Jobben kommer inte först

Det var tydligt redan före valet 2006: Moderaterna stod för arbetslinjen, socialdemokraterna för bidragslinjen.
Jag skrev om det i tidskriften ”Arena” okt/nov. 2005, nästan ett år före förlustvalet. Min artikel slutade: ”För om inte Sveriges socialdemokratiska arbetareparti kämpar för arbetets värde kommer partiet inte vinna arbetarna för sin politik.”
Tyvärr fick jag rätt.

Parollen ”Jobben först”, blev socialdemokraternas paroll först efter att moderaterna vunnit valet genom att hävda arbetslinjen.

Nu heter det alltså ”Jobben först”. Det är bra. Men vad ligger bakom, förutom valtaktik och efterklokhet?

Arbete uppstår inte genom politiska paroller. Arbete uppstår bara genom att resurser, d.v.s. kapital, satsas i verksamheter som gagnar produktion, antingen den är privat finansierad eller att den är finansierad via skattemedel.

Jobben kommer alltså inte först, utan först kommer kapitalet och produktionsresurserna.
Vad socialdemokratin borde fundera över är alltså hur kapitalbildningen ska gå till. Frågan som bör ställas är: På vilket sätt ska kapitalresurserna ordnas för att bäst gynna produktionen och arbetet? Den frågan kan formuleras på ett pedagogiskt sätt så att ”alla kan vara med” i debatten så att den inte enbart förbehålls tankesmedjor och partieliten.
Frågan bör ha svar, inte till valet 2010 för det är för sent, men till valet därefter.

DN
Expressen
Aftonbladet

Bonusförbud och pudlar – ingenting förändras

Tror du att det finns ett samband mellan duglighet och lön?
Att ju dugligare man är ju högre belönas man.
Det är i och för sig en lika rimlig som vanlig tanke, men den gäller inte i vår värld.
Många människor drar slutsatsen att också det omvända gäller. Att ju högre lön man har dess viktigare är ens arbete, ens duglighet och därmed ens värde.
Det är därför höjdarna inom näringsliv och finans belönar varandra så högt. Genom de höga arvodena och ersättningarna höjs deras värde över resten av mänskligheten och de förvandlas till 35 gånger mer än en vanlig människa. Gudarnas värde och rikedomar kan inte ifrågasättas. De är oersättliga.
De höga ersättningarna i den privilegierade klassen beror alltså inte enbart, och kanske inte ens i första hand, på mänsklig girighet utan på att deras upphöjdhet måtte synas så att vi andra inser hur viktiga de och deras insatser är. De höga arvodena ska med andra ord befästa hierarkierna i samhället. För om dessa rubbas utbryter kaos. Det är därför som denna föreställning om ersättningsnivå och duglighet ständigt måste präglas in i vårt medvetande för att vi inte ska tro något annat.
Och det är därför som ingen egentlig förändring kommer att ske genom att bonusar förbjuds eller hur många pudlar som än görs.

SvD

Var finns det nya näringslivet, SvD
DN

DN

Låt den reella ekonomin styra kapitalbildningen

Om man för några år sedan ifrågasatte de finansiella instrument som uppstått under 90-talet (hedgefonder, blankning, derivat, värdepapperisering) och dessas värde för kapitalbildning och finansiering av produktionen, blev man betraktad som dum i huvudet.

Alla – ekonomer, bankpersonal, mäklare, ekonomijournalister m.fl. – visste hur de fungerade som instrument för tillväxten.

I dag, efter den akuta krisen, säger alla att de varit svåra eller rent av omöjliga att förstå.

Före krisen var det omöjligt att föra en diskussion om arbetets och produktionens värde.
En sådan diskussion ansågs då gammalmodig och hemmahörande på historiens soptipp.

Samtidigt som den finansiella bubblan växte, växte en enormt uppblåst och ihålig ekonomidebatt. De få som ropade att kejsaren är naken överröstades av experter, uttolkare, teoretiska modellsnickare, spekulationstipsare, finansvärldens skriftlärda och ekonomifariseer.
Nu är det dessa som ska förklara krisens orsaker.

Men krisens orsaker kan inte förstås om man inte går till ekonomins rötter och diskuterar vad som är samhällsnyttiga värden och hur dessa värden skapas.
Efter krisen måste arbetet och produktionen, den reella ekonomin, utgöra grunden för kapital- och finansmarknaden.

Krisen börjar i uppgången

Den nuvarande ekonomiska krisen började inte med bolånekrisen i USA.
Bolånekrisen utlöste bara den sedan länge pågående finanskrisen.
Finanskrisen börjar nämligen redan under uppgångsskedet, när finansbubblan var på väg att blåsas upp, medan festen pågick och allt var frid och fröjd.

Det märkliga är att ekonomer och politiker börjar bekymra sig för samhällsekonomin först då finansbubblan brister. Det vore smartare att reagera redan då bubblan pumpats upp till orimliga proportioner. Det är ju då krisen närmar sig.

Det borde finnas ett mått på skillnaden mellan den reella ekonomins värden och de uppblåsta förväntnings”värdena”. En skarp signal borde ljuda då klyftan mellan verklighet och förväntningar uppnått detta mått.

Utgångspunkten för all ekonomi borde vara att det är arbetet och produktionen som skapar de verkliga värdena.

Arbetets värde - efter strejken

Efter varje strejk får löntagarna veta vad de är värda när de arbetar.
Då räknar arbetsgivarparten och Svenskt Näringsliv nämligen ut vad det har kostat att arbetarna inte jobbat.
Enligt SAS uppgår kostnaden för strejken till uppemot 100 miljoner kronor. Och då är inte priset för att reparera flygbolagets anseende medräknat.
Tidningen ”Privata Affärer” hade rubriken ”SAS-strejken kostar skjortan” och berättade att strejken kostade 20 miljoner kronor per dag främst genom förlorade biljettintäkter. De rörliga kostnaderna på cirka 25 procent som de inställda flygen inte kostar är då borträknade. Det är bland annat mat och flygbränsle som SAS inte behöver betala.
Strejken har påverkat även alla de aktörer som på olika sätt servar en flygplats och dess passagerare, påpekar Svenskt Näringsliv på sin hemsida och nämner att Taxi Stockholm har fått nästan 50 procent färre förbokade körningar från Arlanda än vad som är normalt. Och så har ungefär 35 000 affärsmöten påverkats och 18 000 affärsresenärer kan ha tappat intäkter eller möjliga affärer på grund av strejken.
Så mycket betyder alltså SAS kabinpersonal!
Men som om detta inte vore nog så företagen problem med personalkostnader även när personalen inte strejkar, d.v.s. när de arbetar. Då drabbas de av höga löne- och andra arbetskraftskostnaderna. Det slipper de ju när arbetarna strejkar.
Tänk så di har det!