Vart är vi på väg? Skuldekonomin

Vanligen består ett ordinärt hushålls inkomst av lön. Hushållets utgifter bör inte vara högre än lönerna. Utgifter för mat, boende och andra konsumtionsprodukter bör inte överstiga inkomsterna. Hushållet ska med andra ord inte leva över sina tillgångar.

Hushållet kan dock låna pengar för att köpa boende, bil, TV, sommarstuga m.m. men hushållet förutsätts kunna betala tillbaka lånen.
En enkel ekonomisk regel. Men samhällsekonomin är mer komplicerad än så.

Hushållen lånar också ut pengar till banker, försäkringsbolag och pensionsfonder.
Det kallas hushållens finansiella tillgångar.

Hushållens finansiella tillgångar består till största del av aktier, fonder, bostadsrätter, bankinlåning och pensionssparande. Enligt SCB ökade marknadsvärdet för hushållens tillgångar kraftigt under första kvartalet 2019 då Stockholmsbörsen steg med 12 procent. 

Banker, försäkringsbolag och pensionsfonder omvandlar lönepengarna till värdepapper. Reella tillgångar (hushållens lönepengar) har förvandlats till imaginära värden på finansmarknaden.

Samtidigt har hushållen stora skulder.

Enligt riksbanken uppgick de svenska hushållens nominella skulder 2017 till nära 4 000 miljarder kronor. 260 000 hushåll har en skuldsättning som överstiger 600 procent av deras disponibla inkomst.

Riksbanken ”Hushållens skuldsättning och räntekänslighet”

Krediter, lån och skulder, är en nödvändighet för att hålla samhällsekonomin igång.
Enkelt uttryckt tillåter krediter oss att göra något nu och betala för det senare.
Bostadslån och avbetalningskrediter känner de flesta till.
Det är ingenting nytt. Redan 3 000 f.Kr. kunde jordbrukare få lån för att köpa frön. Dessa frön skulle planteras och överskottet av skörden skulle senare återbetala skulden.
Lånen användes för att investera i nya lönsamma projekt.

Så är det än idag.
Idag fortsätter banklån och kreditmarknader att spela sin viktiga roll för att plantera ”frön” för framtida välstånd: att hjälpa familjer att köpa ett hem, hjälpa företag att investera i nya idéer och hjälpa länder att samla in extra kapital för att stödja tillväxt och sysselsättning.
Men det finns åtminstone en hake.

Så här sa Kristalina Georgieva, chef för Världsbanken, i ett tal vid IMF: s 20:e årliga forskningskonferens i Washington den 7 november 2019:

”Global skuld både offentliga och privata har nått en all-time high på 188 000 miljarder dollar. Detta uppgår till cirka 230 procent över världens BNP.
En viktig orsak till denna utveckling är den privata sektorn, som för närvarande utgör nästan två tredjedelar av den totala skuldnivån. Men det är bara en del av historien.
Offentlig skuld i avancerade ekonomier är på nivåer som inte har sett sedan andra världskriget. Den offentliga skulden på tillväxtmarknaderna är på nivåer som senast sågs under 1980-talets skuldkriser. Och låginkomstländer har sett kraftiga ökningar av sin skuldbörda de senaste fem åren.”

Världens lånekvot är alltså 235 procent över den globala BNP.
Och man måste då ta med i beräkningen att i BNP-måttet finns också ”osynliga” skulder. Bland annat miljöskulder som uppstår i exploatering av naturresurser.

Den ekonomiska tillväxten i världen bedöms landa på den lägsta sedan finanskrisen, enligt den internationella ekonomiska organisationen OECD.

Det blir allt svårare för enskilda nationer att få ihop ekonomin.

Den verkliga ekonomiska produktionen tycks minska medan skulderna ökar, en utveckling som går allt fortare.
Pengar som borde finnas för välfärden finns inte. Politikerna som ska besluta om välfärden har inte de resurser som behövs.
I stället kryper risken för en global ekonomisk krasch allt närmare.

OECD: Lägsta tillväxten sedan finanskrisen SvD

Hushållens förmögenhet på rekordnivå Statistiknyhet från SCB och Finansinspektionen 2019-06-19

Sammanställ fakta om kapitalismen!

Två vänsterdebattörer - Per Sundgren, ordförande Jämlikhetsfonden, och Daniel Suhonen, chef fackliga idéinstitutet Katalys - får i dag plats i Aftonbladet för att kommentera Panamadokumenten.

 

Panamaokumenten har visat att över två hundra tusen personer, företag och fonder har gömt skattepengar i ett tjugotal olika skatteparadis. Skattesmitarna kommer från fler än 200 länder.
Bland de fuskande personerna finns tolv nuvarande eller före detta stats- och regeringschefer, och ännu fler av deras anhöriga. En av de nuvarande är Islands liberale statsminister Sigmundur Davíð Gunnlaugsson.

Av de bägge vänsterdebattörernas artikel i Aftonbladet får man uppfattning om att det är Nordea som är den stora boven. Nordea har nämligen hjälpt rika svenskar att gömma undan skattepengar.

Nordea är en av alla inblandade bankerna som liksom alla andra verkar i en kapitalistisk ekonomi. Bankens ordförande är Björn Wahlroos, extrem nyliberal och storkapitalist.
Varför skulle inte Nordea hjälpa kapitalägare att undandra staten kapitalägarnas surt förvärvade pengar?
Och är det Nordea som är problemet? Hade saken varit OK utan Nordeas inblandning?
Naturligtvis inte.

Orsaken är den kapitalistiska ekonomiska strukturen som inte bara gör sådana här affärer möjliga utan även nödvändiga. Nordea är bara ett litet kugghjul i det stora maskineriet.

Vad skriver då vänsterdebattörerna i sin artikel?
”Nordea behöver en ny ledning. Och Magdalena Andersson behöver ta initiativ och se över hela kapitalbeskattningen” föreslår de.
Alltså, återförstatliga Nordea och samla riksdagen kring en ny antikapitalistisk kapitalbeskattning, eller…?
Hur lätt är det i dagens politiska röra?
Eller ska regeringen tillsätta en ny bankutredning med nya direktiv?
Eller, som de bägge debattörerna också säger: ”De som äger måste ta ett samhällsansvar”.
DN:s ledarsida i dag kom till samma slutsats.


Det är väl OK.

Men det vore bättre att de bägge, som förfogar över resurser och inflytande inom arbetarrörelsen, byggde upp en kunskapsdatabas och inte snöade in på enskildheter och politiska detaljfrågor. Vad som saknas fakta och beskrivningar av vad som sker och vad som ligger bakom det som sker.
Vi bör ha ett underlag för en diskussion om vad det är som hindrar en sund ekonomisk, social och kulturell utveckling för världens folk.

Nu finns ökade möjligheter att göra en beräkning av vad skatteflyktingarna kostar de svenska skattebetalarna.

Genom att världens stater efter finanskrisen redan har tagit upp kampen mot skatteflykten finns idag bättre fakta. OECD fick för några år sedan i uppdrag att se till att bankerna skulle öppna stängda dörrar. Genom informationsutbytesavtal med Schweiz, Jersey, Caymanöarna och andra centra i det globala finansiella skattesmusslarsystemet tvingas bankerna i dag att redovisa sina kunder och deras transaktioner.

LuxLeaks 2015 blottade nya tjuvgömmor och öppnade för fakta.

En som redan undersökt skattesmitningen är Gabriel Zucman, en trettioårig fransk ekonom som varit Thomas Pikettys doktorand. Efter att ha grävt i offentlig statistik kring globala värdepappersinnehav och banktillgångar fick han fram en uppskattning av omfattningen av skattesmitningen.
Zucman har skrivit en bok i ämnet Gömda rikedomar – en undersökning av skatteparadisen.
– De privata finansiella tillgångarna i världens skatteparadis har vuxit med 25 procent sedan 2009, så skatteflykten har ökat, säger Zucman till journalisten KentWerne i en intervju publicerad i ETC.

Enligt Zucmans försiktiga skattning finns cirka 8 procent av världens privata finansiella tillgångar, 5 800 miljarder euro, i skatteparadis. 54 000 miljarder kronor, eller 18 grekiska statsskulder. För EU är andelen högre, nära 12 procent.
Världens länder går miste om minst 130 miljarder euro (1 200 miljarder kronor) i skatteintäkter om året, enligt Zucmans uppskattning.
Zucman föreslår också ett globalt finansregister, en databas med uppgifter om vem som äger alla värdepapper, och en global förmögenhetsskatt.

I november 2013 försökte jag i all enkelhet jämföra kostnaderna för flyktingar och jämföra dem med vad skatteflyktingar kostar. Det gick så där.

Nu finns bättre underlag.

Kent Wernes blogg