måndag 5 mars 2018

Icketrosbekännelse


Människan skapade Gud efter sin avbild.
Mäktig, dömande och straffande från sin höga himmel.
En sträng fader med budord, blixt och dunder.
Människan föll darrande på knä och bad om nåd och hjälp.
Människan uppfann också Djävulen efter sin dåliga avbild.
Den Onde fick ta på sig allt jävelskap.
Det fanns i alla fall sånt som var värre än helvetet på jorden. Helvetet i Helvetet.
Därtill i ett helvete i evighet.

Människan skrev berättelsen om Jesus, Guds son, som tog på sig alla människans synder och lät sig korsfästas för att frälsa människan från ondo. Tack Jesus!

Människan började hitta på olika berättelser om Gud och Jesus
och blev osams om vilka historier som var de rätta.
Kristna, muslimer, judar, katoliker, protestanter, shiiter, sunniter, hinduer, buddister tvistade och slogs med varandra om detta.
Utan Djävulens inblandning.
Alla slogs med varandra om vem som var godast och bäst.

Mitt i alltsammans gick fromma människor omkring och bad för fred.
De blev sällan bönhörda.

Om jag skulle bli religiös skulle jag anamma min barnatro och tro på en god fader i himlen, inte så olik jultomten eller min egen farsa. Jag skulle vilja tro på den heliga ömma modern och den helige anden som sprider ljus och kunskap.
Närmast jag kommer den visionen i jordelivet är min hustru och ABF. Det är i alla fall ganska nära.
Och så alla själar som blivit änglar med vingar
som bland molnen sig svingar!

Men ingen i min himmel spelar tråkig harpa utan njuter i evigheten och äter av de söta frukterna i paradiset.
Där återser jag alla vänner som dött och vi kan sitta där på små mjuka moln med fötterna i en ystert porlande paradisbäck i värmande sol bland yppig grönska och snacka om vad som hänt sen sist vi sågs.
Som en evig retreat i södern.
Ni kommer alla efter och ansluter er.
Och om Ormen dyker upp och försöker fresta oss så vet vi ju hur det går så den lyssnar vi inte på.

Men tyvärr kommer jag inte dit. Min tro räcker inte till utan är mera krass.
Det finns ingen Gudfader i himlen som styr och ställer. Vi människor har oss själva att skylla för både gott och ont. Ingen hjälper oss ur ondo. Vi måste lita till oss själva.
Jorden är Aniara i vilken vi är fångade och som färdas genom rymden utan mål.

Då mitt liv är slut återvänder jag till samma eviga mörker som rådde innan jag föddes. Livet var en kort parentes. Allt mitt medvetande är slut och för evigt förlorat.
Amen.





1 kommentar:

Stig Wiberg sa...

Tanken på döden kan få vem som helst att bli religiös. Än är jag inte drabbad. Men jag brukar filosofera såhär: Att just jag skulle födas och skåda ljuset är ett stort mirakel. Jag tänker på alla ägg och spermier som gått till spillo. Så jag är glad jag fått leva även om det inte varar i evighet.