Många av dem som
kommenterar greklandskrisen utgår från att den globala finansmarknaden fungerar
ungefär på samma sätt som en bank i slutet av 1800-talet.
De tycks tro att marknaden
förfogar över pengar som lånas ut till företag eller stater som behöver
investera.
I denna idylliska bild representerar pengarna att reellt värde som alltid har sin motsvarighet i produktionsvärden.
I god ordning, tycks de tro, har folk eller företag satt in pengar på banken mot ränta som banken sedan lånar ut till företagen. Företagen investerar och betalar tillbaka lånen tillsammans med ränta i god ordning.
Den moraliska slutsatsen måste alltså bli: ”Grekerna har lånat och ska betala tillbaka.”
I denna idylliska bild representerar pengarna att reellt värde som alltid har sin motsvarighet i produktionsvärden.
I god ordning, tycks de tro, har folk eller företag satt in pengar på banken mot ränta som banken sedan lånar ut till företagen. Företagen investerar och betalar tillbaka lånen tillsammans med ränta i god ordning.
Den moraliska slutsatsen måste alltså bli: ”Grekerna har lånat och ska betala tillbaka.”
Men det var länge sedan,
om än någonsin, som finansmarknaden fungerade på detta sätt.
Dagens globala finansmarknad
är ett oöverskådligt virrvarr av värdepapper i olika former som till exempel derivat,
optioner, terminer, futurer, warranter och swappar.
Dessa motsvaras inte av
reella värden utan är skuldpapper utställda på skuldpapper som i sin tur är
utställda på, i framtiden förväntade, skulder eller vinster.
Eller för att citera Wikipedias förklaring: ”Finansiella derivat är kopplade till händelser eller förutsättningar vid en specifik tidpunkt i framtiden, eller till en viss tidsperiod i framtiden. Värdet på ett derivatinstrument är kopplat till värdet på en underliggande tillgång,exempelvis aktier, aktieindex, valutor, räntor eller råvaror. Ett derivatinstrument har alltid två parter, och utgör alltså ett slags kontrakt. Den ena parten köper rättigheten (men inte skyldigheten) att köpa eller sälja den underliggande tillgången i framtiden, medan den andra parten åtar sig skyldigheten att leva upp till avtalet i framtiden. Derivat handlas på finansmarknader.”
Eller för att citera Wikipedias förklaring: ”Finansiella derivat är kopplade till händelser eller förutsättningar vid en specifik tidpunkt i framtiden, eller till en viss tidsperiod i framtiden. Värdet på ett derivatinstrument är kopplat till värdet på en underliggande tillgång,exempelvis aktier, aktieindex, valutor, räntor eller råvaror. Ett derivatinstrument har alltid två parter, och utgör alltså ett slags kontrakt. Den ena parten köper rättigheten (men inte skyldigheten) att köpa eller sälja den underliggande tillgången i framtiden, medan den andra parten åtar sig skyldigheten att leva upp till avtalet i framtiden. Derivat handlas på finansmarknader.”
Här finns enorma möjligheter att spekulera och
få loss fantasivärden som i en stats bokföring där "värdena" kan blåsas upp.
I Dagens SvD Näringslivskriver Per Lindvall: ”Den italienska ekonomiprofessorn Gustavo Piga visade
redan 2001 hur Italien hade krympt sin statsskuld med hjälp av derivatkontrakt.
Grekerna använde samma fönsterbeklädnadsteknik men i än större skala under 2001
och 2002 för att klara de så kallade Maastrichtkriterierna. Och 2003 kom det
fram att investmentbanken Goldman Sachs hade varit behjälplig i detta arbete.
Men från EU-håll valde man att titta åt sidan och, för att plocka fram den mest
slitna av alla eurokrisklyschor, ”sparka burken framför sig”.
Finansmarknaden, inklusive EU, ECB, IMF, har alltså
stor del i Greklands kris och en skuldavskrivning vore den mest förnuftiga lösningen
för Gerkland, EU och för världsekonomin.
Men tyvärr vilar dagens
finansmarknad inte på förnuft.
Inlägg
