Dagen efter

I går tvingades Anna Kinberg Batra avgå från partiledarposten i Moderaterna.

Anledningen sägs bland annat vara att partiet, enligt opinionsundersökningarna, först tappat konservativa väljare till SD och, då partistyrelsen närmade sig SD för att häva tappet, förlorade även liberala väljare till Centerpartiet.
Opinionssiffrorna för partiet halverades från 30,1 procent vid valet 2010 till 15,2 i augusti i år.

Partiet korsfäste Anna Kinberg Batra och börjar söka en efterträdare.

Men nog vore det vore klädsamt om de som sitter i Moderaternas partistyrelse kunde kliva fram och deklarera att beslutet om den förödande politiken var förankrad i styrelsen.
Ulf Kristersson, Elisabeth Svantesson, Hanif Bali, Anna Tenje, Beatrice Ask, Benjamin Dousa, Christian Gustavsson, Christofer Fjellner, Hans Wallmark, Jessica Polfjärd, Gunnar Strömmer, Lena Asplund, Katarina Jonsson, Linda Frohm, Martin Andreasson, Peter Danielsson, Tomas Tobé, var med om att fatta beslut?
Kan någon av er, med tanke på vad som nu hänt, ställa upp som ny ordförandekandidat?

Man kan invända att AKB förvärrade det hela med att inte kunna förklara beslutet för media och för folket.
Men det var väl knappast förbjudet för övriga i styrelsen att förklara saken.

Nu är AKB inte problemet utan hela moderaterna. Och moderaternas problem är inte bara moderaternas utan samtliga politiska partiers.

Ytterst är det väljarna som ställt till det så att ingen regering kan få majoritet i riksdagen och till att Sverigedemokraterna blockerar möjliga beslut.
Nej jag ska inte begära väljarnas avgång, väljarna är alltid utan skuld i en demokrati.

Ett stort problem i sammanhanget är att det politiska landskapet, av olika skäl, förändrats medan de kartor som medier, politiska partier, stadsvetare och många andra tillhandahåller är föråldrade.

Förr fanns till exempel ”socialismen” som en faktor i det politiska landskapet och som moderaterna (högern) kunde skrämma väljarna med.
”Socialismen” är idag inget politiskt alternativ i landskapsbilden.
Visst finns det de, som i det politiska landskapet, traskar omkring med gamla kartor, som betecknar t.ex. socialdemokraterna som ”socialistiskt” men det politiska landskapet har sedan slutet av 1980-talet förändrats.

Kvar i lanskapet finns socialliberalism, ultraliberalism och konservatism.
På de gamla kartorna finns således bara ”socialism”, liberalism och konservatism.
Vilket försvårar orienteringen.

Visserligen står både socialliberalismen och nyliberalisen mot konservatismen. Men annars är de olika liberalismerna mycket olika.
Mer om det senare.

DN "Moderaternas kris har bara börjat" 

SvD "Fundamentet i moderaterna har vittrat sönder" 

Expressen "Drömmen om Reinfeldt löser inte M-krisen" 

Expressen "Populismen är problemet"

DN Peter Wolodarski "Ska den arga högern sänka ett 40-årigt äktenskap"

Moderaterna sänker skatter. Pengarna hamnar i rika skattesmitares fickor.

Moderaternas skuggbudget, som presenterades i mars, innehåller förslag på 22 miljarder i skattesänkningar på arbete, sänkt försörjningsstöd och färre a-kassedagar. 

Regeringen Reinfeldt sänkte skatter till en kostnad av 140 miljarder 2006-2014.

Tanken bakom skattesänkningar är att det ska stimulera till investeringar som ska ge mer jobb och ökad konsumtion. Dessutom finns en idé om att medborgarens frihet blir större om hon får behålla mer av sina pengar. De idéerna härrör, utan större förändringar, från 1600-1700-talen, bl.a. recept som skrevs ut av John Locke (1632-1704) och John Stuart Mill, (1806-1873).

Men världen har förändrats sedan dess.
Statsförvaltning och skatterna har demokratiserats, samhällsbehoven har ökat, den privata äganderätten över kapitalet är inte längre en privat angelägenhet, staten och kapitalet har blivit mer ömsesidigt beroende, företagen är idag enorma och ibland större än enskilda nationer, ändliga resurser har exploaterats till bristningsgränsen, globaliseringen och finansmarknaderna har förändrat förutsättningarna att politiskt styra nationella ekonomier. Ingen av liberalismens fäder hade ens kunnat föreställa sig dagens värld. I dag behöver stat och kommun mer pengar för gemensamma samhällsuppgifter.

Det tänker man på då man läser om att Skandinaviens tusen rikaste hushåll har undanhållit 32 procent av den skatt de skulle ha betalat. Det visar en ny forskningsstudie som publiceras i måndags.
Det är professor Annette Alstadsaeter vid Handelshögskolan vid Norges miljö- och biovetenskapliga universitet, hennes forskarkolleger Niels Johannesen vid Köpenhamns Universitet och Gabriel Zucman vid amerikanska UC Berkeley som kombinerat uppgifter om bankkonton i Schweiz med uppgifterna om brevlådeföretag i Panamaläckan och självrättelser och annan information från skattemyndigheterna.

Forskarna har också kunnat visa att nästan alla schweiziska bankkonton använts till skatteflykt. Det har de gjort genom att jämföra bankkontouppgifter i Swissleaks med personernas deklarationer i Norge och Danmark.

Att den rika makteliten stjäl resurser från oss övriga skattebetalare visste vi redan tidigare. Exakt hur mycket de gömmer undan är det däremot få som känner till. Enligt nationalekonomen Daniel Waldenström kan det röra sig om så mycket som 1300 miljarder. Vilket kan jämföras med utgifterna för staten 2016 som beräknas landa på drygt 933,9 miljarder.

SVT kunde förra våren avslöja de 9.000 svenskar som gjort självrättelser av gömda pengar utomlands som de inte deklarerat för tidigare. Den som gör självrättelse på eget initiativ slipper straffavgift och slipper att bli anmäld för skattebrott. Många har utnyttjat den möjligheten eftersom nya informationsutbytesavtal med skatteparadisländerna ökat risken att åka fast.

Bland dem som SVT kunde avslöja fanns flera miljardärer och kända storföretagsfamiljer.

Skattesänkningar och skattesmitningar innebär att de som inte behöver samhällets hjälp tar från dem som behöver de gemensamma samhällsuppgifterna.

De undanhållna skatterna skulle kunna ha satsats i infrastruktur, polis, kriminalvård, sjukvård, skolor och omsorg där pengarna behövs.

SvT 170529 ”Forskningsstudie: De rikaste flyr skatt mest”
SvT mars 2016 ”Näringslivets toppar har gömt pengar och smitit från skatt” 

Lista över svenska miljardärer 2016 

Daniel Waldenström är professor vid nationalekonomiska institutionen. Han forskar främst om inkomst- och förmögenhetsfördelning, inkomströrlighet och skatter. 

Norges miljø- og biovitenskapelige universitet, NMBU,

Liberalerna vill öka det statliga inflytandet över arbetsmarknaden

Då de borgerliga nationalekonomerna förordar sänkning av ingångslönerna bygger de sina resonemang på teorier, abstrakta matematiska modeller eller på antaganden.

Vetenskapliga bevis för att lönesänkningar har någon effekt på sysselsättningen finns inte.
Men det finns en konkret verklighet att ta hänsyn till.

Lönenivåerna för de diskuterade instegsjobben måste vara högre än bidragsdito d.v.s. arbetslöshetsersättningarna, sjukersättningar, försörjningsstöd och andra bidrag till arbetslösa.
Annars skulle ju, enligt nyliberalt tänkande, ingen arbetslös vilja ta jobben utan hellre leva på bidrag.

När det gäller försörjningsstödstagare (före detta socialbidrag) får en ensamstående med ett hemmavarande barn på 10 år 5630 kronor i månaden. Därtill kan komma bostadsbidrag.

När det gäller lägstalönerna inom den privata tjänstesektorn ligger snittet för heltidsanställd på 20 000 kronor före skatt, enligt SCB. Men man bör då vara medveten om att många med lägstalöner inte arbetar heltid.

”Arbetsmarknadens parter levererar inte tillräckligt med enkla jobb för att svensk arbetsmarknad ska kunna möta integrationsutmaningen.” säger Liberalerna i sitt förslag.

En något märklig analys med tanke på att det inte är arbetsmarknadens parter som levererar jobb.  Nya arbetstillfällen skapas av näringslivet, innovatörer och investeringskapital.

Liberalernas oliberala förslag, att sänka ingångslönerna genom lagstiftning, kan leda till att arbetsgivare sparkar anställda och anställer nya löntagare för det billigare priset.
Hur många nya jobb kommer det att skapa?

Om politikerna ska sätta lägstalöner på arbetsmarknaden, som L föreslår, är det samtidigt ett ingrepp i den svenska modellen där annars arbetsgivare och löntagare i förhandlingar kommer överens om löner och arbetsvillkor.
Ingreppet kan, medvetet eller omedvetet, vara ett första steg mot kommande liknande attacker mot den svenska modellen.

En annan följd av L:s förslag är att skillnaden mellan lön och bidrag krymper. Följden av detta blir att en del borgerliga politiker, om L:s förslag genomförs, kommer att kräva att skillnaden åter bör vidgas genom att bidragsnivåerna sänks så att det ekonomiska incitamentet ökar.


DN Debatt 

SvD

Socialstyrelsens riksnorm för ekonomiskt bidrag

Socialstyrelsen, ekonomiskt bistånd

Mina blogginlägg i ämnet

Lägre ingångslöner för och emot

Den svenska modellen

Den gamla vanliga refrängen

Nyliberala paradoxer