Tre socialdemokratiska partier mot fyra nyliberala

En sak som slår en, när man lyssnar på partiledardebatten i dag, är att det finns tre socialdemokratiska partier: S, V och Mp.
Mot dem står fyra nyliberala partier: Alliansen.

Håkan Juholt gjorde på ett bra sätt klart hur skiljelinjen mellan vänster och höger går.
Tillsammans med Gustaf Fridolin och Jonas Sjöstedt skulle de tre gemensamt kunna hota alliansregeringen med ett vänsteralternativ.
Om det nu inte vore för s interna splittring och förlamning.

Ett fungerande socialdemokratiskt parti skulle kunna attrahera den stora grupp socialliberaler som finns inom allianspartierna och som börjar känna olust inför konsekvenserna av alliansens extrema nyliberalism.

Socialliberaler - de som inser att jämlikhet och solidaritet är nödvändiga i ett samhällsbygge - finns inom alla allianspartierna.
Stora grupper på landsbygden som av tradition röstat på centern men som vaknat upp i Annie Lööfs nyliberala parti.
Annie Lööfs dogmatiska papegojsnack, under partiledardebatten, om valfrihet i vård, skola och omsorg borde få socialliberaler inom borgerligheten att ta sig en funderare.

Vilken valfrihet har gamla dementa och orkeslösa som kan välja mellan lika underbemannade vårdplatser i vilka lönsamhet och kostnadsminimering är viktigare än vårdkvalitet?
När valfriheten leder till att man har formell rätt att välja endast mellan underbemannade förskolor?

Liberaler som håller frihetsfanan högt, men som nu insett att Folkpartiet blivit en del av Moderaterna och som ogillar den extrema nyliberala låtgåpolitiken.

Socialliberaler finns också inom KD och M men de skräms av ”socialistspöket” inom vänstern.

Bara en socialdemokrati som lyckats enas kring en social frihetlig politik kan attrahera dessa väljargrupper.
Och det är bara det som kan fälla Alliansen vid valet 2014.

DN

SvD

GP

AB

Expressen