Vänster i utopi och verklighet

I Vänsterpartiets partiprogram kan man läsa:

”Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund.”
Läser man vidare i programmet förstår man att partiet är kritiskt till kapitalistismens och marknadsekonomins oförmåga att tillgodose människans behov. Därför vill partiet avskaffa kapitalismen till förmån för ett jämlikt socialistiskt samhälle.

Jag, och många med mig, har sett fram emot att få vara med om att störta det gamla onda och förverkliga detta nya mänskliga samhälle.
Men för att vi ska kunna nå det goda måste vi först undanröja kapitalismen som står i vägen.
Och det är just det som är svårigheten.
Nämligen att krossa kapitalismen, som är en verklighet. Medan socialismen är en utopi, en dröm.

Så småningom gick det upp för oss.
Vi utgick ifrån att grundförutsättningen för allt samhällsliv är att det är arbetet och produktionen som, i alla tider, skapat villkoren för den ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen.
Och att utvecklingen inte började med oss.
Vi kände till historien som visade att en överklass, de som ägt produktionsmedlen och kapitalet, i minst tiotusen år har haft makten över arbetet och produktionen. Vi visste att underklassen, genom sitt arbete, skapat det överskott som behövts för samhällets tillväxt och utveckling.

Vi kunde läsa i historieböckerna om överklassens storkungar i Babylon, faraonerna i Egypten, jordägarna och aristokraterna i antikens Grekland och Rom, furstarna och handelskapitalisterna med kolonialismen i Europa, slavägarna i Amerika och kapitalisterna under industrialismen.
Alla har de, i alla tider, haft makt över underklassens slavar, allmoge och arbetare.

Det gick upp för oss att över och underklass alltid har funnits. I ömsesidigt beroende och i ständig konflikt.
I dag lever vi i en kapitalistisk världsordning som vuxit fram under mänsklighetens hela historia.

Då vi fick veta att, för hundra år sedan, bolsjevikerna (kommunisterna) i Ryssland försökte störta kapitalismen och införa socialism, tändes ett hopp. Men vi insåg snart att det gick helt åt helvete.
Resultatet blev i stället diktatur, massfattigdom och byråkratisk statskapitalism. Värre än den som faraonerna administrerade och värre än någon av de tidigare i historien.

Vi tvingades inse att alla försök att störta kapitalismen har följt samma nedslående mönster.
Och att förklaringen är att kapitalismen är ett historiskt faktum och en verklighet medan socialismen är en dröm och en utopi om ett annat samhälle.

Nu har vi år 2021. Alla världens 7,5 miljarder människor lever i en kapitalistisk världsordning där överklassen regerar underklassen.

Om man studerar Socialdemokraternas program kan man där läsa att målet för partiet är en ”demokratisk socialism”.
Är den ”demokratiska socialismen” en annan slags socialism än den som Vänsterpartiet drömmer om?
Förmodligen är utopin densamma.
Men med ”demokratisk” markerar sossarna att socialismen ska växa fram under demokratiska former och vara just demokratisk. Inte påtvingad som ”socialismen” i Sovjetunionen med lydstater, inte som på Cuba, inte som i Nordkorea, inte som i Venezuela.

För mig innebär ”demokratisk socialism” en tautologi eftersom min socialism nödvändigtvis måste vara demokratisk annars är den ingen socialism.

Skillnaden mellan vänsterpartiets socialism och socialdemokratins är att vänsterpartiet lever sin utopiska dröm medan sossarna, ofta som regeringsparti i demokratier, tvingas navigera i verkligheten där kapitalismen är en realitet och där majoritet i riksdagen är borgerlig.
Så har det varit sedan 1917 då Socialdemokratiska Ungdomsförbundet (SDUF) kastades ut till följd av deras revolutionära ståndpunkter och öppna stöd till bolsjevikerna i Ryssland.
De svenska socialdemokraterna tog parti för mensjevikerna som ville ha en demokratisk förändring av Ryssland. Mensjevikerna förbjöds 1920 av bolsjevikerna.
De svenska socialdemokratin har sedan dess alltid ställt upp för demokratin under envist revolutionärt gläfsande från den alltid radikalare ”vänstern”.

Väljarna har därför föredragit sossarna vilket lett till de bägge partierna fått olika mandatförhållanden i riksdagen och därigenom olika position i politiken.
Sossarna fick ta samhällsansvaret och kampen mot borgerligheten. Vilket inneburit att de inte sällan måst bygga tillfälliga allianser med högern, förhandla och kompromissa med borgerligheten.
Det har blivit nödvändigt för att hindra sämre alternativ. Sådan är demokratin.

För Vänsterpartiet är det lätt att recensera sossarna. De behöver nämligen aldrig ta ansvar för sina förslag. De kan till och med fälla socialdemokrater och göra gemensam sak med Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Moderaterna. Som när det gällde att fälla den socialdemokratiska statsministern Stefan Löfven i juni 2021.
Självaste Jimmy Åkesson, SD:s ledare, hyllande Nooshi Dadgostar, Vänsterpartiets ledare, för att hon “rakryggat stått upp för sin politik”.

Vänsterpartiet kan samtidigt stå utanför och klaga över sossarnas dåliga uppgörelser, förräderi mot den rena läran och ”svek” i kampen för socialismen.



Vänsterpartietspartiprogram 
Partiprogram och riktlinjer socialdemokraterna