Demokratins kris och eliterna

Den 16–18 oktober hade Stiftelsen Fritt Näringsliv en konferens om ”Den nya globaliseringsstriden”. Konferensen hölls i Amsterdam.

I konferensinbjudan kan man läsa:
”Politiker. Bankirer och investerare. Topptjänstemän. Det är samhällets eliter som i dag står i skottgluggen och nu prövas många av de värden och mål som har förenat borgerlighet och näringsliv. Meritokrati. Maktdelning. Frihandel. Hur ska eliterna återupprätta förtroendet för sig själva och de marknadsliberala idealen? Och kan kosmopolitiska ideal överleva en ökad nationalism?”

Deltar gör ”vår tids internationella intellektuella stjärnor och med dem de mest provocerande perspektiven: Ivan Krastev, Alexander Bard, Annie Lööf, Dan Olofsson, Leif Östling, Janan Ganesh och Johanna Möllerström.” står det i programmet.

Stiftelsen Fritt Näringsliv är en svensk högerliberal opinionsbildande stiftelse som 2003 ersatte föreningen Näringslivets fond som ägare av tankesmedjan Timbro. Stiftelsen stödjer också tidskriften Neo, forskningsinstitutet Ratio och Föreningen för upplysning om kommunismen. Vid stiftelsebildandet sköt Svenskt Näringsliv till cirka 300 miljoner kronor för att trygga verksamhetens långsiktiga finansiering.

Det är således den samlade nyliberala högereliten som diskuterar framtiden och sin egen roll i den.

Trots programdeklarationen kan man knappast förvänta sig mer självkritik eller odogmatisk mångsidighet från konferensen än vad som förekommer på Kinesiska kommunistpartiets kongress.

Den enda rapport från konferensen som jag lyckats hitta är i dagens SvD där Tove Lifvendahl återger sina intryck från mötet under rubriken ”Eliternas ansvar för demokratin”.
Jag har stor respekt för Lifvendahl och läser gärna hennes texter trots att jag oftast inte delar hennes ståndpunkter. Det beror inte på att jag anser att jag har rätt och hon fel utan på att vi har helt olika världsbilder. Så även nu.

Hon menar, i sin ledare, att en ansenlig del av medborgarna har upplevt att deras missnöje inte har mötts av eliterna på något tillfredsställande sätt, är skälet till att den gamla vänster-höger-skalan med dess bärande pelare i form av stora social- demokratiska och konservativa partier, har utmanats i flera av västvärldens demokratier.”
Vilket förklarar framgångarna för populistiska partier.
Där är vi överens.

Och även då hon skriver:
”Det är ett problem för hela samhället när eliterna inte förmår se (annat än med möjligen förakt) perspektiven hos dem som befinner sig någon helt annanstans, och som har en helt annan upplevelse av exempelvis globalisering, digitalisering eller invandring.” skriver Lifvendahl och fortsätter:
”Ett gott och tillitsfullt demokratiskt samhälle bygger på att det finns eliter som det går att känna respekt för. Där man vet att ämbetsmän är oförvitliga, lagens företrädare är färgblinda och de folkvalda ickekorrupta. Där nyhetsmedierna rapporterar objektivt och konsekvensneutralt. Att samhällssystemet bygger på meritokrati och inte börd. Det är eliternas ansvar. Misslyckas vi med att skydda dessa värden, förtjänar vi att kastas ut ur slottet.”

Det är vad Lifvendahl inte skriver om, och som den påkostade konferensen i Amsterdam inte heller diskuterat, är att det är kapitalismen och dess utveckling som i dag äventyrar demokratin.
Men kanske menar konferensen att ”globalisering” är samma sak som ”kapitalism”?

Frågan är hur den kapitalistiska världsordningen orsakar uppkomsten av ekonomiska, sociala och kulturella klyftor i samhället, massarbetslöshet i höglöneländer, folkomflyttningar, att samhällsresurserna inte räcker för att skapa trygghet åt flertalet medborgare.
Och varför politiken inte klarar att ge ett svar och varför demokratin urholkas.

Min hypotes i korthet är att politiken, och demokratin, allt sämre förmår att lösa människors ekonomiska, sociala och kulturella problem. De nationella politikerna har i dagens globaliserade värld allt svårare att påverka utvecklingen inom de nationella gränserna.
Det skapar misstro mot politikerna och politiken och därmed mot demokratin.

Här har också vänstereliten skuld. Vänstern har fjärmat sig genom att fastna i ”statssocialism”, genom att i stället för att diskutera kapitalismen har grottat ner sig i akademisk könskamp och vänt ryggen till de opinioner som förklarar försämringarna med främlingsfientlighet.
Vänstern har inte kunnat förklara kapitalismen som en global världsordning vilken påverkar medborgarnas vardag mer än vad politiker kan göra.

Se mina tidigare blogginlägg i ämnet

Det går inte att jämföra socialism och kapitalism!
Demokrati, kapitalism och utveckling
Trump är inte problemet, bara symtomet på en demokrati i kris
Kan socialdemokratin och vänstern sluta förfasas över USA-valet och börja diskutera roten till de verkliga problemen?
Demokratins problem allt tydligare
Partier som vet vad "vanligt folk tycker och tänker".
Politikerföraktet närs av dumhet och okunnighet

Rea på arbetskraft eller tjäderspel?

Tove Lifvendahl gjorde karriär i Svenskt Näringsliv och i Moderaterna innan hon hamnade på SvD:s ledarredaktion.

Vilket kan förklara att hon i dagens ledare uppfattar avtalsrörelsen som ett tjäderspel.

Själv har jag min bakgrund inom fackföreningsrörelsen och vänstern innan jag blev pensionär.
Vilket säkert förklarar att jag ser avtalsrörelsen som en del av den globala klasskampen.

Tove Lifvendahl och jag har olika syn på mycket annat också, särskilt på arbetsmarknadsområdet.
I dagens fågelskådning gillar hon inte satsningar på lågavlönade i avtalsrörelsen utan vill att det skapas enkla billiga arbetstillfällen på marknaden för arbetskraft som inte har jobb.

Tanken är att arbetsgivarna skulle bli mer benägna att ge arbetskraft jobb i fall arbetskraften var billigare.
Med andra ord betraktar hon arbetsgivare som ”arbetsköpare” som vill köpa billigare arbetskraft. Helst på rea.

Fast istället svamlar hon om tjädrar.

Arbetet 
Svenskt Näringsliv Avtalsrörelsen 

Dogmer mot den svenska modellen

Trots att både arbetsgivare och löntagare inser fördelarna med kollektivavtal finns det sådana som vill ha bort dem.

Några finns inom den nyliberala dogmatiska kretsen som anser att kollektivavtal sätter marknaden ur spel. Andra finns inom yttersta vänstern som lika dogmatiskt menar att klasskampen hämmas av samförståndet mellan lönearbetare och arbetsköpare.
Jag har mött representanter för bägge grupperna: i övrigt intelligenta och vettiga människor men fångade i en idé som stelnat, en dogm.

Sorgligt nog finns SvD:s ledarskribent Tove Lifvendahl med i den förstnämnda gruppen.

I dagens ledare tvingas hon köra fram två ynka exempel på hur facket agerat klumpigt för att få till kollektivavtal.

Det ena är en facklig aktion mot Baka stenugnsbageri i Sannegården i Göteborg den 12 januari och det andra är Ingeborgs bageri i Linköping för ett år sedan.
Det handlar om två små företag med några enstaka anställda.

Exemplen ter sig futtiga med tanke på att det i Sverige finns mer än 680 kollektivavtal om löner och allmänna anställningsvillkor tecknade mellan arbetsgivarorganisationer och arbetstagarorganisationer, inom såväl det privata näringslivet, staten som inom kommuner och landsting. Dessa avtal omfattar ungefär 3,6 miljoner anställda.
2014 var det 91 procent av löntagarna i åldern 16–64 år arbeten som omfattades av kollektivavtal, enligt statliga Medlingsverket.

Jag håller med om att små företag borde behandlas på annat sätt av facket än storföretag men att utifrån dessa enstaka exempel döma ut hela den svenska modellen är litet väl magstarkt.

Ingeborgs konditori, hade en anställd som var fackligt organiserad. Företagsägarna ville dock inte betala den anställde avtalsenliga löner, eftersom de ansåg sig inte ha råd med det.
Det kom till förhandling med facket och parterna blev i samförstånd överens om att kollektivavtalet skulle gälla.
Men efter en tid sade företagsledningen upp den fackligt anslutne medlemmen under hänvisning till att de inte hade råd att betala avtalsenliga löner.

Man kan jämföra med då bageriet ska betala för andra varor än arbetskraften.
Då bageriet köper in råvaror - mjöl, socker, marsipan m.m. - betalar leverantörerna de priser som leverantörerna begär.
De säger inte att de inte har råd med det. De säger inte till hyresvärden att de inta kan betala hyran för lokalen eller vägrar att betala skatt med hänvisning till att de inte har råd.

Om de skulle göra så innebär det konkurs.

Om jag kommer in i Ingeborgs konditori i Linköping och säger att jag vill ha en semla men inte har råd att betala begärt pris för den, kommer jag kunna köpa semlan för ett lägre pris?

Varför ska just den anställde gå med på att få ersättning under gällande pris?

Om ett företag inte kan betala råvaror, leverantörer, hyror, skatter eller arbetskraft är företaget kanske inte så marknadsmässigt.
Det ligger andra konditorier inte långt från Ingeborgs där lönerna sätts enligt kollektivavtal. Varför ska ett konditori dumpa lönerna?

Kollektivavtalet är ett avtal mellan arbetsgivareorganisationen och löntagarorganisationen om löntagarnas arbetsvillkor.  Det är alltså inget som enbart facket driver igenom.
Kollektivavtal innebär att arbetsgivare och löntagare kan konkurrera på lika villkor, att löntagarna får en lön som de kan leva på, att antalet arbetskonflikter minimeras och att därför arbetsfreden uppehålls.

Corren om Ingeborgs konditori

Medlingsinstitutets årsrapport "Avtalsrörelsen och lönebildningen2015"

Barometern

Var Jesus vänsterman?

Världen behöver entreprenörer som utvecklar och berikar samhället.

Att somliga av dessa entreprenörer blir miljardärer behöver inte vara negativt.
Om de rika satsar på välgörande ändamål eller investerar sina pengar i nya produktiva verksamheter är det väl bara bra, och inget som ”vänstern” har anledning att vara emot.

På dagens ledarsida i SvD frågar emellertid ToveLivfendahl  varför det är ett problem för vänstern att vissa har mycket mer pengar än andra. Mest är det arvsfrågan som upplevs problematisk, påstår hon.

Hon konstaterar att problemet inte är Sveriges 136 miljardärer eller att 85 procent av dem har blivit förmögna genom att de och tidigare släktingar grundat företag som har skapat enorma värden för vårt land.

”Det verkligt problematiska är att deras omgivning slentrianmässigt använder dem som politiska slagträn istället för att nyfiket och välkomnande efterfråga deras ytterligare potential som samhällsutvecklare.”

Det må så vara, men Lifventahl anstränger sig inte heller för att nyfiket vända och vrida på frågan.

Tvärt om. På sedvanligt nyliberalt maner talar hon i stället om ”hur det är” som om det var en naturlag, och som om hon sitter inne med sanningen.

Men problemet finns där.

Vad som komplicerar nyliberalernas blommiga syn på ekonomisk makt är att vi lever i en kapitalistisk hierarkisk värld där det mesta värderas i pengar och där pengar styr arbete och produktion, d.v.s. grunden för alla människors liv.
Pengar avgör inte bara individers plats i makthierarkin utan också värderingen av människor.
Den rike är mer värd än den fattige. Pengar ger makt.

Den makten tycks för Lifventahl vara helt oproblematisk.

Men de 136 miljardärerna är lika priviligierade och lika mäktiga som en gång högadeln var i förhållande till det stora fleratlet människor. En del var despoter andra upplysta sådana men de kunde genom sin egendom mest styra och ställa som de ville.
Adeln hade ursprungligen fått sin rikedom genom insatser de gjort för kronan. Men då dessa rikedomar började gå i arv blev de så småningom ett problem. Kungen och kronan såg sig till sist föranlåten att dra in dessa jordegendomar i en räfst.

Det som ytterligare komplicerar det hela är att det finns annat än rikedom som brukar räknas till människovärdet.
Kristendomens syn på det mänskliga värdet uttrycks bl.a.  i Lukas 18:25, där Jesus lär ha sagt att ”det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike.”

Var kanske Jesus vänster?

AB