Utpressning i riksdagen

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket, och riksdagen är folkets främsta företrädare.” står det i regeringsformen – den grundlag som utgör grunden för vår demokrati. 

Det är alltså riksdagen som styr landet, inte regeringen.

I den nuvarande riksdagen har Alliansen 141 röster och Sverigedemokraterna 49. Det betyder att de borgerliga tillsammans har 190 röster.
De bägge regeringspartierna d.v.s. Socialdemokraterna 113 + Miljöpartiet 25 har tillsammans 138 röster i riksdagen.
Vänsterpartiet som kan samarbeta med regeringspartierna har 21 vilket gör 159 röster för de rödgröna.
Om regeringen ska få igenom ett lagförslag eller ett skatteförslag måste förslaget få stöd av något av de borgerliga partierna.

I juni lade regeringen fram ett förslag om en ny flygskatt, ändrade regler för fåmansbolag (den s.k. 3:12 regeln) och om gränsen för när löntagarna ska börja betala statlig inkomstskatt.
De borgerliga partierna gillade inte förslagen varför de borgerliga hotade med att inte bara fälla förslagen utan också för att kräva misstroendevotum. Det betyder att de hotade med att avsätta ett antal ministrar ur regeringen.
Vilket i sin tur skulle kunna bidra till nyval mindre än ett år före valet.

Misstroendeförklaringar har skett sju gånger tidigare i Sverige. Skillnaden från tidigare år, och som är helt nytt nu, är att Sverige nu leds av en minoritetsregering och är betydligt mer känslig för misstroendeförklaringar.
Tidigare har inte misstroendeomröstningar varit till för att protestera mot förslag som man inte gillar utan har använts när ett statsråd saknar riksdagens förtroende för att en minister misskött sitt ämbete.

Det märkliga hotet om misstroendeförklaring fick regeringen att dra tillbaka två av förslagen och formulera om förslaget om flygskatt. Först då drog de borgerliga partierna bort hotet om misstroendevotum.
"En stor seger för Alliansen", jublade centerns Annie Lööf efter den lyckade utpressningen.

Ja, kanske det, men en förlust för demokratin.

DI "En stor seger för alliansen"
SR
AB "Vilket trams alliansen" 
AB 

LO-medlemmar saknar rösträtt!

Ända sedan ett antal fackföreningar, för över hundra år sedan, gick i hop för att bilda Socialdemokratiska Arbetarepartiet har rörelsen bestått av en facklig och en politisk gren.
Det har varit en framgångsrik rörelse. Ingenstans i världen har löntagarnas kamp mot kapitalintressena varit så framgångsrik som i vårt land.
I länder där parti och fackföreningsrörelser inte fört en sammanhållen kamp är både parti och fack betydligt svagare– Italien, Grekland, Spanien, Portugal, Frankrike m.fl. För att inte tala om USA.

I vårt land har, tack vare samverkan inom Arbetarrörelsen, framgångarna nåtts utan väpnade revolutioner eller förtryckande reaktion från den ekonomiska makten.
På så sätt har både det svenska samhället, fackföreningarna och faktiskt också näringslivet tjänat på denna ordning.

Men hela tiden har det funnits krav på att partiet och facket inom rörelsen ska gå skilda vägar.
Vilka har krävt det?
Dels är det naturligtvis representanter för kapitalintressena som vill splittra rörelsen. Det är begripligt och följdriktigt.
Mer förvånande för många är kanske att VPK och dess föregångare var inne på samma linje. Men det berodde på partiavundsjuka för att kommunisterna kände sig utanför rörelsens gemenskap. I dag har de flesta insett att arbetarrörelsen är en demokratisk rörelse.
De nyliberala dogmatikerna har naturligtvis inte velat se en stark enad arbetarrörelse eftersom en sådan inte passar in i de ekonomiskt politiska dogmerna.
Men det finns också en del sossar och fackligt aktiva som vill dela rörelsen eftersom de tror att det skulle gynna antingen facket eller partiet. Det vore bra om de ville klargöra på vilket sätt hela arbetarrörelsen skulle tjäna på en delning.

Argumenten för splittring är de vanliga: En uppdelning krävs på grund av att det skulle vara mer demokratiskt, mer modernt, mer flexibelt, ge mer utrymme för individualism eller ge större möjlighet för facklig eller politisk framgång.

Ett argument är att femtio procent av LO:s medlemmar inte röstar på socialdemokraterna utan på andra partier.
Men då kan jag avslöja att ingen väljare är medlem i LO. Inte en enda.
LO består av medlemsförbund som saknar rösträtt.

Ännu en sanning: Bakom bildandet av LO stod Socialdemokraterna. Den historiska bakgrunden är alltså att representanter från fackföreningsrörelsen bildade socialdemokratiska partiet 1889 och det socialdemokratiska partiet bildade LO 1898.
Det blev den svenska organiserade arbetarrörelsen.

De enskilda medlemmarna i de fackliga organisationerna, du och jag, får rösta på vilket parti vi vill, precis som medlemmarna i Skattebetalarnas förening och i Aktiespararnas förening får rösta hur de vill. Inget märkvärdigt med det.

Men Arbetarrörelsen är en rörelse som är till för att hävda löntagarnas intressen såväl i arbetslivet som i politiken.

Eva Nordmark, TCO:s ordförande, vill dela arbetarrörelsen

Eskilstuna-Kuriren

Borgerlighetens smygsocialisering

De borgerliga partierna, med nya arbetarpartiet i spetsen, håller på att socialisera Sverige – genom ”privatisering”.
Allt större andel av den privata företagsamheten, liksom hemarbetet, blir beroende av skattesubventioner.
Genom RUT- och ROT-avdragen har hela branscher blivit skattefinansierade.
De ”privata” s.k. friskolorna lever på skattepengar i form av skolpeng. En stor del av den ”privata” sjukvården skulle inte klara sig utan skattebetalarnas direkta stöd. Bankerna blev statsbidragsberoende under finanskrisens akuta skede.

Medan kommunisterna i Kina helt öppet ökar landets välfärd genom att utnyttja en hårdhänt kapitalism pysslar den svenska borgerligheten med att smygsocialisera delar av det ”privata” näringslivet.
Ingenting är riktigt som förr.

DN
Sydsvenskan
Expressen