Där det finns makt finns också maktkamp

Daniel Suhonen har varit redaktör för socialdemokraternas idètidskrift ”Tiden”.  2011 var han talskrivare åt Håkan Juholt under dennes tid som socialdemokratisk partiledare. Sedan 2013 är Suhonen chef för den socialdemokratiska tankesmedjan ”Katalys”.
Han tillhör alltså de ledande inom socialdemokratiska partiet men uppträder som en rebell.

Nu har Suhonen skrivit en bok som blivit mycket omtalad och kommenterad i media. ”Partiledaren som klev in i kylan” (Leopard förlag 2014)

Jag har inte läst boken och är inte säker på att jag kommer att göra det heller. 600 sidor partintriger är något för mycket för mig.

Men av kommentarerna i media att döma förstår man att boken är viktig och avslöjar maktkamp och ränkspel inom partiledningen.Om Suhonen någotsånär rätt återger de faktiska händelserna i samband med Juholts avgång så är boken viktig för partiet.
Att Suhonen är en smula part i målet ändrar inte den saken.
Det hade varit fel av Suhonen, mad hans kunskaper om vad som hänt och hans insyn i de högre partiregionerna, att inte skriva boken.

Hoppas den diskuteras inom partiet och leder fram till en ny struktur i partitoppen och ökar medlemmarnas inflytande på maktstriderna.

För maktstrider är det och blir det. Överallt där det finns makt uppstår också kamp om makten oavsett om det är inom näringslivet, organisationer, företag eller samhället.

Suhonen i DN

Fy fan för nästa ordförande!

Nu gäller det att hitta en partiordförande med ett fullständigt fläckfritt förflutet, som aldrig gör några fel, vars tunga aldrig slinter, som är medial och charmig och alltid kan ge svar på tal.
Det gäller att hitta någon som är så hal och strömlinjeformad att han eller hon inte går att få grepp om för medier och motståndare.
Den nye ordföranden ska inte stöta sig med någon och således inte ha en egen åsikt.
Fy fan för en sån människa!


Sveriges Radio P1

Tre socialdemokratiska partier mot fyra nyliberala

En sak som slår en, när man lyssnar på partiledardebatten i dag, är att det finns tre socialdemokratiska partier: S, V och Mp.
Mot dem står fyra nyliberala partier: Alliansen.

Håkan Juholt gjorde på ett bra sätt klart hur skiljelinjen mellan vänster och höger går.
Tillsammans med Gustaf Fridolin och Jonas Sjöstedt skulle de tre gemensamt kunna hota alliansregeringen med ett vänsteralternativ.
Om det nu inte vore för s interna splittring och förlamning.

Ett fungerande socialdemokratiskt parti skulle kunna attrahera den stora grupp socialliberaler som finns inom allianspartierna och som börjar känna olust inför konsekvenserna av alliansens extrema nyliberalism.

Socialliberaler - de som inser att jämlikhet och solidaritet är nödvändiga i ett samhällsbygge - finns inom alla allianspartierna.
Stora grupper på landsbygden som av tradition röstat på centern men som vaknat upp i Annie Lööfs nyliberala parti.
Annie Lööfs dogmatiska papegojsnack, under partiledardebatten, om valfrihet i vård, skola och omsorg borde få socialliberaler inom borgerligheten att ta sig en funderare.

Vilken valfrihet har gamla dementa och orkeslösa som kan välja mellan lika underbemannade vårdplatser i vilka lönsamhet och kostnadsminimering är viktigare än vårdkvalitet?
När valfriheten leder till att man har formell rätt att välja endast mellan underbemannade förskolor?

Liberaler som håller frihetsfanan högt, men som nu insett att Folkpartiet blivit en del av Moderaterna och som ogillar den extrema nyliberala låtgåpolitiken.

Socialliberaler finns också inom KD och M men de skräms av ”socialistspöket” inom vänstern.

Bara en socialdemokrati som lyckats enas kring en social frihetlig politik kan attrahera dessa väljargrupper.
Och det är bara det som kan fälla Alliansen vid valet 2014.

DN

SvD

GP

AB

Expressen

Den fula ankungen blir inte svan

Jag har undviktit pajkastningen här på sossebloggen och försökt skriva om politik i mina inlägg.

I juholtsdebatten har jag tänkt att det inte är Juholts fel att det går åt helsike för socialdemokraterna och att det varken går att skylla på media eller på motståndare.

Och eftersom jag befinner mig långt från maktens partikorridorer kan jag inte bedöma hur mycket de interna motsättningarna är roten till den fullständiga förvirring som råder.
Men nu börjar jag tro att orsaken till krisen ligger i ideologisk-, politisk- och organisatorisk splittring och på olika gruppers kamp om makt och inflytande.

Det ställer, i så fall, särskilda krav på partiledningen.
En partiledning för en splittrad organisation måste både utåt och inåt visa fasthet och konsekvens och inte vingla mellan olika meningar och opinioner.
En ledning för en organisation i kris måste våga ta itu med problemen även om det innebär att en del grupper förlorar makt.
En ledning för ett parti i sönderfall måste framförallt koncentrera sig på att skapa enhet och sammanhållning. Den måste vara fri från bindningar till den ena eller andra fraktionen men kunna staka ut en gemensam kurs.

Jag har hela tiden tänkt att den fula ankungen Juholt kommer att visa sig vara en ståtlig svan, men nu tvivlar jag. Han verkar lika tafflig som jag själv skulle vara som partiledare. Han är inte den enande kraft som är nödvändig.
Hans och den övriga ledningens kvaliteter till trots, de tycks inte kunna få ordning på den interna organisationen.

Nu är det därför dags för socialdemokraterna att ta fram sin självbevarelsedrift och se till att en ny ledning får möjlighet att rensa upp i det interna brötet.
Det måste bli den primära uppgiften inför kongressen 2013.
Bara genom ett öppet val mellan flera kandidater kan en lämplig ledning utkristalliseras.

Mina tidigare funderingar på problemet
Om Juholt inte ljuger

Förslag till en ny partiordförande

En okunnig man om socialdemokraternas partiledarkandidater

Utse interimsstyrelse till extrakongressen!


DN Nyheter

DN Ledare
AB Ledare

Per Wirténs blogg

Morgon- och aftonbön för partiledningen

Jag har ingen statistik att stödja mitt påstående med, men min känsla är att en stor del av de ledande politkerna inom socialdemokratin (och även andra partier) avlönats av skattebetalarnas pengar eller av medlemsavgifter.
Kanske har politkern gått direkt från skolan till anställningar inom stat och kommun, eller direkt från en kortare anställning till jobbet som ombudsmän och därefter till politiken.
Det är inget fel på det.

Men förmodligen tänker de sällan på att varje krona de tjänar, först har tjänats in av skattebetalare och /eller av medlemmarna.
Varken skattepengar eller medlemsavgifter kommer från himlen. Riksdagsmännens löner regnar inte ner från statsbudgeten eller kommer ur sedelpressar från statens tryckeri.
De kommer nerifrån väljarna. Och bakom varje krona ligger arbete som är välfärdens grund.

Få i pertiledningen har personliga erfarenheter av ackordsarbete inom den privata sektorn där varje intjänad krona måste motsvara en kvantitet arbete och en viss arbetstid. Få i ledningen har haft egna företag där varje intjänad krona betyder ansvarstagande, hårt arbete, kompetens och osäkra arbetsförhållanden, ofta sämre än löntagarnas.

Därför känns varje ”affär”, som t.ex. Juholts hyresmiss, som ett knivsstick i den socialdemokratiska redan ärrade själen.
Trots alla pudlar är det svårt att befria sig från misstanken att Juholts syn på bostadsersättningarna är nonchalant. Om inte medvetet fusk så slarvigt och nonchalant.

Därför, kära partiledning, börja och sluta varje dag med att tänka på vilka som avlönar er och varför!

DN Nyheter

Expressen ledare


DN Politik

DN Ledare

Aftonbladet ledare


AB Nyheter 1

AB Nyheter 2


AB Ledare 2

Ord utan tanke aldrig himlen når

Politiskt ”nytänkande” är ett positivt laddat ord. Utan innehåll.
Följaktligen använde fascisterna i Italien, i början av 1900-talet, begreppet och definierade sin rörelse som ”nytänkande” i förhållande till de mossiga ideologierna demokratism, socialism och liberalism.
Ungefär samtidigt stod bolsjevikerna, i det blivande Sovjetunionen, för revolutionärt ”nytänkande”.
Historiskt sett var det, redan i slutet av 1800-talet, socialdemokratin som stod för nytänkandet i förhållande till den borgerliga ideologin.
”Nytänkande” är således inte särskilt nytt.

I dag används politiskt ”nytänkande” i andra sammanhang än i början av förra seklet.
När de borgerliga ledarskribenterna i dag talar om ”nytänkande” för socialdemokratins räkning – för det är i det sammanhanget de använder begreppet – så menar de socialdemokratins närmande till borgerlighetens åsikter.
Varför detta nu skulle innebära ett ”nytänkande” är för mig en gåta.
Kanske för att Moderaternas nytänkande innebar ett accepterande av socialdemokratiska idéer?

Då dagens socialdemokrater själva inbördes talar om ”nytänkande” fungerar begreppet mest som ett tillhygge i striden mellan olika falanger inom partiet.
”Vi står för nytänkande medan ni är traditionalister”.
Borgerliga ledarskribenter och andra sossehatare älskar att applicera dessa tomma begrepp på socialdemokratin.

Borgerliga ledarskribenter och okunniga journalister är också kåta på att använda ”vänstern” och ”högern” för olika grupper inom socialdemokratin. Det är så lättvindigt och kräver ingen djupare analys. Tyvärr har även partimedlemmar hamnat i detta moras.

Att snacka om vänster och höger inom socialdemokratin innebär en meningslös paradox så länge ingen, i varje särskilt fall, kan definiera vad som kännetecknar de olika begreppen.
För om det finns en vänster och höger inom socialdemokratin så måste det finnas en höger även inom denna påstådda socialdemokratiska vänster. Och en motsvarande vänster inom den påstådda högern.
Och inom denna påstådda höger, inom denna påstådda vänster inom respektive påstådd vänster eller höger, måste det väl även där finnas även en vänster och en höger. I all oändlighet intill sekterism och individnivå.

DN

DN Debatt

GP

SvD

Sydsvenskan

AB

Expressen