Nationella folkomröstningar är odemokratiska

Brexitomröstningen i England genomfördes 23 juni 2016 och resulterade i att de som röstade för att England skulle lämna EU vann med 51,9 procents röstandel.

I folkomröstningen om konstitutionen den 16 april i Turkiet samlade ja-sidan 51,3 procent för en ändring av konstitutionen, mot 48,7 procent för nej-sidan.

I bägge fallen var det mycket komplicerade och sammansatta ekonomiska, inrikes- och utrikespolitiska och juridiska frågor som folket skulle rösta om.

Man kan med starka skäl undra över hur pass insatta i frågans viktiga detaljer väljarna var och hur mycket av i konsekvenserna av ett ja eller ett nej de kunde förutse.

I bägge fallen innebär omröstningsresultatet hur som helst att halva befolkningen bestämmer över den andra halvan när det gäller alla medborgares ekonomiska och sociala framtid.

Folkomröstningar innehåller oftast endast två alternativ- Ja eller Nej - och resultatet formar sig oftast kring 50-50.
Som t.ex. i de stora svenska nationella folkomröstningarna om
Rusdrycksförbud, 27 augusti 1922, Ja 49,0 procent, Nej 51,0 procent.
EU-medlemskap, 13 november 1994, Ja 52,3 procent, Nej 46,8 procent.               
Införande av euron 14 september 2003   Nej 55,9 procent, Ja 42,0 procent.

Resultatet vid ett val där en knapp majoritet vunnit över en relativt stor minoritet i en för alla gemensam fråga tvingar en stor missnöjd minoritet att rätta sig efter en knapp majoritets beslut. Några få procent av väljarna får fälla det avgörande beslutet.

Möjligheterna till kloka och eftertänksamma kompromisser existerar inte.

Majoritetsval är utmärkta i mötesverksamheten inom föreningar för att avgöra ett mötes uppfattning. Men när det gäller frågor med konsekvenser för hela föreningens framtid frångår man enligt mötespraxis och de flesta stadgar majoritetsprincipen och avgör med en kvalificerad majoritet.

Öcalan i fängelse tio år

Ledamöter i EU-parlamentets utskott för utrikesfrågor oroas av den tröga reformprocessen i Turkiet och att förhandlingarna med EU går långsamt. En varaktig lösning på hur befolkningen med kurdiskt ursprung i Turkiet bättre ska integreras i samhället, är något som utskottet efterlyser. Till exempel ska finnas bättre möjligheter att lära sig kurdiska i skolan och att använda språket i det dagliga livet och i offentliga tjänster.

Snart är det 10 år sedan som PKK-ledaren Abdullah Öcalan (f. 4 april 1948) efter flykt– den 15 februari 1999 – lockades i en fälla och tillfångatogs av turkiska säkerhetmän i Nairobi, Kenya. Partiya Karkerên Kurdistan (PKK) var en kurdisk väpnad organisation som hade som mål att få den turkiska staten att erkänna kurdernas kulturella och politiska rättigheter och att garantera detta genom att fastställa det faktum att kurderna är ett eget folk i den turkiska grundlagen.
Efter gripandet fördes Öcalan till Turkiet och fängelseön Imrali i Marmarasjön, där han sedan satt strängt bevakad. Den 31 maj 1999 inleddes rättegången mot honom och den 29 juni dömdes han till döden genom hängning för högförräderi, separatism och mord.
Efter påtryckningar från framför allt EU avskaffade Turkiet år 2002 dödsstraff i fredstid och Öcalans straff omvandlades till livstids fängelse.