturellt historiskt betingat system.
Visst kan vi drömma om en bättre ordning men för att kunna nå målet måste vi analysera hindren och rätta oss efter terrängen.