Så olika det kan vara – även för pensionärer

Jag har en jämngammal kompis, BV, som en gång var chef en av våra stora folkrörelseorganisationer. Inför sin pensionering anförtrodde han mig att han greps av panik då han tänkte på att han skulle tvingas att sluta arbeta. Vad skulle han göra sen?

Tydligen hade han inte skaffat sig intressen utöver sitt arbete, och hade ingen social gemenskap utanför arbetslivet.

Han såg med fasa på den annalkande pensioneringen som ett svart hål och en enda stor tomhet inför döden.
Jag begrep inte hans skräck. Själv tänkte jag ta ut min pension vid 62 års ålder med tanke på hur mycket jag hade ogjort och som jag inte skulle kunna göra så länge som mitt jobb hindrade mig. Dessutom hade min far dött i sitt 67:e år och hann bara lyfta en enda pensionsutbetalning.
Med de generna ville jag hinna med några års frihet innan det var dags för träfracken.
Så olika kan det vara.

Nu ordnade det sig för kompisen. Han upptäckte golfspelet som blev hans stora intresse och nya sociala nav. I dag är vi bägge snart 80.
”TV-profilen” Marianne Rundström har skrivit en bok ”Passé - de ofrivilliga pensionärerna” om dem som inte vill pensioneras utan som orkar och vill fortsätta sitt arbete. Pensioneringen blir för dem ett straff.

Men alla har inte det problemet. Arbetslivet ser mycket olika ut för olika grupper av människor. Många arbetar i fysiskt slitsamma jobb, i stressande och psykiskt påfrestande arbetsmiljöer, i krävande arbeten som inte lämnar utrymme för en stimulerande fritid, med osunda och ensidiga arbetsuppgifter och eller otrygga anställningar.
Många ser varje möjlighet till fritid – helgdagar, semester, pensionering - som en befrielse från lönearbetets tvång.

Den som arbetat i sådana arbeten under bortåt fyrtio år kanske ser fram mot pensioneringen då de får tid och möjlighet att äntligen utveckla sig själva och ägna sig åt studier, hobby, svampplockning, vistelse i sommarstugan, resor, kultur och annat som de tidigare tvingats försumma.

Så olika kan det vara.
Men de som har haft ett bra berikande arbetsliv talar ofta om pensionen utifrån sin priviligierade ställning om hur pensionen borde vara för alla. Som om samma sak gällde alla.
Att de gör så kan bero på själva begreppet ”pensionär” buntar samman alla över en viss ålder som om de vore en enhetlig grupp.
Det sker i politiken där man kräver lägre skatter för pensionärerna och högre pensionsålder. Det sker i medierna, hos myndigheter och många offentlig sammanhang.

Verkligheten är ju att pensionärslivet blir olika för olika grupper.
Inkomstskillnaderna från arbetslivstiden kvarstår eller ökar efter pensioneringen. De som levat på höga inkomser fortsätter med det efter pensionsdagen medan de som hankat sig fram med låga löner blir fattigpensionärer.

Alla pensionärer är inte heller lika friska, vilket man får intryck av om man till exempel läser PRO-tidningen. Där vimlar det av ständigt leende, sportande, hurtiga, resande, föreningsaktiva ungdomliga 80-åringar.
Men många, alltför många, har krämpor som inte sällan är minnen från ett hårt arbetsliv, många lever ensamma, åldersrelaterade sjukdomar dyker upp och begränsar livet.

Så olika kan det vara.

Pensioneringen är ingen utjämningsfaktor. De ekonomiska, sociala och kulturella skillnaderna mellan människor finns kvar efter pensioneringen.

Pensionärer är bara ett byråkratiskt samlingsbegrepp.

Så Marianne Rundström du talar i egen sak när du blir upprörd över att du inte blir efterfrågad på arbetsmarknaden efter pensioneringen.
Gör det gärna men tala inte för alla.
Det kan nämligen vara mycket olika.

Passé − de ofrivilliga pensionärerna (2016), Wahlström &Widstrand, 

AB

PRO-tidningen 

Öppet brev till äldrevården

Jag är sjuttiosju år gammal och har börjat fundera över min krympande framtid.
Diverse krämpor gör mig stundom ofärdig medan vårdcentralens samlade medicinska kunskap helt står handfallen inför detta tillstånd. Man kan inte göra en diagnos och kan därför inte åtgärda saken. Jag får gå med min värk och knapra Alvedon.

Inget ont om läkarvetenskapen.  Doktorerna söker med hjälp av kraftfull medicinering, hindra min prostatacancer att utvecklas men medicinerna reducerar samtidigt, sakta men säkert, min redan tidigare begränsade muskelmassa. Sådana är biverkningarna.
Numera vänder jag bort blicken från min spegelbild i badrummet.

Vad kommer att hända med mig de kommande tio åren?
Min hustru är fjorton år yngre än jag och kan ännu en tid, så länge hon orkar och har lust, hjälpa mig med sådant jag inte längre klarar av. Hennes arbetsbörda blir allt större.

Men hur blir det därefter?

I annonser, i medier och i pensionärstidningar ser jag pigga, ständigt leende och vitala gamlingar som reser runt och upplever världen, sportar, äventyrar och tycks leva sin tillvaro i en evigt ungdomligt frustande livsglädje.
De verkar aldrig behöva tänka på värk i kroppen eller på åldringsvården. Hopps dessa pigga gamlingar inte utgör mall för uppbyggnaden av äldrevården.  Vi är inte alla sådana.
Själv inser jag att det med tiden blir dags för mig att flytta från vårt hus i vår lilla sörmländska by till ett äldreboende.

En tröst i sammanhanget är att jag, enligt entusiastiska politiker, som första åldringsgeneration har möjlighet att välja detta boende. Jag ska vara glad, ty jag har valfrihet.

Kanske är det därför bäst att jag redan idag, innan seniliteten slår till på allvar, förbereder mitt val.
Till en början blir det till att flytta närmare våra barn och barnbarn som bor i Stockholm.
Men det innebär samtidigt att jag och min hustru tvingas flytta bort från den bygd som vi i ett kvarts sekel har älskat, från huset som vi själva tillsammans byggde, från samvaron med alla fina grannar, från den lantliga friden, tystnaden och den friska luften. Nåväl, allt varar inte för evigt.

Men kan man kalla detta för valfrihet?

Sedan ska jag, om jag förstått rätt, också kunna välja kvaliteten på den vård jag ska få.
Naturligtvis vill jag ha högsta möjliga kvalitet i vården. Men frågan är vad det innebär. Hur kan jag jämföra olika vårdgivares kvalitet?Innan jag går in i dimman vill jag därför formulera en kravlista på vilken vård jag, som kund och vårdtagare, vill ha då det blir dags.

De konkurrerande vårdgivarna har alltså härmed en möjlighet att erbjuda mig en vårdkvalitet som ger dem den vårdpenning som jag, under ett mer än ett sextioårigt arbetsliv, varit med om att betala in till stat och kommun. Här är min kravlista och offertförfrågan.

Bästa vårdgivare.
Undertecknad är glad över att vi idag har valfrihet och beställer härmed åldringsvård enligt följande specifikation:

• Personlig vård, om nödvändigt dygnet runt, av högst tre personer som jag själv valt bland befintlig personal
• Möjlighet att sammanbo med min hustru om vi så vill.
• Eget rum med radio. Rummet städas en gång i veckan
• Bredbandsuppkoppling
• Godtagbar säng- och möbelstandard som tillåter varierande ligg- och sittställningar
• En vård som så långt som möjligt utgår från mina levnadsvanor och önskningar och som tar hänsyn till att jag är en levande tänkande och kännande medmänniska och individ.
• En vård där mina behov alltid går före ekonomin.
• En vård där vårdbehovet och vårdformerna definierats i samråd med läkare, vårdpersonal, närmast anhöriga och mig själv.
• En individuell vårdplan som utgår från ovanstående och som ses över varannan månad och revideras vid behov.
• Stimulerande sysselsättning som motsvarar mina egna krav och förmåga när jag själv orkar och vill ha aktivitet
• Närande, varierad och god mat samt dryck som passar min konstitution och mitt tillstånd. Möjlighet att ta en sup eller ett glas vin när jag vill.
• Om nödvändigt, hjälp med toalettbesök och dusch om och när jag behöver
• Ombyte av blöjor eller kläder inom minst en kvart om jag skiter eller pissar på mig.
• Hänsyn till min egen dygnsrytm så att jag får sova vid de tider jag behöver
• Lugnande samtal om jag är förvirrad och upprörd
• Smärtstillande mediciner om jag har värk
• Läkarundersökning minst en gång i kvartalet för att kolla om mediciner kan tas bort eller om nya behöver sättas in
• Ett ombud som jag själv utsett som har till uppgift att följa upp att dessa krav uppfylls och kontrollerar kvalité och mänsklighet i min personliga vård. Ombudet ska ha möjlighet att inspektera när som helst.
• Möjlighet att när som helst ta kontakt med mina anhöriga.
• Möjlighet att, om mitt tillstånd så tillåter, kunna bege mig vart jag vill, med eller utan assistans.
• Möjlighet att säga upp kontraktet med två veckors varsel för att byta till ett bättre alternativ om sådant uppenbarar sig.
• Om vårdbolaget efter kontraktets ingående inte uppfyller ovanstående krav har mitt vårdombud möjlighet att för min räkning kräva ekonomisk ersättning av vårdbolaget.

Välkommen med ert vårderbjudande enligt ovanstående specifikation oavsett om ni driver en privat eller offentlig vårdinrättning.

(Ovanstående text var i förkortad version iförd i PRO-tidningen nr 1/2014)

Tips till vårdbehövande.
Planka gärna kravlistan, lägg till dina personliga preferenser och gör den till din då du ska välja vård.
Enligt vad jag kunnat utröna finns det dessutom ett par webbplatser som ska hjälpa oss gamlingar att välja vård.

Seniorval. se http://seniorval.se/
Seniorval.se presenterar sig som Sveriges största sök- och informationstjänst kring boende, service och omsorg för seniorer. Seniorval.se ägs inte av och är inte beroende av någon myndighet, omsorgs- eller boendeverksamhet eller annan organisation som skulle kunna ha intresse av att ge partisk information. På webbplatsen finns en checklista för den som ska välja äldreboende. Seniorval.se ägs av Senior Life AB. 

Äldreguiden http://www.socialstyrelsen.se/jamfor/aldreguiden som drivs av Socialstyrelsen och som bygger på information som samlats in från landets kommuner. Här kan du göra jämförelser mellan olika vårdföretag utifrån en enkel kravlista. Du får bl.a. uppgifter om antal personal och antal platser på olika äldreboenden, aktiviteter och äldres omdömen.

Se även Marios Retroblogg http://mariosretro.bloggplatsen.se/