Demokratins former II

Den kvinnliga rösträtten infördes för exakt hundra år sedan.

Det var ett viktigt steg i demokratins utveckling. Många menar att demokratin därför firar hundraårsjubileum i år.
Men demokrati är betydligt äldre än så och mer sammansatt än rösträtt.

Hundraåringen tycks fungera kryckigt.
Många partier käbblar med varandra utan att något blir gjort.

Politikerna står handfallna inför en stundande miljökatastrof, ökande ekonomiska, sociala och kulturella klyftor, söndervittrande välfärd och annat elände.
Men det är inte demokratins fel.

Alla övriga styrelseformer - oligarki, plutokrati, timokrati, diktatur, teokrati, meritokrati – är inga alternativ till demokratin. Alla länder har problem oavsett styrelseform.
Erfarenheterna har ändå lärt oss att demokratin är den samhällstyrning som har minst nackdelar och mest fördelar. Men, som sagt, demokratin är inte utan problem.

Vid plötsliga katastrofer, och i dåliga tider, är det viktigt att de styrande kan handla snabbt och resolut.
Att, då många olika intressen ska komma till tals och många ska säga sin mening och man måste utreda och diskutera, ta hänsyn till andra och kohandla för att komma fram till vad som behöver göras, tar tid. Besluten kan komma för sent.
Och om besluten blivit en kompromisslösning kanske det inte är det bästa när konkreta åtgärder behövs.

I antikens Grekland och Rom löste man problemet genom att utse en betrodd ledare som, för en begränsad tid av högst ett halvår, fick uppdraget att styra. Han kallades för diktator.

Ett exempel är den antike greken Solon (ca 640 - 558 f.Kr.) som för året 594 f.kr. fick oinskränkt fullmakt att nyordna hela statsskicket och rädda stadsstaten Atén som på grund av konflikter mellan över och underklass drabbats av ekonomisk stagnation. 
Det första Solon gjorde var att påbjuda frigivning av alla dem som på grund av skuldsättning råkat i slaveri och att slopa alla skulder på jordegendom.
Överklassen motsatte sig åtgärderna och Solon avgick efter mandatperioden och lämnade Aten.

Demokrati är det styrelseskick som de flesta av världens länder uppger sig ha. Men demokrati betyder inte detsamma i Kina som det gör i Sverige. Kommunistiska enpartistater har kallat sitt styrelseskick för folkdemokratier och ansett den överlägsen den liberala demokrati som vi till exempel har i Sverige.
Den kommunistiska uppfattningen är att vår demokrati är skenbar så länge som medborgarna saknar fullständig ekonomisk demokrati. Folket saknar inflytande över näringslivet, arbetet och produktionen. Demokratin når inte in innanför företagens väggar. Där bestämmer kapitalet. På arbetsplatsen har löntagaren bara att lyda order uppifrån.
I Kina har ett enda parti, Kommunistpartiet, därför makten. Inga andra partier får förekomma. Kommunistpartiet är hela folkets röst så varför ska det finnas fler?

I våra liberala demokratier är valsystemen litet olika.

1.  I Frankrike, Storbritannien, USA, Kanada och Australien tillämpas majoritetsval.
En valkrets motsvarar ett mandat vilket innebär att den kandidat som får över hälften av rösterna företräder valkretsen. Systemet gynnar större partier och ger det segrande partiet större makt än med proportionella val. Systemet leder till tvåpartisystem.

2. Proportionella val tillämpas ibland annat de nordeuropeiska länderna.
Ett proportionellt valsystem vid val till en politisk församling innebär att fördelningen av mandat sker i proportion till respektive partis andel av rösterna.
Ett problem med det är att antal partier kan blir så många att de blockerar varandra. Därför finns en småpartispärr. I Sverige ligger den på fyra procent. För att komma i fråga i riksdagen måste partiet alltså få mer än fyra procent av rösterna.

Valsystemen tillämpas på olika sätt och i till exempel Italien, Nya Zeeland och Japan används blandade system.

Liberal demokrati bygger på
Grundlagar som garanterar att makten är delad mellan den verkställande, lagstiftande och dömande makten. Riksdagen stiftar lagar, domstolarna dömer och myndigheten verkställer domen.
I en liberal demokrati ska också finnas garantier för
* Föreningsfrihet (frihet för det civila samhället) Rätten att bilda fackföreningar och politiska partier.
* Yttranderätt, rätt för var och en att utrycka sin mening.
* Tryckfrihet, mediefrihet
* Näringsfrihet, rätt att starta och driva företag
* Medborgerlig rösträtt. Varje medborgare ska ha rätt att rösta på politiska partier. Alla väljare har en röst var.
* Egendomsrätt. Alla ska ha rätt till enskild egendom.
* Offentlig och öppen myndighetsutövning. Medborgaren ska ha rätt och möjlighet att granska myndigheter. Offentlighetsprincipen.
* Möjligheter för den enskilde till rättslig prövning vid tvister.

Viktiga för demokratin är att medborgarna är fria från fattigdom, känner jämlikhet och förtroende gentemot andra och har en god allmänbildning.
Till det sist nämnda hör bland annat att kunna motivera sina ståndpunkter och argumentera för dem och inte bara kasta ur sig ett påstående eller en åsikt.
Dit hör också att kunna belägga påståenden genom källhänvisning och med hjälp av fakta.

Nackdelar i liberala demokratier
Många medborgare har inte tid, förmåga, intresse eller lust att sätta sig in i politiska frågor.
Men de har ändå rätt att välja. Det gäller såväl den fullständigt okunnige som den som är väl insatt i politik, samhällsekonomi och sociala förhållanden. Dum eller klok, bägge har var sin röst.

De politiska partierna måste ha politisk makt för att kunna genomföra sina program.
Därför ägnar de sig åt att fiska röster. Ju fler röster dess större makt och ju större möjlighet att få igenom sin politik.
Särskilt där valsättet är proportionellt leder detta till oheliga allianser, kohandel och kompromisser mellan olika partier. Ett parti kan inte ensamt få majoritet utan kan gå ihop med andra i en allians eller koalition.
 Allt för att säkra makten. Det innebär att alla partier i alliansen måste kompromissa och hitta en gemensam nämnare.  Risken är att de olika partiernas program suddas ut och politiken blir otydlig.

Men demokratin handlar inte bara om det politiska livet.
Det civila samhället, som inte direkt är styrd av politiken, är en viktig del av demokratin. Att till exempel fackföreningar, näringslivet, samtalstonen på sociala media och medborgarnas vardagsliv fungerar i frihet är oerhört viktigt för ett demokratiskt samhälle.

Valsystem och representationseffekter En jämförande studie av 25 länder. SOU 2007:40

Sveriges riksdag firar demokratin 

 

 

Finns det objektiva journalister?

Mediernas politiska reportrar och politiska kommentatorer har inga egna politiska lojaliteter.

Och om så vore fallet är journalisterna så pass professionella att deras åsikter inte påverkar vad eller hur de förmedlar fakta till mediekonsumenterna och väljarna.
De skrider till verket med stenhårda pokeransikten utan att påverkas av vad de själva anser vara bra eller dålig politik eller hur de anser att den politiska utvecklingen bör formas.
Deras urval av frågor till politiker och kommentarer till politikernas utspel är fullständigt neutrala.

Detta är en myt som journalisterna frenetiskt försvarar.

Att journalisterna inte behöver avslöja vilket parti de röstar på har jag full förståelse för. Valhemligheten gäller även för denna yrkesgrupp.
Men den fullständiga objektiviteten tror jag inte på hur professionella de än är.

I söndagens SvD, fyra veckor före valet, presenterade tidningen sina sexton valbevakande reportrar naturligtvis utan vidhängande sympatideklaration.

SvD uppmanar samtidigt oss väljare att testa oss i Valkompassen som kan ge oss vägval och ideologisk riktning om hur vi ska välja.

Det vore en bra information till läsarna om även de sexton reportrarna testar sig i Valkompassen och resultatet publiceras i tidningen.

Trovärdighet och opartiskhet?

 I SR:s policydokument står det att ”Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet.”

Det hördes inte mycket av i morgonens P1-intervju där Daniel Alling frågar två poliser om vad de tycker om att Dan Eliasson avgår som rikspolischef.

Inte heller märks det i medias allmänna rapportering om allianspolitikernas kritik av Eliasson.
Exempelvis i intervjuer med Tomas Tobé (M), exempel från SvD

Ett exempel på hederlig och opartisk kommentar kommer däremot från Eskilstuna Kurirens ledarredaktion i dag.

”Dan Eliasson har delvis en politisk bakgrund som sakkunnig och statssekreterare hos Laila Freivalds (S) och Thomas Bodström (S). Men Reinfeldtregeringen uppskattade hans kompetens och utnämnde honom två gånger till mycket krävande och viktiga generaldirektörsposter, först 2007 till Migrationsverket och sedan 2011 till Försäkringskassan. I båda fallen var moderata statsråd närmast ansvariga. Socialförsäkringsminister 2011 var en viss Ulf Kristerson (M), något som den partisekreteraraktige rättspolitiske talespersonen Tomas Tobé (M) kunde ha besvärat sig att tänka på.”

”Centraliseringen och omorganisationen av Polisen var inte Dan Eliassons påhitt. Den genomdrevs av justitieministern Beatrice Ask (M), med brett stöd i riksdagen, och en helt annan person var tänkt som rikspolischef. Dan Eliasson flyttades brådstörtat över från Försäkringskassan och åkte på en högst otacksam uppgift med en underfinansierad myndighet och en redan beslutad omskakande ändring av hela organisationen.”

Den kåta alliansen

Journalister bör iaktta konsekvensneutralitet och största möjliga objektivitet i vad de publicerar.

Ett undantag är de ”journalister” som är ledarskribenter för vilket precis tvärt om gäller. De ska ta politisk ställning och just tänka på att deras texter ska få konsekvenser.
Så egentligen är ledarredaktionerna inte journalister utan opinionsbildare. Och som sådana kan de inte avkrävas journalistiskt ansvar. Men många ledarkommentatorer gömmer sig bakom journalistens yrkesroll.

Per Gudmundsson är ett typiskt exempel och hans ledare i dagens SvD ett tydligt bevis för detta.

Själva sakfrågan är i sig inte så märklig även om den är olycklig.
Transportstyrelsens generaldirektör Maria Ågren och företaget IBM har försatt landet i fara genom att låta utländska, ej säkerhetstestade IT-tekniker, få hand om den svenska myndighetens register. Generaldirektören har därvid även handlat emot gällande lag.

När det gäller lagbrott brukar man döma utifrån om brottet varit uppsåtligt eller inte.
Ännu har inte detta utretts. Ingen ska heller dömas ohörd. Ingen är skyldig förrän domstol sagt sitt. Vi har ännu inte hört generaldirektören.

Regeringen Reinfeldt hade, med hjälp av den dåvarande oppositionen, outsourcat – lagt ansvar för – skötseln av flera IT-register för att minska skattebetalarnas kostnader. Detta hade Riksrevisionen tidigare föreslagit. Att minska kostnaderna tycks således vara generaldirektörens motiv för sitt handlande.
Hade hon uppsåt att försätta vårt land i fara?
Var det rätt att outsourca registren?
Och vilken roll har företaget IBM i sammahanget?
Hade nödvändiga säkerhetsaspekter beaktats vid beslutet om outsourcing?
Ingen vet.

Visserligen är oppositionens roll att kräva alla korten på bordet.
Men det är inte vad oppositionen i första hand gjort. I stället har alliansen som första viktiga åtgärd begärt att ”ansvariga ministrar” omedelbart ska avgår från regeringen.
Ministrarna har visserligen ett formellt ansvar för sina myndigheter bland andra dåvarande infrastrukturminister Anna Johansson (S) och möjligen inrikesministern Anders Ygeman (S).
De har nu också avgått.
Men saken är långtifrån utredd.

Och alliansen vill att även försvarsministern avgår.

Det är tveksamt om ministrarna handlat orätt genom att inte informera om läget så snart de kände till förhållandena.
Ty med tanke på att saken handlar om hemligt material som SÄPO utrett, kan det kanske funnits skäl att inte gå ut till media och berätta om schabblet.
Ingen vet. Det är inte utrett.

Per Gudmundsson är däremot säker och hänvisar till riksdagsmajoriteten.
”Riksdagsmajoriteten pekade också ut försvarsminister Peter Hultqvist (S), som på samma sätt under tio månader känt till att hemliga och vitala uppgifter komprometterats av Transportstyrelsen men underlåtit att informera statsministern.”
”Ministrarnas förklaringar lät dessutom både vaga och undflyende – ljög de rentav?”
”Regeringen har ännu inte förklarat när den hade tänkt informera. Kanske skulle ingen få veta.”
”Regeringen är underställd riksdagen. Regeringsformen – grundlagen – ger riksdagen rätt att avsätta ministrar som inte har riksdagens förtroende”.
”Den sosse som frivilligt avstår från regeringsmakten har ännu inte fötts.”
Argumentationen och de vaga antydningarna är på den nivå som man finner på s.k. sociala media.

Många allianspolitiker är mest kåta på att avsätta regeringen.
Vilket i och för sig inte är så konstigt då riksdagsmajoriteten - alliansen + SD - ju är mot regeringen.
De saknar inte bara förtroende för några enstaka ministrar utan för hela regeringen och dess partier.
Men deras kåthet på att skada regeringen är starkare än omsorgen om att sanningen och ansvarets alla delar kommer fram.

Även det är allvarligt.

DN Ledare

Expressenledare 

DI ”Odenberg kritisk till misstroende mot Hultqvist”Eskilstuna Kuriren Ledare 

Skicka kungen till Kina!

När Stefan Löfven nu varit i Kina är det inte första gången som en svensk statsminister gjort besök i det stora landet i öster.

För tjugoett år sedan reste dåvarande statsminister Göran Persson till Kina.
Ett femtiotal svenska journalister var med på resan, alla ville de snappa upp något viktigt att sända till hemmaredaktionerna. Fast det var länge rätt magert med sensationer. Alla hängde de nämligen Persson i hasorna.

Men så, i slutet av resan i samband med ett tal för svenska affärsmän på Svenska Handelskammaren, kom ett uttalande från den svenske statsministern som väckte våldsamma protester bland oppositionen här hemma och krav om misstroendeförklaring mot Persson i riksdagen.

Så här sa Persson: ”För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet.”

Han jämförde med Ryssland och fortsatte: ”Sedan ska det naturligtvis inte drivas så långt att man inte kritiserar exempelvis om det sker övertramp mot mänskliga rättigheter. Det är självklart. Där viker vi inte”.
Den andra satsen kommer ofta bort när Perssons uttalande citeras.

Persson utsattes efteråt för väldiga påtryckningar för att ta tillbaka sitt uttalande, men vägrade. Han klarade trots det misstroendeomröstningen.

Och så här i efterhand.
Hade inte Persson rätt i sin iakttagelse om att politisk stabilitet betyder oerhört mycket för ekonomisk utveckling? Oavsett styrelseskick?

PS. Sveriges statschef, eller statsöverhuvud, är den främste företrädaren för Sverige. Han heter Carl XVI Gustaf och har jättebra betalt för att företräda Sverige i internationella sammanhang. Det gör han enligt många människor på ett utmärkt sätt. Varför inte sända statschefen till Kina för att få den fängslade svenske bokförläggaren Gui Minhai fri?

Om nu inte statsministern Stefan Löfven lyckas med det.

SVT 

Tre åsiktsförföljda redaktörer

Johan Hakelius anser i en krönika i Expressen att Ivar Arpi är närmast förföljd i den trånga svenska åsiktskorridoren.

Hakelius påpekar att han minsann själv varit drabbad liksom hans hustru Susanna Popova.

”Sin position som usch-då-kontroll har Arpi erövrat genom att a) tidigt påpeka att migrationen inte är oproblematisk b) varna för islamism c) försvara en vid yttrandefrihet d) påstå att toleransen är låg för avvikande åsikter i Sverige e) råka se ut en aning som Nordman. Särskilt d) tror jag spelat roll. Toleransen är väldigt låg i Sverige för påståenden om att toleransen är väldigt låg i Sverige.”

Oj, oj, oj stackars Arpi och Hakelius!
De får inte säga sin mening utan att deras åsikter blir ifrågasatta.

Arpi har ju bara SvD:s ledarsida. Hakelius skriver i Expressen samt andra tidningar och tidskrifter som till exempel Axess magasin och Affärsvärlden. Och så är han redaktör för Fokus.
Arpi har tidigare varit ledarskribent på Göteborgs-Posten, Hallandsposten och Liberala Nyhetsbyrån. Han har även arbetat som redaktör på Axess magasin och som redaktör på det borgerliga samhällsmagasinet Neo.

Och så klagar de över att inte få säga sin mening utan mothugg. De finner den s.k. åsiktskorridoren för trång.

Vad ska vi då säga som aldrig blir publicerade i något av nämnda medier?
De får väl göra som vi. Börja blogga.

Mats Edman, Dagens Samhälles förre redaktör, ryckte ut och delade Hakelius krönika på Facebook och fick en massa devota gillare.

Det är rörande.

Små och stora bovar

När den amerikanska fackföreningsaktivisten Mary Harris "Mother" Jones (1837-1930) under järnvägsruschen på 1800-talet intervjuade en järnvägsarbetare som satt inspärrad för stöld av ett par skor sa hon till honom att om han hade stulit en hel järnväg skulle han kunnat bli guvernör.

Polisen i Örebro, Peter Springare, fann för en tid sedan att en stor del av de brottslingar han hade att haffa var invandrare.

En annan grupp brottslingar, som Springare inte får möta i sitt jobb, kommer från ett helt annat samhällsskikt. De tillhör näringslivets toppar.

På företaget Allras hemsida står det ”Smarta tjänster för din vardagsekonomi.” Sanningen är att Allras två huvudägare tjänat 100 miljoner kronor på att snuva spararna på pengar. Ägarna brottsutreds.

Fler bolag än Allra – som SvD har granskat i en rad artiklar – är misstänkta för brott.

Premiepensionssystemet har blivit utsatt för omfattande bedrägerier av brottslingar, skriver Pensionsmyndigheten i ett dokument som har skickats till regeringen.

Fingerprints vd, Johan Carlström, lämnade styrelsen och vd-posten i bolaget efter misstankar om grovt insiderbrott. Misstankarna mot Johan Carlström gäller en stor aktieförsäljning som Johan Carlström genomförde kort före Fingerprint Cards vinstvarning i december förra året. Affärerna orsakar börsras och nära 5 miljarder bedöms vara bortblåsta. Den aktie som på måndagen (20 mars) var värd 50,4 kronor hade sjunkit till ett värde på 34,81 tisdag klockan 10.30 – då uträkningen gjordes. Rättegången mot Carlström är uppskjuten till efter sommaren 2017.

 Bland andra europeiska tidningar har den danska tidningen Berlingske redovisat att efterforskningar av myndigheter i bland annat Lettland och Moldavien visar att flera miljarder kronor passerat genom danska banker och gått vidare till så kallade skatteparadis, som Seychellerna och Panama. Två av de inblandade bankerna är Nordea och Danske Bank, enligt Berlingske.

Totalt ska härvan omfatta mer än 7 miljarder danska kronor, fördelat på 1700 transaktioner under åren 2011 till 2014. Danske Banks chefsjurist Flemming Pristed medger för tidningen att bankens kontroll varit otillräcklig.

Bombardier är ett kanadensiskt transportkonglomerat som styr Bombardier Transportation, ett svenskt verkstadsföretag och ett av världens största tillverkare av järnvägssignalsystem.

Men efter en månads lång gemensam utredning baserad på hemliga interna dokument, kan reportrar från Organized Crime and Corruption Reporting Project OCCRP, SVT "Uppdrag granskning" TT och Radio Canada avslöja några obehagliga sanningar.

Det visar sig att Bombardier Transportation är skyldig till korruption där nära en miljard kronor kan ha gått till mutor.

Den 10 mars häktades en chef på Bombardier av Stockholms tingsrätt, misstänkt för grovt mutbrott i samband med teknikföretagets affär i Azerbajdzjan. Flera höga chefer misstänks för samma sak.

Frågor på det?

SvD om Allra   

SvD om Nordea 

 OCCRP                                 

 OCCRP:stvättomat

 The GlobalInvestigative Journalism Network (GIJN)  /
Uppdrag Granskning 
 

Den missförstådde hjälten

Avvikande och udda idéer kan, med tiden, bli allmängods.
Ta kristendomen som exempel. Den var i sin begynnelse en liten sekt men kom så småningom att bli förhärskande i vår del av världen. På samma sätt var det med ”socialismen”.
Därmed inte sagt att vare sig kristendomen eller ”socialismen” är ”rätt” eller ”fel”.
Idéernas bärkraft kan bara bevisas genom att praktiseras.
Extrema ytterlighetsrörelser behöver inte nödvändigtvis vara våldsbejakande eller farliga, men blir det ofta eftersom att de flesta extremister inte erkänner andra idéer och åsikter än de egna.
De extrema idéerna blir till slutna tankesystem som inte kan ifrågasättas. Vilket lätt leder till att idéerna förvandlas till dogmer och trossatser som i sin tur leder till fanatism vars yttersta argument är våldet.
Även här kan kristendomens och ”socialismens” praktik tjäna som historiska exempel även om dessa idag även kan kompletteras med rasism och olika sorters sociala fobier och fundamentalism.
Uppfattningar och berättelser som allmänt ansetts som sanna kan ibland hamna i det mänskliga medvetandets skräpkammare. Tron på att en Gud skapade världen på en arbetsvecka har t.ex. ersatts av den moderna astronomin och av utvecklingsläran. Den gamla föreställningen lever dock kvar på vissa håll.
En tämligen allmän idé i dag är uppfattningen att ett demokratiskt och öppet samhälle, för att kunna utvecklas, måste acceptera ekonomisk, social och kulturell mångfald och tillåta experiment med alternativ. Därför är ekonomisk, social och kulturell mångfald, opinionsrörelser, folkrörelser och ett fritt civilt samhälle en viktig del av demokratin.
Demokratin måste ge medborgarna möjlighet att verka i olika riktningar, för olika intressen, och ge utrymme för olika projekt. Allt ska kunna uttryckas, ifrågasättas, diskuteras och prövas annars stagnerar samhället. Allt fler omfattar denna uppfattning. Idén om demokrati kräver i praktiken att en majoritet omfattar den.
Men ser man till den politiska praktiken i världen är det fortfarande många som inte lever efter demokratiska principer.
I dagens värld finns en populär berättelse jämsides med demokratitanken. Den handlar om hur den enskilde individen, ensam och missförstådd, kämpar för sanningen mot ett nonchalant eller fientligt etablissemang. Fienden kan vara ”jantelagen”, ”den politiska korrektheten”, ”etablissemanget” eller den allmänna dumheten.  Enligt berättelsen får hjälten till sist ändå rätt och vinner omgivningens erkännande.
Den kämpande ensamme hjälten är en god förebild men kan, i till exempel Breiviks gestalt, bli till mördande monster.
Många söker en gemenskap för sina avvikande åsikter. De söker likasinnade med vilka de kan föra kamp mot etablissemanget.
I kampen mot den härskande majoriteten uppstår dock inte sällan, och paradoxalt nog, lätt ett åsiktsförtryck inom gruppen. Gruppen formar sig kring den egna idén som inte får ifrågasättas. Ideologisk fasthet står mot reformism och revisionism. Rätlinjighet mot pragmatism.
Inre sammanhållning mot öppenhet.
Det mönstret utvecklades exempelvis inom den s.k. 68-vänstern som ideligen rensade ut oliktänkande och bildade dogmatiska sekter. Även om det var ”rätt att göra uppror” gällde detta inte inom den egna rörelsen.
Och ett annat mönster som går igen nästan överallt i historien är där revolutionära rörelser, med frihet på programmet, lyckats ta makten från det förtryckande etablissemanget, och väl i maktställning, tragiskt nog, själva blir förtryckare och försvarare av det nya etablerade. Rebellen blir förr eller senare förvarare av det bestående.
På nätet finns ett antal alternativrörelser. Här är några av dem.

Klimatfrågorna.
Inom forskarsamhället råder konsensus beträffande globala klimatförändringar medan det fortfarande finns många klimatförnekare
Klimatupplysningen 

Kreationister som ifrågasätter utvecklingsläran
Genesis 

Religiösa rörelser vid sidan om de stora
Scientologikyrkan
Jehovas vittnen 

Politik
Frihetsfronten

Alternativmedicin
Alternativmedicin 

Utomjordingar UFO
Ufo Sverige 

Abortmotståndare
Männikorätt för ofödda

Mot homosexualitet
Homosexualitet och vetenskap

Konspirationsteoretiker
Konspiration 58, 
DN Några vanliga konspirationsteorier

Förintelseförnekare
Carl Norberg 

Ekonomi
Mediekritiska

Riktiga Nyheter
Alternativjournalen 

Palmemordet
Sven Anér 
Konspirationsteorier

Outgrundliga är medierapporteringens vägar

Jessica Meir, 37, utbildas av Nasa för att bli astronaut.

Hon är född i USA men hennes mamma Ulla-Britt kommer från Västerås och flera släktingar bor i Sverige.

Plötsligt, i går den 8 december, innehåller de flesta medierna i Sverige denna nyhet.
Vad som särskilt framhålls är Jessicas svenskhet.
Exempel Sveriges Radio

Läser man om Jessicas ansenliga meriter så har hon skaffat sig dem på många olika håll i världen. Faktum är att hon har en mycket internationell bakgrund,
Vill man vara riktig petig skulle man kunna undra om betoningen av svenskheten inte är ett uttryck för smula svensk nationalism.

Men så kitsliga är vi inte fast nog är det en smula ovidkommande var astronautens mamma är född på jorden: Västerås, Maine, Johannesburg, Vladivostok, Xian eller Sidney.
Dagen efter att vi hört om detta, alltså i dag den 9 december, har astronauten Christer Fugelsang och några vänner lyckats få in en debattartikel i DN där de vill att svenska staten satsar på att placera en svensk på Mars senast 2030.
Ovanligt påpassligt skrivet och extremt snabbt behandlat av DN:s debattredaktion.
Dessutom råkar det vara exakt tio år sedan svensken Christer Fugelsang skickades upp i rymden.
Väl tajmat alltså.

Outgrundliga är medierapporteringens vägar.

DN Debatt. ”Sätt målet att en svensk ska landa på Mars på2030-talet”

Om Jessica Meir på amerikanska Wikipedia 

Jessica Meirs  blogsida(eng.)