Politik är inte att vela

Långt innan Göran Persson avgick som partiledare angreps han, från vänster till höger, för sin ledarstil. Han framställdes som en (tämligen fet) buffel utan ideologisk riktning som pekade med hela handen. (Vilken bild!)
Med Mona Sahlin skulle en ny mer lyssnande och resonerande ledarstil gälla. Men i stället blev det ingen ledning alls. Partiledaren lät sig ledas och förledas att mot sin egen vilja föra en politik som hon själv inte trodde på.
Det märktes i valet.

Inom ett så stort parti som socialdemokraterna, som tävlar om regeringsmakten och där det finns karriärmöjligheter och närapå reglerade befordringsvägar, uppstår det också starka fraktioner.
Partiet kan vinna regeringsmakten och därför blir det kamp om makten inom partiet.

Det gäller givetvis även Moderaterna men där har de fyras gäng nu lyckats etablera en säker maktställning, och genom sina relativa valframgångar kan ledningen ta udden av inre opposition.
Moderaterna har också en styrka i att partiet drivs mer som ett företag.
Socialdemokratin är en del av en folkrörelse med dess demokratiska tröghet och dess svagheter.

För en som inte tillhör den inre kretsen förefaller det som om både Göran Persson och Mona Sahlin under lång tid blev motarbetade av sina egna.

I dagens värld krävs emellertid en stark partiledning. Den politiska ledningen måste en ideologisk linje som den tror på och som är förankrad i partibyråkratin. Partiledaren måste ha eller skaffa sig mandat att leda partiet. Fraktionsstrider, öppna eller dolda, får inte finnas i partiledningen och partibyråkratin.

Därför måste hela den nuvarande styrelsen avgå med Mona Sahlin och partiet måste därefter få bukt med fraktionsmotsättningarna.

Mona Sahlins tal vid förtroenderådet 4 dec.
AB
Expressen

Sydsvenskan

Norrländskan