Låt den reella ekonomin styra kapitalbildningen

Om man för några år sedan ifrågasatte de finansiella instrument som uppstått under 90-talet (hedgefonder, blankning, derivat, värdepapperisering) och dessas värde för kapitalbildning och finansiering av produktionen, blev man betraktad som dum i huvudet.

Alla – ekonomer, bankpersonal, mäklare, ekonomijournalister m.fl. – visste hur de fungerade som instrument för tillväxten.

I dag, efter den akuta krisen, säger alla att de varit svåra eller rent av omöjliga att förstå.

Före krisen var det omöjligt att föra en diskussion om arbetets och produktionens värde.
En sådan diskussion ansågs då gammalmodig och hemmahörande på historiens soptipp.

Samtidigt som den finansiella bubblan växte, växte en enormt uppblåst och ihålig ekonomidebatt. De få som ropade att kejsaren är naken överröstades av experter, uttolkare, teoretiska modellsnickare, spekulationstipsare, finansvärldens skriftlärda och ekonomifariseer.
Nu är det dessa som ska förklara krisens orsaker.

Men krisens orsaker kan inte förstås om man inte går till ekonomins rötter och diskuterar vad som är samhällsnyttiga värden och hur dessa värden skapas.
Efter krisen måste arbetet och produktionen, den reella ekonomin, utgöra grunden för kapital- och finansmarknaden.