Det gäller att välja rätt föräldrar

En kompis till mig, A, växte upp i Bromma villaområde på 50-talet. Föräldrarna var läkare. Kompisen gick i Bromma läroverk och senare på universitetet. Kompisen blev professor.

En annan kompis, B, hade föräldrar som kommit inflyttande från landsbygden till Hammarbyhöjden, en förort till Stockholm. Fadern var busskonduktör och alkoholist, mamman fabriksarbeterska. De hade inte en bok hemma. De snackade aldrig om skolan i hans hem.
Efter att ha haft olika jobb slutade han som arbetslös socialbidragstagare.

Detta är inte de enda människor, som jag mött, som haft mycket olika start i livet.
Där jag växte upp, i slutet av fyrtiotalet, fanns ungar som inte ens hade två föräldrar. Deras ensamstående mödrar var prostituerade, krökade eller hade andra psykiska problem. De barnen hade aldrig suttit vid ett middagsbord med familjen. De levde på gatan och utfordrades av skolbespisningen som var deras enda positiva kontakt med plugget. När de inte var hungriga skolkade de.
De hade inte lärt sig samtala utan uttryckte sig med korta meningar eller enstaka ord. De sniffade, var småkriminella och dog i unga år.

Bara några kvarter därifrån fanns barn vars föräldrahem hade välfyllda bokhyllor. Några barn gick på Beskowska eller Franska skolan. Deras föräldrar läste högt för dem, och var föredömen för dem, de pushade dem att sköta skolarbetet, förhörde dem på läxorna, de kunde föra långa samtal med dem, gjorde grejer tillsammans med dem, resonerade och diskuterade med dem, berätta om världen och framtiden för dem.
De barnen gick det bra för i skolan. De blev rektorer, direktörer, politiker, journalister.

I samma bostadsområde fanns alltså två mycket skilda världar. I dag är det nog mer segregerat.
Trots att bildningsnivå och inkomstnivå oftast sammanfaller så var inte pengarna som var avgörande.

Nej, det var inte pengarna som var avgörande för om det gick bra i skolan och livet för barnen.
Det var hemmens bildningsnivå och inställning till skolan.

Nu har en forskare, etnologen Göran Nygren, i sin doktorsavhandling funnit att ett starkt föräldrastöd samt mycket skolarbete i hemmet är avgörande för elevers höga skolresultat. Skolan klarar inte sitt kompensatoriska uppdrag, menar han.

Höga betyg i skolan kräver omfattande hjälp hemifrån. Den slutsatsen drar Göran Nygren i sin doktorsavhandling. Elever som inte får hjälp hemma är i princip chanslösa i betygsjakten, säger han.

Och kom inte och snacka med mig om klasser i det här sammanhanget. Det handlar inte om klasser utan om ekonomiska, sociala och kulturella samhällshierarkier.

SR P1 rapporterade om avhandlingen i morse. 

”Jag vill ha bra betyg En etnologisk studie om höga skolresultat och högstadieelevers praktiker” Göran Nygren, Uppsala universitet

 

,

Samhällsklasser III (av IV)

Innan jag ytterligare fördjupar mig i klassbegreppet bör jag redovisa vilka postulat jag bygger min samhällssyn på.

Här är således mina ideologiska förutsättningar för mitt resonemang om samhällsklass:

1. Arbetet och produktionen är grunden för mänsklig utveckling.
2. Människors och samhällets ekonomiska-, sociala och kulturella relationer formas utifrån arbetet och produktionen.
3. I alla samhällen uppstår ekonomiska-, sociala och kulturella skillnader, hierarkier, socialgrupper, kaster, inkomstgrupper och andra skikt.
4. Under historiens gång utvecklas lagar, traditioner, idéer, belöningssystem m.m. för att befästa och utveckla det rådande hierarkiska systemet.
5. Arbetet och produktionen handlar om hela mänsklighetens totala och yttersta villkor. Klasserna och hierarkierna kan därför bara förstås globalt.
6. Allt förändras ständigt. Ingenting är statiskt.
7. Kapitalismen är ingen ideologi. Den kapitalistiska samhällsordningen har formats genom mänsklighetens hela historia.
8. Politiska ideologier som liberalism, socialism, konservatism är recept på hur samhällena ska formas i förhållande till den rådande världsordningen.
Kapitalismen har vuxit fram ur marknadsekonomin. Men kapitalism och marknadsekonomin är inte samma sak.
9. Ingen ”sanning” kan helt bevisas, däremot kan en ”sanning” fullt ut motbevisas.
10. Människan är samtidigt individ och social varelse.

Överklass och underklass är abstrakta begrepp som betecknar två poler i en ekonomiskt, socialt och kulturellt uppdelad värld.

Makten över arbetet och produktionen har i alla tider hamnat hos en elit. Denna elit har samlat och koncentrerat mänskliga och materiella resurser i projekt som varit mer eller mindre nödvändiga för utvecklingen.

Överklassen har organiserat arbetet genom att tvinga eller motivera den stora gruppen människor att gå samman i enorma arbetskollektiv. 
Arbetet och produktionen har på så vis utvecklat imperier, krigsmakter, städer, borgar, skepp, monument, tekniska innovationer o.s.v.

 På så sätt tycks över- och underklass vara beroende av varandra samtidigt som de ytterst har olika, och inte sällan motsatta, intressen.

 Dagens finanskapitalister bygger kapital på ägande eller förvaltande av värdepapper och genom utnyttjande av prisfluktuationer på finansmarknader så att ”värdet” av tillgångarna ökar. 

De har ökat sitt kapital genom spekulation på valuta- och värdepappersmarknaderna.
Institutioner som banker och fondbolag samt enskilda som Warren Buffet (1930-), George Soros (1930-) är exempel på den sortens kapitalister.
Institutionskapitalister är AFA, Alceta, AMF, ansiktslöst kapital som pensionsfonder, bankfonder och försäkringsbolag.
 
Entreprenörskapitalister som byggt ett kapital genom att ekonomiskt utnyttja egna uppfinningar och patent: Alfred Nobel (1833-1896), Henry Ford (1863 -1947) Ruben Rausing (1895–1983), Bill Gates (1955-), Daniel Ek (1983-).
De har lyckats organisera produktionsnätverk kring sina uppfinningar och därigenom skapa sig ansenliga förmögenheter.

I dagens samhälle kräver arbetet och produktionen en kapitalbildning, kapitalkoncentration och investeringar. Det samhällssystemet kallas för kapitalism.

 Boken ”Klass i Sverige” handlar alltså inte om över- och underklass utan om de ekonomiska, sociala och kulturella skillnaderna i Sverige i dag.

Genom att benämna hierarkierna för klass, och genom att närsynt studera de senaste decenniernas utveckling i nationen Sverige, har man avhänt sig klassbegreppet som verktyg för analys av kapitalismens historia och utveckling. Den långa historien skissas inte ens.

Historien visar ju att över och underklasser alltid har skapat hierarkier inom arbetet och produktionen.

Och överallt där man försökt ändra på detta förhållande, till exempel genom så kallade socialistiska revolutioner, har ambitionerna resulterat i nya hierarkier. De gamla klasserna har funnits kvar.
Varför?

 I nästa blogginlägg ska jag ytterligare utveckla mitt resonemang.

Mina tidigare blogginlägg i angränsande ämne

Det enskilda ägandet och näringslivet I (av III) 

Vad är en kapitalist? Förslag till kapitalistforskning.

Fråga till politikerna Varför finns det 371 000 outnyttjaderesurser?

Beskatta det globala kapitalet!

 

 

 

 

Samhällsklasser II (av IV)

Inom dagens sociologi baseras begreppet ”klass” på individens egen uppfattning om vilken samhällsklass hen uppfattar sig tillhöra.

Då exempelvis en svarvare blir statsminister fortsätter han att betrakta sig själv som tillhörande arbetareklassen eller i alla fall som företrädare för arbetarna.

Inom en bred samhällsvetenskaplig akademisk forskning är det också vanligt att klassa medborgarna i olika grupper utifrån utbildningsnivå, förmögenhet, inkomst och/eller bakgrund.

Klassningen utgår från i vilken ekonomisk, social och kulturell ställning som individer eller grupper har i samhällshierarkin.
Vägen från svarvare till statsminister beskrivs då som en ”klassresa”.

Klassbegreppet har i boken ”Klass i Sverige” givits bägge dessa betydelser. Dessutom har man lagt till en mellangrupp, medelklassen. Av någon anledning har författarna också försökt att individualisera begreppet så att varje individ ska kunna hitta sin klasstillhörighet. Envar sin egen klass.

Själva klassbegreppet har förändrats i historien.

Nils Herman Quiding (1808-1886) var en svensk jurist, journalist, författare och politisk tänkare. Han skrev ”Slutliqvid med Sveriges lag” i fyra band (1826-1876) där han använde uttrycken överklass-underklass.

En av Quidings beundrare var August Strindberg (1849 -1912) som tog över samma klassbegrepp. Se till exempel ”Liten katekes för Underklassen” – (Samlade skrifter av August Strindberg /16. Likt och olikt. Del 1 /).

Fransmannen Adolphe Bernard Granier de Cassagnac, (1806-1880) var strängt konservativ och en av kejsardömets trognaste försvarare.

I sin bok ”Arbetarklassens historia”, från 1843 (han skrev en bok om adelsklassen också) skrev han:

” Proletariatet innefattar 1:o arbetarne, 2:o tiggare, 3:o tjuvarne, 4:o de allmänna qvinnorna.

En arbetare är en proletär som arbetar och förtjenar en dagspenning, hvaraf han lever;

En tiggare är en proletär som inte vill eller inte kan arbeta och som tigger för att kunna lefva;

En tjuf är en proletär som vill hvarken arbeta eller tigga och som stjäl för att kunna lefva;

En allmän qvinna är en proletär som hvarken vill arbeta, tigga eller stjäla och som bjuder sin kropp fal.”

Deras klassindelning i två poler påminner om den samtida tyske filosofen, journalisten, historikern och samhällsvetaren Karl Marx (1818-1883) som menade att klasstillhörigheten inte bestäms av levnadsstandarden, utan av vilken roll den enskilde har i det ekonomiska systemet, det vill säga om man äger produktionsmedel (jord, slavar, kapital, maskiner, fabriker, företag, kreditinstitut, energiresurser o.s.v.) eller om man som arbetstagare (arbetare) bara äger sin egen arbetskraft. Det handlar således om ägandet till och makten över produktionen.

Dagens arbetarklass tvingas, genom lönearbetet, sälja sin arbetskraft till den härskande kapitalistklassen.

Spelar det någon roll vilket klassbegrepp man använder?

Ja, det beror på vad man vill undersöka med begreppet och vad som är tillämpligt för analys och debatt av samhället.
De begrepp man använder har konsekvenser för vilka slutsatser man drar.

Jag föredrar att skilja mellan klass och hierarki.
Bägge existerar och betingar varandra.

”Ensvensk utopist" Nils Herman Quiding ("Nils Nilsson, arbetskarl") i belysning af hans egna skrifter bearbetade och i sammandrag populärt framställda af G. H:son Holmberg.” 

Samladeskrifter av August Strindberg, Sextonde delen Likt och olikt Sociala och kulturkritiska uppsatser från 1880-talet av August Strindberg Förra bandet Stockholm Albert Bonniers förlag 1913 

AdolpheBernard Granier de Cassagnac, Wikipedia 

 Henri Lefebvre, Marx sociologi 1966 

 

Samhällsklasser I (av IV)

När du sätter dig att läsa 750 sidor, och 26 artiklar”Klass i Sverige. Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet ”, Arkiv förlag 2021, bör du vara klar över vad du och de fyrtio författarna menar med ”klass” och samhällsklass.

Jag konstaterar snart att jag med klass menar något helt annat än författarna.
Därför blir läsningen för mig litet svår.

Vad är en klass? I boken ges bara några kortfattade hänvisningar till den amerikanske sociologens Erik Ohlin Wright (1947-2019) definition.
Jag ska således inte försöka recensera boken utan bara fundera över begreppet klass.

Grundas begreppet ”klass” på hur individen uppfattar sig själv om vilken samhällsklass hen uppfattar sig tillhöra?

Eller handlar klasser om medborgarnas olika utbildningsnivå, förmögenhet, inkomst och/eller bakgrund? Handlar klass alltså om ekonomisk, social och kulturell skiktning?

Är klass och socialgrupp således ungefär samma sak?

Och vad innebär det att det idag finns ojämlikheter och skilda ekonomiska, sociala och kulturella grupper i Sverige?

Jag ställer frågorna eftersom det i människans historia alltid har funnits en överklass och en underklass. Rika och fattiga. Det är således inget speciellt för vår tid eller för vårt land.

Boken innehåller annars många intressanta och viktiga iakttagelser om hur det ekonomiska, sociala och kulturella Sverige har förändrats de senaste fyrtio åren.
Men vad säger den digra luntan om begreppet klass?

Mänsklighetens ekonomiska, sociala och kulturella villkor har ju, tycks det, alltid varit uppdelad i över- och underklass.

Somliga människor har varit enormt rika samtidigt som andra varit eländigt fattiga.

 

För att ta ett 600 år gammalt exempel: Under medeltiden var Bo Jonsson Grip (1335-1386) en av de rikaste i Sverige, näst kungen.

Grips jordegendomar omfattade över 1/3 av dåvarande Sverige samt hela Finland.

Grip tillhörde adeln som var en tydlig överklass gentemot resten av befolkningen. Adeln utgjorde ca 0,5 procent av hela befolkningen. Gentemot övrig befolkning hade adeln privilegier (förmåner) bland annat skattefrihet.

Större delen av befolkningen levde som underklass i fattigdom. Det var jordbrukare som arbetade på kungens och adelns gods, torpare och backstugusittare, före detta trälar, pigor, drängar indelta soldater och fattighjon samt alla kvinnor.

Man finner ekonomiska, sociala och kulturella skillnaderna mellan människor i alla tider och över hela vår värld.

Möjligen undantagandes de första människorna som använde sten och ben som verktyg och som med enkla jaktvapen jagade sina byten.

Med jordbruket och boskapsskötseln började människan äga jord, boskap och dragdjur. Jordbrukaren utvidgade sina ägor, ökade sina skördar och blev också tvungen att skydda dem mot angripare. Militär och borgar uppstod.  Jordbruket kunde växa till överskott som kunde sparas och säljas. Överskottet kunde omvandlas i ädla metaller. byteshandeln gav upphov till pengar.

I faraonernas Egypten (3000-500 f.kr) och Babylons maktsystem (2000-500 f.kr) härskande den styrande jordägande klassen över resten av folket.

De mäktiga använde sin makt över produktion, handel och militär för att dirigera flertalet människor att arbeta för överklassen. Överklassen drev in skatter och arrenderade ut jord för att få ihop kapital. För att göra erövringar krävdes arméer, d.v.s. fotfolk.
Prästerskapet höll i den kulturella ordningen. Ägandet och makten började gå i arv. Liksom fattigdomen. Ur nödvändigheten att hålla ordning på folk och fä uppstod skriv och räknekonst.

”Demokratin” i antikens Aten (700-30 f.Kr) gällde endast fria män, födda av atenska föräldrar. Större delen av befolkningen- kvinnor, invandrare och slavar - saknade medborgarrätt.

De rika medborgarna ägde jord och slavar. De fattiga medborgarna ägde bara sin arbetskraft. Slavarna ägde inte ens sig själva.

Men det var slavarnas och de fattigas arbete som byggde stadsstaten.
I silvergruvorna i Laurion, på 400-talet f.Kr. arbetade mellan 10 000 och 20 000 ofria i gruvorna för att ta fram det silver som staten behövde för att bland annat bygga upp en stark flotta.

I antikens Rom (cirka 700 f.Kr- 500 e.Kr.) kunde även kvinnor vara medborgare och äga jord och politisk makt. Men de stora jordägarna bildade en aristokrati som exploaterade resten av folket. Krigsbyten och skatteindrivning i provinserna skapade kapital för imperiebygget. I botten av samhällshierarkin fanns slavarna vars arbete utgjorde grunden för samhällsekonomin. 

 Under den epok som historikerna kallar ”medeltiden” (400-talet till 1400-talet) styrde aristokratin, överklassen, kungar, furstar, ridderskap, kyrkan och handelskapitalister. Ur den växande handeln skapades kolonialmakter. Hantverkare i städerna bildade skrån och gillen. Kreditinstitut och banker uppstod. En elit av handelskapitalister skaffade sig enorm makt. Större delen av medborgarna, allmogen, hantverkare, egendomslösa torpare, pigor och fattiga. Det var deras arbete som grundade tidens ekonomi.
Skatter och tullavgifter drevs in för att samla och koncentrera nödvändigt kapital.

Under medeltiden i Europa verkade storkapitalister som Hansan (cirka, 1100-1650), Giovanni di Bicci de' Medici, (1360 -1429), Jacob Fugger (1459–1525) med flera. Dessa ägde stora handelshus, kommersiella nätverk, banker och pengar som ökade kapitalet.
Europeiska privata och statliga intressen samarbetade i kolonialprojekt under 1500-1800-talen.

Under ”renässansen” (1400-tal till omkring år 1600) ökade antalet handelskapitalister som tillsammans med adel, aristokrati, kungar, påve bildade en ekonomisk, militär och religiös överklass. Nationer uppstod. Kompanier bildades. Penningekonomin och marknadsekonomin blev dominerande.   Kolonialmakterna blev globala. Afrikaslaveriet skaffade billigarbetskraft till Amerika.

 Under industrialismen (1600-), med den s.k. frihetstiden, utvecklades vetenskapen och tekniken. Kapitalägare lät bygga industrier, massproduktion och masskonsumtion blev nödvändig, marknadsekonomin blev global. Lönearbetet blev en ordning som dominerade produktionen. En relativt liten grupp kapitalister dominerade den stora gruppen löntagare.
Industrikapitalister som Louis de Geer (1587–1652), John D Rockefeller (1839-1937), Mayer Amshel Rothschild (1743–1812) och André Oscar Wallenberg (1816-1886) skaffade sig makt genom ägande av maskiner, industrier, företag, patent och banker. Genom fabriksproduktion kunde de utnyttja löntagarnas arbete för att koncentrera kapital på nya produktiva verksamheter.

Klasskillnaderna har alltså bestått medan formerna har förändrats under historiens gång.

”Klass i Sverige. Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet ”

Erik Ohlin Wright: Antikapitalism – strategier och möjligheter i det tjugoförsta århundradet, Daidalos 2020,

GöranTherborn Vad gör den härskande klassen när den härskar?

Lena Karlsson ”Klasstillhörighetens subjektiva dimension: klassidentitet, sociala attityder och fritidsvanor.” 

 

Rika och fattiga

I en ledare i dagens GP skriver Aleksandra Boscanin om ”En falsk motsättning mellan rika och fattiga”

Hon anser att det inte är någon bra fattigdomsbekämpning att ta från de rika för att ge till de fattiga

”Välgörenhet och bistånd spelar en viktig roll men det långsiktiga målet uppnås först när fattiga länder kan skapa eget välstånd. Detta förutsätter fungerande institutioner, vilket ofta saknas.”

Hon har säkert rätt i det.

Anledningen till Boscanins fundering är att Oxfam kommit med en ny rapport, ”Reward work, not wealth” som visar att den fattigaste halvan av världens befolkning inte fick någon förmögenhetstillväxt alls under förra året. Samtidigt gick 82 procent av ökningen till den allra rikaste procenten i världen.
Vi måste i högre grad belöna arbete, inte rikedom, skriver Robert Höglund, Oxfam, i en debattartikel i DN.

Aldrig förr har världen sett en större ökning av dollarmiljardärer som förra året med en ny miljardär varannan dag. De blir dessutom allt rikare. Oxfams rapport visar att de 762 miljarder dollar som världens miljardärers förmögenheter ökade med mellan mars 2016 och mars 2017 (då Forbes miljardärslista publiceras) hade kunnat utrota den extrema fattigdomen sju gånger om.

Problemet är hur överföringen av resurser mellan rika och fattiga ska kunna ske. Att ta från de rika för att dela ut till de fattiga kanske skulle hjälpa kortsiktigt men skapa stora problem på längre sikt.

Några andra tänkbara medel:

Därest de rikas förmögenheter fortsätter att växa på bekostnad av de fattigaste:

Företag borde prioritera rättvisa löner så att välståndsökningen blir mer rättvist fördelad.
Förutsättningarna för detta är fria oberoende fackföreningar, organisationsrätt, förhandlingsrätt.
Stopp för överexploatering av människor och miljö.
En effektiv bekämpning av skatteflykt och skatteparadis.
Mer pengar till välfärdssatsningar för de allra fattigaste.
Skatt på internationella valutatransaktioner.

Satsning på ekonomisk forskning om hur produktionens överskott fördelas, om inkomstklyftornas uppkomst och konsekvenser och om hur fattigdom långsiktigt kan bekämpas.

Oxfam

Tio frågor till dig som är förbudsivrare

1. Tror du att fattigdomen bland romer i Rumänien upphör eller mildras om Sverige lagstiftar mot att rumänska romer som kommer hit och ber dig och mig om hjälp?

2. Är det romernas eget fel att de är fattiga?

3. Bör inte den som ber om hjälp själv kunna avgöra om hen behöver hjälpen eller inte?
4. Bör inte den som vill ge en fattig medmänniska en slant kunna avgöra om hen vill ge eller inte?
5. Tror du att den individ som sitter och ber dig om hjälp om en allmosa inte behöver den?

6. Anser du att empati är en känsla som vi borde göra oss av med?
7. Varför ska staten, kommunen eller polisen bestämma om jag ska ge pengar till en hjälpbehövande?

8. Varför vill du förbjuda mig att ge om jag vill göra det?

9. Kan man inte ge fattiga hjälp både genom att betala skatt till statligt bistånd och genom att ge i handen direkt till den som är fattig?

10. Är en rom från Rumänien, som sitter utanför en butik och ber om din hjälp, mindre värd än en svensk med välbetalt arbete?

SvT Fakta: ”Tiggeriförbud i olika länder”

Amnesty ”Tiggeriförbud strider mot mänskliga rättigheter”

-

Ju rikare desto snålare

Vellinge kommun ligger i Skåne län och där bor 35 257 människor (2016). De är rikare än de flesta andra svenskar. Medelinkomsten i Vellinge är 303 275 kronor om året.  

I hela Sverige är den 261 038 kronor. I Eskilstuna, där jag bor, är medelinkomsten 240 882 kronor.

Men Vellingeborna har inte råd att ge Europas fattigaste människor hjälp när de ber om det.
Vellingeborna löser det hela i stället med att förbjuda de fattiga att be om hjälp.

– Jag är medveten om att det är en svår fråga, men jag tror inte att vi bekämpar fattigdom genom att tillåta tiggeri, säger Vellinge kommuns M-ledare Carina Wutzler till TT.

Nähä, men bekämpar man fattigdom genom att förbjuda folk att be om hjälp eller att förbjuda folk att hjälpa?

Det är förbjudet att slå folk på käften.
Men inte fan bekämpar man krig genom detta förbud.

Vellinges medelinkomst:

Lag mot tiggeri förbjuder medmänsklighet

De tiggare vi nästan dagligen möter, t.ex. utanför matvarubutiker, är arbetslösa och är inte svenska medborgare.

De kommer tillfälligt till Sverige för att de, på grund av sin etnicitet, inte kan få arbete i de länder där de är medborgare. Men de är människor.

Nu vill en del svenska medborgare förbjuda tiggarna att komma till Sverige för att tigga.
Om de kom som turister skulle de däremot vara välkomna.

De svenska moderaterna och sverigedemokraterna och en och annan sosse vill förbjuda tiggeriet för att vi ska slippa att möta fattigdomen så tydligt.
Däremot har förbudsivrarna inga förslag om hur vi ska bli av med själva fattigdomen eller arbetslösheten.

Bland motiveringana för ett förbud är ett att en del typer uppträder som en slags hallickar som utnyttjar tiggarna genom att tvinga dem att avstå en del av vad de får in på tiggeriet.

Horor är liksom tiggarna också människor. Sexköpslagen förbjuder därför inte horor från att sälja sextjänster. Däremot är det förbjudet att köpa sex och att tjäna pengar på att horor säljer sex. Torskar och hallickar, men inte horor, bedriver olaglig verksamhet.
I konsekvensens med sexköpslagen borde därför inte tiggarna förbjudas att tigga men givare att ge.

En sådan lag skulle hindra mig, att av empati, ge en medmänniska hjälp. Empati skulle bli olagligt.
Visserligen skulle jag då i stället kunna ge till hjälporganisationer men då vet jag ju inte om pengarna verkligen kommer till den som behöver dem.

De som utnyttjar tiggarna på samma sätt som hallickar utnyttjar horor bör hindras i sin verksamhet av den enkla anledningen att det borde vara förbjudet att utnyttja andras fattigdom.

Men när vi i Sverige köper billiga produkter som tillverkats av fattiga löntagare i låglöneländer kallas det inte för att vi utnyttjar fattigdomen utan för att vi hjälper de fattiga.

Och då svenska kapitalägare tjänar pengar genom att underbetala löntagare i fattiga länder uppskattas de för att de giver fattiga arbetslösa arbete.

Ingenting är enkelt i vår värld.
Det konstaterade redan den franske författaren och nobelpristagaren Anatole France (1824 – 1924) när han skrev:
"Lagen är i sanning rättvis och jämlik. Den förbjuder både den rike och den fattige att sova under broarna, att tigga på gatan och stjäla bröd".

SvT ”Moderaterna vill ha ett nationellt tiggeriförbud”
Expressen ”Detta innebär ett nationellt tiggeriförbud”
DI ”Svensk Handel välkomnar tiggeriförbud” 
Amnesty Tiggeriförbud strider mot mänskliga rättigheter

Ivar Arpi, SvD Ledare ”Låt inte tiggeriet normaliseras” 
Mårten Schultz, professor i civilrätt, SvD ”Tiggeriförbudet är en rättsteknisk mardröm”

Läsvärd ledare av Tove Lifvendahl i SvD 10 sept.  ”Flera frågor ligger i den tiggandes kopp”

Moderaterna sänker skatter. Pengarna hamnar i rika skattesmitares fickor.

Moderaternas skuggbudget, som presenterades i mars, innehåller förslag på 22 miljarder i skattesänkningar på arbete, sänkt försörjningsstöd och färre a-kassedagar. 

Regeringen Reinfeldt sänkte skatter till en kostnad av 140 miljarder 2006-2014.

Tanken bakom skattesänkningar är att det ska stimulera till investeringar som ska ge mer jobb och ökad konsumtion. Dessutom finns en idé om att medborgarens frihet blir större om hon får behålla mer av sina pengar. De idéerna härrör, utan större förändringar, från 1600-1700-talen, bl.a. recept som skrevs ut av John Locke (1632-1704) och John Stuart Mill, (1806-1873).

Men världen har förändrats sedan dess.
Statsförvaltning och skatterna har demokratiserats, samhällsbehoven har ökat, den privata äganderätten över kapitalet är inte längre en privat angelägenhet, staten och kapitalet har blivit mer ömsesidigt beroende, företagen är idag enorma och ibland större än enskilda nationer, ändliga resurser har exploaterats till bristningsgränsen, globaliseringen och finansmarknaderna har förändrat förutsättningarna att politiskt styra nationella ekonomier. Ingen av liberalismens fäder hade ens kunnat föreställa sig dagens värld. I dag behöver stat och kommun mer pengar för gemensamma samhällsuppgifter.

Det tänker man på då man läser om att Skandinaviens tusen rikaste hushåll har undanhållit 32 procent av den skatt de skulle ha betalat. Det visar en ny forskningsstudie som publiceras i måndags.
Det är professor Annette Alstadsaeter vid Handelshögskolan vid Norges miljö- och biovetenskapliga universitet, hennes forskarkolleger Niels Johannesen vid Köpenhamns Universitet och Gabriel Zucman vid amerikanska UC Berkeley som kombinerat uppgifter om bankkonton i Schweiz med uppgifterna om brevlådeföretag i Panamaläckan och självrättelser och annan information från skattemyndigheterna.

Forskarna har också kunnat visa att nästan alla schweiziska bankkonton använts till skatteflykt. Det har de gjort genom att jämföra bankkontouppgifter i Swissleaks med personernas deklarationer i Norge och Danmark.

Att den rika makteliten stjäl resurser från oss övriga skattebetalare visste vi redan tidigare. Exakt hur mycket de gömmer undan är det däremot få som känner till. Enligt nationalekonomen Daniel Waldenström kan det röra sig om så mycket som 1300 miljarder. Vilket kan jämföras med utgifterna för staten 2016 som beräknas landa på drygt 933,9 miljarder.

SVT kunde förra våren avslöja de 9.000 svenskar som gjort självrättelser av gömda pengar utomlands som de inte deklarerat för tidigare. Den som gör självrättelse på eget initiativ slipper straffavgift och slipper att bli anmäld för skattebrott. Många har utnyttjat den möjligheten eftersom nya informationsutbytesavtal med skatteparadisländerna ökat risken att åka fast.

Bland dem som SVT kunde avslöja fanns flera miljardärer och kända storföretagsfamiljer.

Skattesänkningar och skattesmitningar innebär att de som inte behöver samhällets hjälp tar från dem som behöver de gemensamma samhällsuppgifterna.

De undanhållna skatterna skulle kunna ha satsats i infrastruktur, polis, kriminalvård, sjukvård, skolor och omsorg där pengarna behövs.

SvT 170529 ”Forskningsstudie: De rikaste flyr skatt mest”
SvT mars 2016 ”Näringslivets toppar har gömt pengar och smitit från skatt” 

Lista över svenska miljardärer 2016 

Daniel Waldenström är professor vid nationalekonomiska institutionen. Han forskar främst om inkomst- och förmögenhetsfördelning, inkomströrlighet och skatter. 

Norges miljø- og biovitenskapelige universitet, NMBU,

Rikedom och fattigdom - makt och vanmakt

I veckan har hjälporganisationen Oxfam, i en artikel på DN Debatt, presenterat en utredning som visar att ”Världens åtta rikaste äger likamycket som den fattigaste hälften”.

Under de senaste 25 åren har den rikaste en procenten i världen haft större inkomstökningar än de fattigaste 50 procenten tillsammans. Allt mer pengar ackumuleras hos de rikaste samtidigt som 700 miljoner människor fortfarande lever i extrem fattigdom.
Klyftorna ökar mellan de rikaste och de fattigaste.

Även i Sverige har klyftan mellan de mest välbeställda och övriga ökat. Ny forskning visar att de rikaste tio procenten av svenskarna såg sin nettoförmögenhet växa mer än alla andras mellan 2007 och 2012. Nyligen genomförda granskning av näringslivstopparnas löner visar att också de har ökat mycket snabbare än övriga befolkningens de senaste decennierna.
Robert Höglund, hjälporganisationen Oxfam, anser att ökande klyftor riskerar att skapa instabilitet och slita isär samhällen.
Han presenterar organisationens manifest för hur världen ska bli bättre, bland annat föreslår han omfördelning av rikedom genom beskattning, globala regler för skattenivåer och internationella överenskommelser om insyn.

Per Gudmundsson på SvD:s ledarredaktion konstaterar i dag att det inte skulle bli mycket per person om man fördelade de åttas förmögenhet på de fattiga. En konfiskering av de rikastes förmögenheter skulle dessutom vara kontraproduktiv eftersom de rika redan nu donerar massor av pengar till välgörenhet.
Gudmundsson framhåller Bill Gates i sammanhanget och påpekar att ”Microsofts betydelse för världens utveckling sedan bolaget grundades 1975, knappast går att bedöma. Skulle vi vilja vara utan den tekniska revolution och de produktionsframsteg som användarvänliga hemdatorer medförde?”

Vad nu detta har med de 85 miljarder dollar som Gates förfogar över?

”Den som leker med tanken på att avskaffa de superrika, ifrågasätter också det ekonomiska system (Gudmundsson avser här kapitalismen) som på kort tid har lyft miljoner – nej, miljarder – ur svält och extrem fattigdom. Man ska vara försiktig med vad man önskar sig.”

Gudmundsson behöver inte vara rädd att kapitalismen hotas eller ens ifrågasätts.
Sedan bolsjevismen och stalinismen byråkratier försatt socialismen och kommunismen i konkurs har vänstern ledsnat på att fundera över kapitalismen.
Det finns helt enkelt inga trovärdiga alternativ till kapitalismen.
Ett faktum som komplicerar debatten är också att extrem rikedom samtidigt med djupaste fattigdom fanns redan före kapitalismen. Ta till exempel Bo Jonsson Grip (1335- 1386) som var den störste jordinnehavaren någonsin i Sverige, utom kungen. Hans godsmassa omfattade över 1/3 av Sverige samt hela Finland.
Och ekonomiska hierarkier med en liten elit och en djup omfattande fattigdom fanns redan under antiken.

Det ständiga problemet är att rikedom ger makt medan fattigdom skapar vanmakt.
Och makt och vanmakt lever alltid i symbios med varandra och är oftast ett symptom på att något är fel.
Kan det vara kapitalismen?

Oxfams pressmeddelande om de åtta rikaste

DN Ledare 2015: Erik Helmerson: Orättvis tolkning av rikedom i Oxfam-rapport

Är nettoförmögenhet rikedom? Ekonomistas, debatt 2015

LO Rapport Den ekonomiska ojämlikheten i Sverige, 2016

Det går inte att bygga om en häst till traktor

Att bygga ett socialistiskt samhälle i en kapitalistisk värld är som att bygga om en häst till en traktor.

Den haltande hästens skadade ben kan inte ersättas av ett traktorhjul.

Problemet är att socialism är en ideologi medan kapitalismen är resultatet av en flertusenårig historisk utveckling och ett historiskt faktum.

Det behöver inte vara något fel på den socialistiska idén, utom att den är en utopi.

Detta faktum bevisas ständigt i modern historia. Den ryska revolutionen leddes av extremsocialister, bolsjevikerna, som med goda intentioner bara lyckade skapa ett samhällsmonster värre än det kapitalistiska.
Detsamma gäller för hela det gamla Östeuropa. Kubas kommunister tvingas nu ge sig.
Det kinesiska kommunistpartiet har insett problemet och utnyttjar kapitalismen men förlorar de socialistiska idéerna.
Det stora kommunistiska försöket till socialism har förvandlats till statskapitalism.
Och nu är Venezuela det aktuella exemplet.

Hugo Chavez och hans socialistparti försökte omfördela de ekonomiska resurserna till förmån till den fattiga befolkningen och vann därmed politisk framgång. Men kapitalismens oskrivna men järnhårda lagar gjorde att det politiska försöket ledde till att BNP-tillväxten sjönk till -4 procent i fjol, prognosen för 2015 är -6,7 procent.
På senare år har landet sjunkit allt djupare ned i en svår ekonomisk kris med negativ tillväxt, galopperande inflation och stor brist på basvaror för vanligt folk.

Ett problem är att 95 procent av exportinkomsterna, närmare hälften av statens intäkter och en fjärdedel av bruttonationalprodukten (BNP) bygger på oljeinkomster. Det mycket oljerika landet är starkt beroende av priset på "det svarta guldet" som har rasat de senaste åren. Samtidigt har inflationen skjutit i höjden och spås bli 205 procent i år - världens högsta.
Under goda ekonomiska tider har oljan gett staten pengar till satsningar på välfärd och infrastruktur, men oljeberoendet gör samtidigt Venezuela sårbart för prisfall och konjunkturnedgångar. Trots försök att utveckla andra näringar har landet inte lyckats bryta beroendet av oljan.
Korruptionen är mycket hög. Landet intar plats 161 på Transparency Internationals korruptionsindex.

Mordfrekvensen är den näst högsta i världen efter Honduras enligt FN: 62 mord per 100.000 invånare.

Att fördela samhällsresurserna jämnare så att de fattiga får det bättre är inte socialism. Socialism innebär en alternativ samhällsform av genomgripande ekonomiska, sociala och kulturella förändringar.
Men en sådan politik får inte på vägen, utan olyckliga konsekvenser, kollidera med kapitalismens grundvalar som innebär en ekonomi som vilar på global marknadsekonomi och en produktion med vinstmotiv, privat ägande till produktionsmedlen, lönearbete, penning- kredit- och finansekonomi samt kapitalkoncentration.

Valet i Venezuela 

Om Venezuela 

Vinnare och förlorare i samhällshierarkin

DN-krönikören Niklas Wahllöf skriver i DN den 8 oktober, att tävlandet har ökat i omfattning och att alla delar av livet har blivit till rena tävlingsmoment: ”Vi är skräckslagna för ett liv som bara är ett liv, utan mätbara vinster”. 

Arbete, karriär, allt ska vinnas. Men nu syns tecken på att vissa av oss inte ställer upp på de gamla kriterierna i bedömningssporten, skriver Wahllöf hoppfullt om dem som vägrar att tävla.

Och visst är det påfallande hur det ska tävlas i allt. SvD har bland annat nyligen haft en tävling där det gällt att utse svenska språkets vackraste ord och kulturen genomsyras av priser och tävlingar: litteraturpriser, musikpriser, poesipriser, nobelpriser och så vidare.
Bokrecensenter och förlagsredaktörer jagar bestsellers.

Tidskrifter plitar ihop rankinglistor där de utser årets kommun och bästa kommun att leva i och hundratals andra årets bästa.

Det är lätt att omedelbart skylla tävlingsandan på att vi lever i en kultur som domineras av kapitalism och kommersialism. Men om man vill slippa att hemfalla åt slappa vänsterkonspirationsteorier måste man tänka ännu en gång.

Tävlandet och kampen kan lika gärna vara ett grundläggande mänskligt fenomen som i barnaåren yttrar sig i leken och som kan vara ett sätt att utveckla förmågan att klara kampen för tillvaron.

De Olympiska spelen har till exempel funnits sedan 700-talet före Kristus.

Det finns ändå anledning att tro att tävlandet har ökat i och med kommersialismen och kapitalismen som i sig handlar om att konkurrera och vinna. Vilket inte motsäger antagandet att tävlandet ska träna oss för kampen för tillvaron. Tvärt om.

Men att det skulle finnas en konspiration bakom denna ökning, i syfte att få oss mer anpassade till kapitalismen, finns det inga bevis för.

Att allt fler älskar att tävla kan bero på demokratin och välfärdssamhället som gjort idrotten mer allmän och omfattar både barns och vuxnas fritidssysselsättning.

Medierna hjälper till att popularisera tävlandet genom allsköns flåsiga program som TV:s Fortet, Mästarnas Mästare, Spring, frågesporter m.m. För att inte tala om de allt mer omfattade idrotts- och sportsidorna.

Utan tvekan lever vi i en utpräglad tävlingskultur som anpassar oss till den rådande ekonomiska och sociala kulturen.

Det är en kultur som skapar vinnare och förlorare och därmed hierarkier och segregation.
Vinnarna har vunnit rikedom, uppskattning, oberoende, skönhet.
Förlorarna är föraktade utanförstående. I bästa fall osynliga.

Vår människo- och samhällssyn påverkas antagligen av denna hierarkiska tävlingsordning där vi ser fattigdomen som resultat av ett dåligt utfört tävlande medan rikedom är vunnet i ädel kamp.

Hur vill socialdemokraterna hjälpa tiggarna?

Det finns borgerliga skribenter som skyller den grekiska krisen på den nuvarande vänsterregeringen - som bara haft regeringsmakt i ett år - medan de borgerliga partierna PASOK och Ny Demokrati vilka har haft samma makt under de tjugo år som krisen utvecklat sig inte nämns ansvariga.

En märklig fördelning av skuldfrågan.

Samma brist på insikt och perspektiv visar en del svenska allianspolitiker. Sossarna och miljöpartiet har haft den egentliga regeringsmakten i några månader medan alliansregeringen styrt landet i åtta år.  Ändå blir det sossarna som får skit för sakernas bedrövliga tillstånd.

Nåja, sånt hör till den politiska retoriken.

I dagens DN anklagar ledarskribenten Csaba Bene Perlenberg socialdemokratin för att tiga om tiggeriet. Men glömmer att alla partier, utom SD, tiger. Medan alla förfasar sig över ”rasismen” och SD:s fula reklam.

”Var är raseriet? Var är den socialdemokratiska indignationen över klyftor, misär och utsatthet? Om det är något som situationen med tiggandet på våra gator tydligt visar, så är det att Socialdemokraterna inte längre är allergiska mot fattigdom.” skriver Csaba Bene Perlenberg.

Han kan tyvärr ha rätt.

Att politikerna tiger om tiggarna kan bero på att
- tiggarna inte omfattas av vår svenska välfärd, att de inte omfattas av arbetslinjen och att de inte är svenska medborgare.
Fattigdomen har tidigare inte lett till tiggande. Det saknas därför erfarenhet av problemet.
Underförstått anser många att rumänska och bulgariska tiggares problem ska lösas av rumänska och bulgariska regeringar.

Men man kan också ana att om svenska myndigheter och politiker skulle börja ge de utländska tiggarna samma förmåner som om de vore svenska medborgare så kommer en egoistisk folkstorm bryta ut och SD skulle få vatten på sin kvarn. Därför avstår politikerna från att t.ex. bygga bostadsbaracker, ge tiggarna via hjälporganisationer ett visst ekonomiskt bidrag, trycka på tiggarnas hemländer, ge tiggaran skydd m.m.
Det kostar några kronor och många väljare är egoister.

Csaba Bene Perlenberg ställer särskilda krav på socialdemokratin.
Det kan vara riktigt.

Tiggarna tillhör arbetarklassen.  Det visste redan den konservative franske författaren till ”Arbetarklassens historia” A. Granier de Cassagnac som 1843 skrev  (d.v.s. före Marx):

”Vi ser att proletariatet innefattar 1. arbetare, 2. tiggare, 3. tjuvar och 4. de allmänna kvinnorna.
En arbetare är en proletär som arbetar och förtjänar en dagspenning, varav han lever.
En tiggare är en proletär som inte vill eller inte kan arbeta och som tigger för att kunna leva.
En tjuv är en proletär som varken vill tigga eller arbeta och som stjäl för att kunna leva.
En allmän kvinna är en proletär som varken vill arbeta, tigga eller stjäla och som bjuder ut sin kropp för att kunna leva.”

Socialdemokratin är dessutom ett internationalistiskt, humant och empatiskt parti och för ett starkare EU-samarbete vilket framgår av socialdemokraternas partiprogram2013.

Däremot står det inget som är direkt tillämpbart på tiggarnas situation.

Så frågan är: var står socialdemokratin i frågan?

Den kristna socialdemokratiska föreningen ”tro ochsolidaritet”

Hur man bäst bekämpar främlingsfientlighet

I en affischkampanj i Stockholms tunnelbana har SverigeDemokraterna, på engelska, bett Stockholms turister om ursäkt för att det finns utländska tiggare på Stockholms gator. Om SD får bestämma, säger de, ska turisterna slippa se tiggarna.

Kampanjen väcker indignation hos SD:s motståndare som anser att den är ”hets mot folkgrupp” och kräver att SL ska förbjuda kampanjen inom tunnelbanan. Hets mot folkgrupp är nämligen olagligt.

Enligt 16 kap 8 § brottsbalken, är hets mot folkgrupp att uppsåtligen, i uttalande eller i annat meddelande som sprids, hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.

Men ”utländska tiggare” är ingen folkgrupp. JK har följaktligen beslutat att inte inleda någon förundersökning mot Sverigedemokraterna.

SD är ett riksdagsparti, det tredje största, med 14 procent av väljarna bakom sig. De har samma rätt som andra partier att uttrycka sina åsikter så länge dessa inte bryter mot lagen.

Att SD, enligt min och majoritetens mening, har helt fel och att kampanjen bygger på fördomar och dumhet är inget skäl till att stoppa den.

Reklamkampanjer är ju i allmänhet inte alltid vederhäftiga men ofta korkade och i en demokrati har även korkade åsikter rätt att framföras.

Jag kan förstå att en stor grupp människor blir upprörda över SD:s budskap men det betyder inte att vi har rätt att tysta det.

Däremot är det svårt att förstå varför reaktionerna blir så oartikulerade och att man river ner affischerna i stället för att komma med motargument eller med konstruktiva förslag till lösningar av problemet.

För tiggeriet är ett problem, inte främst för oss väletablerade svenskar och utländska turister, utan för tiggarna själva. Deras problem – fattigdom, arbetslöshet, brist på utbildning, ekonomiskt, socialt och kulturellt utanförskap och i vissa fall etnisk diskriminering – måste lösas på annat sätt än att tysta dem som tar upp problemet. Även om de ställer fel frågor och har fel svar.

Jag tror att de starka handgripliga reaktionerna på kampanjen delvis bottnar i den politiska retorik som byggts upp i motståndet mot SD.

Där har SD:s främlingsfientlighet, nationalism och konservatism kallats fascism och rasism. SD har jämförts med nazistpartiet i Tyskland på 30-talet.

SD:s motståndare har därför kunnat se sig själva som det godas värn mot det onda. Eftersom det goda måste vinna är alla medel tillåtna, även odemokratiska, som att vända ryggen åt SD:s talare på torgmöten, att man kan avbryta talare, att man kan riva ner deras affischer, att frysa ut SD-anhängare och ändå framstå som försvarare av demokratin.

Det uppstår en mobb, visserligen en som vill det rätta, men en mobb där individen låter känslorna ta över förnuftet, och individens vilja blir till massans, och varje nyans och eftertanke försvinner och det brutala handlandet blir lag. Argumenten tryter, höj rösten!

Varje mobb har, som de själva anser, ett gott syfte: Bevara den egna rasen, rädda nationen, bekämpa ondskan, stoppa fascismen, kommunismen eller andra ismer.

Nazister, fascister och bolsjeviker har alltid utnyttjat mobben, folkstormen, massan för att ”övertyga” meningsmotståndare.
Att demonisera motståndare är också en fascistisk metod.
Låt oss inte ta efter deras metoder i kampen mot främlingsfientligheten.

Är inte främlingsfientlighet illa nog och något att bekämpa?

Dagens existerande fascism finns för övrigt i form av talibaner, ISIS, Al Qaida, Boko Haram, Hezbollha m.fl. våldsideologier, dogmatiska, fundamentalistiska, fanatiska och antidemokratiska som hotar den demokratiska världen.

Bästa sättet att bekämpa SD:s enfaldiga budskap är att bemöta dem med sakliga argument. Om man i stället söker tysta dem, och demonisera dem når man inte de människor som kan tänka sig stödja SD.
De känner inte igen sig som fascister och rasister men tror att utlänningar kommer hit till Sverige för att sko sig på vår surt förvärvade välfärd, att det finns fullt av brottslingar bland alla flyktingar som väller in i landet, att invandrarna tar våra jobb, att flyktingmottagningen kostar oss skattebetalare massor av pengar, att det finns ligor som organiserar tiggandet.
Och de tror att SD är det enda partiet som vill diskutera problemen.

Allt jag kan göra är att försöka bevisa för dem att de har fel.
Inte framställa dem som ondskefulla demoner.

SvD om SD-kampanjen 

AB 

Mauricio Rojas i SvD
ETC Ledare  
Georges Soros utbildar romer
DN Ledare

Mina tidigare inlägg på denna blogg om SD, främlingsfientlighet och tiggare
Främlingsfientligheten illa nog

Vänsternklarar inte debatten

Sluta kalla SD förrasistiskt!

Förbjud fattigdom istället för tiggeri

Tiggare, horor ochpapperslösa, organisera er!

Moderattant och SvD:sledarskribent emot olagliga bosättningar!