Vad fan får vi för lönearbetet?

Människan har, både som individ och som samhällsvarelse, i alla tider tvingats arbeta för sin överlevnad.

Arbetet och produktionen är därmed grunden för vår gemensamma ekonomiska, sociala och kulturella utveckling.

De första människorna levde som nomader direkt av vad naturen gav.
Men för ca 12 000 år sedan började människor odla, hålla boskap och blev bofasta. Förutsättningarna för arbetet hade radikalt förändrats. Storbönder blev kungar över dem som inte ägde jord. Slavar blev en viktig produktionsfaktor. Städer byggdes. Krigararistokratier styrde och ställde.
En omfattande hantverksproduktion och handel uppstod. Pengar, skrivkonst, räknekonst blev nödvändiga kunskaper.

Utvecklingen gick vidare.
Bankväsende och kolonialism förändrade samhällsekonomin ytterligare. Nationer bildades. Kejsare, krigsmakt och religiösa ledare styrde de arbetande. Olika furstehus och handelshus konkurrerade med varandra. Handeln ökade i omfattning. Enorma rikedomar strömmade till Europa. Hela folk utrotades i kolonierna och ersattes av européer.
Kolonialismen gav Europa enorma tillgångar och kolonisatörerna etablerade sig runt hela världen.
En första fas av globalisering var ett faktum.

Ur denna handelskapitalism växte industrialismen.
Massproduktion av varor i fabriker, lönearbetet, masskonsumtion, värdepappersmarknad, mekanisering, massförstörelsevapen. politiska partier, demokratier blev den nya tidens signum.

De ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningarna för världens folk hade än en gång fullständigt förändrats. Resultatet av löntagarnas arbete, samlades hos kapitalägare, som investerade i nya lönsamma projekt. Lönearbetarna bildade organisationer som en motkraft till exploateringen av arbetskraften.

Fortfarande var arbetet och produktionen grunden för den ekonomiska utvecklingen.
Men nu hade också förutsättningarna för kapitaltillväxten förändrats i grunden.
Finansmarknaderna, marknaderna för finansiella instrument och värdepapper som aktier, obligationer, valutor och alla de derivat som i dag omsätts i stor skala har under det senaste decenniet exploderat i omfattning och intensitet. Aktier och fonder syftar inte längre till att skapa resurser för investeringar i realekonomin utan blir en marknad för sig.

Fastän lönearbetet och produktionen är grunden för ekonomin har finansmarknaden förlorat kontakten med dessa grundfaktorer. Finansmarknaden som tidigare allokerade värden till vinstgivande projekt svävar nu fritt i en digitaliserad värld. Värden byter ägare i kortsiktiga profitintressen, där skulder förvandlas till tillgångar, där banker skapar pengar som matar denna virtuella låtsasekonomi med inbillade vinster som inte har sin grund i arbetet och produktionen.
Finansmarknadens värden pumpas upp av papper som inte motsvaras av de värden som skapats i produktionen, t.ex. genom att USA:s banker trycker dollarsedlar som kommer ut på valutamarknaden vilket skapar en smygande inflation. Klyftan mellan casinoekonomin och den verkliga reella ekonomin blir för stor och denna bubbla spricker.

De senaste exemplen är den amerikanska finanskrisen 2008 till 2010 och de stora skuldkriserna 2008 till 2010.
När banker och finansinstitut började förlora pengar på de luftslott som skapats med strukturfonder saknades det plötsligt gigantiska summor för bankerna. Eftersom banksystemet går ut på att alla flyttar pengar mellan sig på interbankmarknaden är i stort sätt alla banker beroende av ett flytande penningsystem för att kunna fungera.
Hösten 2008 vägrade vissa banker att hjälpa varandra på grund av att risken var för stor att de inte skulle få tillbaka sina pengar. Ingen ville längre låna ut några pengar. Interbankmarknaden kollapsade. Finansinstituten Bear Sterns, Lehman Brothers med flera gick i konkurs eller övertogs av andra banker.
Regeringen Bush tvingade under hösten 2008, valåret, den amerikanska kongressen att finansiera de stora skuldbergen som de amerikanska bankerna skapat.
De stora skuldkriserna 2008 till 2010 uppstod med den isländska bankkrisen, den Lettiska finanskrisen, den grekiska korruptionskrisen, den irländska bankkrisen och snart flera länder.
USA har ett gigantiskt underskott både vad gäller deras statsfinanser och deras privata lånesituation. Många amerikaner har fortfarande problem att lösa sina skulder som de skapade under det glada 2000-talet.
Efter de allra flesta bankkriser har skattebetalarna tvingats ersätta förlusterna.

Stora värden dras undan de reala ekonomierna. De värden som skapas av arbetet och produktionen och som bl.a. ska utgöra skattekvoten försvinner i det globala finansspelet, lånekaruseller, skatteplanering, skattesvindel och skattesmitning.
Välfärdsstatens skatteintäkter minskar i huvudsak på grund av att de får allt mindre del av den reella ekonomins överskott. Samtidigt ökar välfärdens behov av resurser.
Politikerna får allt mindre resurser att fördela.

Finansmarknad Wikipedia 

Ekonomiska kriser och krisberedskap i Sverige,  Lars Jonung, Knut Wicksell Policy Paper2019:1 

Vad är finansmarknaden? Bildningsbyrån – finans.Utbildningsradion.
Andreas Cervenka Så gör banken pengar av luft, Rec. i AB

Bankerna bäddar för bubblor. Harry Flam Professor emeritus,Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet. Rec. av samma bok 

Finansmarknaden har stor del i Greklands kris

Många av dem som kommenterar greklandskrisen utgår från att den globala finansmarknaden fungerar ungefär på samma sätt som en bank i slutet av 1800-talet.

De tycks tro att marknaden förfogar över pengar som lånas ut till företag eller stater som behöver investera.
I denna idylliska bild representerar pengarna att reellt värde som alltid har sin motsvarighet i produktionsvärden.
I god ordning, tycks de tro, har folk eller företag satt in pengar på banken mot ränta som banken sedan lånar ut till företagen. Företagen investerar och betalar tillbaka lånen tillsammans med ränta i god ordning.
Den moraliska slutsatsen måste alltså bli: ”Grekerna har lånat och ska betala tillbaka.”

Men det var länge sedan, om än någonsin, som finansmarknaden fungerade på detta sätt.

Dagens globala finansmarknad är ett oöverskådligt virrvarr av värdepapper i olika former som till exempel derivat, optioner, terminer, futurer, warranter och swappar.

Dessa motsvaras inte av reella värden utan är skuldpapper utställda på skuldpapper som i sin tur är utställda på, i framtiden förväntade, skulder eller vinster.

Eller för att citera Wikipedias förklaring: ”Finansiella derivat är kopplade till händelser eller förutsättningar vid en specifik tidpunkt i framtiden, eller till en viss tidsperiod i framtiden. Värdet på ett derivatinstrument är kopplat till värdet på en underliggande tillgång,exempelvis aktier, aktieindex, valutor, räntor eller råvaror. Ett derivatinstrument har alltid två parter, och utgör alltså ett slags kontrakt. Den ena parten köper rättigheten (men inte skyldigheten) att köpa eller sälja den underliggande tillgången i framtiden, medan den andra parten åtar sig skyldigheten att leva upp till avtalet i framtiden. Derivat handlas på finansmarknader.”

Här finns enorma möjligheter att spekulera och få loss fantasivärden som i en stats bokföring där "värdena" kan blåsas upp.

I Dagens SvD Näringslivskriver Per Lindvall: ”Den italienska ekonomiprofessorn Gustavo Piga visade redan 2001 hur Italien hade krympt sin statsskuld med hjälp av derivatkontrakt. Grekerna använde samma fönsterbeklädnadsteknik men i än större skala under 2001 och 2002 för att klara de så kallade Maastrichtkriterierna. Och 2003 kom det fram att investmentbanken Goldman Sachs hade varit behjälplig i detta arbete. Men från EU-håll valde man att titta åt sidan och, för att plocka fram den mest slitna av alla eurokrisklyschor, ”sparka burken framför sig”.

Finansmarknaden, inklusive EU, ECB, IMF, har alltså stor del i Greklands kris och en skuldavskrivning vore den mest förnuftiga lösningen för Gerkland, EU och för världsekonomin.

Men tyvärr vilar dagens finansmarknad inte på förnuft.

Hur Golden Sachsgömde Greklands skuldberg, SvD Näringsliv 

Bloomberg om Golden Sachsi Grekland 

DN ledare

Ivar Arpi ledare SvD  

Gunnar Hökmark SvD Gästledare

Ledare AB

Expressen ledare 

Asgamar över Grekland

I dagens SvD Näringsliv skriver journalisten Jonas Fröberg om hur hedgefonderna tjänar stora pengar på att störta Grekland i fördärvet.
Han liknar hedgefonderna vid asgamar som spekulerar i svaga och skadade bolag, valutor och stater. Inte sällan köps skulder billigt på spekulation och ju sämre världsekonomin är - desto mer blod vädras.
Till skillnad från andra fonder som efter finanskrisen 2008 inhägnades av ett högt regelstängsel agerar hedgefonderna, tillsammans med finansinstrument som råvarufonder och derivat, utanför banksystemets balansräkningar och Finansinspektioner.
”Summorna i hedgefonder har växt som rullande snöbollar i störtloppsbackar. År 1996 förvaltade hedgefonder cirka 135 miljarder dollar i 2000 fonder. Drygt tio år senare hade summan 14-dubblats - mångdubbelt mer än vanliga fonder - till ofattbara 2000 miljarder dollar.” skriver Jonas Fröberg.
Hedgefonderna tjänar alltså pengar på andras olycka och befinner sig i finansvärldens obevakade ingemansland.
Hur ser socialdemokratins analys kring detta ut?
Finns det överhudtaget någon analys inom vänstern om finansvärldens påverkan på världsekonomin?

Läs om hedgefonder på Wikipedia

Ekonomernas kunskapskris

I dag, sedan finansbubblan spruckit, anser nästan alla ekonomiska experter att krisen beror på en alltför expansiv penning- och finanspolitik och åtminstone en viss brist på finansiell reglering. Tron på att den finansiella expansionen skulle kunna fortgå i evighet har lett till överdrivet risktagande och kortsiktighet inom finanssektorn.
I dag är nästan alla överens om detta.

Men varför visste forskarna och experterna inte det innan bubblans sprack? Eller visste de, men inte vågade säga något?

När man tidigare frågade dem t.ex. hur derivat och värdepapperisering i långa loppet kan skapa kapital och välstånd och om dessa s.k. instrument inte så småningom måste säcka ihop, blev man avfärdad som idiot. Kritiska artiklar och bokmanus i ämnet refuserades regelmässigt.

Det är således inte bara ekonomin som är i kris. Även den ekonomiska forskningen, mycket av ekonomijournalistiken och ekonomiska konsultbranschen krisar sedan länge. I själva verket är ”experternas” brist på kunskaper en del av den ekonomiska krisen och har bidragit till att den uppkommit.

Vilka kunskaper saknar de? Fram för allt i ekonomisk historia d.v.s. insikter om att det är reella tillgångar, energi, arbete, produktion och sund handel som skapar tillväxt och kapital.
Om de hade läst kapitalismens historia, skulle de inse att finansmarknadens, kapitalisternas, uppgift är att samla kapital och placera kapitalet där det gör mest nytta.
Om de t.ex. förstått skillnaden mellan pris och värde skulle de i tid ha hisnat för alla överdrifter och luftslott.

Det är inte frågan om att ersätta marknadsekonomin eller kapitalismen.
Det gäller bara för ekonomerna, ekonomiexperterna och de ekonomiska aktörerna att komma tillbaka till verkligheten.

PS. I en kommentar påpekar "Francisco" att Lars Jonung skriver i samma sak i dagens DN.

Låt den reella ekonomin styra kapitalbildningen

Om man för några år sedan ifrågasatte de finansiella instrument som uppstått under 90-talet (hedgefonder, blankning, derivat, värdepapperisering) och dessas värde för kapitalbildning och finansiering av produktionen, blev man betraktad som dum i huvudet.

Alla – ekonomer, bankpersonal, mäklare, ekonomijournalister m.fl. – visste hur de fungerade som instrument för tillväxten.

I dag, efter den akuta krisen, säger alla att de varit svåra eller rent av omöjliga att förstå.

Före krisen var det omöjligt att föra en diskussion om arbetets och produktionens värde.
En sådan diskussion ansågs då gammalmodig och hemmahörande på historiens soptipp.

Samtidigt som den finansiella bubblan växte, växte en enormt uppblåst och ihålig ekonomidebatt. De få som ropade att kejsaren är naken överröstades av experter, uttolkare, teoretiska modellsnickare, spekulationstipsare, finansvärldens skriftlärda och ekonomifariseer.
Nu är det dessa som ska förklara krisens orsaker.

Men krisens orsaker kan inte förstås om man inte går till ekonomins rötter och diskuterar vad som är samhällsnyttiga värden och hur dessa värden skapas.
Efter krisen måste arbetet och produktionen, den reella ekonomin, utgöra grunden för kapital- och finansmarknaden.