Per Wirtén går till botten

Många har summerat Stefan Löfvens insats som statsminister som därmed fått både ris och ros.

En sak som Löfven i alla fall lyckats med är att han har förstört Per Wirténs humör.
Wirtén själv skriver det i en artikel i Expressen den 4 november.

Wirténs börjar sin artikel med att karaktärisera Löfven som att han ”såg ut att vara en man att lita på”.
”Löfvens anlände med ett uttalat politiskt projekt som länge såg ut att lyckas: att knäcka blockpolitikens låsningar.”

Men Wirtén blir så besviken beskriver han i artikeln.
”Det har varit ett ledarskap som ingen socialdemokrat kunde lita på.” skriver han.

”En sysslolös dag” (hur man nu får en sådan) berättar Wirtén, började han Googla efter sånt som Löfven har misslyckats med.
Han upptäcker, medan Löfven varit stataminister och under pandemikrisen, att antalet miljardärer har ökat med drygt en tredjedel.
”Kombinationen av så många fler superrika, högre arbetslöshet och fortsatt lågavlönad vårdpersonal under en svår pandemi fick mig att tappa humöret.”

Det verkar som om Wirtén inte vet att det är riksdagen som fattar de politiska besluten. Inte statsministern. Och att regeringen har varit i minoritet i denna riksdag. Även om regeringen gått tillsammans med V skulle det inte funnits majoritet i riksdagen för att beskatta miljardärer.
Wirtén tycks heller inte känna till att det finns en global kapitalism som påverkar det ekonomiska livet.

Wirtén börjar göra en lista över arvet efter Stefan Löfvens regeringsår. Vilket inte gör Wirtén på bättre humör.

”Flyktingpolitiken har avhumaniserats, arbetsrätten försvagats, ny social lagstiftning på EU-nivå förkastats. Avslutningsvis noterade jag ett misslyckat försök att introducera marknadshyror, ännu fler skattesänkningar och frånvaron av fördelningspolitiska reformer av större betydelse. Javisst, det parlamentariska läget var svårt. Men jag har inte ens hört några viljeyttringar i annan riktning.”

Allt jävelskap är Löfvens fel.
”Löfven kunde uppenbarligen byta ståndpunkt om det mesta. Han blev till sist en statsminister ingen socialdemokrat kunde lita på.”

I förbigående skriver Wirtén att ”Försöket att destabilisera blockpolitiken utmynnade dessutom i att den i stället återkom med en giftigare högerprofil där Sverigedemokraterna integrerats. Regeringsmakten förstärktes inte, utan försvagades.”

Wirtén tycks alltså känna till att sossarna lyckats spräcka Alliansen men även det tycks vara åt helvete.
Wirtén verkar dessutom känna till att det finns ett parti som heter Sverigedemokraterna. Men glömmer att SD har en femtedel av riksdagens mandat och vågmästarställning.
Att regeringen på grund av det parlamentariska läget måste trixa sig fram är inget som Wirtén bryr sig om.

Och frågan är vilken makt en liten svensk statsminister i en minoritetsregering har att påverka politiken? Inte bråkdelen av vad en amerikansk eller rysk president har. Men Wirtén skyller den politiska utvecklingen på Löfvén.

Det verkar faktiskt okunnigt.
Eller så beror Wirténs dåliga humör på något annat.

I Expressens ingress står det att ”Per Wirtén går till botten med vad som återstår av det en gång statsbärande partiet.”

Tyvärr har Wirtén med den här artikeln verkligen nått botten.

Wirténs artikel i Expressen 

Vem vann?

På uppdrag av regeringen har Coronakommissionen utvärderat regeringens, förvaltningsmyndigheternas, regionernas och kommunernas åtgärder för att begränsa spridningen av det virus som orsakar sjukdomen covid-19 och spridningens effekter.

Utvärderingen visar att:
Sveriges hantering av pandemin har präglats av senfärdighet. De inledande skyddsåtgärderna var otillräckliga för att stoppa eller ens kraftigt begränsa smittspridningen i landet.

Det svenska vägvalet har betonat smittskyddsåtgärder som bygger på frivillighet och personligt ansvar, snarare än mer ingripande åtgärder.

Den svenska pandemiberedskapen var undermålig.

Smittskyddslagstiftningen var och är otillräcklig för att möta ett allvarligt epidemiskt eller pandemiskt utbrott.

Sveriges smittskydd var och är decentraliserat och fragmenterat på ett sätt som gör det oklart vem som bär ansvaret för helheten när en allvarlig infektionssjukdom drabbar landet.

Hälso- och sjukvården har med kort varsel kunnat ställa om och skala upp vården av sjuka i covid-19. Det är i stor utsträckning personalens förtjänst. Omställningen har skett till priset av en extrem belastning för de anställda liksom inställd och uppskjuten vård. Vi kommer därför att leva med pandemins konsekvenser under en lång tid framöver.

Det finns på flera områden en besvärande brist på data som gör det svårare att övervaka pandemin medan den pågår och att fullgott utvärdera pandemihanteringen i efterhand.

Organisationen upphov till problem

Kommissionen anser sammanfattningsvis att det sätt på vilket Sverige valt att organisera sitt smittskydd har gett upphov till en rad problem när det gäller att bekämpa pandemin.

I medierna redovisas utredningsresultatet som ett världsmästerskap i coronabekämpning.
Vem var bäst och vem var sämst? Kom Sverige på medaljplats? Vem ska skämmas?

Ledarredaktörerna söker den som ska korsfästas, vanligen blir det statsministern.
Oppositionen, med moderaterna och Ulf Kristersson i spetsen, ropar från åskådarplats: ”Vad var det vi sa? Regeringen gjorde fel”!

Och så ska det vara.
Mediernas och ledarskribenternas uppgift är att förenkla och dramatisera den komplicerade verkligheten så att läsarna begriper.
Oppositionens uppgift är att kritisera regeringen.

Vill man emellertid försöka förstå den komplicerade verkligheten, kanske för att  undvika att misstagen inte upprepas, tvingas man att tänka självständigt.

Sverige under pandemin Volym 1 och 2 SOU 2021:89

SvT,  Kristersson: ”Regeringen dröjde orimligt länge med beslut”

 

Vem eller vilka orsakade statsministerns avgång?

Vänsterdebattörer skyller på att det Löfvens eget fel.

Han har ju lett socialdemokratin bort från den demokratiska socialismens väg.
Den kritiken har de visserligen riktat mot s sedan 1917 men får det alltid att låta som en nyhet.
V anser sig nu, med sitt hot om avsättning, ha stått upp för landets hyresgäster.

Socialdemokraterna skyller på vänsterledaren Nooshi Dadgostar som använde hotet om misstroendevotum för att hindra att en remiss om marknadshyror diskuteras. 
Det var ju inte ens ett förslag.

Borgerliga skyller på både Lövfen och Vänstern. Men tycker naturligtvis att det är bra att Lövfen ryker.  Ulf Kristersson står klar att ta över. Han kommer garanterat inte att försvara hyresgästerna.

SD skyller på alla och verkställde avgångsyrkandet och applåderar hela cirkusen.

Varför är inte socialdemokraterna så socialdemokratiska som de var på 1940-50-talen?
Visserligen var kritiken från vänster redan då att de övergivit sin ideologi men som sagt minnet är kort. Och tiderna förändras.
Nu är saken den att det politiska landskapet i dag, 2021, är helt annorlunda än då.
De 70 år gamla sjökorten är obrukbara.

Då fanns till exempel ett inte ett ultrakonservativt  parti som SD. Med 18 procent av väljarna bakom sig. Som har en rejäl vågmästarställning i riksdagen.
Då var Sverige en nation med oförstörd industri som körde för högtryck och sålde industriprodukter till ett sönderbombat Europa. Inkomster strömmade in i landet.

Socialdemokratiska partiet är visserligen även idag största parti i riksdagen men majoriteten är emot. Orsaken är bland annat SD. Ända sättet för sossarna att hindra SD att få stort inflytande i svensk politik har varit att klamra sig fast vid makten och försöka skapa allianser på den borgerliga sidan. Detta har gått bara genom att förhandla med Centern och Liberalerna. Och i förhandlingar tvingas man som bekant alltid att ge efter på de egna kraven. Det är det som av en del framstår som en avvikelse från den rätta vägen.
Men Löfven har ganska skickligt navigerat mellan grund och lömska skär.
Han har lyckats spräcka Alliansen och hindra SD från inflytande.

Men så har ett parti, som av någon anledning kallar sig vänster, bjudit SD på en avsättarfest.
Så nu är det fritt fram för de konservativa krafterna.

Ni väljare som röstar på ett ärkekonservativt parti som SD.
Egentligen är det ert fel att statsministern nu tvingas avgå.
Grattis till framgången!

Riksdagen 
Sveriges riksdag Wikipedia 

Tack Löfven!

Den allmänna folkviljan anser just nu att

Politiker som strävar efter makt är suspekta individer.  (Grundvärdering hos nyliberaler)
Löfven är en politiker som kan sälja sin morsa för att få makt. (Menar alla som hatar Löfven)
Lövfen har svikit sina socialdemokratiska ideal.  (Menar alla som hatar sossar)
Socialdemokratin har svikit sina ideal. (Har V påstått sedan 1917 och bygger sin existens på denna mening)
Löfven är en dålig förhandlare och dessutom en usel statsminister. (Trots att Löfven inte gjort annat än att ha förhandlat sedan han tillträdde. Därtill blev han nödd och tvungen.)

Den politiska bakgrunden är att
En politiker måste ha makt för att kunna genomföra sitt partis idéer. Utan makt ingen politik.
En politiker utan makt är som ett företag utan vinst. Det klarar sig inte i konkurrensen.
Det senaste riksdagsvalet har skapat en politisk situation i vilken inget parti kan få hela makten.
Det blir nödvändigt att skapa oheliga allianser. Kohandel kallar en del det. Förhandlingsskicklighet säger andra.
Löfven har förhandlat fram en regering som är svag men som kompromissat sig fram till en politisk gemensam handlingslinje. Vitsen med den överenskommelsen är att SD inte ska få något politiskt inflytande.
I förhandlingar måste man ge och ta. Ingen har rätt i utgångsläget.
De borgerliga partierna vill naturligtvis ha bort Löfven. De samarbetar då gärna med SD.
V har nu hjälpt SD och de borgerliga att få bort Löfven .
Folkopinionen anser att Dadgostar för detta är så hedervärd att V:s ordförande bör hyllas. Till och med Jimmy Åkesson lovordade Nooshi Dadgostar för hennes trohet mot sina ideal. Heder för Dadgostar åt helvete med Löfven. Sa Åkesson.
Att Dadgostar utövade sin makt är det ingen som lagt märke till.
Vad Dadgostar sa att hon ville åstadkomma var att slå vakt om hyresgästernas intressen. Frågan är om dessa intressen faktiskt var hotade i detta läge. Ingen som vet. Inte ens Dadgostar.
Vi lever i ett globalt samhälle där nationella politiker får allt mindre makt.
Ingen svensk statsminister har tidigare ”regerat” med sådana svåra politiska förutsättningar som.
Löfven.

Tack Löfven!

Riksdagen 

Omröstningen SR 

Regeringskrisen i Sverige 2021 Wikipedia 

Partiledardebatten SvT 

LAS, parterna och politiken

 LAS-utredningen är redan lagd och är ute på remiss. Remissvaren ska vara inne 26 oktober. Fortsättningen på hur utredningsförslaget ska behandlas beror till en del på vad remissinstanserna säger.

Löfven och arbetsmarknadsparterna vet, lika väl som Sjöstedt, att det vore bättre om parterna kunde förhandla fram en överenskommelse om LAS.
Frågan är på vilket sätt parterna ska förmås att återta förhandlingarna.

Man måste hålla i tankarna att riksdagsmajoriteten, som ska besluta i frågan, ställer sig bakom en lagstiftning.

Om regeringen föreslår en lagstiftning i enlighet med arbetsrättsutredningen hotar V att fälla regeringen.

Om Stefan Löfven inte håller fast vid januariöverenskommelsen, blir det regeringskris.
Centerpartiet och ev. Liberalerna hoppar av regeringssamarbetet.

Risken för att en ny statsminister heter Ulf Kristersson är stor.

Regeringspartierna, S och MP och L och C, har ett riksdagsunderlag på 166 ledamöter. Den konservativa oppositionen M, SD och KD har 154.
Om L (19) och C (31) förenar sig med oppositionen blir riksdagsmajoriteten som skulle rösta för en lagstiftning 204. S, Mp och V har 143.

Arbetsrättsutredningens förslag blir lag.

Sjöstedt vill med sitt hot tvinga Löfven att dra tillbaka LAS-utredningen och därigenom skapa förutsättningar för att parterna förhandlar fram en överenskommelse om anställningstrygghet.
Troligen helt onödigt.
Om den möjligheten finns kommer Löfven naturligtvis att ta den.

Vänsterpartiet hade kunnat vänta med sitt utspel och se om inte arbetsmarknadens parter återupptar sina strandade förhandlingar.

Troligen kommer de att baka in LAS-frågan i de pågående avtalsförhandlingarna.

I januariöverenskommelsen sägs ju också att arbetsrättsutredningen inte får rubba balansen mellan arbetsmarknadens parter.
Ett kort som Löfven kan dra fram  i förhandlingarna med samarbetspartierna.

Lag o Avtal 

Expressen 

AB Ledare 

STV

 

Ingen får allt, alla får en del

Kompromisser är inte Vänsterpartiets starka sida. För V gäller oftast allt eller inget. Kompromisslösheten är något av V:s affärsidé.

Därför dyker Jonas Sjöstedt upp och säger att Stefan Löfven borde fått mera i EU-förhandlingarna om återhämtningsplanen och EU:s långtidsbudget för 2021–2027.

Man kan alltid säga att förhandlarna borde fått mer. 
Men då bör man kunna förklara i förhållande till vad och hur. 
I en förhandling som slutar i kompromiss har parterna fått igenom bara en del av sina krav, ingen har fått allt.
Ska förhandlingsresultatet bedömas i förhållande till vad som var möjligt eller till utgångsbudet?
I förhandlingarna skulle de 27 olika medlemsländerna jämka ihop sina mycket stora åsiktsskillnader.
Kompromissen omfattar 153 punkter, 67 sidor och 7 700 miljarder svenska kronor.

Nå, men oppositionens roll är ju att opponera emot och ifrågasätta regeringens förehavanden.
Därför är det ingen överraskning att moderaterna är kritiska till coronastödets ”kravlösa bidrag” och ”nya försök att öppna för beskattning på EU-nivå”.
Ulf Kristersson menar att regeringen hade ”ett starkt utgångsläge, som den inte har förvaltat tillräckligt väl” och kritiserar statsminister Stefan Löfven för att ha ”accepterat urvattnade formuleringar” gällande respekten för rättsstaten.
Eller att Sverigedemokraternas Martin Kinnunen kallar bidragen i coronastödet ”fullständigt oacceptabla”.

Enligt Jonas Sjöstedt har Sveriges förhandlare inte rådgjort med EU-nämnden i riksdagen. Nämnden har inte fått ta del de slutliga villkoren i uppgörelsen, säger han. Därför KU-anmäler Vänsterpartiet regeringen.

Åsa Westlund, ordförande i EU-nämnden, säger att regeringen har samrått med nämnden i slutskedet av förhandlingarna.
– Vi fick då en redogörelse av huvuddragen i förhandlingsförslaget till överenskommelse, inklusive den delen som handlar om rättsstatens principer. Det framgick av den att det inte fanns någon text för nämnden att ta del av. Utifrån det gav EU-nämnden statsministern mandatet att säga ja till överenskommelsen.

EU-nämnden är ett organ i Sveriges riksdag där riksdag och regering samråder i EU-frågor. I EU-nämnden bestäms Sveriges förhandlingsposition inför möte i Europeiska rådet och Europeiska unionens råd.

EU-nämnden

Eskilstuna Kuriren Ledare

Expressen 

Europeiska rådets slutsatser, 17–21 juli 2020 

EU-Portalen EU:s budget 

Till regeringens försvar

Det parlamentariska läget för socialdemokraterna grundar sig på att partiet endast fick 28,3 procent i riksdagsvalet 2018. 

Socialdemokratin har utan tvekan problem. Och det gäller alla socialdemokratiska partier i världen.

I Sveriges riksdag har socialdemokraterna 100 mandat av 349.

Eftersom regeringens förslag måste passera riksdagen och där få 175 mandat för att gå igenom räcker inte de 100, som var och en förstår, för att genomföra ett helt och hållet socialdemokratiskt program.
Det sitter ju en majoritet av borgare i riksdagen.

Partisympatiundersökningarna visar idag ett stöd för S på 23,6 procent

Det blir alltså nödvändigt att samarbeta över partigränserna.

Socialdemokraterna har därför, i regeringen, tvingats samarbeta med andra partier.

Ett samarbete med de rödgröna skulle ge: S 100, Mp 16, V 28 = 144 mandat.
Det räcker inte för att få igenom förslag eftersom högeroppositionen har: M 70, Kd 22, Sd 62 =281

Alliansen hade: M 70, C 31, L 20, Kd 22 =143.
Tillsammans med Sd:s 62 mandat skulle hela det borgerliga blocket få 205.

Men nu lyckades Löfven splittra alliansen så att nuvarande regeringsunderlaget bygger på: S 100, C 31, L 20, Mp 16 = 167 mandat.
Mot en reducerad opposition: M 70, Kd 22 och SD 62 = 154.

Samarbetet ned L och C krävde naturligtvis kompromisser. Kompromissen blev januariöverenskommelsen. Att denna överenskommelse inte är ett renodlat socialdemokratiskt program är självklart.
 
Men vad skulle alternativet ha varit? Med all säkerhet en helt borgerlig alliansregering med Ulf Kristersson i spetsen och SD som stöd.

Löfven har gjort det bästa möjliga av situationen. Dessutom har han samlat en socialliberal regering mot en konservativ opposition.

Problemen med politikerföraktet hos väljarna beror bland annat på att den nationella politiken inte rår på den globala ekonomin.
Men den är direkt beroende av den.
Politikerna blir alltmer maktlösa gentemot finansmarknader och de globala finansaktörerna.

En följd av detta blir att väljarna tappar förtroendet för det politiska etablissemanget vilket ger populistiska partier utrymme. Detta skapar i sin tur uppsplittring av parlamentet vilket i sin tur ytterligare försvagar de nationella politikernas förmåga att leverera.
Samma problem har uppstått i hela Europa.
Det är inte bara ett socialdemokratiskt problem utan demokratins.

Vissa kräver en tydligare vänsterpolitik från S-regeringen, vilket de menar skulle rädda partiet.
Men väljarna vill tydligen inte ha vänsterpolitik, hur fin den än är. De som kallar sig demokratiska socialister har felbedömt det politiska läget.

Enligt svd/sifo säger sig idag 23,6 av väljarna vilja rösta på SD och bland LO:s medlemmar uppgår stödet för Sverigedemokraterna nu till 31 procent. 
Det är alltså ingen vänstervåg som väller fram.

Därför backar socialdemokratin

Socialdemokraterna i fritt fall 

Januariavtalet 

Kalle Sundin 

Kan kontrapropositionsvotering vara nyckeln?

Den valda riksdagen representerar svenska folkets politiska vilja.

Så, varför inte låta riksdagen ta sitt ansvar och välja statsminister och budget?

 Riksdagen är partipolitiskt sammansatt efter proportionella val medan riksdagens beslut ska fattas efter majoritetsomröstning.

Detta kräver att ordföranden, talmannen, inför riksdagen ställer de olika förslagen till statsminister och budgetar i kontrapropositionsvoteringar.
Kontrapropositionsvotering används i mötessammanhang om det finns fler än två förslag som inte går att förena med varandra och ett majoritetsbeslut behöver vaskas fram

Det innebär att två och två av de liggande förslagen ställs emot varandra tills det bara finns ett förslag kvar som kan ställas mot avslag. Mötesordförande föreslår i vilken ordning de olika yrkandena ska behandlas. Det liknar en cupturnering.
Exempel:

Statsminister (tre förslag)
Ordföranden utser Löfven som huvudförslag (Eftersom denne företräder det största partiet) Därefter ska ett motförslag till Löfven utses. Riksdagen röstar mellan Kristerson och Lööf som motförslag.
Vinnande förslag ställs mot Löfven.

När det gäller de olika budgeterna.

S budgeten utses till huvudförslag (Eftersom S företräder det största partiet)
Därefter ska ett motförslag till S-budgeten utses. Riksdagen röstar mellan
M/Kd, C, L, V, SD budgeterna genom att dessa ställs två och två mot varandra
tills ett motförslag föreligger.
Vilka som ska ställas mot varandra avgörs genom en särskild omröstning.

Kontrapropositionsvotering används för att få fram ett vinnande förslag som kan få majoritet i en omröstning.

Har jag missat något? Rätta mig om jag har fel.

Låsningarna i rikspolitiken

Väljarna har alltid rätt. Valresultatet kan aldrig vara fel.

Däremot kan valresultatet orsaka ett knivigt parlamentariskt läge som t.ex. nu i valet 2018.
Resultatet blev att inget parti kan bilda majoritet i riksdagen och inga partier kan få majoritet i ideologiska frågor.
Alliansens fyra partier (De borgerliga) kan inte få majoritet i riksdagen och inte heller de rödgröna (Vänstern). Bägge blocken behöver få stöd av SD (Konservativt) för att kunna få igenom sin politik.
Det är det som är låsningen.
De konservativa SD är vågmästare och kan bestämma politiken.

En orsak till den uppkomna situationen kan vara att valet är proportionellt vilket avgör riksdagens mandatsammansättning medan riksdagen sedan ska fatta majoritetsbeslut.

Riksdagen kan alltså få en mandatfördelning som i senaste valet:
Moderaterna 70, Centerpartiet 31, Liberalerna 20, Kristdemokraterna 22 = 143 (Alliansen)
Socialdemokraterna 100, Vänsterpartiet 28, Miljöpartiet de gröna 16 = 144 (De rödgröna)
Sverigedemokraterna 62

De olika 349 mandaten med varsin röst måste alltså ge ett förslag sammanlagt 175 röster för att förslaget ska vinna en omröstning i riksdagen.

Fler partier måste således gå samman och rösta på ett förslag för att förslaget ska gå igenom.

Socialdemokraterna är det största socialliberala partiet. Centerpartiet det största nyliberala.
Sverigedemokraterna det största konservativa.
Rakt igenom samtliga partier går socialliberala, nyliberala och konservativa åsiktsströmmar.

Vad som nu sker, då Annie Lööf erbjuder Löfven att leda en regering med nyliberal politik, är alltså ett led i kampen mellan nyliberaler och socialliberaler för att hindra de konservativa att få makt.
Lööfs krav på att Löfven ska gå med på bl.a. försvaga arbetsrätten, införa marknadshyror och sänkta marginalskatterna utgår från typiska nyliberala åsikter.
Vad hon säger till Löfven är alltså: jag kan stödja dig som statsminister om du lovar att föra en nyliberal politik.

AB 

SvT 

SvD.seDebatt 

Moderat riksdagsman: Lövfen är skyldig till Brexit!

I en demokrati ingår det i det politiska spelet att hitta fel hos politiska motståndare och anklaga dem för misstag.

Men det finns en rimlighetsgräns som det kan vara klädsamt att hålla sig inom.

Frågan är om inte den moderate riksdagsmannen Karl Sigfrid har trampat över den gränsen i dagens ledare i SvD under rubriken ” Löfvens snedsteg spär på Europas brexit-problem”.

Vilket snedsteg avses? Jo det var, enligt Sigfrid, när Löfven, efter EU-förhandlingar i februari, sa ”Nu är det upp till David Cameron att åka hem och kämpa för att Storbritannien ska vara kvar som medlem”.
Sigfrid anser att Stefan Löfven hittills inte varit en del av lösningen utan en del av problemet.
Den konservativa regeringen och Cameron tycks inte ha någon skuld.