LO-medlemmar saknar rösträtt!

Ända sedan ett antal fackföreningar, för över hundra år sedan, gick i hop för att bilda Socialdemokratiska Arbetarepartiet har rörelsen bestått av en facklig och en politisk gren.
Det har varit en framgångsrik rörelse. Ingenstans i världen har löntagarnas kamp mot kapitalintressena varit så framgångsrik som i vårt land.
I länder där parti och fackföreningsrörelser inte fört en sammanhållen kamp är både parti och fack betydligt svagare– Italien, Grekland, Spanien, Portugal, Frankrike m.fl. För att inte tala om USA.

I vårt land har, tack vare samverkan inom Arbetarrörelsen, framgångarna nåtts utan väpnade revolutioner eller förtryckande reaktion från den ekonomiska makten.
På så sätt har både det svenska samhället, fackföreningarna och faktiskt också näringslivet tjänat på denna ordning.

Men hela tiden har det funnits krav på att partiet och facket inom rörelsen ska gå skilda vägar.
Vilka har krävt det?
Dels är det naturligtvis representanter för kapitalintressena som vill splittra rörelsen. Det är begripligt och följdriktigt.
Mer förvånande för många är kanske att VPK och dess föregångare var inne på samma linje. Men det berodde på partiavundsjuka för att kommunisterna kände sig utanför rörelsens gemenskap. I dag har de flesta insett att arbetarrörelsen är en demokratisk rörelse.
De nyliberala dogmatikerna har naturligtvis inte velat se en stark enad arbetarrörelse eftersom en sådan inte passar in i de ekonomiskt politiska dogmerna.
Men det finns också en del sossar och fackligt aktiva som vill dela rörelsen eftersom de tror att det skulle gynna antingen facket eller partiet. Det vore bra om de ville klargöra på vilket sätt hela arbetarrörelsen skulle tjäna på en delning.

Argumenten för splittring är de vanliga: En uppdelning krävs på grund av att det skulle vara mer demokratiskt, mer modernt, mer flexibelt, ge mer utrymme för individualism eller ge större möjlighet för facklig eller politisk framgång.

Ett argument är att femtio procent av LO:s medlemmar inte röstar på socialdemokraterna utan på andra partier.
Men då kan jag avslöja att ingen väljare är medlem i LO. Inte en enda.
LO består av medlemsförbund som saknar rösträtt.

Ännu en sanning: Bakom bildandet av LO stod Socialdemokraterna. Den historiska bakgrunden är alltså att representanter från fackföreningsrörelsen bildade socialdemokratiska partiet 1889 och det socialdemokratiska partiet bildade LO 1898.
Det blev den svenska organiserade arbetarrörelsen.

De enskilda medlemmarna i de fackliga organisationerna, du och jag, får rösta på vilket parti vi vill, precis som medlemmarna i Skattebetalarnas förening och i Aktiespararnas förening får rösta hur de vill. Inget märkvärdigt med det.

Men Arbetarrörelsen är en rörelse som är till för att hävda löntagarnas intressen såväl i arbetslivet som i politiken.

Eva Nordmark, TCO:s ordförande, vill dela arbetarrörelsen

Eskilstuna-Kuriren

Jag röstar inte på Mona

Jag röstar inte på Mona Sahlin, Bodström eller Östros.
Jag röstar på Arbetarrörelsen (s).

Däremot är jag inte säker på att de rödgröna vinner valet. Tycker nämligen att den socialdemokratiska valledningen inte lyckats få fram att ”De nya moderaterna” eller ”Det nya arbetarpartiet” i själva verket är kapitalintressenas och arbetsgivarnas parti.
S-ledningen har inte heller denna valrörelse lyckats avslöja ulven i fårakläder.

Vilket i sin tur beror på att rörelsen under lång tid missat att gestalta motsättningen mellan kapital och arbete.
Det sker knappast under en valrörelse utan på mycket längre sikt. Och den måste berättas med känsla och tanke, sakligt och utan överdrifter. Arbetet ska stå i centrum för den berättelsen. Men inte bara skyldigheten och rätten att arbeta utan även arbetets innehåll och värde.
Löner, arbetsmiljö, arbetsvillkor, trygghet är inga allmosor, från arbetsgivarna eller staten, utan en del av det produktionsresultat som löntagarna producerar. Det handlar om hur produktionsöverskottet ska fördelas mellan arbete och kapital.

Så när valstrategerna kvitterat ut sina arvoden och lämnat partikansliet kanske partiets kloka borde ta sig en funderare på hur den berättelsen ska få löntagarna att åter lita på socialdemokraterna. Ta gärna rörelsens fackliga gren till hjälp för att formulera ”Den nya berättelsen om Arbetet”.

För moderaterna betyder ”arbetslinjen” i första hand att skapa lättnader för kapitalägarna och företagarna, vilket ger arbetstillfällen. De borgerliga vill t.ex. ge arbetsgivarna rätten att fritt avskeda anställda även om moderaterna, nu före valet, är LAS-kramare.
Arbetare utan arbete är fortfarande arbetare, inte en sämre sorts människa som ska straffas.

Arbetsgivarnas frihet kolliderar med löntagarnas, inte alltid men oftast.
Det är en inbyggd samhällsmotsättning och ett problem i moderna samhällen.
Moderaterna har inte lösningen på problemet utan är ena delen av det.

DN
SvD
Sydsvenskan
AB
Expressen