Politk är att välja

Varför domineras TeaParty-rörelsen av vita, välbeställda, gifta och välutbildade amerikaner?
Det enkla omedelbara svaret är att rörelsens program gynnar just dem - eller rättare sagt - deras intressen har artikulerats i rörelsens program.
Rörelsen vill stoppa den sjukvårdsreform som president Barack Obama presenterade 2010 och TeaPerty kräver skattesänkningar och minskade samhällsresurser till generall välfärd. Individen ska sköta sig själv och överföring av resurser från rika till fattiga är ett brott mot konstitutionen. Homosexualitet ska bekämpas och den kristna fundamentalistiska kyrkan ska ges ökat kulturellt inflytande.
Någon skulle säga att TeaPartyrärelsen är en klassrörelse.
Men låt oss säga att det handlar om formulerade krav från en etablerad grupp i samhällshierarkins övre halva. De känner att deras privilegier hotas och samlar sig till försvar.
Eftersom rörelsen förfogar över ekonomiska, sociala och kulturella resurser kan den mycket effektivt få genomslag för sina krav.
Längre ner i samhällshierarkin borde en motrörelse etableras. Men de fattigas intressen har svårt att organisera och formulera sig och att få genomslag. Det demokratiska partiet saknar egentlig förankring i hierarkins botten .
De 3,700 miljoner som lever på arbetslöshetsbidrag eller de 9,1 procent av de arbetssökande som inte har jobb, har en svag politisk röst. De som inte ens söker arbete blir fler. Fattigdomen ökar och ger upphov till kriminalitet.
TeaPartyrörelsen har gjort motsättningarna i det amerikanska samhället tydliga.
I USA, liksom här, finns en tendens hos politikens etablissemang att framställa politik som befriad från ekonomiska, sociala och kulturella intressen. Moderaterna i Sverige har lyckats etablera det synsättet och relaterar sin ekonomiska politik till ”vetenskapliga” nyliberala modeller och teorier. Som om de vore allmängiltiga. Men dess vetenskaplighet kan ifrågasättas och har ifrågasatts.
I politiken finns bara intressen eftersom politiken handlar om hur produktionens överskott ska fördelas.

Det gäller att välja.

DN

SvD

AB

Expressen
SvD

Vi är alla amerikaner

När min far var fyra år ville min farfar och farmor fly arbetslöshetens Toscana för en bättre framtid i Amerika. Så som så många av deras släktingar och vänner sökte de utresetillstånd. Men första världskriget hindrade utresan. Femton år senare var arbetslösheten fortfarande stor i Italien och min far fick arbete i Sverige.
Jag blev svensk. Hade det funnits arbete i Italien skulle jag väl blivit italienare. Om inte världskriget hade börjat kanske jag blivit amerikan.

Men är vi inte alla amerikaner?
I varje fall vi som var unga på femtiotalet.
Uppvuxna som vi är med Kalle Anka, Stålmannen och Knallhatten, Tom Sawyer, Huckleberry Finn och Trollkarlen från Oz, Johnny Weissmüller, Gene Kelly och Humphrey Bogart, Glenn Miller, Charlie Parker och Miles Davies, Joe Louis, Sugar Ray Robinson och Jesse Owens och Cyril Chessman, Coca Cola, Marlboro och Spearmint, Steinbeck, Hemingway och O´Neill… Hur skulle vi kunna vara annat?
Inte ens under Vietnamkriget kunde vi hata USA, bara dess ledning och militärmakt.
De senaste åren med Bush har tyvärr påmint om den mörka tiden.
Men trots allt måsta vi erkänna att USA är världens största demokrati och möjligheternas land.
Med Barack Obama som president finns ett hopp om att det Amerikas Förenta stater, som vi älskar, ska komma tillbaka.
Orkar vi förlora det hoppet ännu en gång?

Barack Obamas ekonomiska härdsmälta

I går (18 januari) visade SVT dokumentären ”Superskulden” från 2008.
Filmen visar att Barack Obama i morgon får ta över ett ekonomiskt problem som är större och svårare än vad någon tidigare amerikansk president ställts inför.
Världens enda supermakt har nämligen världens största utlandsskuld. Landet importerar mer än det producerar. Därtill kommer ett skenande budgetunderskott som inte ser ut att minska. Amerikanerna fortsätter att konsumera högt över sina inkomster. Underskottet motsvarar 64 procent av USA:s BNP och fortsätter att öka.
Därmed står USA inför en ekonomisk härdsmälta som kan bli mycket värre än dagens finanskris.
Organisationerna The Concord Coalition och Concerned Youth of America försöker upplysa de amerikanska väljarna om problemet. Bara ett tryck från väljarna kan nämligen få politikerna att ändra sin politik. Men kommer det att lyckas?
Kan den nye presidenten vända trenden? Risken för ett bakslag efter morgondagens installation är överhängande. Och vad händer då?

Den amerikanska mardrömmen och dess frälsare

47 miljoner människor i USA, var sjätte medborgare, saknar sjukförsäkring och därmed tillgång till bra vård. Om Obamas löften ska infrias skulle det kosta 65 miljarder dollar per år att genomföra.
Pensioner och socialbidrag kostar cirka 600 miljarder dollar per år. Antalet pensionärer ökar för varje år för att nå ett maximum om 20 år.
USA använder 25 procent av världens olja. Om USA ska bidra till världens klimatmål kräver detta en enorm omställning av energiuttaget.
Vägarna i USA blir allt sämre och är redan nu i ett uselt skick. Över 70 000 broar i USA är i akut behov av reparation. ”American Society of Engineers” beräknar kostnaden för att förbättra infrastrukturen till 1 600 miljarder dollar.
I många delstater går bara 55 procent av ungdomarna ut gymnasiet. USA ligger på 17:e plats i världen när det gäller gymnasieungdomars prestationer.
Omkring 12 miljoner människor lever illegalt i USA.
Under 2008 var budgetunderskottet i statens finanser 410 miljarder dollar, vilket var nära rekordunderskottet från 2004.
Räddningspaketet för bankerna har kostat 700 miljarder dollar.
USA:s handelsunderskott ökade i juli 2008 till 62,2 miljarder dollar från 58,8 miljarder dollar i juni. Handeln med Kina gav ett underskott på nästan 25 miljarder dollar jämfört med 21,4 miljarder i juni.
Underskottet gentemot EU-länderna ökade till 11 miljarder dollar från drygt 8 miljarder i juni 2008.
Krigen i Iran och Afganistan kostar enorma pengar.
Produktionen minskar. Arbetslösheten ökar.

Förväntningarna och förhoppningarna på Barack Obama är enorma. Det är tragiskt att USA äntligen får en bra president när förutsättningarna för honom är så omöjliga.
Valsystemet och medierna har bidragit till att blåsa upp förväntningarna på den nyvalde presidenten till en politisk bubbla som måste spricka på samma sätt som den finasiella.
Frågan är hur Obama och hans medhjälpare kan hantera bubblan och hur USA reagerar på den reaktion som följer då förväntningarna inte infrias.

Världspolitiken kantas av politiska mord

Politiker löper stora risker, inte minst i det vapenstinna USA. Barack Obama befinner sig i riskzonen eftersom han har fått en vänsterstämpel, är svart och talar om förändring. Hans politik kan hota mäktiga intressen och hans popularitet kan trigga någon dåre till vansinneshandlingar.
Det är kanske att måla fan på väggen, men risken för en plötslig politisk omkastning är stor.
Hur hade t.ex. den politiska situationen i Sverige sett ut om Anna Lind fått leva?

Här är en lista över några av de politiker som blivit mördade.

William McKinley, amerikansk president, 1901
Jean Jaurès, fransk socialistisk politiker, 1914
Giacomo Matteotti, italiensk politiker, 1924
Paul Doumer, fransk president, 1932
Anton Cermak, amerikansk politiker, borgmästare i Chicago, 1933
Louis Barthou, fransk utrikesminister, 1934
José Calvo Sotelo, spansk politiker, 1936
Buenaventura Durrutti, spansk anarkistledare, 1936
Folke Bernadotte, FN-medlare., 1948
John F. Kennedy, amerikansk president, 1963
Martin Luther King - amerikan, kämpade med fredliga medel för de färgades lika rättigheter med de vita, 1968
Robert Kennedy, amerikansk senator, 1968
Luís Carrero Blanco, spansk premiärminister, 1973
Aldo Moro, italiensk premiärminister, 1978
George Moscone, amerikansk politiker, borgmästare i San Francisco, 1978
Harvey Milk, amerikansk kommunalpolitiker, 1978
Anwar Sadat, egyptisk president, 1981
Benigno Aquino, filippinsk politiker och demokratiaktivist, 1983
Olof Palme, svensk statsminister, 1986
Kazem Rajavi, iransk oppositionsledare, 1990
Rajiv Gandhi, indisk premiärminister, 1991
Mohammed Boudiaf, algerisk president, 1992
Yitzhak Rabin, israelisk premiärminister, 1995
Anna Lindh, svensk utrikesminister, 2003

Må listan inte förlängas.

Förändring

Barack Obama lovar förändring och demokraterna jublar. John McCain lovar förändring. Republikarnas konvent blir till sig i trasorna.
Att lova förändring är det säkraste en politiker kan göra. Förändring kommer nämligen alltid av sig självt.
Problemet med förändringen och politiken är att det enda man kan räkna med är att ingenting blir som man räknar med.
http://www.dn.se/usavalspecial
http://www.svd.se/ledare