Är människan i grunden god?

Om nu människan i grunden är god, hur kommer det sig då att det ständigt, och överallt på jorden, pågår krig, mord och övergrepp?

De flesta människor vill väl leva i trygghet och fred och undvika konflikter. Ingen vill ha sitt hem sönderbombat. Ingen människa önskar få sina närmaste, släkt och sina vänner ihjälskjutna eller lemlästade.
 
Ändå är det är precis vad som drabbar hundratusentals människor i till exempel Jemen, Syrien, SydSudan, Somalia, Afghanistan, Kongo, Myanmar, Mali och Tchad…
Varför tar makthavare till våldsmedel mot fredliga folkliga demonstrationer som i Hongkong, Belarus och Thailand?
Allt medan Talibaner, Islamska Staten, Boko Haram och andra suspekta rörelser sprider sina kvinnoförtryckande läror genom mord och våld. Var finns det goda?
Var Mussolini, Hitler och Stalin i grunden goda och ville väl?
Varför finns det sadistiska lustmördare? Gäng som skjuter ihjäl varandra. Kvinnomisshandlare.
Hur kommer det sig att människor utnyttjar andras svaghet för att berika sig själva?
Människor är inte bara offer, det är människor som mördar, slåss och förtrycker.
Är de alla i grunden goda? Eller är en del onda?

Jag vet inte svaren.
Begreppen ond och god är för det första problematiska. Eller i alla fall relativa.
Vad som är gott för den ene kan vara ont för den andre. Vad som var gott i går kan vara ont i dag.
Och jag menar att begreppen ondska och godhet är religiösa, metafysiska som lägger det mänskliga utanför människan. Djävulen är ond och gud är god.
Men om gud är god och allsmäktig varför gör hen inte slut på ondskan?
Dessutom kan människors goda avsikter resultera i onda handlingar.

Varje människa är i princip ansvarig för sina handlingar. Ingen kan i efterhand skylla på omständigheterna, kapitalismen, djävulen, fienden, regeringen, systemet för att försvara sina handlingar. ”Vi bara lydde order.”

Jag tror varken på gud eller på djävulen. Jag tror att vi människor uteslutande måste lita till varandra och göra det bästa av vår samlevnad och för vår överlevnad på jorden.
Och jag tror att de flesta människor vill leva i trygghet, frihet och fred.
Kan tänka mig att definiera ”goda” människor som alla dem som i sin gärning främjar trygghet, frihet och fred. De som med sitt fredliga arbete, på olika sätt, bidrar till våra gemensamma mänskliga behov.
”Onda” människor är sådana som river ner tryggheten, hindrar friheten och äventyrar freden.

Men även i ”goda” människor finns antagligen fröet till ”ondska”.
Människors handlingar styrs av begär, drömmar, hat, misstänksamhet, godtrogenhet, undfallenhet, och övertygelser. Människor kan, genom arv och kulturpåverkan, vara dumma, elaka, enfaldiga och utifrån sina förutsättningar göra olika val.
I den skränande mobben, hos de underdåniga ja-sägarna, de följsamma heillarna, de rädda rekryterna finns både onda och goda.
Hos varje människa finns det ”goda” men även det ”onda”.

Rutger Bregman ”I grunden god – en optimistisk historia om människans natur”, Natur&Kultur, 2020


Rec. i SvD Under strecket 201124

Svenska YLE 

Ann Heberlein 

Klan, kriminalitet och vendetta

Då min hustru och jag, 1989, kom till vår lilla by Stoupa i Mani, Grekland, förundrades vi över att så många enfamiljshus var försedda med vad som liknade medeltida försvarstorn.

Vi fick veta att det berodde på att olika klaner legat i fejd med varandra i vendettor och de därför byggde sina hem som försvarsanläggningar.
Vendettorna finns inte längre men byggstilen har överlevt dem.
Det sista vendettamordet i området skedde på tjugotalet då en son i en klan hade mördat en son från annan och sedan flytt till USA för att slippa drabbas av hämnd. Men han blev uppsökt och mördad av den förfördelade klanen.
Hedern var räddad. Efter detta, påstås det, kom klanerna överens att lägga ner vendettorna.
Klanerna finns kvar än idag men de försörjer sig på olivodling, turism, affärsverksamhet, byggnadsverksamhet och fastighetsförsäljning.

Klansamhället är uråldrigt och än idag vanligt i många afrikanska länder, i Asien och vissa europeiska regioner. Klanen är egna samhällen vid sidan om det nationella och har egen moral, rättskipning, hierarki och hedersbegrepp. Antikens och medeltidens ridderskap, renässansens furstar och en del av dagens storkapitalister bygger på släkter som ägde jord och annat kapital, utkrävde hämnd för oförrätter, kräver stenhård sammanhållning, strategiska äktenskap m.m.

Ridderskapet var en slags klaner och dagens finanshus har drag av dem. Vad är Bonniers och Wallenbergs om inte klaner som existerar inom nationens och demokratins lagstiftning.
Ett exempel är de skottska klanerna. Kennedyklanen säger man om familjen Kennedy i USA.
För att inte tala om klanen Bernadotte.

Vendettan, eller blodshämnden, förekom historiskt hos greker och romare samt generellt, i tidiga kulturstadier, hos nästan alla folkslag.
I babylonisk och i Mose lag byggde rättskipningen på principen ”öga för öga, tand för tand”.
I andra Moseboken sägs: Sker en skada skall du ge liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, bränt för bränt, sår för sår, skråma för skråma (2 Mos 21:23-25).
1609 bestämde kung Karl IX att svensk lag skulle utgöras av Kristoffers landslag från 1442 och den mosaiska lagen. I sitt påbud betonar Karl att den mosaiska lagens betydelse var att den var avskräckande och vedergällande, ”sker skada, skall du ge liv för liv, öga för öga, tand för tand…” Gamla Testamentet och Nya Testamentet  som grunden för svensk lagstiftning togs bort först 1976.

Nu har den svenska polisen gått ut med att det finns fyrtio kriminella klaner i Sverige.
Biträdande rikspolischef Mats Löfving sa till och med i en Ekot, att klanerna kommit till Sverige ”enbart med syfte att organisera och systematisera kriminalitet”.

Alla familjer är inte klaner. Alla klaner är inte kriminella.

Och det är inte belagt att familjerna kommer hit i avsikt att bedriva kriminell verksamhet.
Men kriminalitet kan vara vad som återstår när de drabbas av utanförskap och isolering.
Naturligtvis kan det också vara så att en kriminell klanledare flyttar från Albanien, Turkiet, Libanon, Somalia eller annat land in i Sverige i avsikt att fortsätta sin kriminella verksamhet här.

Om detta vet vi inget men behöver veta.

Om en ung pojke från en klan mördar en annan, och straffas för detta enligt svensk lag, kanske det inte räcker med strängare lagar och hårdare straff för pojken.
Problemet är inte individuellt utan socialt.
Hela samhället måste ta itu med pojkens hela familj, släkt och nätverk. Annars fortsätter det.

SvD 

Tidskriften Advokaten Nr 9 2016

 

Vem mördade Olof Palme?

Den utlovade lösningen av Palmemordet fick vi aldrig höra under onsdagens presskonferens.

Utpekandet av Stig Engström som ensam mördare var långt ifrån övertygande. Engström verkade ju mest ha jönsat omkring vid mordplatsen, alltför angelägen om att synas som vittne.

Jag har aldrig haft anlag för konspirationsteorier, men nu börjar jag undra.

Att endast med stöd av diverse vittnesangivelser och indicier och med hänvisning till dem ange Stig Engström som mördare för att definitivt kunna avsluta utredningen verkar skumt.

Inget tvivel bör falla på åklagaren men jag får inte ihop saker och ting. (Jag utesluter inte att det är jag som är dum eller oinsatt, men jag har i alla fall ett behov av att begripa.)

Det finns ju flera alternativa spår som skulle kunna vara lika graverande som den som åklagaren Krister Petersson lade fram.

Ta till exempel vittnesmålen om walkie-talkiemännen runt mordplatsen.  Det var ännu ett spår som schabblades bort 1986.

En bra och mycket intressant redogörelse för den berättelsen finns bland annat i e-folket ”en Folklig, Lokal och Kosmopolitisk Eskilstuna-Tidning”. Litet lång men detaljerad.

”Mordet på Olof Palme – Spåren från Gamla Stan och Sveavägenden 28 februari 1986 e-folket 25 juni, 2019.”

Efter att ha läst den ställer jag mig frågorna:

Finns det kopplingar mellan Sydafrikaspåret, polisspåret och Stig Engström?
Stig Engström kanske inte var mördaren men hade till uppgift att förvilla utredarna.
Den Sydafrikanska apartheidregimen hade anledning att vilja röja Palme ur vägen och delar av poliskåren hade samma motiv. Stig Engström fanns i samma krets Palmehatare.
Hade de kontakt med varandra mordkvällen och tidigare?

Enligt artikeln i e-folket kom till mordutredningen, den första månaden efter mordet, “ett drygt 50-tal tips, där det talas om walkie-talkie eller kommunikationsradio”. Fram till årsskiftet ytterligare ett 30-tal. Under 1987 inkom knappt 30 till, och under 1988 ytterligare cirka 15. (1986 förekom ännu inte bärbara mobiltelefoner.)

”Dessa tips behandlades med stort ointresse, både under den tid då Hans Holmér ledde spaningarna (det vill säga under utredningens första år) och under den tid då trojkan bestående av åklagarna Jörgen Almblad och Anders Helin och spaningsledaren Hans Ölvebro höll i rodret. ”

Nu är jag naturligtvis ute och spekulerar å det våldsammaste, och jag har inte tidigare läst någon av böckerna om Palmemordet, så jag borde hålla käften.

Men jag lyssnade noga till presskonferensen och tyckte att pläderingen verkar tunn.
Det skulle kanske behövas en försvarsadvokat som kan granska åklagarens argument.

Låt Palme vila i frid

Vad skulle Olof Palme ha sagt och gjort om han levat idag?

Hur har de svenska socialdemokraterna förvaltat arvet efter Palme?

Hela den gångna veckan har frågorna stötts och blötts, vridits och vänts i media.
Det mesta är metafysiska spekulationer med något inslag av personkult och barnsliga tankelekar.

Trettio år har förflutit sedan Palme dog och det mesta i det globala och svenska samhället har förändrats sedan dess. Inte på grund av förlusten av Palme utan på grund av ekonomiska, sociala och politiska förändringar i världen.
Palme hade en helt annan verklighet att agera i än dagens politiker.

I dag skulle Palme, liksom alla andra, blivit tvungen att anpassa sin politik till dessa förändringar och jag utgår från att han var tillräckligt mycket politiker för att kunnat inse detta.

Det kalla krigets maktbalans finns inte längre utan har ersatts av krig och terror i Asien och Afrika. Religiös fanatism och terrorism har ersatt befrielsekamp. Den usla symbolen för statssocialism, det statsbyråkratiska och banrutta Sovjetunionen, finns inte längre utan har ersatts av Kina, världens största ekonomi och statskapitalistiska motor.

Mycket som föreföll otänkbart under Palmes tid är idag vardag. Mycket av vad som då var vardag är idag passé.

Sveriges ekonomi surfar inte längre på efterkrigstidens industriella efterfrågevåg utan får som alla andra simma i den globala finansbubblan. Globalisering, privatiseringar, finanskriser och borgerliga regeringsinnehav har fullständigt förändrat förutsättningarna för den svenska ekonomin, sociala struktur och politik.

Mest barnslig i sina uttalanden om Palmes uppståndelse är Göran Greider som tror att Palme i dag skulle vakna upp i Jonas Sjöstedts gestalt. Greider menar att det är V som fullföljer arvet efter Palme. Liknande tankar har Daniel Suhonen, gett uttryck för.

De ideologiska och politiska Palmespekulationerna uttrycker naturligtvis bara drömmarna hos dagens nostalgiska vänster och dess oförmåga att inse att världen är föränderlig.
Det var inte bättre förr.

Låt Olof Palme vila i frid och försök att se framåt utifrån dagens realiteter.

Greider:Palme var som en rockstjärna 

SvT P1

SvD Palmesarv 

ExpressenDaniel Suhonen: Vi mördade Olof Palme

Lambertz mot resten

Vad jag förstår försöker Lambertz säga att de domar som fällde Thomas Quick inte var felaktiga utifrån de uppgifter, fakta och förutsättningar som fanns då de fälldes.

 

Det innebär inte att de nya domarna som friade Quick är fel. 

Nya fakta, nya förutsättningar har tillkommit. Inte minst de som visar att märkliga terapimetoder och droger påverkat förundersökningarna, och det faktum att Quick tagit tillbaka sina erkännanden.

Jag har inte sett eller hört några media som försökt utreda Lambertz´ aspekt.

Vad som pågår mot Lambertz är i stället ett ganska otäckt mediedrev.

Quick är juridiskt friad från åtta mord. Man måste ändå fråga sig vilka som är skyldiga till de nu ouppklarade åtta morden.
Nästan alla mord är preskriberade. Ändå vore det viktigt att få fram de verkliga mördarna. Inte minst för att slutligen fria Quick moraliskt.

SvD

SvD

Expressen 

AB 

Dårarnas paradis

När Olof Palme mördades förlorade Sverige en statsminister och socialdemokratin miste en partiledare.
Sannolikt ledde mordet på Anna Lind att socialdemokratin berövades en blivande partiledare och Sverige en tänkbar statsminister.
Säkert är i alla fall att dessa bägge mord ändrade den politiska utvecklingens riktning.
Två dårar har, på några minuter, påverkat politiken mer än miljoner väljare under en valperiod.
Och även om det var slumpen som avgjorde så går slumpen aldrig att eliminera. I själva verket är slumpen alltid avgörande i våra liv.
Men morden var inte slump. Det var ingen tillfällighet att de förvirrade mördarna, försedda med vapen och med avsikt att döda, fanns på ”rätt” plats vid ”rätt” tillfälle.
Andra exempel är vid morden på Martin Luther King och John Kennedy.

En sorts dårskap är den fanatism som uppstår hos människor som tror sig ha hittat lösningen på alla problem. Fanatismen gror hos människor som tror att de funnit det enda Svaret och är övertygade om att detta Svar gäller för alla människor och gäller generellt. Fanatikern tror på en enda sanning. Den enda avgörande och slutliga sanningen.
Fanatikern har ett mål och alla medel är tillåtna för att nå detta mål.
”Om några få idag tvingas mista livet för att många människor i framtiden slipper att dö, så ar det ett pris vi måste betala.”
Då motståndarna och tvivlarna inte inser sitt eget bästa eller blir ett hinder för målen övergår fanatismen till våld och terror.
De som står i vägen för målet kan vara kapitalistklassen, kommunisterna, de otrogna, judarna, palestinierna, främlingarna, nationens fiender eller de terrormisstänkta som bör elimineras för att världen ska förvandlas till ett paradis eller för att ge plats åt de utvalda.
Sådana vägar till paradiset har alltid slutat i helvetet.

DN

GP

SvD

Sydsvenskan

AB

Expressen

Varför är makthavarna så rädda för organiserade löntagare?

Varför är politiska och ekonomiska makthavare så rädda för att löntagare organiserar sig?
I Kina är fria fackföreningar förbjudna. Strejkande hotas med fängelse. De svenska företagen gillar läget.
I många länder är det livsfarligt att kräva fackliga rättigheter.
101 fackligt aktiva mördades under förra året, enligt en rapport från Internationella fackliga samarbetsorganisationen, IFS. Det är en ökning med 30 procent från året innan.
Förutom morden utsätts tiotusentals arbetstagare för hot, misshandel, sexuella trakasserier och avsked för att de engagerat sig fackligt.
I länder som Algeriet, Indien och Egypten bestraffades arbetstagare som demonstrerade mot uteblivna löner eller försämringar med misshandel och arresteringar.
(I IFS ingår fria och demokratiska fackliga organisationer från 155 länder.)
Läs mer om rapporten på IFS hemsida
Eller på Fackliga rättigheter nu
I Sverige råder, på gott och ont, ett samförstånd på arbetsmarknaden. I år lyckades arbetsgivare och löntagare, trots ett hårt arbetsmarknadsläge, komma överens om avtal som parterna är nöjda med.
Stabiliteten på arbetsmarknaden beror till stor del på ”den svenska modellen” som innebär starka välorganiserade fackföreningar i förening med ett socialdemokratiskt parti. Denna fackligt-politiska samverkan har i över hundra år givit löntagarna tillräcklig styrka mot kapitalintressena. Den styrkan har lett till att två jämbördiga parter tvingas lösa sina motsättningar genom förhandlingar.
I många länder måste löntagarnas organisationer ta till mer uppseendeväckande metoder för att hävda sina intressen.

En facklig organisation i Sverige som avvisar ”den svenska modellen” är SAC.
För några år sedan närmade sig SAC ett erkännande av ”den svenska modellen” men den ideologiska utvecklingen bröts när mer anarkistiskt inriktade krafter tog över organisationen.
I dagarna anklagas SAC för utpressning och maffiafasoner.
DN
SR
SR

Förfädrens missgärningar

Enligt FN:s definition av folkmord ska det finnas ett uppsåt från förövarna att helt eller delvis fysiskt utplåna en grupp människor för deras nationalitet, etniska tillhörighet eller religion.
Men enligt min ringa mening är alla massmord folkmord, oavsett uppsåt. Och varje tvångsförflyttning av folk med etniska förtecken är etnisk rensning.
Tur då att jag inte är riksdagsman. För jag skulle ha svårt att peka ut ett speciellt folk för att de mördat ett annat.
Jag vill t.ex. beteckna alla moderna krig som folkmord och folkutrotning.
Uppemot 17 miljoner civila sovjetmedborgare dog under andra världskriget och de allra flesta föll offer för tysk krigsapparat och följderna av dem (till exempel svält).
I de krig som genomförts 1900 – 1985 har nära 80 miljoner människor dödats om man enbart räknar de krig som fått mer än 1 miljon dödade. (Enl. R. Sigvard Lerger ”World Military and Social Expenditures” 1985)
Mellan 1500-1930 utrotade de europeiska kolonisterna fler människor i kolonialländerna än vad några andra bödlar gjort i historien. Hela folk utplånades.
Forskare hävdar att det brittiska styret av Indien under perioden 1765-1947 innebar ´det största folkmordet av alla, åtminstone vad gäller antalet döda offer. Här kan uppemot 1,5 miljarder människor ha offrats för en europeiskt styrd politik som passade indierna illa - och som förstörde deras ursprungliga samhällen.
Den europeiska slavhandeln tvångsförflyttade nära 20 miljoner slavar från Afrika till främst Amerika. Snacka om etnisk rensning.
Stalins Sovjetunionen, Hiroshimabomben, bombningarna över Vietnam, Rwanda, Pol Pot… Listan över folkmord är förskräckande lång.

Förintelsen var en grymhet, inte bara mot judarna, utan mot hela mänskligheten. Nazisternas grymheter var omänskliga men nazisterna var ju människor.

Det påstås att nationer måste göra upp med sitt förflutna. Men hur lång tid efter ett folkmord ska frågan om historisk skuld och offer stigmatisera etniska och nationella grupper?
En eller två generationer? Ett sekel? Fem sekler? Tusen år?

Och vilka är de skyldiga i historien?
Du kan inte lagföras för dina föräldrars missgärningar och lika litet kan dagens generation lastas för tidigare generationers brott.
Judarna kan inte vara offren för evigt lika litet som tyskarna alltid måste förbli deras bödlar.
Historien ger dessutom alltför många exempel på att gårdagens offer blivit dagens bödlar då maktförhållandena skiftat. Är hämnden ett sätt att göra upp med sitt förflutna?

Man kan bara instämma i kristenhetens huvuddokument:
”Straffa oss inte för förfädernas missgärningar utan låt din barmhärtighet komma oss till mötes, ty vi är i stort elände.” (Bibeln Ps. 79:8)

Riksdagen

DN

GP

Expressen

Finlands självständighetsdag

Den 6 december 1917 blev Finlands självständigt från Ryssland.
Tsarryssland, och även Karenskijregeringen, hade motsatt sig Finlands autonomi men den nya ryska bolsjevikregeringen erkände Finlands självständighet i slutet av december.
I början av 1918 erkände även Tyskland, Frankrike och Sverige Finlands självständighet.
Men detta blev inledningen till en maktkamp om ledningen för det nya Finland.
Konflikten mellan vänster och höger hade länge varit latent. Högern, de vita, bestod av de ledande skikten och tjänstemän inom förvaltning, industri, bankväsen och handel och de flesta självägande bönder. De röda var industriarbetarna och en del av landsbygdsproletariatet. Skyddskårerna som tidigare hade bildats för befrielsekampen mot ryssarna och de mer polisiära ordningskårerna slogs samman till en borgerlig privatarmé. Socialisterna bildade röda garden. Någon polismakt fanns inte i landet, sedan det ryska gendarmeriet upplösts efter marsrevolutionen. På hösten 1917 utlystes en politisk storstrejk.
I slutet av januari 1918 utbröt öppna fientligheter. Den borgerliga regeringen som leddes av Pehr Evind Svinhufvud, upphöjde skyddskårerna till landets lagliga krigsmakt och utnämnde generalen Gustaf Mannerheim till överbefälhavare. Mannerheim inledde omedelbart militära operationer i Österbotten för att avväpna de ryska trupper som fanns kvar där och som kunde tänkas göra gemensam sak med de röda.
Den revolutionära flygeln inom socialdemokratin beslutade att gripa makten med våld med stöd av de röda gardena. De fick kontroll över Helsingfors och södra Finland, där de viktigaste produktionsresurserna fanns.
De vita behärskade den övriga delen av landet och kunde samla och organisera sina styrkor. Ett inbördeskrig blev oundvikligt. Med stöd av tysk militär slutade kriget med seger för den överlägsna vita sidan.
Sammantaget dog omkring 37 000 personer i samband med kriget. Av dessa var det drygt 20 000 från den röda sidan som arkebuserades eller avled i de fångläger som upprättades av den vita sidan.
I strid dog 5199 röda och 3414 vita
7370 röda blev avrättade eller mördade medan1424 vita rönte samma öde.
I fångläger dog 11652 röda och 4 vita.
Efter frigivning från fångläger dödades 607 röda men inga vita.
1767 röda och 46 vita saknades efter kriget.

SvD vinklar detta på sitt eget lilla vis.


Läs: ”I bödlarnas fotspår. Massavrättningar och terror i finska inbördeskrigets 1918” av Aaapo Roselius, Leopard förlag 2007.

Världspolitiken kantas av politiska mord

Politiker löper stora risker, inte minst i det vapenstinna USA. Barack Obama befinner sig i riskzonen eftersom han har fått en vänsterstämpel, är svart och talar om förändring. Hans politik kan hota mäktiga intressen och hans popularitet kan trigga någon dåre till vansinneshandlingar.
Det är kanske att måla fan på väggen, men risken för en plötslig politisk omkastning är stor.
Hur hade t.ex. den politiska situationen i Sverige sett ut om Anna Lind fått leva?

Här är en lista över några av de politiker som blivit mördade.

William McKinley, amerikansk president, 1901
Jean Jaurès, fransk socialistisk politiker, 1914
Giacomo Matteotti, italiensk politiker, 1924
Paul Doumer, fransk president, 1932
Anton Cermak, amerikansk politiker, borgmästare i Chicago, 1933
Louis Barthou, fransk utrikesminister, 1934
José Calvo Sotelo, spansk politiker, 1936
Buenaventura Durrutti, spansk anarkistledare, 1936
Folke Bernadotte, FN-medlare., 1948
John F. Kennedy, amerikansk president, 1963
Martin Luther King - amerikan, kämpade med fredliga medel för de färgades lika rättigheter med de vita, 1968
Robert Kennedy, amerikansk senator, 1968
Luís Carrero Blanco, spansk premiärminister, 1973
Aldo Moro, italiensk premiärminister, 1978
George Moscone, amerikansk politiker, borgmästare i San Francisco, 1978
Harvey Milk, amerikansk kommunalpolitiker, 1978
Anwar Sadat, egyptisk president, 1981
Benigno Aquino, filippinsk politiker och demokratiaktivist, 1983
Olof Palme, svensk statsminister, 1986
Kazem Rajavi, iransk oppositionsledare, 1990
Rajiv Gandhi, indisk premiärminister, 1991
Mohammed Boudiaf, algerisk president, 1992
Yitzhak Rabin, israelisk premiärminister, 1995
Anna Lindh, svensk utrikesminister, 2003

Må listan inte förlängas.