Vad du bör veta om politikens villkor III

Filmkomikern Groucho Marx (1890-1977) sa att ”Jag skulle inte vilja vara med i en klubb som accepterar mig som medlem”.

Så kan man se det.

Men du har alltid möjlighet, och demokratisk rätt, att vara med i en förening som gynnar dig och dina intressen.
Om du inte hittar någon sådan förening kan du, tillsammans med andra likasinnade, starta en.
Föreningsfriheten, eller organisationsfriheten, är inskriven i grundlagen. En viktig del av demokratin.

Föreningen bör i alla händelser ha ett uttalat mål eller syfte med sin verksamhet.
Dessa bör vara inskrivna i föreningens Stadgar.
I stadgarna bör också anges vilka som kan vara med i föreningen och hur den ska skötas, bland annat vilka som kan fatta beslut i föreningen.
Årsmötet är föreningens högsta beslutsorgan. I politiken är det Riksdagen för hela riket och Kommunfullmäktige för kommunen.
De som ska se till att besluten genomförs i föreningen är vanligen Styrelsen. I politiken för hela landet är det Regeringen och Kommunstyrelsen i kommunen.

De som ska kontrollera att besluten genomförts enligt årsmötets beslut och efter gällande regler är Revisorerna.

Det är alltså inte styrelsen eller regeringen som bestämmer i föreningen utan föreningsmötet, kommunfullmäktige och riksdagen.
Styrelsen ska förbereda möten, komma med förslag och verkställa föreningsmötets beslut.

Stadgarna är föreningens regelbok. Den som bryter mot stadgarna kan uteslutas ur föreningen.
Men det finns också oskrivna regler som är viktiga för att följa för att föreningsarbetet ska fungera.

Här är några:

Möten börjar med att en dagordning för mötet bestäms. Dagordningen, som föreslås av styrelsen, är en förteckning över alla de frågor som mötet ska behandla.
Mötet kan bara besluta i frågor som finns med på dagordningen.
En fråga som inte finns med på dagordningen kan diskuteras under dagordningens punkt ”Nya frågor” men mötet kan inte besluta i den frågan.

På mötet begär du ordet om du vill yttra dig. Men du kan inte börja bubbla om vad som helst utan ditt anförande måste gälla den aktuella frågan på dagordningen.

Ordförande antecknar vilka som begär ordet i den ordning som de begärs. Och delar ut ordet enligt den ordningen.

Den som har ordet får tala till punkt utan att bli störd eller avbruten.
Man skiljer också på uppfattning och person. Mötets deltagare kan föra fram mycket olika uppfattningar och alla meningar ska respekteras.
Och du behöver inte dela en annan persons uppfattning men du bör respektera hens person och hens rätt att uttrycka sin mening.
Du undviker personangrepp och låter bli att yttra dig om meningsmotståndares person.
Det är argumenten du ska kommentera eller angripa, inte den som framför dem.

Diskussionen är slut då alla som vill fått säga sin mening och ingen ytterligare begär ordet.

Om det under mötet kommit fram olika förslag under en punkt på dagordningen ska ordföranden se till att mötet kan fatta beslut. (Läs om det under ”Vad du bör veta om politikens villkor” I och II)

Mötesbeslut bör respekteras av alla medlemmar i föreningen.

Jag har träffat många människor som kommit till sitt första föreningsmöte och blivit förvirrade över att de inte förstått mötesreglerna, blivit förbannade för att de inte fått säga vad de vill när de ville och gått därifrån för att aldrig komma tillbaka. Det är en förlust för demokratin.
Det hade inte behövt ske om mötesdeltagarna och styrelsen försökt förklara reglerna eller ännu bättre om den förbannade deltagaren redan känt till hur det fungerar.

Mötesreglerna har vuxit fram under lång tid och är inte till för att krångla till saker och ting utan för att göra det möjligt för många olika viljor att komma överens.
De är helt enkelt nödvändiga för att demokratin ska fungera.

Det finns gott om kurser i föreningskunskap.
På nätet hittar du bland andra

Föreningskunskap 

Dags för stadgar! Tips till såväl nybildad som etablerad förening

Regeringsformen Wikipedia 

 

 

Vad du bör veta om politikens villkor II

Du befinner dig på ett föreningsmöte med hundra närvarande.

Det är sex olika förslag att besluta om.

Mötet ska rösta om huruvida föreningen ska
a) köpa en semesteranläggning i Härjedalen eller
b) köpa en semesteranläggning i Skåne eller
c) att inte köpa någon semesteranläggning alls. eller
d) att lägga pengarna på en fond, eller
e) att skänka pengarna till välgörande ändamål eller
f) att skjuta upp avgörandet till nästa möte.

Som tur är fixar vår duktiga ordförande att få frågorna avgjorda på ett demokratiskt sätt.

Hon berättar för mötet hur hon tänker lägga upp beslutsordningen:

- Jag tänker först låta mötet rösta om huruvida vi ska avgöra frågan idag eller senare.
Om mötet beslutar att avgöra frågan i dag ställer jag frågorna om mötet röstar för att satsa pengar eller inte.

- Ifall mötet beslutar att disponera pengar kommer jag att ställa frågorna om mötet röstar för att köpa semester anläggning mot att satsa pengarna på annat sätt.

- Om mötet då beslutar att använda pengarna på annat sätt ställer jag de två återstående alternativen mot varandra,
d) att lägga pengarna på en fond
e) att skänka pengarna till välgörande ändamål

Kan mötet godkänna den propositionsordningen? (Ja)

Genom att ordföranden logiskt sorterat upp frågeställningarna har mötet sakta men säkert arbetat sig fram till ett beslut med Ja och nejrop.

Ordföranden måste alltid tänka på att alla beslut måste tas med ja-rop. Mötet kan inte rösta fram ett förslag genom att rösta nej.

Om det finns fler förslag än tre, som alla står i strid med varandra, måste ordförande lägga upp beslutsprocessen annorlunda.

Så sker bland annat i Riksdagen då de åtta olika partierna lägger fram var sitt budgetförslag.

Anta att alla riksdagens ledamöter röstar på sitt eget partis budget. Vilket förslag kommer att vinna?
Mandatfördelningen (antal riksdagsmän för respektive parti) är följande:
Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (S): 113.
Moderata samlingspartiet (M): 84.
Sverigedemokraterna (SD): 49.
Miljöpartiet de gröna (MP): 25.
Centerpartiet (C): 22.
Vänsterpartiet (V): 21.
Liberalerna (L): 19.
Kristdemokraterna (KD): 16.

Frågan kan inte avgöras bara genom att det parti som har de flesta rösterna vinner.
Sossarna har flest med 113 mandat av riksdagen 349. Men har därmed de övriga 236 mandaten  emot sig.
Sossarna måste alltså ha stöd av 65 röster utöver sina egna för att kunna vinna.
De behöver till exempel stöd av Miljöpartiet 25 + Vänsterpartiet 21+ Centerpartiet 22 = 68 mandat
för att vinna.
I verkligheten brukar olika partier förhandla om att gå fram med gemensamma förslag.
Men om partigrupperna inte kommit överens som att stödja varandra utan att alla vill ha igenom sin egen budget får talmannen ta till en kontrapropositions votering.

Det innebär att mötet i en slutomgång (jämför med en cupfinal) får två olika budgetar att välja mellan i stället för åtta.
Det kan gå till så här:
Talmannen föreslår att sossarnas förslag blir huvudförslag i en försöksvotering.

I vilken ordning omröstningen sker föreslås av ordföranden, och mötesdeltagarna ska då godkänna ordningen innan mötet kan fortsätta. Ordföranden, eller talmannen i det här fallet, har rätt att utse ett huvudförslag. Vanligen utser hen det förslag som antas ha flest röster.

Talmannen: Jag tänker utse sossarnas förslag till huvudförslag. (Ja)
Därefter ska vi utse motförslag till detta. Kan mötet besluta att
M blir motförslag? (ja-nej)
SD? (ja-nej)
MP? (ja-nej)
C? (ja-nej)
V? (ja-nej)
L? (ja-nej)
KD? (ja-nej)

Utifrån hur talmannen uppfattat ja- och nejropen har hen möjlighet att lägga upp en omröstningsplan.
Talmannen: Jag föreslår följande beslutsordning för att utse motförslag till sossarnas budgetförslag:

Första omgången SD mot MP
Andra omgången C mot V
Tredje omgången L mot KD

I det här exemplet antar vi att resultatet av försöksomröstningen blir att

SD vinner första
C vinner andra
L vinner tredje

Ordföranden:
Jag ställer nu SD mot C och därefter vinnaren mot L för att få fram en motkandidat till sossarnas förslag.

Tänk på att det i den här omröstningen är det fråga om vilket förslag som ska bli motförslag till huvudförslaget. Det handlar alltså inte om innehållet i budgeten.

Här finns en chans för riksdagsmännen att rösta taktiskt.
De riksdagsmän som kan tänka sig att, i slutvoteringen, rösta på sossanas förslag kommer att rösta fram de förslag som de tror har minst chans att vinna över sosseförslaget i slutvoteringen. Om de misstänker att L har minst chans mot sossarnas förslag kommer det att rösta fram L som motförslag. Sossarna röstar alltså på SD i första omgången och L i den andra.

Vi antar att L vinner och därmed blir motförslag till huvudförslaget.
Ordföranden ställer proposition:
- De som röstar på sossarnas förslag ropar ja nu. (Ja-nej)
- De som röstar på Liberalernas förslag ropar ja nu (Ja-nej)
- Jag finner att sossarnas förslag har vunnit.

Det här att sossar i försökvoteringen röstar på ett SD-förslag kan förvirra folk som inte är insatta i mötesteknik.
Okunskapen visar sig bland annat i en artikel i SvD 2014 med rubriken ”Rödgrönai Skåne röstade på SD-budget”. Journalisten talar om ”kupp” i sammanhanget.

Fortsättning följer i Vad du bör veta om politikens villkor III, snart på denna blogg

Se även

Olle Wästberg i Corren: Vad är kontrapropositionsvotering? 

Eliminationsmetoden, Wikipedia 

Riksdagen från förslag till budget 

Vad du bör veta om politikens villkor I

Allt färre människor i Sverige är aktiva i föreningar.

Båtklubbar, idrottsföreningar, fackklubbar, bostadsrätts- och hembygdsföreningar avfolkas.
Allt färre har elementära kunskaper i hur man fattar demokratiska beslut.

Med andra ord är det allt färre som vet hur till Sverige styrs, hur riksdagen beslutar om lagar och om hur en statsbudget fastställs.
Sättet att fatta beslut är nämligen detsamma i en liten fruktodlarförening som i Sveriges Riksdag.
Det är en viktig kunskap eftersom det handlar om hur politiken och demokratin fungerar.
Föreningskunskaper är särskilt viktiga för det civila samhället.

Men vad kan du egentligen?
Tror du till exempel att det är det förslag som får flest röster som vinner?
Då tror du fel och bör läsa vidare på den här bloggen.

Här får du chansen att lära dig grunderna i demokratiskt beslutsfattande.

Principen för att fatta beslut på ett föreningsmöte är att varje förslag måste ha mer än hälften av rösterna på mötet för att vinna.
Förslaget måste få majoritet, det vill säga få fler än femtio procent av rösterna.

Det räcker alltså inte att utse det förslag som får flest röster till vinnare.

Därför ställer ordföranden (I riksdagen kallas hen talmannen) två förslag mot varandra för att göra klart vilka som är för och vilka som är emot ett förslag.
Beslutsordningen är således en binär process (ja eller nej), som i en cupturnering, där lagen ställs mot varandra tills ett vinnande förslag återstår.

Exempel 1.:
Föreningen ska välja ny sekreterare. Anna Björk är föreslagen.
Ordföranden: Kan vi välja Anna Björk till sekreterare? (Mötet svarar med ja- och nejrop)
Ordföranden: Jag finner att Anna Björk är vald till föreningens sekreterare.

Om någon mötesdeltagare inte anser att ordföranden uppfattat rätt kan hen, innan ordföranden slår klubban i bordet, ropa ”votering” vilket betyder att hen begär rösträkning.
Röstningen sker då genom handuppräckning.

Om det finns två förslag blir det något svårare.
Två personer är föreslagna till sekreterarposten. Dels Anna Björk och dels Carl Drygh.
Ordföranden: Kan vi välja Anna Björk till sekreterare? (Ja- och nejrop)
Ordföranden: Kan vi välja Carl Drygh till sekreterare? (Ja- och nejrop)
Ordföranden: Jag finner att Carl Drygh är vald till föreningens sekreterare.
Mötesdeltagare: Votering!  (Det räcker att en mötesdeltagare begär votering)
Ordföranden: Votering är begärd och ska verkställas. Kan vi rösta genom handuppräckning? (Ja)
Ordföranden: Ni som röstar för Carl Drygh till sekreterare räcker upp en hand?  (49 röster)
Ordföranden: Ni som röstar för Anna Björk till sekreterare räcker upp en hand?  (51 röster)
Anna Björk är vald till sekreterare.

Det där är ganska enkelt men det blir litet svårare om det finns flera förslag än två.
Vi är på ett annat möte i föreningen.
Vi är hundra närvarande på mötet och ska rösta om huruvida föreningen ska
a) köpa en semesteranläggning i Härjedalen
b) köpa en semesteranläggning i Skåne
c) att inte köpa någon semesteranläggning alls.

Man kan inte rösta proportionellt genom att räkna antalet röster på varje förslag för sig och därefter utse det som får flest röster till vinnare.

Varför inte?

Därför att
om förslag a) får 29 röster
förslag b) får 22 röster
och förslag c) 49 röster
så skulle förslag  c) vinna och det blir inget köp.

Men nu var det ju så att a) 29 + b)22 = 51 mötesdeltagare som vill köpa vilket är fler än de som är emot köp. Det blir alltså fel om c) vinner.

Valet måste ske, genom utslagning, mellan två förslag.
Eftersom ordföranden är en klok och erfaren kvinna vet hon hur hon ska hitta en majoritet så hon ställer frågorna mot varandra.

Hur många vill att vi ska köpa?                                                    (51)
Hur många vill att vi avstår från köp?                                           (49)

Majoriteten vill alltså köpa.
Nästa fråga blir då:

Hur många vill att vi köper i Hälsingland                                        (61)
Hur många vill att vi köper i Skåne                                                (39)

Här kan även de mötesdeltagare som tidigare röstat för att inte köpa, rösta på ett av förslagen.

Majoriteten har därmed avgjort frågan.

I nästa avsnitt ”Vad du bör veta om politikens villkor II”´blir det knepigare med beslutsfattandet.

Se också

SCB Allt färre medlemmar i politiska partier
DN 2015 Föreningslivet i Sverige är i kris. 

Mina tidigare inlägg i samma ärende

Exenpel på hur media spär på politikerföraktet

Debatten på väg att förgrovas

Demokratin eroderar

Exitism - att lämna gemenskapen

Den person som ställde sig utanför samhällsgemenskapen kallades i antikens Grekland för ”idiotos”. Nygrekiskans ”idios” betyder idag ”själv”, ”personlig”, ”privat” eller ”egen”.

I europeiska språk gled så småningom betydelsen över till att en sådan person var ovetande om vad som förekom i samhället och denna okunnighet förklarades med att personen ansågs ha mindre intelligens, d.v.s. vara en ”idiot”.

Det kommer jag att tänka på efter Brexit och jag funderar över hur det är med svenska rörelser som verkar för utträde ur EU-gemenskapen.

I nätdokumentet ”Vänsterpartiet i EU-parlamentet” kan man läsa att

”Vänsterpartiet arbetar med det långsiktiga målet att Sverige bör lämna EU.”

Samma mål som de högerpopulistiska partierna i hela Europa har och som de konservativa i det sönderfallande England nu lyckats uppnå med Brexit.
För övrigt bildades vänsterpartiet 1917 just genom att en liten grupp lämnade den socialdemokratiska gemenskapen för att starta eget. Därefter har partiet alltid varit en liten grupp som stått på sidan om och, ofta tillsammans med högern, skällt på sossarna fast från andra hållet.

Nu menar jag inte att vänsterpartister är idioter eller ens att Vänsterpartiet är idiotiskt; vad jag är ute efter är fenomenet ”exitism”, att i missnöje, frustration och okunskap lämna en gemenskap.

Jag möter det ibland hos vänner och bekanta som inte utan en viss självtillräcklighet berättar hur de lämnat föreningar som de tillhört. Orsaken till utträdet brukar vara att föreningen inte gjort som de velat. Inte sällan anser dessa personer att de tvingats lämna föreningen därför att alla andra medlemmar i föreningen tycks vara idioter.
Om man inte är nöjd med en förening som man gått med i kan ju detta bero på att man inte riktigt förstod föreningens mål och medel då man begärde medlemskap. I sådana fall är det ju inte meningsfullt att vara med. Återstår att gå ur.
Alternativet är ju att stanna kvar och försöka påverka föreningen i den riktning man önskar och inse att man inte kan få sin vilja igenom till hundra procent utan tvingas att kompromissa.

Men ibland skymtar det fram att man lämnat föreningen för att man inte fått gehör för de egna förslagen och därför anser att föreningen är kass.
Jag har vänner som förväntat sig att facket ska ställa upp och försvara deras personliga sak i alla lägen. De tycks se facket som en advokatbyrå som ska tillvarata deras personliga intressen och när så inte sker går de ur. De har svårt att se att meningen med föreningen är det gemensamma intresset, de långsiktiga målen och de fackliga intressena i sin helhet.
En annan vän tillhörde en båtklubb men kunde inte förlika sig med de plikter som följde på medlemskapet, till exempel att ett par nätter om året gå bryggvakt och att delta i de gemensamma vår- och höstbestyren. Han gick ur båtklubben och eftersom han inte är fattig hyrde han in sig på en marina och betalade för sin båtplats.

Att miljöpartiet valde att stanna kvar i regeringen trots att de tvingades ge upp några av sina hjärtefrågor anser jag vara ett moget handlande.
Och att jag själv är kvar som medlem i socialdemokraterna trots att jag inte alltid sympatiserat med dess politik beror på att jag inte tror på exitismen som förändringsmetod.

Det må vara förnuftigt att gå ur en gemenskap när det inte passar men i så fall tillhör jag de oförnuftiga som försöker ändra inifrån och då tänker jag på vad George Bernard Shaw sa: ”Den förnuftige mannen anpassar sig till världen; Den oförnuftige försöker oupphörligen att anpassa världen till honom själv. Därför ligger all mänsklig framgång hos den oförnuftige mannen.”

Jag hade hoppats på mindre exitism och mer oförnuftig förändringsvilja från britternas sida.
Man kan nämligen vara EU-kritisk utan att gå ur gemenskapen.

AB 

SvD ToveLifvendahl 

Om meningen med föreningen 

DI, Bankslakt efter brexit 

Petter A Månsby i GP