Finland bildar regering

Finland ligger nära Sverige geografiskt, ekonomiskt, historiskt, politiskt och kulturellt.

De flesta invandrarna i Sverige har sedan 1940-talet kommit från Finland.
Svenskan är förstaspråk på Åland och svenska talas i kustregionerna i västra och södra Finland samt i så kallade språköar i exempelvis Tammerfors, Uleåborg, Björneborg och Kotka.

Kort sagt det finns starka band mellan Sverige och Finland.

Därför kan det vara intressant för svenskar att följa vad som händer i den finska politiken.
Det går alldeles utmärkt i svensk TV där YLE sänder finska nyheter på svenska varje dag kl. 18.30.

Den finska regeringen har intill valet bestått av Centern, Samlingspartiet (M) och Sannfinländarna (SD).  Centerpartisten Juha Sipilä har varit statsminister sedan 2015.

Den stora förloraren i valet blev Centerpartiet som minskade med 18 mandat. Procentuellt tappade centern en tredjedel av sina väljare. Samlingspartiet klarade sig utan större förluster.
Det vinnande regeringspartiet är Sannfinländarna.
Detta trots att Sannfinländarna splittrades så sent som 2017 då riksdagsgruppen och ministrarna bröt sig ur Sannfinländarna och bildade Blå riksdagsgruppen, senare Blå framtid.
Orsaken till splittringen tycks vara att Sannfinländarna i regeringsställning tvingats att ta ansvar medan medlemmarna och partikongressen radikaliserades.
Om man räknar in det Blå partiet, som endast fick en procent  av rösterna, är Sannfinländarna de facto Finlands största politiska parti.

Av oppositionspartierna gick Socialdemokraterna fram och ökade med sex mandat. Socialdemokraterna blev största parti med endast ett mandats marginal till Sannfinländarna.
De gröna (Mp) och Vänsterförbundet (V) gick framåt.

Just nu pysslar Socialdemokraternas ledare Antti Rinne med att försöka få ihop en regering över blockgränserna och liksom Stefan Löfven var Antti Rinne ursprungligen fackföreningsledare, van att förhandla.
Det behövs i dagens politiskt splittrade situation.

Följ den spännande utvecklingen i YLE:s nyheter på svenska 

YLE om valresultatet 

Nordeastyrelsens och Wahlroos` valrörelse

Nordea har inte flyttat än.

Styrelsen har visserligen sagt sitt men nu är dess uppgift att övertyga aktieägarna om att flytten är nödvändig. Alla är inte lika övertygande om det som styrelsen.

Enligt SvD Näringsliv i dag så kallade vd Casper von Koskull i tisdags till hemligt möte med flera svenska minoritetsägare, bland andra AMF (2,1), Swedbank Robur (2,5) och AP-fonderna (1,9). Några av dem är skeptiska till planerna på att flytta bankens huvudkontor till Helsingfors.

Styrelsen kan lita på Sampo (21,3), Nordea Fonden (3,9) och Alecta (2,7) röstar för flytten men sedan utgör resterande övriga 67,5 procent av rösterna.

Även om det bara är en bråkdel av dessa aktieägare som deltar på stämman räcker det med en tredjedel för att stoppa flytten.
Minst två tredjedelar av de närvarande aktieägarna på vårens bolagsstämma måste alltså rösta ja för att flytten ska bli av.

Styrelsens tidsplan är att flytten ska genomföras den 1 oktober 2018. Till dess blir det en intensiv valrörelse i Nordea.

Mikael Törnwall SvD Näringsliv: ”Vill det sig illa för Wahlroos kan flytten bli ett pr-fiasko”

Debatt SvD Näringsliv 170916 ”Lögner sprids om notan för Nordbanken”

SvD Birgitta Forsberg: ”Frågorna Wahlroos inte besvarat om Nordeas flyttplaner”

Storkapitalets bandhund skäller i SvD

I dagens ledare i SvD skriver Per Gudmundson en konstig text under rubriken ”Bara ett år kvar av mardrömsregeringen”. 

I ledaren skäller Gudmundson som en bandhund på regeringen för att Nordea har beslutat att flytta till Helsingfors.  Språket är på samma nivå som det som förekommer på sociala medier när det är som sämst. Gudmundson presenterar inga fakta eller nyanser.

”Regeringen har bara suttit tre år, men beter sig redan som en femåring. Löfven och Andersson borde växa upp.”, säger Gudmundson vuxet.

Gudmundson gör regeringen ansvarig också för att Ericsson funderar på att sparka 14 000 anställda i omkring 180 länder.
Allt är den svenska regeringens fel.

Nordea är en av Europas största banker. Dess balansräkning är större än Sveriges bruttonationalprodukt. Det påpekar Gudmundson själv i sin ledare.

Nordea är alltså starkare än hela Sverige.

Vad flytten från Stockholm kommer att innebära för de anställda är det ingen som vet. Än så länge är det mesta spekulationer.
Och vilka konsekvenserna blir för svensk ekonomi är experterna oense om.

2016 gjorde Nordea en rörelsevinst på 1 248 miljoner euro, motsvarande cirka 12 miljarder kronor, för fjärde kvartalet 2016. Det kan jämföras med vinsten på 1 027 miljoner euro motsvarande period 2015. Räntenettot steg till 1 209 miljoner euro, från 1 203 miljoner euro, medan kreditförlusterna minskade till 129 miljoner euro från 142 miljoner euro.
(SvD Näringsliv)

Att det hela tiden sker förändringar inom näringslivet, oavsett regeringar och politik, vet vi alla.

Men Gudmundson sliter i kopplet och skäller som en bandhund för hussarna Wallenbergs, Svenskt Näringsliv, Maria Rankka, några allianspolitiker och andra mäktiga högerpersoner.
Det svenska företagsklimatet är åt helvete anser de vilket högern alltid ansett under socialdemokratiskt ledda regeringar.

Nordeas VD Casper von Koskull framhåller dock själv att flytten beror på att Finland är medlem i EU:s bankunion och lyfter fram dess ramverk som en fördel för banken. Eftersom Sverige inte är med i EMU är Sverige inte heller medlen i europeiska bankunionen. Det bli enklare att jobba inom bankunionens regelverk menar von Koskull.

Beträffande frågan om det är omoraliskt av Nordea att i svåra tider låta sig räddas av skattebetalarna för att i goda tider undandra sig eget ansvar säger bankens ordförande Björn Wahlroos, i en intervju med DN, att ”Svenska skattebetalare har inte räddat Nordea, det var Nordbanken som fick hjälp under 1990-talets bankkris”

På SvD:s debattsida svarar Anders Ögren, docent i ekonomisk historia, att ”Wahlroos visar prov på en skrämmande historierevisionism. Eller för att tala klartext, han storljuger. Självklart är det samma bank, visst har den genomgått förändringar via uppköp och sammanslagningar sedan 90-talskrisen men utan skattebetalarnas insats under 90-talskrisen hade det inte funnits något Nordea”

Fakta om det svenska företagsklimatet

”Sveriges företagande och konkurrenskraft – internationelljämförelse”, Ds 2015:43

Artikel i Ekonomisk Debatt nr 6 2013 ”Svensktföretagsklimat i internationell jämförelse – slutsatser och lärdomar” där det antyds att förutsättningarna i Sverige för entreprenörskap och växande företag är i världsklass på många områden

Slutnotan för skattebetalarna till Nordbanken blev 21,5 mdkr eller 1,5 procent av 1991 års BNP enligt en artikel i Ekonomisk Debatt nr 5 2015 ”Vad blev notan för 1990-talets bankstöd?”

Finlands löntagare tvingas välja mellan pest och kolera

Finland har en borgerlig regeringskoalition som består av Centern, Samlingspartiet och Sannfinländarna.

Det är som om svenska Centern, Moderaterna och SD skulle bilda regering i Sverige.

I övrigt är Finland tämligen likt Sverige bortsett att Finland är i ekonomisk kris med en BNP-tillväxt på endast 0,4 procent i årstakt under det fjärde kvartalet 2015 medan Sveriges ekonomi går bra med en tillväxt på 4,5 procent för samma period.

För att komma ur krisen har Finlands regering hotat med att införa tvångslagar med kraftiga försämringar för medborgarna och lättnader för företagen.

Hotet om tvångslagar och statligt ingripande har pressat parterna på arbetsmarknaden att komma överens om ett samhällsfördrag som ska utgöra ett motförslag till tvångslagarna.
Regeringen har lovat att dra tillbaka tvångslagarna ifall arbetsmarknadsorganisationerna enas om åtgärder som i tillräckligt hög grad förbättrar de finländska företagens konkurrenskraft samt ökar tillväxten och sysselsättningen. Samtliga fackförbund måste godkänna avtalet.

Förhandlingarna är nu i sitt slutskede.

Svårast att svälja för löntagarna i överenskommelsen är att de från och med nästa år ska jobba 24 timmar mer än idag utan extra ersättning.
För övrigt måste löntagarna förbinda sig om nollavtal 2017 och måttfulla löneuppgörelser 2018 och att kostnaderna för en stor del av arbetsgivaravgifterna överförs från arbetsgivarna till löntagarna.

Trots allt uppfattar Finlands LO, FFC, att uppgörelsen är bättre än statliga tvångslagar.

Men ingenting är avgjort. Frågan om det blir ett avtal och om regeringen kommer att godkänna avtalet eller om det blir tvångslagar är fortfarande aktuell.

En märklig sak är att nästan inga media i Sverige har rapporterat om detta.

Är inte längre Finlands sak vår?

Om samhällsfördraget 

Svenska Yle
Finlands Fackförbunds Centralorganisation, FFC,: Tio skäl att motsätta sig tvångslagarna

PS. I dag 2/3 säger regeringen att de godtar parternas överenskommelse.
Det innebär att regeringen, i varje fall tillsvidare, avstår från att införa aviserade  skattehöjningar och bidragssänkningar.
Men alla FFC förbund har ännu inte godkänt samhällsfördraget.

YLE TV på svenska

Skattetjuvar stjäl från svenska folket

Den socialdemokratiske ministern Gustav Möllers uttalande ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket” borde vara ett stående socialdemokratiskt rättesnöre och avse även dem som stjäl skattepengar. De som förmildrande kallas för skattesmitare.

 Blir påmind om det då jag i går tittade på Finlands nyhetssändning på svenska. Svenska YLE rapporterade att tre före detta direktörer för stora finländska börsbolag har flyttat till Portugal. Direktörerna har pensioner på uppemot 600 000 euro per år, vilket motsvarar vad finska 500 medelpensionärer får.

Finland kan nuförtiden inte beskatta pensioner som betalas till Portugal, och inte heller Portugal beskattar pensioner.
De finländska direktörerna som flyttat till Portugal är Matti Halmesmäki som är före detta direktör för Kesko, Sakari Tamminen som är före detta verkställande direktör för Rautaruukki och Kim Gran som är före detta vd för Nokian Renkaat. Halmesmäki,
De har alla höga pensioner som är mellan 400 000 och 600 000 euro per år.

Men även Sverige har sina skattetjuvar.

Veckans Affärer publicerade förra året en lista på Sveriges tio största skattesmitare.

Här är topp tio över värsta skattesmitarna i Sverige 2013, namn, ort, företag och belopp (Mkr):

Milton, Berth Helmer, porrdirektör, 933, Abdel-Salam, Ahmed Youssef, Malmö, 479, Dezinov, Vladimir, Märsta, ordf. i Swonco Trade AB, 471, Johansson, Vilgot Amandus, Skärhamn, redare, ägare till Abentry Kommanditbolag, ägde rederier och varv, bland annat Oskarshamns varv och Wallhamn som konkursat, 365, Öberg, Henry Karl-Erik, Linköping, 357, Henriksson, Lars Åke, Linköping, 348, Pettersson, Lars, 320, Stendahl, Rolf Johan Hjalmar, Alunda, Toboholm Fastigheter AB, 281, Jörnberger, Håkan Arne, Norrköping, 238, Siwertz, Hans Ove, Björklinge, f.d. skattehandläggare, 208.

Några som faller utanför listan är före detta Erik Penser-chefen Henrik Stigell som är skyldig 128,4 miljoner kronor medan förre fastighetsmagnaten Hans Thulins skulder uppgår till 114 miljoner kronor.

Man skulle tycka att Skattebetalarnas Förening och Slöseriombudsmannen skulle ta itu med detta skattetjuveri.  Men jag har då inte sett någon reaktion från det hållet.

Veckans Affärer 

Helsingin Sanomat 

Tidigare om skattetjuvar på denna blogg

En enfaldig slöseriombudsman 

Vad kostar mest invandring eller skattesmitning? 

Borgerlighetens förträngningsmekanismer

Med anledning av Finlands självständighetsdag den 6 december 1917 hade SvD söndagstidning två artiklar, dels en understreckare av Mats Bergquist, docent i statskunskap och f.d. ambassadör i Helsingfors och
en artikel av Mårten Westö, författare och översättare, bosatt i Helsingfors.
Bägge skriver dock om finska vinterkriget som utbröt den 30 november 1939.
SvD:s egen skribent Claes Arvidsson behandlar inte heller självständighetsdagen den 6 december utan säger att ” Den 6 december bör man backa bandet till den 30 november, dagen för Finska vinterkrigets utbrott.”
Finska Vinterkriget är onekligen ett viktigt historiskt skede i Finlands självständighetshistoria men varför undviker man att tala om själva självständighetsdagen på självständighetsdagen?
Finns det något skämmigt i historien som borgerligheten förträngt?
Läs nedanstående lilla historik med anledning av Finlands självständighetsdag.

Finlands självständighetsdag

Den 6 december 1917 blev Finlands självständigt från Ryssland.
Tsarryssland, och även Karenskijregeringen, hade motsatt sig Finlands autonomi men den nya ryska bolsjevikregeringen erkände Finlands självständighet i slutet av december.
I början av 1918 erkände även Tyskland, Frankrike och Sverige Finlands självständighet.
Men detta blev inledningen till en maktkamp om ledningen för det nya Finland.
Konflikten mellan vänster och höger hade länge varit latent. Högern, de vita, bestod av de ledande skikten och tjänstemän inom förvaltning, industri, bankväsen och handel och de flesta självägande bönder. De röda var industriarbetarna och en del av landsbygdsproletariatet. Skyddskårerna som tidigare hade bildats för befrielsekampen mot ryssarna och de mer polisiära ordningskårerna slogs samman till en borgerlig privatarmé. Socialisterna bildade röda garden. Någon polismakt fanns inte i landet, sedan det ryska gendarmeriet upplösts efter marsrevolutionen. På hösten 1917 utlystes en politisk storstrejk.
I slutet av januari 1918 utbröt öppna fientligheter. Den borgerliga regeringen som leddes av Pehr Evind Svinhufvud, upphöjde skyddskårerna till landets lagliga krigsmakt och utnämnde generalen Gustaf Mannerheim till överbefälhavare. Mannerheim inledde omedelbart militära operationer i Österbotten för att avväpna de ryska trupper som fanns kvar där och som kunde tänkas göra gemensam sak med de röda.
Den revolutionära flygeln inom socialdemokratin beslutade att gripa makten med våld med stöd av de röda gardena. De fick kontroll över Helsingfors och södra Finland, där de viktigaste produktionsresurserna fanns.
De vita behärskade den övriga delen av landet och kunde samla och organisera sina styrkor. Ett inbördeskrig blev oundvikligt. Med stöd av tysk militär slutade kriget med seger för den överlägsna vita sidan.
Sammantaget dog omkring 37 000 personer i samband med kriget. Av dessa var det drygt 20 000 från den röda sidan som arkebuserades eller avled i de fångläger som upprättades av den vita sidan.
I strid dog 5199 röda och 3414 vita
7370 röda blev avrättade eller mördade medan1424 vita rönte samma öde.
I fångläger dog 11652 röda och 4 vita.
Efter frigivning från fångläger dödades 607 röda men inga vita.
1767 röda och 46 vita saknades efter kriget.

SvD vinklar detta på sitt eget lilla vis.


Läs: ”I bödlarnas fotspår. Massavrättningar och terror i finska inbördeskrigets 1918” av Aaapo Roselius, Leopard förlag 2007.