Vänster i utopi och verklighet

I Vänsterpartiets partiprogram kan man läsa:

”Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund.”
Läser man vidare i programmet förstår man att partiet är kritiskt till kapitalistismens och marknadsekonomins oförmåga att tillgodose människans behov. Därför vill partiet avskaffa kapitalismen till förmån för ett jämlikt socialistiskt samhälle.

Jag, och många med mig, har sett fram emot att få vara med om att störta det gamla onda och förverkliga detta nya mänskliga samhälle.
Men för att vi ska kunna nå det goda måste vi först undanröja kapitalismen som står i vägen.
Och det är just det som är svårigheten.
Nämligen att krossa kapitalismen, som är en verklighet. Medan socialismen är en utopi, en dröm.

Så småningom gick det upp för oss.
Vi utgick ifrån att grundförutsättningen för allt samhällsliv är att det är arbetet och produktionen som, i alla tider, skapat villkoren för den ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen.
Och att utvecklingen inte började med oss.
Vi kände till historien som visade att en överklass, de som ägt produktionsmedlen och kapitalet, i minst tiotusen år har haft makten över arbetet och produktionen. Vi visste att underklassen, genom sitt arbete, skapat det överskott som behövts för samhällets tillväxt och utveckling.

Vi kunde läsa i historieböckerna om överklassens storkungar i Babylon, faraonerna i Egypten, jordägarna och aristokraterna i antikens Grekland och Rom, furstarna och handelskapitalisterna med kolonialismen i Europa, slavägarna i Amerika och kapitalisterna under industrialismen.
Alla har de, i alla tider, haft makt över underklassens slavar, allmoge och arbetare.

Det gick upp för oss att över och underklass alltid har funnits. I ömsesidigt beroende och i ständig konflikt.
I dag lever vi i en kapitalistisk världsordning som vuxit fram under mänsklighetens hela historia.

Då vi fick veta att, för hundra år sedan, bolsjevikerna (kommunisterna) i Ryssland försökte störta kapitalismen och införa socialism, tändes ett hopp. Men vi insåg snart att det gick helt åt helvete.
Resultatet blev i stället diktatur, massfattigdom och byråkratisk statskapitalism. Värre än den som faraonerna administrerade och värre än någon av de tidigare i historien.

Vi tvingades inse att alla försök att störta kapitalismen har följt samma nedslående mönster.
Och att förklaringen är att kapitalismen är ett historiskt faktum och en verklighet medan socialismen är en dröm och en utopi om ett annat samhälle.

Nu har vi år 2021. Alla världens 7,5 miljarder människor lever i en kapitalistisk världsordning där överklassen regerar underklassen.

Om man studerar Socialdemokraternas program kan man där läsa att målet för partiet är en ”demokratisk socialism”.
Är den ”demokratiska socialismen” en annan slags socialism än den som Vänsterpartiet drömmer om?
Förmodligen är utopin densamma.
Men med ”demokratisk” markerar sossarna att socialismen ska växa fram under demokratiska former och vara just demokratisk. Inte påtvingad som ”socialismen” i Sovjetunionen med lydstater, inte som på Cuba, inte som i Nordkorea, inte som i Venezuela.

För mig innebär ”demokratisk socialism” en tautologi eftersom min socialism nödvändigtvis måste vara demokratisk annars är den ingen socialism.

Skillnaden mellan vänsterpartiets socialism och socialdemokratins är att vänsterpartiet lever sin utopiska dröm medan sossarna, ofta som regeringsparti i demokratier, tvingas navigera i verkligheten där kapitalismen är en realitet och där majoritet i riksdagen är borgerlig.
Så har det varit sedan 1917 då Socialdemokratiska Ungdomsförbundet (SDUF) kastades ut till följd av deras revolutionära ståndpunkter och öppna stöd till bolsjevikerna i Ryssland.
De svenska socialdemokraterna tog parti för mensjevikerna som ville ha en demokratisk förändring av Ryssland. Mensjevikerna förbjöds 1920 av bolsjevikerna.
De svenska socialdemokratin har sedan dess alltid ställt upp för demokratin under envist revolutionärt gläfsande från den alltid radikalare ”vänstern”.

Väljarna har därför föredragit sossarna vilket lett till de bägge partierna fått olika mandatförhållanden i riksdagen och därigenom olika position i politiken.
Sossarna fick ta samhällsansvaret och kampen mot borgerligheten. Vilket inneburit att de inte sällan måst bygga tillfälliga allianser med högern, förhandla och kompromissa med borgerligheten.
Det har blivit nödvändigt för att hindra sämre alternativ. Sådan är demokratin.

För Vänsterpartiet är det lätt att recensera sossarna. De behöver nämligen aldrig ta ansvar för sina förslag. De kan till och med fälla socialdemokrater och göra gemensam sak med Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Moderaterna. Som när det gällde att fälla den socialdemokratiska statsministern Stefan Löfven i juni 2021.
Självaste Jimmy Åkesson, SD:s ledare, hyllande Nooshi Dadgostar, Vänsterpartiets ledare, för att hon “rakryggat stått upp för sin politik”.

Vänsterpartiet kan samtidigt stå utanför och klaga över sossarnas dåliga uppgörelser, förräderi mot den rena läran och ”svek” i kampen för socialismen.



Vänsterpartietspartiprogram 
Partiprogram och riktlinjer socialdemokraterna 

Omöjligt att samtidigt vara partiledare (s) och svensk statsminister?

I en strid kan man satsa på anfall eller försvar.

När fienden uppenbarligen är starkare är det kanske mindre klokt att satsa på anfall.
Då gäller det i stället att försvara de positioner man vunnit. Kanske göra en och annan eftergift för att inte förlora allt.

Stefan Löfven var en god härförare under en tid då motståndaren var starkare.
Han lyckades splittra fiendelägret, Alliansen, och behålla viktiga positioner trots politikens kompakta lutzendimma, det vill säga det förvirrade parlamentariska läget.
Han försvarade viktiga värden mot populistiska attacker.  
Men han tvingades också till reträtter.
Tyvärr var hans eget läger splittrat. En del generaler ville satsa på anfall trots ett svårt underläge.
Nu har Löfven sagt att han vill avgå och lämna över ansvaret till en annan.

Man förstår varför.
Det måste nämligen vara en omöjlig uppgift att samtidigt vara socialdemokraternas ledare och svensk statsminister.
Som ledare för ett socialdemokratiskt parti bör han kämpa för underklassens intressen mot överklassens.
Som statsminister ska han ta hänsyn till alla medborgares intressen. Inte minst kapitalets eftersom vi lever i en kapitalistisk världsordning.

Det går inte ihop. Ingen kan lyckas med det. Ingen har lyckats med det.
Visst har Hjalmar Branting, P.A. Hansson, Tage Erlander samt i viss mån Olof Palme lyckats med balansgången men det var under mer gynnsamma förhållanden.
Har man bara 20 procent av väljarna bakom sig blir uppgiften absurd.

Kanske bör socialdemokraterna välja en ledare som sätter kampen för underklassen främst och lämna statsministerposten till moderater och sverigedemokrater?

För övrigt har Stefan Löfven, vid rodret för sverigeskutan, skickligt navigerat bland lömska skär och i stormig tid. Vem kunde ha klarat den uppgiften bättre?

Daniel Suhonen om Stefan Löfven:
I Aftonbladet. 

I Arbetet. 

SvD Ledare 21-08-23 

Mina egna kommentarer om Stefan Löfven:

Utse en interimsstyrelse, 2010,
Decemberöverenskommelsen, 2014 

Till regeringens försvar, 2020, 
Ingen får allt, alla får en del, 2020, 

Vad gör sossarna, vad gör regeringen?, 2020, 

Tack Lövfen, juni 2021, 

Vem eller vilka orsakade krisen? juni 2021, 

 

Finland bildar regering

Finland ligger nära Sverige geografiskt, ekonomiskt, historiskt, politiskt och kulturellt.

De flesta invandrarna i Sverige har sedan 1940-talet kommit från Finland.
Svenskan är förstaspråk på Åland och svenska talas i kustregionerna i västra och södra Finland samt i så kallade språköar i exempelvis Tammerfors, Uleåborg, Björneborg och Kotka.

Kort sagt det finns starka band mellan Sverige och Finland.

Därför kan det vara intressant för svenskar att följa vad som händer i den finska politiken.
Det går alldeles utmärkt i svensk TV där YLE sänder finska nyheter på svenska varje dag kl. 18.30.

Den finska regeringen har intill valet bestått av Centern, Samlingspartiet (M) och Sannfinländarna (SD).  Centerpartisten Juha Sipilä har varit statsminister sedan 2015.

Den stora förloraren i valet blev Centerpartiet som minskade med 18 mandat. Procentuellt tappade centern en tredjedel av sina väljare. Samlingspartiet klarade sig utan större förluster.
Det vinnande regeringspartiet är Sannfinländarna.
Detta trots att Sannfinländarna splittrades så sent som 2017 då riksdagsgruppen och ministrarna bröt sig ur Sannfinländarna och bildade Blå riksdagsgruppen, senare Blå framtid.
Orsaken till splittringen tycks vara att Sannfinländarna i regeringsställning tvingats att ta ansvar medan medlemmarna och partikongressen radikaliserades.
Om man räknar in det Blå partiet, som endast fick en procent  av rösterna, är Sannfinländarna de facto Finlands största politiska parti.

Av oppositionspartierna gick Socialdemokraterna fram och ökade med sex mandat. Socialdemokraterna blev största parti med endast ett mandats marginal till Sannfinländarna.
De gröna (Mp) och Vänsterförbundet (V) gick framåt.

Just nu pysslar Socialdemokraternas ledare Antti Rinne med att försöka få ihop en regering över blockgränserna och liksom Stefan Löfven var Antti Rinne ursprungligen fackföreningsledare, van att förhandla.
Det behövs i dagens politiskt splittrade situation.

Följ den spännande utvecklingen i YLE:s nyheter på svenska 

YLE om valresultatet 

Skicka kungen till Kina!

När Stefan Löfven nu varit i Kina är det inte första gången som en svensk statsminister gjort besök i det stora landet i öster.

För tjugoett år sedan reste dåvarande statsminister Göran Persson till Kina.
Ett femtiotal svenska journalister var med på resan, alla ville de snappa upp något viktigt att sända till hemmaredaktionerna. Fast det var länge rätt magert med sensationer. Alla hängde de nämligen Persson i hasorna.

Men så, i slutet av resan i samband med ett tal för svenska affärsmän på Svenska Handelskammaren, kom ett uttalande från den svenske statsministern som väckte våldsamma protester bland oppositionen här hemma och krav om misstroendeförklaring mot Persson i riksdagen.

Så här sa Persson: ”För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet.”

Han jämförde med Ryssland och fortsatte: ”Sedan ska det naturligtvis inte drivas så långt att man inte kritiserar exempelvis om det sker övertramp mot mänskliga rättigheter. Det är självklart. Där viker vi inte”.
Den andra satsen kommer ofta bort när Perssons uttalande citeras.

Persson utsattes efteråt för väldiga påtryckningar för att ta tillbaka sitt uttalande, men vägrade. Han klarade trots det misstroendeomröstningen.

Och så här i efterhand.
Hade inte Persson rätt i sin iakttagelse om att politisk stabilitet betyder oerhört mycket för ekonomisk utveckling? Oavsett styrelseskick?

PS. Sveriges statschef, eller statsöverhuvud, är den främste företrädaren för Sverige. Han heter Carl XVI Gustaf och har jättebra betalt för att företräda Sverige i internationella sammanhang. Det gör han enligt många människor på ett utmärkt sätt. Varför inte sända statschefen till Kina för att få den fängslade svenske bokförläggaren Gui Minhai fri?

Om nu inte statsministern Stefan Löfven lyckas med det.

SVT 

Maktkåta Moderater driver populistisk politik

Ett år efter att den moderatledda alliansregeringen fått regeringsmakten avgick dåvarande moderate försvarsministern Mikael Odenberg från regeringen och som riksdagsledamot. Han hade inte kommit överens med de övriga i alliansregeringen som ville sänka anslagen till försvaret.

Alliansregeringen sänkte därefter anslagen till försvaret och avvecklade också den allmänna värnplikten.
Moderaterna sänkte hellre skatterna än satsade på förvaret.

Den 6 januari 2017 publiceras en debattartikel på DN Debatt där Moderaterna meddelar att de vill satsa 8,5 miljarder kronor extra på försvaret och beskyller den rödgröna regeringen för att ha svikit landets förvar.

Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé spelar upp en indignationsscen för att den nuvarande regeringen inte satsat nya försvarspengar då han intervjuas i STV:s Rapport den 9/1 2017. Den intervjuande journalisten konfronterar inte Tobé med moderaternas inkonsekventa politik och ställer inte frågan om varifrån pengarna ska tas. Hon kunde lika gärna ha förmedlat ett pressmeddelande från Moderaterna.

På DN Debatt 8 januari presenterar Stefan Löfven ”Sveriges säkerhet måste ses i ett bredare perspektiv” och inbjuder till en bred samverkan kring försvarsfrågorna.

Men Moderaterna svarar med att kräva ökade anslag till försvaret och Sveriges anslutning till NATO.

Om nu Moderaterna plötsligt är så angelägna om försvaret borde de inse att

a)      försvarspolitiken, och ett anslag av den storleksordning som moderaterna kräver, även kräver samförstånd mellan samtliga partier

b)      det är omöjligt att skapa ett sådant samförstånd genom att baxa upp NATO-frågan på förhandlingsbordet. Särskilt som moderaterna anser att frågan är brådskande.

c)      andra poster i statsbudgeten måste bli lidande eller att satsningen kräver ökade skatter.

Är det för övrigt inte klokare att lägga upp en strategi för försvaret innan man anslår pengar till dess genomförande än att bara skyffla in en tusenlapp per svensk till militären?

Vad man kan anta är att den partipolitiska strategi som styr moderaternas märkliga agerande och att partiet vill utnyttja försvarfrågan för att misskreditera den rödgröna regeringen.

Det är populistisk politik när den är som värst.

Max Eskilsson, SvD "Sälen: De drev på för ökade försvarsanslag"

Fotnot:

5 miljoner svenskar arbetar.
Moderaterna vill satsa 8,5 miljarder skattekronor extra på försvaret under nuvarande inriktningsperiod.

8 5000 000 kronor : 5 000 000 arbetande = 1 600 kronor per arbetande svensk.
Där rök en stor del av de genomförda skattesänkningarna och den framtida upprustningen av välfärden.

Inte konstigt att sossarna backar

Sossarna backar i opinionsundersökningarna. Inte så konstigt.

Orsakerna om vi ser det på längre sikt:

Partiets framgång med sin politik. Paradoxalt nog har socialdemokraternas framgång bäddat för dess tillbakagång. S. har. under efterkrigstiden, haft framgång med att implementera sin övergripande ideologi i politiken.  De övriga partierna har tvingats acceptera stora delar av socialdemokratins traditionella ideologi. Välfärden, arbetslinjen, arbetsrätten, jämlikhet m.m. ingår numera i alla partiers program. Reinfeldtmoderaternas ”Nya arbetarparti” är ett tydligt exempel. Samtidigt har S övergivit sin ”socialistiska” retorik.
Partierna har samlats i en ganska gemensam socialliberal kontext. Allt mindre av den politiska debatten utgörs av djupa ideologiska tvisteämnen. Det är därför ”affärerna” blir allt viktigare i debatten.
Den socialdemokratiska framgången med folkhemmet och välfärden skapade också, fram till 1970, en stor medelklass som inte anser sig behöva vara trogna partiet.

Samhällsstrukturen. Se min tidigare blogg. Samhällsförändringen har skapat ett nytt landskap där ”arbetare” blir färre och ”tjänstemän” blir fler. Allt fler anser sig tillhöra andra än ”arbetarepartiet”.

Rörligheten bland väljarna i Sverige är större än någonsin. Andelen partibytare mellan 2010 och 2014 års riksdagsval var, enligt SCB, 36 procent.  Kampen om de osäkra mittenväljarna är större än någonsin. Alla söker minsta gemensamma nämnare.

Orsaker till socialdemokratins nuvarande tillbakagång på kortare sikt:

S. är regeringsparti. Partier i regering brukar nästa alltid förlora i opinionsmätningar.
Dels blir de skyldiga till alla väljares tillkortakommanden, dels har de tvingats ta ansvar för politiken vilket inte oppositionen behöver göra.

Minoritetsregering med begränsad makt. Regeringen kan inte driva egna frågor utan att riskera att förlora i riksdagen. Första året i regeringsställning tvingades regeringen att regera med alliansens budget.

Delar makten med Miljöpartiet. Jag anser att samarbetet med miljöpartiet är ideologiskt riktigt men strategiskt olyckligt eftersom det leder till otydlig politik. Redan regeringspolitiken innebär kompromisser.

Margot Wallströms kritik av Saudi Arabien och Israel. Regeringen anklagas för osmidighet.
Borgerliga medier skapar en bild av regeringens i negativa termer. Starka intressen utmanas och får stort utrymme i media.

”Affärerna”.  Oegentligheter inom Kommunals ledning skvätter på socialdemokratin. Margot Wallströms ”lägenhetsaffär” skapar misstro. Det kommer fler drev eftersom de numera är en del av det politiska spelet.

Flyktingpolitiken. Tvingades till plötslig tvärsväng i flyktingpolitiken. Sverigedemokraterna ”fick rätt”. Väljarna hänger inte med. De som vill ha stopp på flyktingmottagandet byter till SD och M. Övriga är missnöjda med restriktionerna.

Kampanj mot statsministern. Borgerligheten försöker förmedla bilden av att statsministern är klantig och en dålig ledare. Medierna förmedlar bilden utan att ifrågasätta den.
Löfven har manövrerat skickligt i den tuffaste av tider och svåraste av ledaruppgifter som någon partiledare hamnat i.

Vidar Andersson i Folkbladet 

Stigbjörn Ljunggren iDagens Samhälle 

Lena Mellin i AB 

SR 

Katrine Marcal i AB 

AB 

Göran Greider i Dalademokraten 

Politik är att navigera

”Politik är det möjligas konst” ("Politik ist die Kunst des Möglichen”) sa järnkanslern Otto von Bismarck (1815-1898) och han lär ha citerats av Olof Palme. Den senare har bevisligen även sagt att ”Politik är att vilja” (Anförande på SSU:s kongressfest i Blå hallen, Stockholm) vilket också är titeln på en bok av honom.

Bismarck hade mer rätt än Palme i sin karaktäristik av politikens villkor.

Att vilja kan vilken treåring som helst men att navigera mellan försåtliga grynnor, kobbar och skär och eventuellt även i minerat vatten kräver mer än vilja av den som håller i rodret.
Att vilja framåt och ha kursen klar för sig med sjökort och kompass räcker inte alltid. Verkligheten och möjligheterna kan se annorlunda ut än vad kartan och kompassen kan visa.

Att strikt dra en rät linje mellan två punkter, utgångspunkt och mål, utan att ta hänsyn till hur verkligheten ser ut och vad möjligheterna tillåter och skita i att gira för att hålla en stadig ideologisk kurs tycks alltid leda till katastrof.

Att driva politik är att navigera på möjligheternas hav och att ha vett att väja för försåtliga grund och lömska skär. Skepparen tvingas stundom att gira babord eller styrbord och kanske ibland slå till back för att komma framåt.
Det brukar kallas pragmatism.

Den nuvarande regeringen har sedan den tillträdde mer än någon annan fått navigera för att överhuvudtaget komma framåt och inte drivas tillbaka.
Aldrig tidigare har någon svensk regering ställts inför så många oförutsedda händelser och problem som den nuvarande. Den bräckligaste minoritetsregeringen sedan parlamentarismen infördes har tvingats färdas över ett upprört vatten vilket Sverigedemokraterna har isbelagt, som alliansen har minerat, som främmande makt hotat och mellan vänsterpartiets Skylla och ekonomers Karybdis och där flyktingströmmar och internationell terrorism begränsat framkomligheten.

Surrad vid masten har regeringen Löfven trots allt lyckats navigera fram till dagens politik.

Men sådant sker inte ostraffat. Till politikens villkor hör också att bli häcklad och hånad för svek och löftesbrott, passivitet och naivitet.

 

Expressen 

DN 

SvD 

Avpixlat 

Jonas Sjöstedt

Decemberöverenskommelsen ett förhandlingsresultat

Decemberöverenskommelsen är en seger för Stefan Löfven och för Sverige. 

SD i riksdagen kan inte längre sabotera styrelsen av landet.

Vad man kan fundera över är de politiska kommentatorernas oförmåga att räkna med politikens logik.

Köksbordskommentatorernas privilegium är att inte behöva ta hänsyn till alla faktorer som politiker måste räkna med för att få igenom sina beslut: Politiskt och ekonomiskt motstånd, juridiska aspekter, konsekvensanalyser, taktiska manövrar m.m.

Det är lätt att sitta vid köksbordet och tycka utan att behöva räkna med att ta ansvar.

Det tråkiga är att sådana som man tror skulle ha kunskaper, författare, politiska journalister, professorer m.fl. borde kunna ge kunniga kommentarer-

Jag tänker på beskrivningarna av Löfven och hans påstådda brist på politiska erfarenheter och politisk förhandlingsoförmåga.

Bland dem som nedvärderade Löfvens förhandlingsskicklighet fanns inte oväntat SvD:s  politiska chefredaktören Tove Lifvendahl som skrev ”den politiska omogenhet som Löfven alltmer kommit att personifiera” .

Där fanns K.G. Bergström som i Expressen skrev:

”Men redan första dagen av kontakter och sonderingar med tänkbara koalitionspartner lyckades ”mästerförhandlaren” reta upp ett av sina stödpartier. En ”prestation ” som får en att undra om det kanske i politiken ställs andra krav på förhandlingsförmåga än på arbetsmarknaden.”

Lena Mellin i Aftonbladet skrev att Löfven misslyckats som förhandlare. Hon gjorde analysen att åtgärden med extra val bara var en stridsåtgärd i ett förhandlingsspel, på samma sätt som en facklig organisation går i strejk, men att de borgerliga inte skulle bry sig om detta och att nyvalet därför var oundvikligt.
Det kan vara helt rätt men Mellin drog andra slutsatser.

Statskunskapsprofessorn Leif Lewin skrev i en debattartikel i DN Att: ”Skillnaden mellan fackliga och politiska förhandlingar är himmelsvid. I fackliga förhandlingar har båda parter ett intresse av att komma överens. I politiska förhandlingar är i stället ofta målet att mejsla ut motsättningarna så tydligt som möjligt. Därför är Löfvens bakgrund en belastning”.

I det här fallet glömde professorn att räkna med att det faktiskt fanns gemensamma mål.

”Stefan Löfven tror inte på nyval, han tror på motåtgärder. Det agerande vi sett sedan SD offentliggjorde beslutet att fälla regeringens budget, är ett skolboksexempel på konfliktförhandling inom fackföreningsrörelsen. Men det fungerade inte i politiken”, skriver Catharina Lind, förhandlare ochföredragshållare.”

Naturligvis har Löfvens politiska motståndare haft intresse för att nedvärdera en av Löfvens starka sidor, förmågan att driva igenom förhandlingar mot slipade motparter.

Visst finns det skillnader mellan fackliga och politiska förhandlingar men att kunna spela sina kort på ett strategiskt sätt så att även motståndare kan kompromissa är en allmängiltig konst.

Decemberöverenskommelsen är resultatet av förhandlingar.
Som i alla förhandlingar ska alla parter hyllas för resultatet.

Men frågan är hur mycket Löfvens förhandlingsvana har lett fram till dagens uppgörelse.

Läshela överenskommelsen här 

Utse interimsstyrelse till extrakongressen!

Den socialdemokratiska valberedningen har en svår uppgift, och den ska genomföras under en mycket kort tid. Den ska inte bara föreslå en ny partiordförande utan också fundera över hur en ny partistyrelse bör se ut.

Ska en man eller kvinna bli ny partiledare?
Den frågan bör, anser jag, med nej besvaras.
Det finns andra egenskaper, erfarenheter och kunskaper som är viktigare hos en partiledare än könets.

Viktigare är att partiledaren omges av en partistyrelse som, utom att de är kvinnor och män, representerar väljarna och som har sin erfarenhet och ideologi starkt förankrad i arbetarrörelsen.
Den nya partistyrelsen bör, i större utsträckning än i den gamla, representera löntagarna och småföretagarnas intressen. Helst bör partistyrelsen bestå av personer som arbetat inom den icke skattefinansierade delen av näringslivet. Det är nämligen en viktig erfarenhet att veta hur det är att inte leva av skattemedel.
Det innebär naturligtvis en stark facklig representation.
Därmed inte sagt att LO-kollektivet måste representeras av LO-ordföranden i partistyrelsen.
Inom fackföreningsrörelsen finns tusentals dugliga partimedlemmar som kan representera LO lika bra eller bättre.

"Några favoriter till efterträdare finns inte”, skriver de flesta kommentatorerna angående nomineringen till ny partiordförande för socialdemokraterna.
Man utgår då ifrån att efterträdaren ska ha suttit i partistyrelsen eller regeringen.
Följande personer nämns i medeirna.
Margot Wallström
Thomas Bodström,
Sven-Erik Österberg
Thomas Östros
Veronica Palm
Mikael Damberg,
Pär Nuder
Ulrica Messing
Stefan Stern
Ilija Batljan,
Jytte Guteland
Mogan Johansson
Wanja Lundby-Wedin
Ibrahim Baylan
Håkan Juholt
Anders Sundström
Stefan Löfven
Urban Ahlin

Blir det Thomas Bodström går jag ur partiet. I övrigt anser jag att Stefan Löfven, Jytte Guteland , Veronica Palm och Urban Ahlin kunde vara bra kandidater av de nämnda. Men bland partiets över 100 000 medlemmar finns det säkert andra som är lika lämpliga.

Ett stort problem är att valberedningen har så kort tid på sig.
Nomineringen av partistyrelse borde naturligtvis ha sin utgångspunkt i den socialdemokratiska politik som kommer att mejslas fram, vilket tar betydligt längre tid än fram till extrakongressen i mars. De nya styrelsen, och särskilt ordföranden, måste ju kunna ställa upp på den nya politiken.
Om extrakongressen ska genomföras redan i mars bör valberedningens förslag bara avse en interimsstyrelse och det egentliga valet ske på den ordinarie partikongressen 2013.

Dgens PS

SvD

SvD2

AB

DN