Är människan i grunden god?

Om nu människan i grunden är god, hur kommer det sig då att det ständigt, och överallt på jorden, pågår krig, mord och övergrepp?

De flesta människor vill väl leva i trygghet och fred och undvika konflikter. Ingen vill ha sitt hem sönderbombat. Ingen människa önskar få sina närmaste, släkt och sina vänner ihjälskjutna eller lemlästade.
 
Ändå är det är precis vad som drabbar hundratusentals människor i till exempel Jemen, Syrien, SydSudan, Somalia, Afghanistan, Kongo, Myanmar, Mali och Tchad…
Varför tar makthavare till våldsmedel mot fredliga folkliga demonstrationer som i Hongkong, Belarus och Thailand?
Allt medan Talibaner, Islamska Staten, Boko Haram och andra suspekta rörelser sprider sina kvinnoförtryckande läror genom mord och våld. Var finns det goda?
Var Mussolini, Hitler och Stalin i grunden goda och ville väl?
Varför finns det sadistiska lustmördare? Gäng som skjuter ihjäl varandra. Kvinnomisshandlare.
Hur kommer det sig att människor utnyttjar andras svaghet för att berika sig själva?
Människor är inte bara offer, det är människor som mördar, slåss och förtrycker.
Är de alla i grunden goda? Eller är en del onda?

Jag vet inte svaren.
Begreppen ond och god är för det första problematiska. Eller i alla fall relativa.
Vad som är gott för den ene kan vara ont för den andre. Vad som var gott i går kan vara ont i dag.
Och jag menar att begreppen ondska och godhet är religiösa, metafysiska som lägger det mänskliga utanför människan. Djävulen är ond och gud är god.
Men om gud är god och allsmäktig varför gör hen inte slut på ondskan?
Dessutom kan människors goda avsikter resultera i onda handlingar.

Varje människa är i princip ansvarig för sina handlingar. Ingen kan i efterhand skylla på omständigheterna, kapitalismen, djävulen, fienden, regeringen, systemet för att försvara sina handlingar. ”Vi bara lydde order.”

Jag tror varken på gud eller på djävulen. Jag tror att vi människor uteslutande måste lita till varandra och göra det bästa av vår samlevnad och för vår överlevnad på jorden.
Och jag tror att de flesta människor vill leva i trygghet, frihet och fred.
Kan tänka mig att definiera ”goda” människor som alla dem som i sin gärning främjar trygghet, frihet och fred. De som med sitt fredliga arbete, på olika sätt, bidrar till våra gemensamma mänskliga behov.
”Onda” människor är sådana som river ner tryggheten, hindrar friheten och äventyrar freden.

Men även i ”goda” människor finns antagligen fröet till ”ondska”.
Människors handlingar styrs av begär, drömmar, hat, misstänksamhet, godtrogenhet, undfallenhet, och övertygelser. Människor kan, genom arv och kulturpåverkan, vara dumma, elaka, enfaldiga och utifrån sina förutsättningar göra olika val.
I den skränande mobben, hos de underdåniga ja-sägarna, de följsamma heillarna, de rädda rekryterna finns både onda och goda.
Hos varje människa finns det ”goda” men även det ”onda”.

Rutger Bregman ”I grunden god – en optimistisk historia om människans natur”, Natur&Kultur, 2020


Rec. i SvD Under strecket 201124

Svenska YLE 

Ann Heberlein 

Icketrosbekännelse

Människan skapade Gud efter sin avbild.

Mäktig, dömande och straffande från sin höga himmel.
En sträng fader med budord, blixt och dunder.
Människan föll darrande på knä och bad om nåd och hjälp.

Människan uppfann också Djävulen efter sin dåliga avbild.
Den Onde fick ta på sig allt jävelskap.
Det fanns i alla fall sånt som var värre än helvetet på jorden. Helvetet i Helvetet.
Därtill i ett helvete i evighet.

Människan skrev berättelsen om Jesus, Guds son, som tog på sig alla människans synder och lät sig korsfästas för att frälsa människan från ondo. Tack Jesus!

Människan började hitta på olika berättelser om Gud och Jesus
och blev osams om vilka historier som var de rätta.
Kristna, muslimer, judar, katoliker, protestanter, shiiter, sunniter, hinduer, buddister tvistade och slogs med varandra om detta.
Utan Djävulens inblandning.
Alla slogs med varandra om vem som var godast och bäst.

Mitt i alltsammans gick fromma människor omkring och bad för fred.
De blev sällan bönhörda.

Om jag skulle bli religiös skulle jag anamma min barnatro och tro på en god fader i himlen, inte så olik jultomten eller min egen farsa. Jag skulle vilja tro på den heliga ömma modern och den helige anden som sprider ljus och kunskap.
Närmast jag kommer den visionen i jordelivet är min hustru och ABF. Det är i alla fall ganska nära.

Och så alla själar som blivit änglar med vingar
som bland molnen sig svingar!

Men ingen i min himmel spelar tråkig harpa utan njuter i evigheten och äter av de söta frukterna i paradiset.
Där återser jag alla vänner som dött och vi kan sitta där på små mjuka moln med fötterna i en ystert porlande paradisbäck i värmande sol bland yppig grönska och snacka om vad som hänt sen sist vi sågs.
Som en evig retreat i södern.
Ni kommer alla efter och ansluter er.
Och om Ormen dyker upp och försöker fresta oss så vet vi ju hur det går så den lyssnar vi inte på.

Men tyvärr kommer jag inte dit. Min tro räcker inte till utan är mera krass.
Det finns ingen Gudfader i himlen som styr och ställer. Vi människor har oss själva att skylla för både gott och ont. Ingen hjälper oss ur ondo. Vi måste lita till oss själva.
Jorden är Aniara i vilken vi är fångade och som färdas genom rymden utan mål.

Då mitt liv är slut återvänder jag till samma eviga mörker som rådde innan jag föddes. Livet var en kort parentes. Allt mitt medvetande är slut och för evigt förlorat.
Amen.

Bibeln 

Koranen
Aniara