SvD:s ledarredaktion byter sida i klasskampen?

Dogmatiska nyliberala SvD:s ledarredaktion ställer plötsligt upp för de anställda mot en stor arbetsgivare! 

Man anar till och med en kämparglöd på reaktionen.

Har nyliberalerna månne klivit över gränsen i klasskampen och ställt sig på löntagarnas sida?
Dagens ledare av Anna Charlotta Johansson: ”Det grå guldet” skulle kunna få en att tro det.

Men de berörda löntagarna är inte vilka som helst. De är uppburna journalister.
Inte heller arbetsgivaren är vilken som helst utan statliga Sveriges Television.

Journalisterna är den politiska kommentatorn Margit Silberstein som tvingats avgå i pension från SVT fast hon inte ville det.
Tidigare var det s.k. nyhetsankaret Marianne Rundström som inte heller ville gå vid sin pension och blev så förbannad att hon skrev boken ”Passé − de ofrivilliga pensionärerna”.


Det finns ingen lagstadgad pensionsålder men enligt pensionsbestämmelserna har löntagare rätt att arbeta fram till 67 års ålder. Efter det krävs samtycke från arbetsgivaren.

Det märkliga är att de dogmatiska liberalerna plötsligt kritiserar ett företags rätt att leda och fördela arbetet, en princip som de annars skulle kunna offra sitt liv för. Eller åtminstone skriva en ledare om.
Samma nyliberaler som vill skapa enkla underbetalda och otrygga arbeten i samhället kämpar här för en priviligierad yrkegrupps rätt att få klamra sig fast vid jobbet efter pensionsåldern.

De nämnda relativt välbetalda journalisterna, som uppnått 67 års ålder, kan fortsätta att arbeta som frilansare om de vill. De kan som frilansare behålla medlemskapet i Journalistförbundet, behålla sina presskort och vara egna företagare. De kan skriva böcker. Därför är de ytterst privilegierade. Eller som jag, bli bloggare.

Å andra sidan finns det tusentals löntagare som ser pensioneringen som en befrielse. Efter pensionen är de fria från arbetets tvång, ofrihet, dåliga arbetsmiljöer, krävande eller tråkiga arbetsuppgifter. De kanske skulle vilja ta ut sin pension redan vid 62 års ålder. Men ofta har de inte råd till det.

Naturligtvis borde pensionsåldern vara flexibel och utgå från löntagarens egen arbetsförmåga.

Kan SvD:s ledarredaktion fundera över detta dilemma?

Pensionsmyndigheten, ”Pensionsåldernsbetydelse” 

Expressen 

Så olika det kan vara – även för pensionärer

Jag har en jämngammal kompis, BV, som en gång var chef en av våra stora folkrörelseorganisationer. Inför sin pensionering anförtrodde han mig att han greps av panik då han tänkte på att han skulle tvingas att sluta arbeta. Vad skulle han göra sen?

Tydligen hade han inte skaffat sig intressen utöver sitt arbete, och hade ingen social gemenskap utanför arbetslivet.

Han såg med fasa på den annalkande pensioneringen som ett svart hål och en enda stor tomhet inför döden.
Jag begrep inte hans skräck. Själv tänkte jag ta ut min pension vid 62 års ålder med tanke på hur mycket jag hade ogjort och som jag inte skulle kunna göra så länge som mitt jobb hindrade mig. Dessutom hade min far dött i sitt 67:e år och hann bara lyfta en enda pensionsutbetalning.
Med de generna ville jag hinna med några års frihet innan det var dags för träfracken.
Så olika kan det vara.

Nu ordnade det sig för kompisen. Han upptäckte golfspelet som blev hans stora intresse och nya sociala nav. I dag är vi bägge snart 80.
”TV-profilen” Marianne Rundström har skrivit en bok ”Passé - de ofrivilliga pensionärerna” om dem som inte vill pensioneras utan som orkar och vill fortsätta sitt arbete. Pensioneringen blir för dem ett straff.

Men alla har inte det problemet. Arbetslivet ser mycket olika ut för olika grupper av människor. Många arbetar i fysiskt slitsamma jobb, i stressande och psykiskt påfrestande arbetsmiljöer, i krävande arbeten som inte lämnar utrymme för en stimulerande fritid, med osunda och ensidiga arbetsuppgifter och eller otrygga anställningar.
Många ser varje möjlighet till fritid – helgdagar, semester, pensionering - som en befrielse från lönearbetets tvång.

Den som arbetat i sådana arbeten under bortåt fyrtio år kanske ser fram mot pensioneringen då de får tid och möjlighet att äntligen utveckla sig själva och ägna sig åt studier, hobby, svampplockning, vistelse i sommarstugan, resor, kultur och annat som de tidigare tvingats försumma.

Så olika kan det vara.
Men de som har haft ett bra berikande arbetsliv talar ofta om pensionen utifrån sin priviligierade ställning om hur pensionen borde vara för alla. Som om samma sak gällde alla.
Att de gör så kan bero på själva begreppet ”pensionär” buntar samman alla över en viss ålder som om de vore en enhetlig grupp.
Det sker i politiken där man kräver lägre skatter för pensionärerna och högre pensionsålder. Det sker i medierna, hos myndigheter och många offentlig sammanhang.

Verkligheten är ju att pensionärslivet blir olika för olika grupper.
Inkomstskillnaderna från arbetslivstiden kvarstår eller ökar efter pensioneringen. De som levat på höga inkomser fortsätter med det efter pensionsdagen medan de som hankat sig fram med låga löner blir fattigpensionärer.

Alla pensionärer är inte heller lika friska, vilket man får intryck av om man till exempel läser PRO-tidningen. Där vimlar det av ständigt leende, sportande, hurtiga, resande, föreningsaktiva ungdomliga 80-åringar.
Men många, alltför många, har krämpor som inte sällan är minnen från ett hårt arbetsliv, många lever ensamma, åldersrelaterade sjukdomar dyker upp och begränsar livet.

Så olika kan det vara.

Pensioneringen är ingen utjämningsfaktor. De ekonomiska, sociala och kulturella skillnaderna mellan människor finns kvar efter pensioneringen.

Pensionärer är bara ett byråkratiskt samlingsbegrepp.

Så Marianne Rundström du talar i egen sak när du blir upprörd över att du inte blir efterfrågad på arbetsmarknaden efter pensioneringen.
Gör det gärna men tala inte för alla.
Det kan nämligen vara mycket olika.

Passé − de ofrivilliga pensionärerna (2016), Wahlström &Widstrand, 

AB

PRO-tidningen 

Finanskrisen: Kom inte och säg att vi ingenting visste…

I DN den 12 juli i år har professorn i nationalekonomi vid Stockholms Universitet, Jonas Vlachos, kunnigt skrivit om Greklandskrisen.

Artikeln bör läsas av alla som diskuterar krisen eller har frågor om den.

Vlachos visar att det inte bara är Greklands regeringar som har skuld i den uppkomna situationen utan att ansvaret bör fördelas på många fler: Bankerna som på ett oansvarigt sätt lånat ut pengar till Grekiska institutioner, franska och tyska myndigheter som tillåtit detta, IMF, ECB och EU som sett till att bankerna och privata långivare hållits skadelösa genom att vältra över skulderna på EU:s skattebetalare.
Förre chefen för Bundesbank uttryckte saken som att paketet gick ut på att ”rädda banker och rika greker”.

I Vlachos artikel redovisas också att IMF redan 2010 borde ha sett till att Grekland fått en ordnad nedskrivning av skulderna till en långsiktigt hållbar nivå av den typ IMF brukar göra när länder står inför en statsbankrutt. En sådan hade förhindrat den skenande utvecklingen av Greklands skulder som följt på flera lån med villkor som bara förvärrat Greklands och långivarans situation.

De nuvarande lånen går bara till att betala gamla lån, ingenting av pengarna stannar i Grekland och går till investeringar där.

Grekland har å sin sida genomfört många av de s.k. reformer som trojkan krävt.

Jonas Vlachos tar ett helhetsgrepp på problemet.
Jag saknar dock en analys av finansmarknadens grundläggande problem och kris som är den egentliga huvudorsaken till Greklandskrisen.

Några länkar:

Tidigare centralbankschefen Head Karl Otto Pöhl: om räddningspaketi der Spiegel 

IFMsOlivier Blanchard

Om skuldavskrivningar i historisk belysning

Paul Krugman om skuldavskrivningar 

The Wall StreetJournal

Den grekiska skuldsaneringen: En obduktion

Bankerna och Greklands räddningspaket

Pensioner i Grekland

EU-kommissionen, Offentliga data, Den offentligasektorns inkomster, utgifter, saldon och bruttoskuld

Grekland, Italien och Spanien har finansierat en massivräddningsaktion av franska banker

The Guardian: Vart tog de grekiska räddningspengarnavägen?

IMF-Rapport: Grekland Preliminärt förslag till hållbarskuldsättning, Analys

Bruegel: Sammanställning som visar att det grekiska företagsklimatet har förbättrats markant och arbetsmarknadenhar avreglerats. 

OECD Indikatorer för produktmarknadsförordningar

EU:kommissionen 2015 Europas ekonomi 2014 ekonomi- och finansfakta

Paul de Grauwe: Greklandär solvent men illikvid: Politiska konsekvenser

Ashoka Mody: Ett program för Grekland:Följ IMF: s forskning

Yanis Varoufakis: Tyskland kommer inte att skona oss - dehar ett intresse av att bryta oss

Är du smartare än en riksdagsledamot?

I dagens nummer av Expressen räknar Anna Dahlberg upp ettantal problem som Sverige står inför men som politikerna inte tycks ta påallvar.

Här har jag listat de problemområden som Dahlberg nämner och försett varje område med länkar till belysande dokument.
Så även om du inte är riksdagsledamot kanske du kan sätta dig in i frågorna.

Den akuta bostadsbristen
LO rapport
AB 

Skolans fallande resultat. Andelen elever som klappar igenom ökar.
AB
Skolverket
OECD, Pisa 

Ränteavdragen
AB 

De offentliga utgifterna ökar. Under de närmaste 10-15 åren kommer de offentliga utgifterna att stiga kraftigt, inskärpte Robert Boije, samhällspolitisk chef på Saco, under ett seminarium i veckan.
Ekonomistas
Robert Boije 

Den demografiska utvecklingen. Fram till år 2030 kommer antalet som är 80 år eller äldre att växa med 60 procent. Redan nu växer välfärdsnotan snabbt ute i kommunerna.

SCB 

Sjukfrånvaron som drar iväg igen,
Försäkringskassan 

Försvaret som behöver rustas upp,
Regeringen 

De stora behoven av infrastruktursatsningar
Infrastruktursverige 

Det eftersatta bostadsbyggandet
Boverket 

De ökande kostnader för flyktingmottagandet
Immigrationsverket
SvD
Expressen 

Personalbristen inom offentlig sektor. Om fler ska anställas kommer kostnaderna att öka.
SCB
SACO 

Pensionerna
Fokus 

AP-fonderna

Segregationen
Migrationsinfo
Rikspolisstyrelsen räknar nu till 55 geografiska områden där kriminella nätverk har stort inflytande över lokalsamhället.
Rikspolisstyrelsen 

”Samtidigt blir det politiska Sverige allt bräckligare. Vi har en historiskt svag regering och det tycks allt svårare att locka begåvningar till politiken.
Det är ett samhälle som präglas av klassklyftor, social oro, privata särlösningar och hårt pressade offentliga finanser. Rimligen minskar även viljan att betala skatt när medelklassen får ut allt mindre av välfärden, men förväntas betala in alltmer.” skriver Anna Dahlberg.

Därtill kommer
de svenska hushållens skulder,
en fastighets- och börsbubbla som hotar att spricka, och
att BNP-utvecklingen står stilla med en tillväxt på 0 procent.

LO-rapport  Varför ärBNP per capita 94 000 kronor under trend? 

Enligt de senaste siffrorna från Statistiska centralbyrån (SCB) har hushållens lån sedan början av 2008 ökat med 1 100 miljarder kronor, eller med 56 procent.
SCB 

Dessutom har Sverige en mycket stor banksektor i förhållande till ekonomin, runt 400 procent, slaget bara av Schweiz och Holland enligt Riksbankens senaste stabilitetsrapport. Där påpekas också att svenska banker är väldigt beroende av att låna utomlands, är tätt sammanlänkade.
Riksbankens stabiliseringsrapport 

Svenska Dagbladets ekonomireporter Andreas Cervenka"Lugnet före stormen" (25/4).

Regeringens budget 

Lägg därtill en orolig omvärld, miljökatastrofer, den största flyktingströmmen sedan andra världskriget, EU:s ekonomiska och politiska problem så finns det att bita i.

Mycket tyder på att de stora partierna borde samarbeta om en gemensam lösning på åtminstone en del av problemen.

PS. Varför har arbetarrörelsen inte en webbplats hos någon av sina tankesmedjor där den här typen av fördjupning kan tillhandahållas medlemmar och sympatisörer?
Eller som Svenskt Näringslivs Ekonomifakta 
Jag trodde att Katalys Tankesmedja skulle bli något i den stilen men så blev det inte.

När man är en glad pensionär, blir man mindre glad då man läser SvD:s ledare

Låt mig gissa att praktikanten på SvD:s ledarsida, Naomi Abromowicz, ännu har cirka 40 år kvar till sin pensionering.

Det hindrar henne inte att, under rubriken ”Länge levede pigga pensionärerna”   skriva generaliserande om pensionärerna.

Hon anser att pensionsåldern måste höjas och hänvisar till Finanspolitiskarådets rapport Svensk finanspolitik som lanserades i förra veckan.
Abromowicz skriver att pensionsåldern fastställdes i en helt annan tid och att dagens 65-åringar är friskare än förr och gott skulle kunna arbeta längre. 

”Det ser ut som att det kommer att bli än svårare för pigga pensionärer framöver. Ifall regeringen får som den vill kommer arbetsgivaravgiften att höjas och det generösa jobbskatteavdraget att avskaffas för de som är över 65.”

För det första:
”Pensionärer” är en mycket grov generalisering.
Precis som om alla skillnader mellan människor plötsligt skulle upphöra då de blir  kollektiviserade till ”pensionärer”!
Fattiga och rika, tjänstemän och grovarbetare, bergsprängare som balettdansöser, sjuka och friska, boende i Pajala som Djursholm, välbeställda och utblottade, välutbildade som analfabeter, svenskfödda som nyligen anlända. Plötsligt förvandlas de alla till ”pensionärer” med samma frustande lust och förmåga att arbeta tills de blir 70.

För det andra:
Alla arbeten är inte så behagliga som ledarskribentens. Det finns gott om jobb som är trista och utarmande, som bryter ner hälsan, som är stressande., som helt saknar utmaningar. Jobb som en ung ledarskribent inte skulle stå ut med en vecka och uppenbarligen inte kan föreställa sig.
Grovarbetare, sjukvårdsbiträden, tempoarbetare, städare m.fl. kanske har mindre benägenhet att arbeta efter 67 års ålder än akademiker, näringslivsledare, läkare, redaktörer, finansrådgivare och andra med stimulerande, intressanta och vanligen välbetalda arbetsuppgifter.
De som inte kan arbeta efter 65 kommer därför att bli fattigare och de som kan arbeta till 75 kan dryga på sina inkomster under ytterligare tio år, om Abromowicz får bestämma.

För det tredje:
Ännu en gång en nyliberal som kräver att politikerna bör gripa in, och som Abromowicz säger, ”underlätta och skapa bättre förutsättningar för ett långt arbetsliv.”
Något ansvar för arbetsplatser och arbetsmiljö från företagarna och kapitalägarna tycks inte föresväva Abromowicz .
Glöm inte att det var den nyliberala politiken som utarmade arbetsmiljöarbetet i vårt samhälle.

För det fjärde:
Ingenting hindrar någon att arbeta efter 65 års ålder. De som vill arbeta kan göra det även i dag. Om de inte vill sitta i parken och mata fåglar, varför inte berika det civila samhället med sin energi och sina kunskaper?

För den femte:
Finanspolitiska rådet ska ge råd om finanspolitiken. Inte om hur individer i samhället ska ordna sina liv.
Märkligt nog har särskilt nyliberaler lätt för att glömma bort att vi medborgare är individer inte statistiska finanspolitiska variabler.

För det sjätte:
De oerhört värdefulla VD:arna i storföretagen, som får miljonbelopp i pension, kanske borde få nöja sig med endast folkpension så att de får incitament att arbeta tills de stupar. 
För att använda nyliberal logik.

Hans högvördighet Wahlroos har talat till populasen

Säga vad man vill om Nordeas styrelseordförande Björn Wahlroos, rättfram är han och han hymlar inte med att VD:ar är ett priviligerat släkte långt ovanför oss vanliga knegare.

I själva verket är Wahlroos ett lysande exempel på den penningaristokrati på toppen av samhällspyramiden som försöker få oss att tro att vi inte kan leva utan den men som egentligen skor sig på oss på botten av nämda pyramid.

Beträffande kritiken mot att Nordeas vd Christian Clausen får en lyxvåning och furstliga pensionsavtal säger Björn Wahlroos att han inte tycker att vd:n ska behöva betala för sin bostad med egna pengar.

- Jag skulle gärna höja Christian Clausens lön, så att han kunde köpa fler lägenheter i Stockholm om han så vill, säger Wahlroos till SVT.

SVT har berättat att Clausens pensionsavtal garanterar honom cirka 100 miljoner kronor (11 miljoner euro), när han väl pensioneras från sin tjänst.

Samtidigt är Nordea i färd med att minska sin personal med 2000 anställda i fyra länder.

Hur personalen och kunderna i ett sådant läge ställer sig till Clausens förmåner skiter Wahlroos högaktningsfullt i. Som det anstår en furste.

Nu är det ju inte så att Nordea ägs av Wahlroos. Nordea ägsa av alla som har aktier i företaget, har lån i eller lånar pengar till banken, pensionssparare och av skattebetalarna via statens aktieinnehav.

SvD

YLE

E24
Expressen
E24
SvD

Politiker ska inte vara ett priviligerat frälse

Under första halvåret 2011 fick fler än 450 kommun- och landstingspolitiker dela på mer än 42 miljoner kronor i politikerpension. Det visar en granskning som Sveriges Radios lokala kanaler gjort.
Annika Billström, 55, före detta socialdemokratiskt finansborgarråd i Stockholm, slutade 2006 och får nu ut 54 000 kronor i månaden i visstidspension. Hon har ett eget företag och tar ut en mindre lön från företaget men desto större vinst.
”Jag följer regelverket”, säger Billström.
Många av de politiker som Sveriges Radio granskat som får pension plockar samtidigt ut pengar via sina bolag.
Anders Sjölund är 62 år och har varit riksdagsledamot. Från riksdagen får han ingen pension ännu. Men han kvitterar ut drygt 15 000 kronor i månaden efter sin tid som moderat kommunalråd i Umeå på 90-talet. Efter att han slutat som politiker startade han ett företag. Trots att han för tre år sen fick ut 14 miljoner kronor via bolaget fick han behålla sin kommunpension. Nu bor han i Spanien.
De avdankade politkerna är inga skurkar som utnyttjar de förmåner som finns. Vem som helst skulle göra detsamma. Frågan är däremot om regelverket är acceptabelt.
Vad får en snabbköpskassörska som förlorar jobbet? A-kassa med plikt att stå till arbetsmarkandens förfogande. Startar hon ett företag upphör a-kasseersättningen.
Politiker är ett hedersuppdrag och de flesta förtroendvalda och heltidspolitikerär värda all respekt och uppskattning.
Men om skillnaderna mellan politiker och väljare blir för stor uppstår lätt ett politikerförakt som lätt utvecklas till ett demokratiförakt.
Politker ska inte vara ett priviligerat frälse men regelverket måste värna deras möjlighet att återgå till arbetslivet.
Det måste gå att göra om regelverket så att det ger samma förutsättningar som gäller för de flesta andra i samhället.

DN ekonomi

SvD ledare

Skiten kommer fram i tö

Hur kunde LO:s representant i AMF:s styrelse gå med på förre VD:ns Christer Elmhagens enorma ersättningar? Styrelsen har givit vd:n en pension och lön på 104 miljoner kronor de senaste tio åren.

I ett pressmeddelande förklarar LO bl.a.:
”AMF Pensions förre vd Christer Elmehagen har under de tre sista åren som vd
lyft 32 miljoner kronor enbart i pensionsavsättningar. Bakgrunden till
detta ligger i ett avtal från 1998 som byggde på ett förmånsbestämt system.”
”LO har sedan flera år tillbaka en ägarpolicy för hur våra företrädare ska
agera i bolagsstyrelser. Med anledning av finanskrisen och den senaste
tidens debatt om chefsbonusar gör vi nu en översyn av vår ägarpolicy och
skärper dessa regler.”

Ja det är när snön smälter som gamla stinkande hundskitar blottas.

LO svarar ju precis som alla finanshöjdare med privilegier. Hur ska organisationen kunna angripa privilegiesystemet när LO-företrädarna sover på styrelsemöten eller är det så att de inte vågar protestera på styrelsemötena?
Fanns inte LO med i AMF-styrelsen 1998?

I en debattartikel i DN 090204 refererar Wanja Lunby-Wedin till en LO-rapport som visar ett fördubblat inkomstgap mellan elit och folk: Direktörer tjänar nu över femtio gånger mer än arbetarna. Skillnaden mellan maktelitens inkomster och industriarbetarnas har aldrig varit så stor i modern tid,

” Och finanskrisen kommer inte automatiskt att minska det orimliga gapet. Tvärtom kommer den ekonomiska krisen att öka inkomstskillnaderna, skriver LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin i artikeln.

Tacka fan för det när hon själv medverkar till det.

Själv plockar jag ut 10 600 kronor i månaden efter att ha arbetat i 57 år sedan jag var 14 år gammal.

Presskommentarer:
DN
SvD
E24
Dagens.PS.