Demokratins former II

Den kvinnliga rösträtten infördes för exakt hundra år sedan.

Det var ett viktigt steg i demokratins utveckling. Många menar att demokratin därför firar hundraårsjubileum i år.
Men demokrati är betydligt äldre än så och mer sammansatt än rösträtt.

Hundraåringen tycks fungera kryckigt.
Många partier käbblar med varandra utan att något blir gjort.

Politikerna står handfallna inför en stundande miljökatastrof, ökande ekonomiska, sociala och kulturella klyftor, söndervittrande välfärd och annat elände.
Men det är inte demokratins fel.

Alla övriga styrelseformer - oligarki, plutokrati, timokrati, diktatur, teokrati, meritokrati – är inga alternativ till demokratin. Alla länder har problem oavsett styrelseform.
Erfarenheterna har ändå lärt oss att demokratin är den samhällstyrning som har minst nackdelar och mest fördelar. Men, som sagt, demokratin är inte utan problem.

Vid plötsliga katastrofer, och i dåliga tider, är det viktigt att de styrande kan handla snabbt och resolut.
Att, då många olika intressen ska komma till tals och många ska säga sin mening och man måste utreda och diskutera, ta hänsyn till andra och kohandla för att komma fram till vad som behöver göras, tar tid. Besluten kan komma för sent.
Och om besluten blivit en kompromisslösning kanske det inte är det bästa när konkreta åtgärder behövs.

I antikens Grekland och Rom löste man problemet genom att utse en betrodd ledare som, för en begränsad tid av högst ett halvår, fick uppdraget att styra. Han kallades för diktator.

Ett exempel är den antike greken Solon (ca 640 - 558 f.Kr.) som för året 594 f.kr. fick oinskränkt fullmakt att nyordna hela statsskicket och rädda stadsstaten Atén som på grund av konflikter mellan över och underklass drabbats av ekonomisk stagnation. 
Det första Solon gjorde var att påbjuda frigivning av alla dem som på grund av skuldsättning råkat i slaveri och att slopa alla skulder på jordegendom.
Överklassen motsatte sig åtgärderna och Solon avgick efter mandatperioden och lämnade Aten.

Demokrati är det styrelseskick som de flesta av världens länder uppger sig ha. Men demokrati betyder inte detsamma i Kina som det gör i Sverige. Kommunistiska enpartistater har kallat sitt styrelseskick för folkdemokratier och ansett den överlägsen den liberala demokrati som vi till exempel har i Sverige.
Den kommunistiska uppfattningen är att vår demokrati är skenbar så länge som medborgarna saknar fullständig ekonomisk demokrati. Folket saknar inflytande över näringslivet, arbetet och produktionen. Demokratin når inte in innanför företagens väggar. Där bestämmer kapitalet. På arbetsplatsen har löntagaren bara att lyda order uppifrån.
I Kina har ett enda parti, Kommunistpartiet, därför makten. Inga andra partier får förekomma. Kommunistpartiet är hela folkets röst så varför ska det finnas fler?

I våra liberala demokratier är valsystemen litet olika.

1.  I Frankrike, Storbritannien, USA, Kanada och Australien tillämpas majoritetsval.
En valkrets motsvarar ett mandat vilket innebär att den kandidat som får över hälften av rösterna företräder valkretsen. Systemet gynnar större partier och ger det segrande partiet större makt än med proportionella val. Systemet leder till tvåpartisystem.

2. Proportionella val tillämpas ibland annat de nordeuropeiska länderna.
Ett proportionellt valsystem vid val till en politisk församling innebär att fördelningen av mandat sker i proportion till respektive partis andel av rösterna.
Ett problem med det är att antal partier kan blir så många att de blockerar varandra. Därför finns en småpartispärr. I Sverige ligger den på fyra procent. För att komma i fråga i riksdagen måste partiet alltså få mer än fyra procent av rösterna.

Valsystemen tillämpas på olika sätt och i till exempel Italien, Nya Zeeland och Japan används blandade system.

Liberal demokrati bygger på
Grundlagar som garanterar att makten är delad mellan den verkställande, lagstiftande och dömande makten. Riksdagen stiftar lagar, domstolarna dömer och myndigheten verkställer domen.
I en liberal demokrati ska också finnas garantier för
* Föreningsfrihet (frihet för det civila samhället) Rätten att bilda fackföreningar och politiska partier.
* Yttranderätt, rätt för var och en att utrycka sin mening.
* Tryckfrihet, mediefrihet
* Näringsfrihet, rätt att starta och driva företag
* Medborgerlig rösträtt. Varje medborgare ska ha rätt att rösta på politiska partier. Alla väljare har en röst var.
* Egendomsrätt. Alla ska ha rätt till enskild egendom.
* Offentlig och öppen myndighetsutövning. Medborgaren ska ha rätt och möjlighet att granska myndigheter. Offentlighetsprincipen.
* Möjligheter för den enskilde till rättslig prövning vid tvister.

Viktiga för demokratin är att medborgarna är fria från fattigdom, känner jämlikhet och förtroende gentemot andra och har en god allmänbildning.
Till det sist nämnda hör bland annat att kunna motivera sina ståndpunkter och argumentera för dem och inte bara kasta ur sig ett påstående eller en åsikt.
Dit hör också att kunna belägga påståenden genom källhänvisning och med hjälp av fakta.

Nackdelar i liberala demokratier
Många medborgare har inte tid, förmåga, intresse eller lust att sätta sig in i politiska frågor.
Men de har ändå rätt att välja. Det gäller såväl den fullständigt okunnige som den som är väl insatt i politik, samhällsekonomi och sociala förhållanden. Dum eller klok, bägge har var sin röst.

De politiska partierna måste ha politisk makt för att kunna genomföra sina program.
Därför ägnar de sig åt att fiska röster. Ju fler röster dess större makt och ju större möjlighet att få igenom sin politik.
Särskilt där valsättet är proportionellt leder detta till oheliga allianser, kohandel och kompromisser mellan olika partier. Ett parti kan inte ensamt få majoritet utan kan gå ihop med andra i en allians eller koalition.
 Allt för att säkra makten. Det innebär att alla partier i alliansen måste kompromissa och hitta en gemensam nämnare.  Risken är att de olika partiernas program suddas ut och politiken blir otydlig.

Men demokratin handlar inte bara om det politiska livet.
Det civila samhället, som inte direkt är styrd av politiken, är en viktig del av demokratin. Att till exempel fackföreningar, näringslivet, samtalstonen på sociala media och medborgarnas vardagsliv fungerar i frihet är oerhört viktigt för ett demokratiskt samhälle.

Valsystem och representationseffekter En jämförande studie av 25 länder. SOU 2007:40

Sveriges riksdag firar demokratin 

 

 

Vad du bör veta om politikens villkor III

Filmkomikern Groucho Marx (1890-1977) sa att ”Jag skulle inte vilja vara med i en klubb som accepterar mig som medlem”.

Så kan man se det.

Men du har alltid möjlighet, och demokratisk rätt, att vara med i en förening som gynnar dig och dina intressen.
Om du inte hittar någon sådan förening kan du, tillsammans med andra likasinnade, starta en.
Föreningsfriheten, eller organisationsfriheten, är inskriven i grundlagen. En viktig del av demokratin.

Föreningen bör i alla händelser ha ett uttalat mål eller syfte med sin verksamhet.
Dessa bör vara inskrivna i föreningens Stadgar.
I stadgarna bör också anges vilka som kan vara med i föreningen och hur den ska skötas, bland annat vilka som kan fatta beslut i föreningen.
Årsmötet är föreningens högsta beslutsorgan. I politiken är det Riksdagen för hela riket och Kommunfullmäktige för kommunen.
De som ska se till att besluten genomförs i föreningen är vanligen Styrelsen. I politiken för hela landet är det Regeringen och Kommunstyrelsen i kommunen.

De som ska kontrollera att besluten genomförts enligt årsmötets beslut och efter gällande regler är Revisorerna.

Det är alltså inte styrelsen eller regeringen som bestämmer i föreningen utan föreningsmötet, kommunfullmäktige och riksdagen.
Styrelsen ska förbereda möten, komma med förslag och verkställa föreningsmötets beslut.

Stadgarna är föreningens regelbok. Den som bryter mot stadgarna kan uteslutas ur föreningen.
Men det finns också oskrivna regler som är viktiga för att följa för att föreningsarbetet ska fungera.

Här är några:

Möten börjar med att en dagordning för mötet bestäms. Dagordningen, som föreslås av styrelsen, är en förteckning över alla de frågor som mötet ska behandla.
Mötet kan bara besluta i frågor som finns med på dagordningen.
En fråga som inte finns med på dagordningen kan diskuteras under dagordningens punkt ”Nya frågor” men mötet kan inte besluta i den frågan.

På mötet begär du ordet om du vill yttra dig. Men du kan inte börja bubbla om vad som helst utan ditt anförande måste gälla den aktuella frågan på dagordningen.

Ordförande antecknar vilka som begär ordet i den ordning som de begärs. Och delar ut ordet enligt den ordningen.

Den som har ordet får tala till punkt utan att bli störd eller avbruten.
Man skiljer också på uppfattning och person. Mötets deltagare kan föra fram mycket olika uppfattningar och alla meningar ska respekteras.
Och du behöver inte dela en annan persons uppfattning men du bör respektera hens person och hens rätt att uttrycka sin mening.
Du undviker personangrepp och låter bli att yttra dig om meningsmotståndares person.
Det är argumenten du ska kommentera eller angripa, inte den som framför dem.

Diskussionen är slut då alla som vill fått säga sin mening och ingen ytterligare begär ordet.

Om det under mötet kommit fram olika förslag under en punkt på dagordningen ska ordföranden se till att mötet kan fatta beslut. (Läs om det under ”Vad du bör veta om politikens villkor” I och II)

Mötesbeslut bör respekteras av alla medlemmar i föreningen.

Jag har träffat många människor som kommit till sitt första föreningsmöte och blivit förvirrade över att de inte förstått mötesreglerna, blivit förbannade för att de inte fått säga vad de vill när de ville och gått därifrån för att aldrig komma tillbaka. Det är en förlust för demokratin.
Det hade inte behövt ske om mötesdeltagarna och styrelsen försökt förklara reglerna eller ännu bättre om den förbannade deltagaren redan känt till hur det fungerar.

Mötesreglerna har vuxit fram under lång tid och är inte till för att krångla till saker och ting utan för att göra det möjligt för många olika viljor att komma överens.
De är helt enkelt nödvändiga för att demokratin ska fungera.

Det finns gott om kurser i föreningskunskap.
På nätet hittar du bland andra

Föreningskunskap 

Dags för stadgar! Tips till såväl nybildad som etablerad förening

Regeringsformen Wikipedia 

 

 

Vad du bör veta om politikens villkor II

Du befinner dig på ett föreningsmöte med hundra närvarande.

Det är sex olika förslag att besluta om.

Mötet ska rösta om huruvida föreningen ska
a) köpa en semesteranläggning i Härjedalen eller
b) köpa en semesteranläggning i Skåne eller
c) att inte köpa någon semesteranläggning alls. eller
d) att lägga pengarna på en fond, eller
e) att skänka pengarna till välgörande ändamål eller
f) att skjuta upp avgörandet till nästa möte.

Som tur är fixar vår duktiga ordförande att få frågorna avgjorda på ett demokratiskt sätt.

Hon berättar för mötet hur hon tänker lägga upp beslutsordningen:

- Jag tänker först låta mötet rösta om huruvida vi ska avgöra frågan idag eller senare.
Om mötet beslutar att avgöra frågan i dag ställer jag frågorna om mötet röstar för att satsa pengar eller inte.

- Ifall mötet beslutar att disponera pengar kommer jag att ställa frågorna om mötet röstar för att köpa semester anläggning mot att satsa pengarna på annat sätt.

- Om mötet då beslutar att använda pengarna på annat sätt ställer jag de två återstående alternativen mot varandra,
d) att lägga pengarna på en fond
e) att skänka pengarna till välgörande ändamål

Kan mötet godkänna den propositionsordningen? (Ja)

Genom att ordföranden logiskt sorterat upp frågeställningarna har mötet sakta men säkert arbetat sig fram till ett beslut med Ja och nejrop.

Ordföranden måste alltid tänka på att alla beslut måste tas med ja-rop. Mötet kan inte rösta fram ett förslag genom att rösta nej.

Om det finns fler förslag än tre, som alla står i strid med varandra, måste ordförande lägga upp beslutsprocessen annorlunda.

Så sker bland annat i Riksdagen då de åtta olika partierna lägger fram var sitt budgetförslag.

Anta att alla riksdagens ledamöter röstar på sitt eget partis budget. Vilket förslag kommer att vinna?
Mandatfördelningen (antal riksdagsmän för respektive parti) är följande:
Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (S): 113.
Moderata samlingspartiet (M): 84.
Sverigedemokraterna (SD): 49.
Miljöpartiet de gröna (MP): 25.
Centerpartiet (C): 22.
Vänsterpartiet (V): 21.
Liberalerna (L): 19.
Kristdemokraterna (KD): 16.

Frågan kan inte avgöras bara genom att det parti som har de flesta rösterna vinner.
Sossarna har flest med 113 mandat av riksdagen 349. Men har därmed de övriga 236 mandaten  emot sig.
Sossarna måste alltså ha stöd av 65 röster utöver sina egna för att kunna vinna.
De behöver till exempel stöd av Miljöpartiet 25 + Vänsterpartiet 21+ Centerpartiet 22 = 68 mandat
för att vinna.
I verkligheten brukar olika partier förhandla om att gå fram med gemensamma förslag.
Men om partigrupperna inte kommit överens som att stödja varandra utan att alla vill ha igenom sin egen budget får talmannen ta till en kontrapropositions votering.

Det innebär att mötet i en slutomgång (jämför med en cupfinal) får två olika budgetar att välja mellan i stället för åtta.
Det kan gå till så här:
Talmannen föreslår att sossarnas förslag blir huvudförslag i en försöksvotering.

I vilken ordning omröstningen sker föreslås av ordföranden, och mötesdeltagarna ska då godkänna ordningen innan mötet kan fortsätta. Ordföranden, eller talmannen i det här fallet, har rätt att utse ett huvudförslag. Vanligen utser hen det förslag som antas ha flest röster.

Talmannen: Jag tänker utse sossarnas förslag till huvudförslag. (Ja)
Därefter ska vi utse motförslag till detta. Kan mötet besluta att
M blir motförslag? (ja-nej)
SD? (ja-nej)
MP? (ja-nej)
C? (ja-nej)
V? (ja-nej)
L? (ja-nej)
KD? (ja-nej)

Utifrån hur talmannen uppfattat ja- och nejropen har hen möjlighet att lägga upp en omröstningsplan.
Talmannen: Jag föreslår följande beslutsordning för att utse motförslag till sossarnas budgetförslag:

Första omgången SD mot MP
Andra omgången C mot V
Tredje omgången L mot KD

I det här exemplet antar vi att resultatet av försöksomröstningen blir att

SD vinner första
C vinner andra
L vinner tredje

Ordföranden:
Jag ställer nu SD mot C och därefter vinnaren mot L för att få fram en motkandidat till sossarnas förslag.

Tänk på att det i den här omröstningen är det fråga om vilket förslag som ska bli motförslag till huvudförslaget. Det handlar alltså inte om innehållet i budgeten.

Här finns en chans för riksdagsmännen att rösta taktiskt.
De riksdagsmän som kan tänka sig att, i slutvoteringen, rösta på sossanas förslag kommer att rösta fram de förslag som de tror har minst chans att vinna över sosseförslaget i slutvoteringen. Om de misstänker att L har minst chans mot sossarnas förslag kommer det att rösta fram L som motförslag. Sossarna röstar alltså på SD i första omgången och L i den andra.

Vi antar att L vinner och därmed blir motförslag till huvudförslaget.
Ordföranden ställer proposition:
- De som röstar på sossarnas förslag ropar ja nu. (Ja-nej)
- De som röstar på Liberalernas förslag ropar ja nu (Ja-nej)
- Jag finner att sossarnas förslag har vunnit.

Det här att sossar i försökvoteringen röstar på ett SD-förslag kan förvirra folk som inte är insatta i mötesteknik.
Okunskapen visar sig bland annat i en artikel i SvD 2014 med rubriken ”Rödgrönai Skåne röstade på SD-budget”. Journalisten talar om ”kupp” i sammanhanget.

Fortsättning följer i Vad du bör veta om politikens villkor III, snart på denna blogg

Se även

Olle Wästberg i Corren: Vad är kontrapropositionsvotering? 

Eliminationsmetoden, Wikipedia 

Riksdagen från förslag till budget 

Vad du bör veta om politikens villkor I

Allt färre människor i Sverige är aktiva i föreningar.

Båtklubbar, idrottsföreningar, fackklubbar, bostadsrätts- och hembygdsföreningar avfolkas.
Allt färre har elementära kunskaper i hur man fattar demokratiska beslut.

Med andra ord är det allt färre som vet hur till Sverige styrs, hur riksdagen beslutar om lagar och om hur en statsbudget fastställs.
Sättet att fatta beslut är nämligen detsamma i en liten fruktodlarförening som i Sveriges Riksdag.
Det är en viktig kunskap eftersom det handlar om hur politiken och demokratin fungerar.
Föreningskunskaper är särskilt viktiga för det civila samhället.

Men vad kan du egentligen?
Tror du till exempel att det är det förslag som får flest röster som vinner?
Då tror du fel och bör läsa vidare på den här bloggen.

Här får du chansen att lära dig grunderna i demokratiskt beslutsfattande.

Principen för att fatta beslut på ett föreningsmöte är att varje förslag måste ha mer än hälften av rösterna på mötet för att vinna.
Förslaget måste få majoritet, det vill säga få fler än femtio procent av rösterna.

Det räcker alltså inte att utse det förslag som får flest röster till vinnare.

Därför ställer ordföranden (I riksdagen kallas hen talmannen) två förslag mot varandra för att göra klart vilka som är för och vilka som är emot ett förslag.
Beslutsordningen är således en binär process (ja eller nej), som i en cupturnering, där lagen ställs mot varandra tills ett vinnande förslag återstår.

Exempel 1.:
Föreningen ska välja ny sekreterare. Anna Björk är föreslagen.
Ordföranden: Kan vi välja Anna Björk till sekreterare? (Mötet svarar med ja- och nejrop)
Ordföranden: Jag finner att Anna Björk är vald till föreningens sekreterare.

Om någon mötesdeltagare inte anser att ordföranden uppfattat rätt kan hen, innan ordföranden slår klubban i bordet, ropa ”votering” vilket betyder att hen begär rösträkning.
Röstningen sker då genom handuppräckning.

Om det finns två förslag blir det något svårare.
Två personer är föreslagna till sekreterarposten. Dels Anna Björk och dels Carl Drygh.
Ordföranden: Kan vi välja Anna Björk till sekreterare? (Ja- och nejrop)
Ordföranden: Kan vi välja Carl Drygh till sekreterare? (Ja- och nejrop)
Ordföranden: Jag finner att Carl Drygh är vald till föreningens sekreterare.
Mötesdeltagare: Votering!  (Det räcker att en mötesdeltagare begär votering)
Ordföranden: Votering är begärd och ska verkställas. Kan vi rösta genom handuppräckning? (Ja)
Ordföranden: Ni som röstar för Carl Drygh till sekreterare räcker upp en hand?  (49 röster)
Ordföranden: Ni som röstar för Anna Björk till sekreterare räcker upp en hand?  (51 röster)
Anna Björk är vald till sekreterare.

Det där är ganska enkelt men det blir litet svårare om det finns flera förslag än två.
Vi är på ett annat möte i föreningen.
Vi är hundra närvarande på mötet och ska rösta om huruvida föreningen ska
a) köpa en semesteranläggning i Härjedalen
b) köpa en semesteranläggning i Skåne
c) att inte köpa någon semesteranläggning alls.

Man kan inte rösta proportionellt genom att räkna antalet röster på varje förslag för sig och därefter utse det som får flest röster till vinnare.

Varför inte?

Därför att
om förslag a) får 29 röster
förslag b) får 22 röster
och förslag c) 49 röster
så skulle förslag  c) vinna och det blir inget köp.

Men nu var det ju så att a) 29 + b)22 = 51 mötesdeltagare som vill köpa vilket är fler än de som är emot köp. Det blir alltså fel om c) vinner.

Valet måste ske, genom utslagning, mellan två förslag.
Eftersom ordföranden är en klok och erfaren kvinna vet hon hur hon ska hitta en majoritet så hon ställer frågorna mot varandra.

Hur många vill att vi ska köpa?                                                    (51)
Hur många vill att vi avstår från köp?                                           (49)

Majoriteten vill alltså köpa.
Nästa fråga blir då:

Hur många vill att vi köper i Hälsingland                                        (61)
Hur många vill att vi köper i Skåne                                                (39)

Här kan även de mötesdeltagare som tidigare röstat för att inte köpa, rösta på ett av förslagen.

Majoriteten har därmed avgjort frågan.

I nästa avsnitt ”Vad du bör veta om politikens villkor II”´blir det knepigare med beslutsfattandet.

Se också

SCB Allt färre medlemmar i politiska partier
DN 2015 Föreningslivet i Sverige är i kris. 

Mina tidigare inlägg i samma ärende

Exenpel på hur media spär på politikerföraktet

Debatten på väg att förgrovas

Demokratin eroderar

Att veta och att förstå i politiken

Det berättas om den franske statsmannen Georges Clemenceau, (1841–1929) att han var en skicklig debattör. Clemenceau var läkare, redaktör, liberal, författare och politiker. Regeringschef (konseljpresident) 1906-1909.

I ett tal frågade han senaten:
- Vet ni vad det är för skillnad mellan Poincaré och Briand?
Han pratade inte om ostar utan om sina motståndare i senaten Raymond Poincaré (1860 -1934) och Aristide Briand (1862-1932).

Poincaré var Frankrikes president 1913–1920, samt konseljpresident 1912–1913, 1922–1924 och 1926–1929. Han var Frankrikes president under Första världskriget.
Briand var en av tredje republikens viktigaste politiker och åren 1906–1932 ingick han i 25 regeringar, 11 som konseljpresident och 16 som utrikesminister.

Clemenceau förklarade:
- Jo Poincaré han vet allt. Absolut allt. Men han förstår ingenting, alls ingenting.
- Och Briand han vet ingenting, alls ingenting. Ändå förstår han allt.

Så tycks det vara med författarna Niklas Altermark, Åsa Plesner och Daniel Suhonen som är fångar i sina egna problembilder i rapporten ”Vi skär ner välfärden för att rädda välfärden – det socialdemokratiska självbedrägeriet”, Katalys 2021.
Det vill säga, de bortser från en del viktiga faktorer då de utvärderar socialdemokraternas välfärdspolitik.

Kritiken mot sossarna har i hundra år gått ut på att sossarna har förborgerligats, har förlorat sin själ, sin identitet, sitt ursprung.
Så har det låtit sedan 1917 då vänsteroppositionen i partiet bröt sig ur partiet och bildade ett nytt parti vid namn ”Socialdemokratiska vänsterpartiet” som inom några år blev ”Sveriges kommunistiska parti”, nuvarande Vänsterpartiet.

Vad kritikerna bortser från är att regeringen, i vår demokrati, måste få sina förslag godkända av riksdagen för att de ska kunna genomföras. Det är riksdagen inte sossarna som bestämmer vilken välfärd landet ska ha.
För att kunna bruka sin makt måste partiet först komma överens med de partier som de delar regeringen med. I nuvarande läge Miljöpartiet. Därefter måste det gemensamma förslaget få majoritet i riksdagen,
Sossarna har i regeringsställning, sedan 70-talet, alltid regerat i minoritet och tvingats samarbeta med borgerliga partier. Ett sådant samarbete kräver kohandel och kompromisser.
Man kan alltså inte få allt man vill.

I vår demokrati, med proportionella val, gäller det dessuutom för partierna att vinna så många väljare som möjligt för sina program för att kunna genomföra något av sin politik.
Det blir nödvändigt att fiska röster. Den svenska väljarkåren tycks vara delad mellan sympatier för socialliberalism, nyliberalism och konservatism.
Aven detta faktum tvingar partierna att anpassa sig till en rörlig och ganska diffus opinion och fila på sina åsikter,
Sedan Sverigedemokraterna blev tredje största parti har problemet inte blivit mindre.

”Vi skär ner i välfärden för att rädda välfärden – det socialdemokratiska självbedrägeriet ” Niklas Altermark och Åsa Plesner 

Sossarnas kongress

Socialdemokraterna om välfärd 

Sifos väljarbarometer sept. 2021 h

Vem eller vilka orsakade statsministerns avgång?

Vänsterdebattörer skyller på att det Löfvens eget fel.

Han har ju lett socialdemokratin bort från den demokratiska socialismens väg.
Den kritiken har de visserligen riktat mot s sedan 1917 men får det alltid att låta som en nyhet.
V anser sig nu, med sitt hot om avsättning, ha stått upp för landets hyresgäster.

Socialdemokraterna skyller på vänsterledaren Nooshi Dadgostar som använde hotet om misstroendevotum för att hindra att en remiss om marknadshyror diskuteras. 
Det var ju inte ens ett förslag.

Borgerliga skyller på både Lövfen och Vänstern. Men tycker naturligtvis att det är bra att Lövfen ryker.  Ulf Kristersson står klar att ta över. Han kommer garanterat inte att försvara hyresgästerna.

SD skyller på alla och verkställde avgångsyrkandet och applåderar hela cirkusen.

Varför är inte socialdemokraterna så socialdemokratiska som de var på 1940-50-talen?
Visserligen var kritiken från vänster redan då att de övergivit sin ideologi men som sagt minnet är kort. Och tiderna förändras.
Nu är saken den att det politiska landskapet i dag, 2021, är helt annorlunda än då.
De 70 år gamla sjökorten är obrukbara.

Då fanns till exempel ett inte ett ultrakonservativt  parti som SD. Med 18 procent av väljarna bakom sig. Som har en rejäl vågmästarställning i riksdagen.
Då var Sverige en nation med oförstörd industri som körde för högtryck och sålde industriprodukter till ett sönderbombat Europa. Inkomster strömmade in i landet.

Socialdemokratiska partiet är visserligen även idag största parti i riksdagen men majoriteten är emot. Orsaken är bland annat SD. Ända sättet för sossarna att hindra SD att få stort inflytande i svensk politik har varit att klamra sig fast vid makten och försöka skapa allianser på den borgerliga sidan. Detta har gått bara genom att förhandla med Centern och Liberalerna. Och i förhandlingar tvingas man som bekant alltid att ge efter på de egna kraven. Det är det som av en del framstår som en avvikelse från den rätta vägen.
Men Löfven har ganska skickligt navigerat mellan grund och lömska skär.
Han har lyckats spräcka Alliansen och hindra SD från inflytande.

Men så har ett parti, som av någon anledning kallar sig vänster, bjudit SD på en avsättarfest.
Så nu är det fritt fram för de konservativa krafterna.

Ni väljare som röstar på ett ärkekonservativt parti som SD.
Egentligen är det ert fel att statsministern nu tvingas avgå.
Grattis till framgången!

Riksdagen 
Sveriges riksdag Wikipedia 

Stjernkvistare och perjusaner förenen eder!

I DN Debatt 2017-06-22 skriver tre socialdemokratiska kommunalråd i Norrköping - Lars Stjernkvist, Kikki Liljeblad och Olle Johansson - om att de vill ha samarbete över blockgränserna och då måste S ”tona ner den hårda retoriken”. 

Socialdemokraten Bror Perjus anser på sin blogg att de tre förordar ”en uppgivenhetens strategi”  inför valet 2018.

Men handlar det om uppgivenhet och enbart om sossarnas retorik i ”dagens hårda debattklimat”?

”Stjernkvistarna” får på tafsen av Perjus för att de anser att partiet ska sluta bunta samman de borgerliga till ”högerpartier”.
De är högerpartier säger Perjus eftersom de står till höger om socialdemokraterna.
Så kan man ju se det.

Att kalla de borgerliga för högerpartier är för övrigt inte värre än att de borgerliga kallar Socialdemokraterna för ”socialisterna” ett begrepp som är avsett att leda tankarna till de forna öststaterna. Vilket fungerar.
Men det var länge sedan som det socialliberala partiet Socialdemokraterna var socialistiskt.

Anledningen till diskussionen inom socialdemokratin är problemet med den nuvarande parlamentariska situationen. Sverigedemokraterna är vågmästare i riksdagen. Om någon regering ska få igenom sina förslag i riksdagen måste den antingen få stöd från högerpartiet SD eller samverka med något eller några partier över blockgränsen. Sossarna kan inte få majoritet ens genom att samregera med Miljöpartiet och i olika frågor stödja sig på Vänsterpartiet.

I det läget vore det en lösning att bilda en samlingsregering som befriar riksdagen från beroendet av SD. Den lösningen har man redan prövat i ett stort antal kommuner, bland andra i Eskilstuna, där jag bor. Eskilstuna hade haft majoritet i kommunen i hundra år innan SD kom och ställde till det. Kommunledningen med Jimmy Jansson i spetsen insåg vad som krävdes och nu samregerar s sedan valet med m och c.

Jag tror inte att det räcker med att tona ner retoriken. Socialdemokratin måste skaka av sig socialiststämpeln och komma ut som socialliberalt. Målet måste vara att samla alla socialliberaler mot marknadsfundamentalister och konservativa.

Och en offensiv strategi inför valet måste vara att föröka eliminera SD vågmästarställning i riksdagen.

Eskilstuna Kuriren Ledare i dag

Nationella folkomröstningar är odemokratiska

Brexitomröstningen i England genomfördes 23 juni 2016 och resulterade i att de som röstade för att England skulle lämna EU vann med 51,9 procents röstandel.

I folkomröstningen om konstitutionen den 16 april i Turkiet samlade ja-sidan 51,3 procent för en ändring av konstitutionen, mot 48,7 procent för nej-sidan.

I bägge fallen var det mycket komplicerade och sammansatta ekonomiska, inrikes- och utrikespolitiska och juridiska frågor som folket skulle rösta om.

Man kan med starka skäl undra över hur pass insatta i frågans viktiga detaljer väljarna var och hur mycket av i konsekvenserna av ett ja eller ett nej de kunde förutse.

I bägge fallen innebär omröstningsresultatet hur som helst att halva befolkningen bestämmer över den andra halvan när det gäller alla medborgares ekonomiska och sociala framtid.

Folkomröstningar innehåller oftast endast två alternativ- Ja eller Nej - och resultatet formar sig oftast kring 50-50.
Som t.ex. i de stora svenska nationella folkomröstningarna om
Rusdrycksförbud, 27 augusti 1922, Ja 49,0 procent, Nej 51,0 procent.
EU-medlemskap, 13 november 1994, Ja 52,3 procent, Nej 46,8 procent.               
Införande av euron 14 september 2003   Nej 55,9 procent, Ja 42,0 procent.

Resultatet vid ett val där en knapp majoritet vunnit över en relativt stor minoritet i en för alla gemensam fråga tvingar en stor missnöjd minoritet att rätta sig efter en knapp majoritets beslut. Några få procent av väljarna får fälla det avgörande beslutet.

Möjligheterna till kloka och eftertänksamma kompromisser existerar inte.

Majoritetsval är utmärkta i mötesverksamheten inom föreningar för att avgöra ett mötes uppfattning. Men när det gäller frågor med konsekvenser för hela föreningens framtid frångår man enligt mötespraxis och de flesta stadgar majoritetsprincipen och avgör med en kvalificerad majoritet.

Den välvilliga mobben

Vill man framhålla sin egen moraliska oförvitlighet kan man alltid framställa andra som omoraliska.

Knepet är uråldrigt.
Slå fast att den andre är dum och framstå själv som klok!

En lika enkel som effektiv retorik.

Det hela blir en smula obehagligt då det är en majoritet som framhåller sin förträfflighet på minoritetens bekostnad.
I värsta fall kan den moraliska majoriteten urarta till mobbare som pekar finger åt minoriteten och klär den i tjära och fjäder.

För diktaturer är det ett utmärkt sätt att skapa grund för sin egen legitimitet. Så har nazismen utsett judarna till syndabockar, fascisterna har spöat parlamentariker, socialister och liberaler, bolsjevikerna har avrättat mensjeviker, socialdemokrater och andra renegater och meningsmotståndare.

Mobbarhopen vänder ryggen till de mobbade, lyssnar inte på invändningar eller argument. Mobbaren har redan dömt och ska verkställa domen.

Den mobbande massan använder utfrysning, ignorans, störande av möten, hånfullheter, skadeglädje för att minimera sina motståndare.

Men i samhällen där respekten för allas rätt att säga sin mening och där yttrandefriheten sätts högt finns plats för olika sanningar. Även de med avvikande obehagliga sanningar får säga sin mening utan att bli trakasserade.
I demokratin råder uppfattningen att även obehagliga åsikter, till och med sådana som är motståndare till demokratin, alltid kan bemötas med sakliga motargument och fakta.

Kort sagt, i det öppna samhället, där demokrati råder, har mobbingen ingen plats.
I demokratier ryms både anhängare och motståndare.

Dessvärre smittar de odemokratiska metoderna av sig på demokratins anhängare. En mobb som tror sig kunna försvara demokratin med odemokratiska metoder har etablerat sig. En välvillig majoritet som, istället för att svara med fakta och motargument, nonchalerar, utesluter, förminskar och klistrar obehagliga etiketter på motståndarna.
Det ”demokratiska” drevet hamnar själv i de metoder det säger sig vilja bekämpa.

Fokus 

DN 

Expressen 

Exempel på hur media spär på politikerföraktet

I beslutande församlingar gäller. majoritetsprincipen så att det förslag som vinner måste ha uppnått över 50 procent av rösterna.

Det är inget problem då två förslag står emot varandra.

Men anta att det finns tre förslag:

A.    40 procent (S+Mp)

B.    32 procent (Alliansen)

C.    28 procent (SD)

(Obs detta är ett principresonemang)

A. får proportionellt flest röster men kan inte vinna eftersom B och C tillsammans kan vara emot.

Ordföranden måste därför ställa två förslag emot varandra för att ordna en utslagsvotering för att utröna vilket förslag som kan få majoritet.

Ordföranden utser A. till huvudförslag och frågar mötet vilket förslag hen ska ställa emot A.

Mötet röstar om det ska bli B. eller C som blir motförslag.
Ordföranden frågar:
Väljer mötet B. som motförslag till A?
Väljer mötet C som motförslag till A?

De mötesvana som stöder A.röstar naturligtvis fram det sämsta förslaget som motförslag eftersom de då har större chans att vinna i slutomröstningen.

I klarspråk i vårt exempel: S+Mp röstar för SD som motförslag till sitt eget förslag eftersom de räknar med att både Alliansen  och SD röstar på sina egna förslag.

I slutomgången ställs alltså C (SD). mot  A. (S+Mp)
Alliansen vill inte rösta på SD vilket ger S+Mp får majoritet.

I det verkliga fallet i Skåne fanns fyra förslag eftersom V gick fram med ett eget men principen är densamma.

Det här är ganska elementär mötesteknik och de flesta som varit med politiskt praktik kan detta.

Men de politiskt oerfarna journalisterna upptäcker i stället en sensation att kabla ut att S+Mp röstat på SD.
I media refereras detta utan att kontrapropositionsvoteringens principer förklaras.

I SvD kallas detta vanliga förfaringssätt för ”kupp”.

I AB kallas det för ”rävspel”