Sanningen om krisen i Grekland

Det har en tid varit tyst om greklandskrisen i svenska medier.

För några veckor sedan publicerade Internationella Valutafondens revisionsorgan IEO en utförlig rapport om Grekland.
I rapporten slår revisorerna fast att grekerna gjorts ansvariga för en kris, trots att den främst framkallats av EU:s och IMF:s misslyckade gemensamma krishantering.
Sanningen är alltså att Internationella valutafonden ledande ekonomer vilseledde sin egen styrelse, gjorde en serie olyckliga missbedömningar i Grekland, ignorerade varningssignaler om förestående kris och misslyckades med att förstå de grundläggande begreppen i valutateori.

Det avslöjar Internationella Valutafondens (IMF) revisionsorgan IEO i en utförlig rapport om Grekland. I rapporten slår revisorerna fast att grekerna gjorts ansvariga för en kris, som främst framkallats av EU:s och IMF:s misslyckade gemensamma krishantering.
När finanskrisen blivit till en bankkris, blev det nödvändigt att rädda bankerna. Grekland gjordes till syndabock och grekerna fick betala tyska och franska bankers lättsinniga utlåning. Grekerna ålades vad som kallas en intern devalvering.
Och genom att pressa utgifter och löner, hamnade landet i en nedåtgående spiral, där den grekiska statsskulden nu vuxit till astronomiska och ohanterliga belopp.

Jag har på den här bloggen, i flera år, hävdat att grunden till Greklands kris ligger hos finansmarknaden och bankerna och inte hos det grekiska folket.
Men att det är de fattiga grekerna som tvingats betala.
 

Den allmänna meningen har varit annorlunda.

Till och med i de stora medierna skylldes krisen på att grekerna är lata. Inte minst har tyska tidningar som bland andra Bild-Zeitung hävdat detta.
Den svenska journalisten Therese Larsson gjorde ett stort nummer i SvD om ”sanningar” som hon hittat i entydligt tendentiös artikel i Handelsblatt.

Carl Bildt hånade grekerna efter deras folkomröstning, där 61 procent av grekerna röstade mot att Grekland skulle anta trojkans, EU, ECB och IMF, förslag och då finansministern Yanis Varoufakis avgick. 

Nu börjar alltså fler förstå grunden til den grekiska krisen och att Greklands folk gjordes till syndabock.

Om rapporten

The Telegraph

Dagens Arena

Mina tidigare inlägg om Grekland

Inte bara Grekland 

En myt att grekerna levt över sina tillgångar

Ska den sjuke få vård 

Greklands sak är vår 

Finanskrisen: Kom inte och säg att vi ingenting visste… 

Vad är sant om Grekland 

Tyskland tjänar på krisen i Grekland

Historiska bortförklaringar 

Vänstern i Grekland utmanar kapitalismen 

Grekland, Tyskland och historien 

Greklandskrisen blottar den öppna klasskampen 

Varför är alla förvånade?

Greklands kris är inte löntagarnas fel 

Grekland 

Tyskland tjänar på krisen i Grekland

Att Tyskland tvingas betala en massa pengar till krisens Grekland verkar vara en spridd missuppfattning.

Den har sin grund i uppfattningen att finansmarknaden fungerar på samma sätt som våra vardagliga ekonomiska sammanhang.
Men det gör den inte, ibland fungerar den faktiskt precis tvärt om, t.ex. att skulder är tillgångar på finansmarknaden.

Och det är inte bara jag som påpekat detta utan även många andra, t.ex. Andreas Cervenka ekonomijournalist på SvD Näringsliv.

Just när det gäller Greklands skuld och Tysklands bidrag visar forskare vid tyska Halle Institute for Economic Research (IWH) att Tyskland tjänat hundratals miljarder kronor på krisen i Grekland. Det vill säga tvärt emot vad de flesta tror och påstått.

Studien refererades i Affärsvärlden i går under rubriken ”Så många miljarder har Tyskland tjänat på Grekland”

Den nya studien Germanys benefit from the Greek crisis publicerades den 10 augusti 2015 och visar att Tyskland tjänat över 100 miljarder euro, drygt 960 miljarder svenska kronor, på Greklandskrisen de senaste fem åren. Pengarna har Tyskland sparat genom lägre räntekostnader som uppstått när investerare sökt ”säkra hamnar” i tyska statspapper. Enligt studien är detta den främsta orsaken till Tysklands välbalanserade ekonomi.

”Besparingarna överträffar kostnaderna för krisen - även om Grekland skulle ställa in betalningarna på hela skuldbördan”, står det i forskningsrapporten.

Sammanlagt har räntan på tyska statspapper fallit med 300 baspunkter bara på grund av Greklandskrisen, visar studien. IWH har försökt beräkna den faktiska vinsten på räntefallet med hjälp av den så kallade Taylor rule.

Taylor rule är en penningpolitisk ”regel” som anger hur mycket centralbanken bör ändra den nominella räntan som svar på förändringar i inflationen, produktion eller andra ekonomiska villkor. I synnerhet föreskrivs regeln att varje ökning av inflationen med en procentenhet, bör centralbanken höja den nominella räntan med mer än en procentenhet. Denna aspekt av regeln kallas ofta Taylor principen.

Mina tidigare bloggkommentarer om finansmarknaden och Grekland

Finansmarknaden har stor del i Greklands kris

Den konstanta finanskrisens orsaker

Åderlåtning fel när patienten behöver blod

Finansmarknaden är naken!

Vår skuld, vår alltför stora skuld

Min skuld, min stora skuld!

Högern på offensiv med dumhet och demagogi

Med en förenklad och demagogisk syn på hur ekonomin och tillvaron fungerar går högern till offensiv i media.

Förenkling av verkligheten och demagogi går hand i hand och förutsätter vartannat.
Den dumme måste förenkla verkligheten för att förstå den. För många sammanhängande detaljer och komplicerade sammanhang gör saker och ting obegripliga. Dessutom är det lättare att förklara tillvaron om man förenklar.
Att utesluta fakta som inte stöder den egna tesen är dumt men kan också vara ett demagogiskt grepp.

Först kom högerorganisationens Skattbetalarnas ”skattefria dag”. Och i dag den moderate EU-parlamentarikern Christoffer Fjellners debattartikel om Grekland i SvD.

Pressmeddelandet från Skattebetalarna presenterar Skattefridagen som ”den dag på året då medelinkomsttagaren tjänat ihop till att betala alla årets skatter.”

Man kan lika gärna presentera dagen som den dag då alla de som av olika anledningar behöver stöd från samhället – sjuka, arbetslösa, vårdkrävande, handikappade och barn – inte längre får något stöd från samhället. De bör upphöra att existera från och med den skattefria dagen. Alla samhällsinsatser till infrastruktur, försvar, rättsväsende, vård, skola och omsorg upphör denna dag. Alla rut- och rotavdrag slopas.

Skattefridagen är ett demagogiskt grepp.
Grekland före 2008 måste ha varit ett drömland för Skattebetalarna.

Christoffer Fjällners artikel om Grekland på SvD Brännpunkt tyder på en svindlande okunnighet om hur världens finansmarknad, och politisk och social ekonomi fungerar.

Här är några smakprov på direkt felaktiga upplysningar som Fjellner presenterar:

”Grekerna har själva försatt sig i sin situation.”

”Det såg länge ut som att den grekiska staten i år skulle klara av att göra ett litet överskott för första gången på över 20 år. Men när väns­tern efter att de tagit över förklarade att det var slut på åtstramningar sköt underskottet åter i höjden.”

Den nya vänsterregeringen ”vägrade att genomföra utlovade reformer och krävde i stället ännu mer pengar av EU, men denna gång helt utan motprestation. ”

”Grekland betalar i praktiken ingen ränta på sina lån till EU och inte heller några amorteringar förrän efter 2020. Det enda kravet är att de följer de ekonomiska råd EU ger för att få landet på fötter igen.”

Läs och jämför med Jonas Vlachos kunniga artikel i DN 2015-07-12 (länk finns på min blogg nedan) och de länkar som finns där så får du en mer saklig redogörelse för krisen.

Om Fjellner är dum eller demagogisk vet vi inte. Kanske är han både och.

Finanskrisen: Kom inte och säg att vi ingenting visste…

I DN den 12 juli i år har professorn i nationalekonomi vid Stockholms Universitet, Jonas Vlachos, kunnigt skrivit om Greklandskrisen.

Artikeln bör läsas av alla som diskuterar krisen eller har frågor om den.

Vlachos visar att det inte bara är Greklands regeringar som har skuld i den uppkomna situationen utan att ansvaret bör fördelas på många fler: Bankerna som på ett oansvarigt sätt lånat ut pengar till Grekiska institutioner, franska och tyska myndigheter som tillåtit detta, IMF, ECB och EU som sett till att bankerna och privata långivare hållits skadelösa genom att vältra över skulderna på EU:s skattebetalare.
Förre chefen för Bundesbank uttryckte saken som att paketet gick ut på att ”rädda banker och rika greker”.

I Vlachos artikel redovisas också att IMF redan 2010 borde ha sett till att Grekland fått en ordnad nedskrivning av skulderna till en långsiktigt hållbar nivå av den typ IMF brukar göra när länder står inför en statsbankrutt. En sådan hade förhindrat den skenande utvecklingen av Greklands skulder som följt på flera lån med villkor som bara förvärrat Greklands och långivarans situation.

De nuvarande lånen går bara till att betala gamla lån, ingenting av pengarna stannar i Grekland och går till investeringar där.

Grekland har å sin sida genomfört många av de s.k. reformer som trojkan krävt.

Jonas Vlachos tar ett helhetsgrepp på problemet.
Jag saknar dock en analys av finansmarknadens grundläggande problem och kris som är den egentliga huvudorsaken till Greklandskrisen.

Några länkar:

Tidigare centralbankschefen Head Karl Otto Pöhl: om räddningspaketi der Spiegel 

IFMsOlivier Blanchard

Om skuldavskrivningar i historisk belysning

Paul Krugman om skuldavskrivningar 

The Wall StreetJournal

Den grekiska skuldsaneringen: En obduktion

Bankerna och Greklands räddningspaket

Pensioner i Grekland

EU-kommissionen, Offentliga data, Den offentligasektorns inkomster, utgifter, saldon och bruttoskuld

Grekland, Italien och Spanien har finansierat en massivräddningsaktion av franska banker

The Guardian: Vart tog de grekiska räddningspengarnavägen?

IMF-Rapport: Grekland Preliminärt förslag till hållbarskuldsättning, Analys

Bruegel: Sammanställning som visar att det grekiska företagsklimatet har förbättrats markant och arbetsmarknadenhar avreglerats. 

OECD Indikatorer för produktmarknadsförordningar

EU:kommissionen 2015 Europas ekonomi 2014 ekonomi- och finansfakta

Paul de Grauwe: Greklandär solvent men illikvid: Politiska konsekvenser

Ashoka Mody: Ett program för Grekland:Följ IMF: s forskning

Yanis Varoufakis: Tyskland kommer inte att skona oss - dehar ett intresse av att bryta oss

Greklands skatter II

Greklands regering vill höja bolagsskatten från 26 procent till 28. Dessutom vill regeringen införa en extra bolagsskattesats på 12 procent på företagens vinster över € 500.000.

(USA har en bolagsskatt på 40 procent)

Till detta säger trojkan nej och vill istället att Grekland höjer momsen.

EU och EMU kräver således av ett medlemsland att det ska tillämpa en nyliberal ekonomisk politik trots att den valda regeringen har en annan politisk uppfattning.

Man kan fråga sig om inte EU:s skatteregler skulle kunna vara så flexibla att medlemsländer själva kan bestämma hur de ska bygga sina skatteinkomster.

Det hör till saken att de grekiska bolagen under decennier, i enorm omfattning, smitit från skatt.

Bland annat genom offshorestrukturer har rika bolagsägare skaffat sig herrgårdar, yachter, konstmästerverk och andra tillgångar och skattefördelar som inte är tillgängliga, men väl synliga, för vanliga människor som nu tvingas till stora uppoffringar.

De rika skattesmitarna har fått hjälp av världens största banker - inklusive UBS, Credit Suisse och Deutsche Bank – som har arbetat för att förse sina kunder med sekretesskyddade  företag på Brittiska Jungfruöarna och andra offshoregömställen.

Ett välbetalt team av revisorer, mellanhänder och andra, har hjälpt offshoremecenater att gömma sina identiteter och affärsintressen och ge skydd för penningtvätt eller annan tjänstefel.

Även om den ekonomiska direkta effekten av en beskattning av rika medborgare inte blir så stor har den psykologiska verkan för skattemoralen desto större effekt. I decennier har de flesta greker anat att de rika smiter från skatt och resonerat som ”att varför ska vi betala när de rika slipper.”

Och denna rika skattesmitarmaffia tycks ha haft beskyddare långt upp i det politiska ledarskapet.

Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att börja fundera över var t.ex. den så kallade Legardelistan tog vägen.

Det var 2010 som den nuvarande IMF-chefen Christine Lagarde, då finansminister i Frankrike, fick ett USB-minne av den grekiske journalisten Kostas Vaxevanis.

USBminnet innehöll uppgifter om 2000 rika greker som placerat pengar i Schweiz.

Vaxevanis åtalades för brott mot personuppgiftslagen och redaktören riskerade upp till tre års fängelse men friades slutligen i domstol.

Lagarde skickade det läckta materialet till den konservative dåvarande grekiske finansministern Giorgos Papakonstantinou. Sedan är det försvunnet.

Varken George Papaconstantinou eller hans efterträdare Evangelos Venizelos från Pasok gjorde något för att granska de 2 000 namnen på listan. Varken Pasok eller Ny Demokrati brydde sig om att undersöka saken.

Nu frågar man sig om den nya regeringen orkar ta tag i saken.

SvD 

KPMG 

TheInternational Consortium of Journalist, ICIJ, 

Tax Justice Network 
New York Times om hur Wall Str. hjälpte Grekland att dölja sina skulder 

Min skuld, min stora skuld!

Som barn och ung fick jag lära mig att man helst inte ska låna pengar av någon. 

Om man ändå blev tvungen att låna så var det en hederssak att, så snabbt som möjligt, betala igen vad man lånat.

Den kunskapen bibringades säkert de allra flesta av mina likar och har blivit ett rättesnöre för oss livet igenom.

Och vi trodde att den principen gällde i alla ekonomiska sammanhang. Att låna ut pengar kunde vi aldrig ens tänka oss eftersom vi inte hade några att låna ut.

Men där trodde vi fel.

I helt andra sammanhang, som vi länge inte kände till, var det inte alls fult utan, tvärt om, fint att låna. Där skulle man låna för att investera i lönsamma verksamheter. Man skulle låna för att köpa konst, fastigheter, råvaror, företag m.m. för att man räknade med att dessa skulle öka i värde så att man kunde sälja för mer pengar än man köpt för och att därigenom bereda sig en vinst.

Men så tänkte inte vi. Vi trodde att man skulle arbeta för lön och spara en del av lönen, sätta in den på banken och få ränta och på det sättet bli rikare.

Så småningom kunde de som visste hemligheten med att låna, låna ut pengar till oss när vi slutligen blivit tvungna att låna för att köpa oss en bostad eller t.ex. en bil. Eftersom vår lön inte omedelbart räckte till sådant som vi behövde tvingades vi att köpa kylskåp, sommarstuga, båt och andra konsumtionsvaror på avbetalning eller på kredit.
Att avbetalningen egentligen var ett lån var vi, som inte var så slängda i ekonomi, knappast medvetna om. 

Vi slet och jobbade och skapade de värden som byggde den s.k. tillväxten.
Vi betalade skatter till staten och räntor på våra avbetalningar.
En del av vår lön gick till pensioner och försäkringar som vi sparade till den dag vi skulle bli gamla eller då vi av andra orsaker inte längre kunde arbeta och få lön. Det var ett sorts sparande som vi betalade till olika institutioner som pensionsfonder, banker, försäkringsbolag m.fl.

Att vi på detta sätt lånade ut våra lönepengar till dem som var smartare än vi tänkte vi inte på.
Vi märkte inte ens att vi blivit både låntagare och långivare.

Och vi fortsatte att hålla den moral i helgd som innebar att man aldrig ska låna och alltid så snart som möjligt betala tillbaka om vi ändå lånat.

Men vilka är vi?  Jo, vi är alla vi löntagare och egenföretagare i alla länder, eftersom samma system gäller för oss i hela världen.

De andra, de som tidigt lärde sig att det finaste som finns är att låna, de driver banker, arbetar inom kapital- och finansmarknaden, och gör profit av skulder – våra och egna.

De ser till att våra lån och skulder ständigt byter ägare i affärer förmedlade av fondmäklare, börshajar, finansrådgivare, aktiespekulanter och dem som kan göra profit på våra skulder.

Det är de som ser till att våra pengar och våra skulder snurrar runt i en sfär högt ovanför vår enkla lånemoral och vår vardagsekonomi. 

Där ser de alla till att äga lönsamma skulder, att låna av varandra och att se till att våra skulder växer eftersom det ökar värdet på deras förväntade profiter.

Vi är alla snärjda i den globala skuldkrisen, i vilken Grekland är första offret.

Mea culpa, mea maxima culpa.

DN 

SvD 

Expressen 

DI 

Skickligt manövrerat av den grekiska regeringen

Det grekiska folket har fått säga sitt i folkomröstningen söndagen den 5 juli.

Folkomröstningen gällde ja eller nej till de krav på åtstramning som EU, ECB och IMF lagt fram till den grekiska regeringen en vecka före omröstningen.
I folkomröstningen fick nejrösterna 61,31 procent och Ja-sidan fick 38,69 procent.
Valdeltagandet var lägre än i riksdagsvalet, 62,50 procent jämfört med 63.62 procent.

Parlamentet röstade i går den 10 juli för ett kompromissförslag som den grekiska regeringen lagt fram för trojkan.
251 ledamöter i det grekiska parlamentet röstade för och 32 emot. 9 lade ner sina röster bland andra förre finansministern Yanis Varoufakis.

I somliga media framställs saken som att parlamentet röstat emot det förslag som folket röstat för.
Det stämmer inte. Det nya förslaget har ett annat innehåll än det som folket röstade om.

Det är viktigt eftersom kompromissen är en klar framgång för den Grekiska regeringen.

Det nya förslaget från Greklands parlament är en kompromiss och påminner därför om det som långivarna har haft på Grekland, men innebär att den grekiska regeringen, i utbyte mot paketet, begär ett treårigt lån på 53,5 miljarder euro. Dessa pengar ska användas för att betala landets skulder, enligt det dokument som överlämnades till långivarna sent i torsdags.
Dessutom vill den grekiska regeringen ha upp frågan om skuldreducering eller avskrivningar på förhandlingsbordet. Den frågan har tidigare kategoriskt avvisats av motparten.

Medierna har svårt att förklara de ekonomiska och politiska turerna i detta förhandlingsspel.

Mediekommentarer till händelseförloppet är späckat av feltolkningar, halvsanningar, förnumstiga uttalanden som bygger på olika ideologier och missuppfattningar.

Kommentarerna kring Greklandskrisen är ganska märkliga på sina håll. Ibland krystade, inte sällan med dåligt dold skadeglädje och ett förakt för det grekiska folket.

Det finns de som gärna ser att det går åt helvete för Grekland

·         Nyliberaler

Nyliberaler vill inte se att politiken ska segra över finansintressena eftersom en sådan seger skulle punktera den nyliberala myten om den självreglerande kapitalistiska ekonomin. Finansmarknadens bluffinstitutioner skulle kunna avslöjas.
Särskilt ovillig är nyliberalerna att erkänna att det är en vänsterledd regering som utmanar och som skickligt manövrerat fram kompromissen.

·         EU- och EMU-motståndare som vill kunna peka på vilket dåligt projekt EU och EMU är.

       Främlingsfientliga krafter, nationalister i olika länder.

Kriser och yttre hot svetsar samman olika socialgrupper inom en nation (som är minsta gemensamma nämnaren) och ger dem en gemensam nationell identitet. Nationalismen och försvaret för landets intressen skapar krav på starka ledare, enande krafter som kan leda massorna, kort sagt inte sällan till diktatur.
De som anser att de jävla grekerna får skylla sig själva lider av ett inte blygsam nationell självhävdelsebehov.

Och sist men inte minst

·         Finansintressena som vill slå vakt om sina påstådda skuldkrav.

Dessa intressen består av en svårdefinierbar massa av vanliga småsparare, pensionssparare, skattebetalare, finansmäklare, banker, fonder, spekulanter och penningprofitörer, finansspekulanter, företrädare för statsbudgetar m.fl. 
Vi är alla, mer eller mindre, involverade i dessa intressen oavsett vi vill eller inte, oavsett om vet om det eller inte.

Men ännu har vi inte sett om även finansintressena är villiga att kompromissa.

DN 

DN Ledare 

SvD 

SvD 

SvD 

DI 
SvD
the Independent

Greklands skatter

En viktig uppgift för den grekiska regeringen är att utveckla sin ålderdomliga byråkrati, inte minst för att få in skatter.

Den grekiska byråkratin är efterbliven jämfört med den vi har i Sverige.

Grekland saknar till exempel ett system med personnummer.

I Grekland finns i stället flera olika nummer som tilldelas av olika myndigheter. Skattenummer (AFM - ΑΦΜ - Αριθμός Φορολογικού Μητρώου) används för hantering av skatt. Socialförsäkringsnummer (AMKA - Αριθμός Μητρώου Κοινωνικής Ασφάλισης) används för vård och bidrag. På nationella id-kort, pass och körkort finns inte dessa utan ett id-kortsnummer som byts när kortet byts.

Staten har därför svårt att få koll på vilka som är skattskyldiga och beskatta dem.

Ett annat bevis på efterblivenheten är att Grekland ända tills för några år sedan saknat ett centralt fastighetsregister.

Även detta gör att det blir svårt för myndigheterna att ha kontroll över skatteobjekt. Bristen på fastighetsregister har varit en grogrund för skattefusk och svartbyggen.
Att köpa och sälja en fastighet i Grekland kräver advokathjälp och närvaro av notarius publicus.

Kryphålen i skattesystemet är också många.

De rikaste grekerna, för sådan finns det är bara att gå ner till hamnen och kolla in yachternas storlekar och mängd, kan lätt komma undan sin skyldighet att betala skatt. Alla vet det och försöker göra likadant. ”Varför ska jag som är fattig betala när de rika inte gör det?”
Skattemoralen existerar därför inte. Och inte blir det bättre av att svälta ut det grekiska folket.

EU-kommissionen inrättade i juli 2011 en särskild enhet för att stödja Greklands reformarbete. Den typen av hjälp behövs i stället för att ytterligare dra åt svångremmen.

Men sådant tar tid och kräver en stabil regering som vågar göra långsiktiga reformplaner. Att utarma folket gynnar inte en sådan.

DN ekonomi 

Dagens Industri 

DN Nyheter 

DN Ekonomi

SvD 

Stefan de Vylder på SvD Debatt 

DI

AB Ledare 

Vänstern utmanar kapitalismen i Grekland

I kommentarerna till krisen i Grekland kan man urskilja tydliga höger-vänsterlinjer.

Högern, nyliberalerna, pläderar för hårda tag mot den grekiska regeringen och rekommenderar stora uppoffringar för det grekiska folket (s.k. reformer) som innebär skattehöjningar, sänkta löner och pensioner. Högern kräver att Grekland ska betala sina lån och räntor till långivarna. Man rekommenderar Grekland att sälja ut statlig egendom och införa avregleringar på olika områden.
Kort sagt samma nyliberala recept som finanskapitalet ställer ut.

Som vanligt för nyliberalerna fram sin sanning som om den vore vetenskap och som om vänsterns inte förstår de ekonomiska förutsättningarna.

Det ligger något i detta.

Det globala kapitalistiska systemet, inom vilket finansmarknaden under tusen år vuxit fram, har utvecklat sina globala ekonomiska, sociala och kulturella strukturella ”lagar”.  Då dessa inte följs, kärvar eller t.o.m. hotas detta system.

Kapitalismen är ett obevekligt system eftersom det är historiskt givet. Nyliberalismen är en politisk ideologi som vill rättfärdiga och försvara detta system.
Nyliberalism betyder således anpassning till kapitalismens krav.

I så måtto har nyliberalerna rätt.

Vad Greklands regering nu gör är att vägra att acceptera kapitalismens krav. Den utmanar en struktur som är suverän och som saknar kända alternativ.

Vänstern, och socialliberaler, vill ge Grekland skuldavskrivningar så att landet kan satsa på investeringar och de anser att det grekiska folket har betalat tillräckligt och ska få behålla sina pensioner och löner.
Socialliberala bedömare anser att det inte går att pressa befolkningen ytterligare. Vänstern är mindre benägen än högern att skuldbelägga grekerna och att påstå att grekerna har sig själva att skylla. De finner att även långivarna har en skuld.Den grekiska regeringen vill alltså ta upp kampen mot kapitalismens krav.

Både vänster och höger är för övrigt överens om att den grekiska staten måste få in mer skatter för att minska underskottet i statsfinanserna, få ordning på sin byråkrati, avskaffa korruptionen och effektivisera näringslivet.

Kampen mellan Greklands regering och finanskapitalet, representerad av trojkan, måste sluta med en kompromiss.
Ty överheten bär icke svärdet förgäves. (Romabrevet 13)

Carl Bildt: 

Axess: 

Krugman:
SvD

ETC

Finansmarknaden har stor del i Greklands kris

Många av dem som kommenterar greklandskrisen utgår från att den globala finansmarknaden fungerar ungefär på samma sätt som en bank i slutet av 1800-talet.

De tycks tro att marknaden förfogar över pengar som lånas ut till företag eller stater som behöver investera.
I denna idylliska bild representerar pengarna att reellt värde som alltid har sin motsvarighet i produktionsvärden.
I god ordning, tycks de tro, har folk eller företag satt in pengar på banken mot ränta som banken sedan lånar ut till företagen. Företagen investerar och betalar tillbaka lånen tillsammans med ränta i god ordning.
Den moraliska slutsatsen måste alltså bli: ”Grekerna har lånat och ska betala tillbaka.”

Men det var länge sedan, om än någonsin, som finansmarknaden fungerade på detta sätt.

Dagens globala finansmarknad är ett oöverskådligt virrvarr av värdepapper i olika former som till exempel derivat, optioner, terminer, futurer, warranter och swappar.

Dessa motsvaras inte av reella värden utan är skuldpapper utställda på skuldpapper som i sin tur är utställda på, i framtiden förväntade, skulder eller vinster.

Eller för att citera Wikipedias förklaring: ”Finansiella derivat är kopplade till händelser eller förutsättningar vid en specifik tidpunkt i framtiden, eller till en viss tidsperiod i framtiden. Värdet på ett derivatinstrument är kopplat till värdet på en underliggande tillgång,exempelvis aktier, aktieindex, valutor, räntor eller råvaror. Ett derivatinstrument har alltid två parter, och utgör alltså ett slags kontrakt. Den ena parten köper rättigheten (men inte skyldigheten) att köpa eller sälja den underliggande tillgången i framtiden, medan den andra parten åtar sig skyldigheten att leva upp till avtalet i framtiden. Derivat handlas på finansmarknader.”

Här finns enorma möjligheter att spekulera och få loss fantasivärden som i en stats bokföring där "värdena" kan blåsas upp.

I Dagens SvD Näringslivskriver Per Lindvall: ”Den italienska ekonomiprofessorn Gustavo Piga visade redan 2001 hur Italien hade krympt sin statsskuld med hjälp av derivatkontrakt. Grekerna använde samma fönsterbeklädnadsteknik men i än större skala under 2001 och 2002 för att klara de så kallade Maastrichtkriterierna. Och 2003 kom det fram att investmentbanken Goldman Sachs hade varit behjälplig i detta arbete. Men från EU-håll valde man att titta åt sidan och, för att plocka fram den mest slitna av alla eurokrisklyschor, ”sparka burken framför sig”.

Finansmarknaden, inklusive EU, ECB, IMF, har alltså stor del i Greklands kris och en skuldavskrivning vore den mest förnuftiga lösningen för Gerkland, EU och för världsekonomin.

Men tyvärr vilar dagens finansmarknad inte på förnuft.

Hur Golden Sachsgömde Greklands skuldberg, SvD Näringsliv 

Bloomberg om Golden Sachsi Grekland 

DN ledare

Ivar Arpi ledare SvD  

Gunnar Hökmark SvD Gästledare

Ledare AB

Expressen ledare 

Nej till finanskapitalets makt

Majoriteten av väljarna i den grekiska folkomröstningen har röstat mot finanskapitalets makt över politiken, för folket mot finansmarknadens ultimatum.

En minoritet röstade för att finanskapitalet ska fortsätta att dirigera villkoren för Grekland.

Men det är inte bara det grekiska folket som är delat i frågan om Ja eller Nej.

I medier över hela världen har meningarna gått isär.

Huvudsakligen formerar sig meningsskiljaktigheterna kring

-          vänster eller höger i politik och ekonomi (socialliberalism eller nyliberalism)

-          olika syn på hur världsekonomin fungerar och vilken roll finansmarknaden har i den politiska ekonomin

-          olika syn på demokrati och ekonomi i det kapitalistiska systemet

-          olika ekonomiska teorier (”Keynes eller Friedman”)

Men därtill finns undertoner av främlingsfientlighet, mest på det s.k. sociala medier, EU-fientlighet och nationell självgodhet.

Det är inte bara okunniga tyckare på Twitter som har haft olika syn på konflikten utan även nobelpristagare i nationalekonomi. Även politiska kommentatorer och journalister har uttryckt olika förutfattade meningar.

I går söndag den 5 juli sa TV4:as politiske kommentator Rolf Porseryd på nyheterna klockan 19.00, alltså före valutgången, med ödesmättad stämma att ”grekerna nu röstar om en fortsatt närvaro i Europa eller om de ska fortsätta sig utanför med en ny valuta.”
Han uttryckte också att ett nej betyder att Grekland kastas in i en ekonomisk kris och att Europas o Sveriges marknader kommer att rasa. EU-samarbetet kommer att ifrågasättas, ansåg han.
Han uttryckte således ja-sidans skräckscenario som ett faktum.
(Påannonsören visade sig illa insatt genom att presentera Oxi och Nai som de läses på svenska. Det uttalas ochi och ne.)

Nobelpristagaren Paul Krugman skriver i sin blogg hos New York Times på söndagen att han skulle rösta nej i Greklands folkomröstning om långivarnas lånepaket.

På måndagen ser Paul Krugman nejsidans seger i den grekiska folkomröstningen som en seger för hela Europa. (Affärsvärlden)

Den svenske ekonomiprofessorn Anders Åslund går i enuppsats i Berlin Policy Journal till hård attack mor Krugman.
”Ekonomipristagaren har haft fel om i princip allt han har sagt om europeisk finanspolitik”, skriver Anders Åslund.

Nyliberala ekonomer har nämligen alltid rätt.

DN:s ledare 

SvD Ledare 

AB:s ledare 

Expressens ledare 

Alexandra Pascalidou i DN

SvD Näringsliv