Hur vill socialdemokraterna hjälpa tiggarna?

Det finns borgerliga skribenter som skyller den grekiska krisen på den nuvarande vänsterregeringen - som bara haft regeringsmakt i ett år - medan de borgerliga partierna PASOK och Ny Demokrati vilka har haft samma makt under de tjugo år som krisen utvecklat sig inte nämns ansvariga.

En märklig fördelning av skuldfrågan.

Samma brist på insikt och perspektiv visar en del svenska allianspolitiker. Sossarna och miljöpartiet har haft den egentliga regeringsmakten i några månader medan alliansregeringen styrt landet i åtta år.  Ändå blir det sossarna som får skit för sakernas bedrövliga tillstånd.

Nåja, sånt hör till den politiska retoriken.

I dagens DN anklagar ledarskribenten Csaba Bene Perlenberg socialdemokratin för att tiga om tiggeriet. Men glömmer att alla partier, utom SD, tiger. Medan alla förfasar sig över ”rasismen” och SD:s fula reklam.

”Var är raseriet? Var är den socialdemokratiska indignationen över klyftor, misär och utsatthet? Om det är något som situationen med tiggandet på våra gator tydligt visar, så är det att Socialdemokraterna inte längre är allergiska mot fattigdom.” skriver Csaba Bene Perlenberg.

Han kan tyvärr ha rätt.

Att politikerna tiger om tiggarna kan bero på att
- tiggarna inte omfattas av vår svenska välfärd, att de inte omfattas av arbetslinjen och att de inte är svenska medborgare.
Fattigdomen har tidigare inte lett till tiggande. Det saknas därför erfarenhet av problemet.
Underförstått anser många att rumänska och bulgariska tiggares problem ska lösas av rumänska och bulgariska regeringar.

Men man kan också ana att om svenska myndigheter och politiker skulle börja ge de utländska tiggarna samma förmåner som om de vore svenska medborgare så kommer en egoistisk folkstorm bryta ut och SD skulle få vatten på sin kvarn. Därför avstår politikerna från att t.ex. bygga bostadsbaracker, ge tiggarna via hjälporganisationer ett visst ekonomiskt bidrag, trycka på tiggarnas hemländer, ge tiggaran skydd m.m.
Det kostar några kronor och många väljare är egoister.

Csaba Bene Perlenberg ställer särskilda krav på socialdemokratin.
Det kan vara riktigt.

Tiggarna tillhör arbetarklassen.  Det visste redan den konservative franske författaren till ”Arbetarklassens historia” A. Granier de Cassagnac som 1843 skrev  (d.v.s. före Marx):

”Vi ser att proletariatet innefattar 1. arbetare, 2. tiggare, 3. tjuvar och 4. de allmänna kvinnorna.
En arbetare är en proletär som arbetar och förtjänar en dagspenning, varav han lever.
En tiggare är en proletär som inte vill eller inte kan arbeta och som tigger för att kunna leva.
En tjuv är en proletär som varken vill tigga eller arbeta och som stjäl för att kunna leva.
En allmän kvinna är en proletär som varken vill arbeta, tigga eller stjäla och som bjuder ut sin kropp för att kunna leva.”

Socialdemokratin är dessutom ett internationalistiskt, humant och empatiskt parti och för ett starkare EU-samarbete vilket framgår av socialdemokraternas partiprogram2013.

Däremot står det inget som är direkt tillämpbart på tiggarnas situation.

Så frågan är: var står socialdemokratin i frågan?

Den kristna socialdemokratiska föreningen ”tro ochsolidaritet”

Tiggare, horor och papperslösa, organisera er!

 Han är rolig, han professorn.
När han inte gillar utformningen av sexköpslagen så gör han en retorisk krumelur med ett förslag om att förbjuda folk att ge pengar till tiggare. 

”En möjlighet som inte prövats men som vore värd att diskuteras vore att införa ett förbud inte mot gatutiggeri men mot att ge pengar till den som tigger på gator och torg. Här finns vad jag kan se en klar parallell till förbudet mot köp av sexuella tjänster där vi valt att inte bestraffa de som säljer sexuella tjänster utan bara de som betalar för detta. Skälet är att man har bestämt att den som köper sexuella tjänster för sin egen behovs-tillfredsställelse utnyttjar en annan människas utsatta sociala situation och därmed förnedrar de prostituerade. Vidare har man ansett att prostitution leder till många former av sociala problem och ofta till utslagning av den prostituerade samt att denna verksamhet vidmakthåller en ojämlik maktordning. På samma sätt kan man se på den som ger allmosor till gatutiggare, det vill säga som en person som bidrar till en annan människas sociala underordning och förnedring för att tillfredsställa något slags behov av att känna sig rättfärdig. Förbudet mot tillfälliga köp av sexuella tjänster motiveras också av att prostitution ofta är en grogrund för organiserad brottslighet och människohandel, vilket är problem som också ofta nämns i samband med det ökande gatutiggeriet.” skriver professor Bo Rothstein i en debattartikel i dagens DN.

Med sitt förslag vill professorn, med ett retoriskt grepp, peka på sexköpslagens paradox.

Det finns fler.

Tiggeri och prostitution betraktas i Sverige som smutsiga arbeten, men de är inte förbjudna. Däremot är det, enligt svensk lag, olagligt att köpa sex.
Men vad skiljer t.ex. papperslösas situation på arbetsmarknaden från tiggarens och horans?  

De papperslösa är olagliga eftersom de saknar tillstånd att vistas i Sverige. Och från och med den 1 augusti i år kan arbetsgivare (d.v.s. arbetsköpare) som anställer papperslösa straffas för detta. 

Fullt lagligt är det emellertid att sälja och köpa arbetskraft. Bägge delarna betraktas t.o.m. som högst hedervärda.
Arbetsköpare (kallad arbetsgivare) utnyttjar löntagarens situation eftersom alternativet för den senare är att bli arbetslös och därmed utan inkomst.  Den enskilde arbetsköparen (arbetsgivaren) skulle därför, så länge det finns överskott på löntagare, kunna diktera villkoren i ett avtal mellan honom och löntagaren.
Så skedde också i industrialismens barndom. 

Men i Sverige har vi numera en över hundraårig demokratisk tradition med organisationsrätt, arbetsmarknadslagar, socialförsäkringar och fackliga organisationer som balanserar arbetsgivarnas makt.
Kollektivavtalen är resultat av denna demokratiska tradition.

Kanske skulle därför tiggare, horor och papperslösa organisera sig i ”fackliga” sammanslutningar för att kräva sin rätt?

När det gäller definitionen av det ena och det andra kan man kanske tänka på vad den konservative franske författaren till ”Arbetarklassens historia” , A. Granier de Cassagnac skrev 1838:

”Vi ser att proletariatet innefattar 1. arbetare, 2. tiggare, 3. tjuvar och 4. de allmänna kvinnorna.
En arbetare är en proletär som arbetar och förtjänar en dagspenning, varav han lever.
En tiggare är en proletär som inte vill eller inte kan arbeta och som tigger för att kunna leva.
En tjuv är en proletär som varken vill tigga eller arbeta och som stjäl för att kunna leva.
En allmän kvinna är en proletär som varken vill arbeta, tigga eller stjäla och som bjuder ut sin kropp för att kunna leva.”

DN

 

Ska klassbegreppet förklara eller förvirra?

Karl Marx använde klassbegrreppet på så sätt att ”arbetarklassen” betecknade de grupper i samhället som inte äger produktionsmedlen (kapital, fabriker, naturresurser, land o.s.v.). Eftersom de inte ägde produktionsmedlen var de egendomslösa och i överförd betydelse ”proletärer” (egendomslösa).

Arbetarklassen är, för sitt uppehälle, helt hänvisad till att sälja sin egen arbetskraft till dem som äger produktionsmedlen, kapitalägarna.

Kapitalägarna ökar sitt kapital genom att exploatera arbetarklassen.

Klassbegreppet är därmed ganska klart.
Två klasser står mot varandra: Löntagare och kapitalägare.

Äger du produktionsmedel och använder dessa för att öka ditt kapital genom att köpa arbetskraft för produktion är du kapitalist. Gör du det inte är du ”arbetare” d.v.s. löntagare.

Om en anställd läkare tjänar fem gånger så mycket som en sköterska tillhör de alltså inte olika klasser, de är bägge löntagare.

Marx klassbegrepp kan bara tillämpas i den världsordning som kallas för ”kapitalism”. Klassbegreppet och begreppet ”kapitalism” kan inte förstås utan vartannat.
Kapitalismen är just det samhällssystem som grundar sig på att kapitalister – ägarna till produktionsmedlen - ökar kapitalet genom att exploatera den egendomslösa arbetskraften.

Till skillnad mot tidigare epoker i historien där kapitaltillväxten skedde genom utnyttjande av slavar, kommendering av undersåtar, ofria jordarbetare och våldsam erövring.

Så långt Marx.

I dagens diskurs har klassbegreppet fått en annan mer diffus och skiftande betydelse. Det kan beteckna samhälleliga hierarkier, "över- och underklass", socialgrupper, fattiga och rika. Arbetarklass får ibland beteckna dem som arbetar i blåställ och ställs mot ”manschettarbetare”.

Begreppet ”kapitalism” har också fått skilda betydelser och används i ofta som beteckning för ”marknadssamhället”, ”ekonomismen”, ”konkurrenssamhället” m.m.

Dessutom brukar man begränsa kapitalismen till att gälla den industrialiserade världen. Man talar t.ex. om ”den svenska kapitalismen”.

Men man måste vara blind om man inte ser att kapitalismen, sedan ett par hundra år, är ett världsomfattande system som omfattar såväl rika som fattiga länder.  

Denna begreppsförvirring skapar en onödig förvirring i debatten.

Om jag t.ex. påstår att arbetarklassen blir större och klyftan mellan arbetarklass och kapitalägare ökar kan detta lätt avfärdas med hänvisning till förhållande i Sverige. Men ser man det globalt är det så: I Kina, Indien och Brasilien ökar antalet löntagare på ett sätt som saknar motsvarighet i historien. Kapitalet blir allt mäktigare.

En som ofta virrar till begreppen är Göran Greider.
Nu senast i ”Nya vågen” P1 tisdag 15 maj kl 14.03.

Klassbegreppet verkar vara aktuellt. Nu annonseras bl.a. en debatt på "Working Life 2012"

Men egentligen borde vänstern debattera begreppet.