Det går inte att bygga om en häst till traktor

Att bygga ett socialistiskt samhälle i en kapitalistisk värld är som att bygga om en häst till en traktor.

Den haltande hästens skadade ben kan inte ersättas av ett traktorhjul.

Problemet är att socialism är en ideologi medan kapitalismen är resultatet av en flertusenårig historisk utveckling och ett historiskt faktum.

Det behöver inte vara något fel på den socialistiska idén, utom att den är en utopi.

Detta faktum bevisas ständigt i modern historia. Den ryska revolutionen leddes av extremsocialister, bolsjevikerna, som med goda intentioner bara lyckade skapa ett samhällsmonster värre än det kapitalistiska.
Detsamma gäller för hela det gamla Östeuropa. Kubas kommunister tvingas nu ge sig.
Det kinesiska kommunistpartiet har insett problemet och utnyttjar kapitalismen men förlorar de socialistiska idéerna.
Det stora kommunistiska försöket till socialism har förvandlats till statskapitalism.
Och nu är Venezuela det aktuella exemplet.

Hugo Chavez och hans socialistparti försökte omfördela de ekonomiska resurserna till förmån till den fattiga befolkningen och vann därmed politisk framgång. Men kapitalismens oskrivna men järnhårda lagar gjorde att det politiska försöket ledde till att BNP-tillväxten sjönk till -4 procent i fjol, prognosen för 2015 är -6,7 procent.
På senare år har landet sjunkit allt djupare ned i en svår ekonomisk kris med negativ tillväxt, galopperande inflation och stor brist på basvaror för vanligt folk.

Ett problem är att 95 procent av exportinkomsterna, närmare hälften av statens intäkter och en fjärdedel av bruttonationalprodukten (BNP) bygger på oljeinkomster. Det mycket oljerika landet är starkt beroende av priset på "det svarta guldet" som har rasat de senaste åren. Samtidigt har inflationen skjutit i höjden och spås bli 205 procent i år - världens högsta.
Under goda ekonomiska tider har oljan gett staten pengar till satsningar på välfärd och infrastruktur, men oljeberoendet gör samtidigt Venezuela sårbart för prisfall och konjunkturnedgångar. Trots försök att utveckla andra näringar har landet inte lyckats bryta beroendet av oljan.
Korruptionen är mycket hög. Landet intar plats 161 på Transparency Internationals korruptionsindex.

Mordfrekvensen är den näst högsta i världen efter Honduras enligt FN: 62 mord per 100.000 invånare.

Att fördela samhällsresurserna jämnare så att de fattiga får det bättre är inte socialism. Socialism innebär en alternativ samhällsform av genomgripande ekonomiska, sociala och kulturella förändringar.
Men en sådan politik får inte på vägen, utan olyckliga konsekvenser, kollidera med kapitalismens grundvalar som innebär en ekonomi som vilar på global marknadsekonomi och en produktion med vinstmotiv, privat ägande till produktionsmedlen, lönearbete, penning- kredit- och finansekonomi samt kapitalkoncentration.

Valet i Venezuela 

Om Venezuela 

”Skapa arbete” - vad betyder det?

Vad menar politiker och byråkrater när de snackar om att ”skapa arbetstillfällen”?

Jag undrar eftersom det inte är arbetsuppgifter som behöver skapas.
De finns. Vägar, bostäder, vård, utbildning behöver ständigt byggas ut, renoveras och förnyas. Där finns hur mycket arbete som helst att utföra.
Arbetsuppgifter finns alltså. Och arbetskraft.

Vad är det då som saknas?

Initiativ och kapital!
Politikernas uppgift är att formulera och slå fast vilka behovet av vägar, bostäder, vård och utbildning är. Och politikerna ska också räkna ut hur dessa behov ska tillfredsställas, planeras och projekteras.
Men om det inte finns resurser i form av kapital kommer inget arbete igång.
Det är alltså kapital som saknas.

Och kapital skapas genom arbete. Det låter som ett moment 22 men är det bara för dogmatiska nyliberaler. Inte för socialdemokrater.
Det är ju kapitalister – t.ex. riskkapitalet och bankerna – som ska skaka fram kapital ur det överskott som arbetet och produktionen skapar och sedan satsa detta kapital i nya projekt. Kapitalisterna har denna enda viktiga uppgift i det kapitalistiska samhället.
Men eftersom kapitalisternas motiv inte är behovet av arbetsuppgifter utan en allt högre profit så satsar de inte om de inte tror att satsningen är tillräckligt lönsam.

När profiten av att satsa på produktiv verksamhet inte blir tillräckligt hög skiter kapitalet i att satsa. De spelar hellre på den globala finansmarknaden, köper tavlor eller dumpar kapitalet i gömda bankfack.

Enligt nyliberal dogm ska inte staten satsa kapital i produktiv verksamhet.
Byråkraterna i den borgerliga regeringen försöker då lösa problemet genom att skapa ”sysselsättning”, vilket inte är detsamma som arbete.
Det är ren terapi och ett sätt att frisera arbetslöshetsstatistiken. Att kalla detta för en ”arbetslinje” är bedrägeri.

Socialdemokratin har en helt annan, friare, syn på saken. Skattepengarna är kapital som kan investeras i vägar, bostäder, vård och utbildning.
Och då kapitalisterna inte kan leverera måste staten göra det.

Socialdemokratiska politiker bör därför öka skatteuttaget på passivt kapital, d.v.s. sådana kapital som inte satsas i produktiv verksamhet, och satsa skattekapital i produktiv verksamhet.

Minska samtidigt skatteuttaget på det produktiva kapitalet för att stimulera till produktiva satsningar.

Och varför inte inrätta en kapitalförmedling som komplement till arbetsförmedlingen!
Kapitalförmedlingen skulle t.ex. kunna ge arbetslösa byggnadsarbetare kapitalresurser att starta projekt för nödvändigt byggande och reparationer.

SvD Näringsliv
DN Ledare
SvD Ledare
DN Ekonomi

DN Debatt

SvD Ledare

AB

Expressen

Staten och kapitalet är siamesiska tvillingar

Staten var den förste ”kapitalisten”. Redan under de babyloniska härskarna och i faraonernas Egypten var det staten, nationen eller den politiska makten som koncentrerade arbetets värden för att använde dem i stora offentliga projekt.

Oavbrutet i historien och överallt har de politiska härskarna samlat in produktionsöverskott från de arbetande genom skatteindrivning, utfärdande av arbetsplikt och genom slaveri.

De egyptiska pyramiderna byggdes på order av faraoner och det högre prästerskapet som använde slavarbetskraft och beordrade folket att ställa upp med arbete.

Ekonomin i antikens Grekland och Rom grundades på en kombination av statliga erövringar och slaveri.

Det feodala samhället, som avlöste antikens slavsamhälle, byggde på att kungen, adeln och kyrkan hade skaffat sig äganderätt till den brukbara jorden och hyrde ut den till egendomslösa jordbrukare. Dessa måste leverera en del av vad jorden gav, eller betala en särskild skatt till jordägaren. Jordägarna – kungen, adeln och kyrkan - kunde därför samla in produktionsöverskottet, koncentrera det och använda det till mer eller mindre produktiva projekt.
Kapitalkoncentrationen skedde under kungens och aristokratins ledning.

Först under privatkapitalismen i Europa kunde fristående enskilda kapitalister ägna sig åt att samla in och koncentrera de värden som lönearbetet producerade för att satsa på enskilda projekt.
Men under hela den kapitalistiska historien, från kolonialismens första år på 1500-talet till i dag, har staten varit nödvändig för privata företag och privatkapitalistiska projekt.

När så de ryska bolsjevikerna påstod sig ha avskaffat kapitalismen hade de i själva verket skapat ett statskapitalistiskt system. Staten blev den ende kapitalisten och partiet dess ledning.

I dag utnyttjar de kinesiska ”kommunsiterna” kapitalismens dynamik för att skapa ett välfärdssamhälle. Staten stöttar de kapitalistiska strävandena.

Hur är det i vårt land?
Sverige är inget undantag.
Staten och kapitalet sitter inte bara i samma båt. De är siamesiska tvillingar.

I själva verket har privatkapitalismen alltid varit beroende av staten och tvärt om. De har samma blodomlopp. Alla ekonomier har i alla tider varit ”blandekonomier” - en blandning av statligt och privat ägande.

Den som vill studera detta i dagens Sverige kan ta del av tidningen Dagens Samhälles kartläggning ”Den offentliga marknaden 2011”
Här beskrivs bl.a.
• hur hälften av statens, kommunernas och landstingens samlade utgifter (exklusive transfereringar) spenderas på att köpa varor och tjänster från näringslivet.
• den offentliga marknaden har ett värde på 820 miljarder (inköp
som görs av myndigheter och offentligt ägda företag), pengar som
blir omsättning i huvudsakligen privata företag.
820 miljarder är 60 miljarder högre än kommunernas och
landstingen samlade intäkter.
• nästan halva den statliga och kommunala sektorns budget exklusive
transferingar (500 av cirka 1 000 miljarder) skickas vidare till
näringslivet via upphandling, inköp och finansiering av välfärdsproduktion.
Resterande 500 miljarder används huvudsakligen till de offentliganställdas
löner.

Statskontoret gjorde en liknande genomgång i oktober 2011 i rapporten ”Den offentliga sektorns utveckling”


Det är dags att avskaffa dogmerna – både de till höger och till vänster - om statens ensidigt negativa respektive positiva roll i näringslivet.
I stället bör vi odogmatiskt kunna diskutera i vilka sammanhang det ena eller det andra kapitalet ger bästa resultat.
Inom vård, skola och omsorg handlar det t.ex. inte bara om att minimera kostnader och maxinera effektivitet utan även om värden som demokratisk insyn och om måluppfyllelse.

Eskilstuna-Kuriren

Hade Marx i alla fall rätt i en sak?

Västvärldens regeringar och centralbanker har hittills, enligt Bank of England, ställt 14 800 miljarder dollar, d.v.s. 111 380 miljarder svenska kronor (111 380 000 000 000 kronor), till finansiella institutionernas förfogande under finanskrisen.
USA har erbjudit stöd på 79 000 miljarder kronor. Storbritannien med cirka 15 000 miljarder kronor och i Eurozonen har man ställt upp med ungefär 17 000 miljarder kronor. I Sverige uppgår det totala bankstödet till cirka 2 000 miljarder kronor.
Men summan på drygt 113 380 miljarder gäller både vad banker och finansiella institutioner har använt och ännu inte nyttjat.
Och nu ökar bankerna sina vinster.
Tysklands största bank, Deutsche Bank, ökade sitt resultat för det andra kvartalet med närmare 70 procent jämfört med förra årets andra kvartal.
Citigroup och Bank of America, som räddades med skattemedel, gjorde en vinst på flera miljarder under årets andra kvartal. Likaså presenterade J.P Morgan Chase ett bättre resultat än väntat.
Amerikanska banken Goldman Sachs, som också krävt skattebetalarnas hjälp på vägen, överraskade marknaden med en så stor vinst under andra kvartalet att de anställda kommer att få rekordbonusar.
Om man jämför bankstöden med länderna bruttonationalprodukt, BNP motsvarar stöden i snitt ungefär 50 procent. Motsvarande siffror för Storbritannien och USA är 88 respektive 73 procent av BNP.
Stödet består av många olika åtgärder, allt i från ställda lånegarantier till rena kapitalbidrag.
En allt större del av kapitalförsörjningen sker alltså över skatterna.

Kanske hade Marx i alla fall rätt i en sak: Kapitalet, även det privata, kommer under kapitalismens egen utveckling alltmer få en samhällelig karaktär.
(Kapitalet 24:e kapitlet, 7. ”Den kapitalistiska ackumulationens historiska tendens”)

E24
SvD