Den fula ankungen blir inte svan

Jag har undviktit pajkastningen här på sossebloggen och försökt skriva om politik i mina inlägg.

I juholtsdebatten har jag tänkt att det inte är Juholts fel att det går åt helsike för socialdemokraterna och att det varken går att skylla på media eller på motståndare.

Och eftersom jag befinner mig långt från maktens partikorridorer kan jag inte bedöma hur mycket de interna motsättningarna är roten till den fullständiga förvirring som råder.
Men nu börjar jag tro att orsaken till krisen ligger i ideologisk-, politisk- och organisatorisk splittring och på olika gruppers kamp om makt och inflytande.

Det ställer, i så fall, särskilda krav på partiledningen.
En partiledning för en splittrad organisation måste både utåt och inåt visa fasthet och konsekvens och inte vingla mellan olika meningar och opinioner.
En ledning för en organisation i kris måste våga ta itu med problemen även om det innebär att en del grupper förlorar makt.
En ledning för ett parti i sönderfall måste framförallt koncentrera sig på att skapa enhet och sammanhållning. Den måste vara fri från bindningar till den ena eller andra fraktionen men kunna staka ut en gemensam kurs.

Jag har hela tiden tänkt att den fula ankungen Juholt kommer att visa sig vara en ståtlig svan, men nu tvivlar jag. Han verkar lika tafflig som jag själv skulle vara som partiledare. Han är inte den enande kraft som är nödvändig.
Hans och den övriga ledningens kvaliteter till trots, de tycks inte kunna få ordning på den interna organisationen.

Nu är det därför dags för socialdemokraterna att ta fram sin självbevarelsedrift och se till att en ny ledning får möjlighet att rensa upp i det interna brötet.
Det måste bli den primära uppgiften inför kongressen 2013.
Bara genom ett öppet val mellan flera kandidater kan en lämplig ledning utkristalliseras.

Mina tidigare funderingar på problemet
Om Juholt inte ljuger

Förslag till en ny partiordförande

En okunnig man om socialdemokraternas partiledarkandidater

Utse interimsstyrelse till extrakongressen!


DN Nyheter

DN Ledare
AB Ledare

Per Wirténs blogg

Politik är inte att vela

Långt innan Göran Persson avgick som partiledare angreps han, från vänster till höger, för sin ledarstil. Han framställdes som en (tämligen fet) buffel utan ideologisk riktning som pekade med hela handen. (Vilken bild!)
Med Mona Sahlin skulle en ny mer lyssnande och resonerande ledarstil gälla. Men i stället blev det ingen ledning alls. Partiledaren lät sig ledas och förledas att mot sin egen vilja föra en politik som hon själv inte trodde på.
Det märktes i valet.

Inom ett så stort parti som socialdemokraterna, som tävlar om regeringsmakten och där det finns karriärmöjligheter och närapå reglerade befordringsvägar, uppstår det också starka fraktioner.
Partiet kan vinna regeringsmakten och därför blir det kamp om makten inom partiet.

Det gäller givetvis även Moderaterna men där har de fyras gäng nu lyckats etablera en säker maktställning, och genom sina relativa valframgångar kan ledningen ta udden av inre opposition.
Moderaterna har också en styrka i att partiet drivs mer som ett företag.
Socialdemokratin är en del av en folkrörelse med dess demokratiska tröghet och dess svagheter.

För en som inte tillhör den inre kretsen förefaller det som om både Göran Persson och Mona Sahlin under lång tid blev motarbetade av sina egna.

I dagens värld krävs emellertid en stark partiledning. Den politiska ledningen måste en ideologisk linje som den tror på och som är förankrad i partibyråkratin. Partiledaren måste ha eller skaffa sig mandat att leda partiet. Fraktionsstrider, öppna eller dolda, får inte finnas i partiledningen och partibyråkratin.

Därför måste hela den nuvarande styrelsen avgå med Mona Sahlin och partiet måste därefter få bukt med fraktionsmotsättningarna.

Mona Sahlins tal vid förtroenderådet 4 dec.
AB
Expressen

Sydsvenskan

Norrländskan