Vi är alla amerikaner

När min far var fyra år ville min farfar och farmor fly arbetslöshetens Toscana för en bättre framtid i Amerika. Så som så många av deras släktingar och vänner sökte de utresetillstånd. Men första världskriget hindrade utresan. Femton år senare var arbetslösheten fortfarande stor i Italien och min far fick arbete i Sverige.
Jag blev svensk. Hade det funnits arbete i Italien skulle jag väl blivit italienare. Om inte världskriget hade börjat kanske jag blivit amerikan.

Men är vi inte alla amerikaner?
I varje fall vi som var unga på femtiotalet.
Uppvuxna som vi är med Kalle Anka, Stålmannen och Knallhatten, Tom Sawyer, Huckleberry Finn och Trollkarlen från Oz, Johnny Weissmüller, Gene Kelly och Humphrey Bogart, Glenn Miller, Charlie Parker och Miles Davies, Joe Louis, Sugar Ray Robinson och Jesse Owens och Cyril Chessman, Coca Cola, Marlboro och Spearmint, Steinbeck, Hemingway och O´Neill… Hur skulle vi kunna vara annat?
Inte ens under Vietnamkriget kunde vi hata USA, bara dess ledning och militärmakt.
De senaste åren med Bush har tyvärr påmint om den mörka tiden.
Men trots allt måsta vi erkänna att USA är världens största demokrati och möjligheternas land.
Med Barack Obama som president finns ett hopp om att det Amerikas Förenta stater, som vi älskar, ska komma tillbaka.
Orkar vi förlora det hoppet ännu en gång?